Man gjorde en del försök med kraftig förångning av bränslet för att kunna driva ottomotorer på billiga oljor för drygt 100 år sedan, men tröttnade ganska snart när man insåg att tändkule- respektive dieselprinciperna var bättre lösningar.
Bland problemen var ofullständig förbränning, mycket kletigt sot i både förbränningsrum och avgasrör, dålig knackningsbeständighet hos bränslena så man var tvungen att arbeta med mycket låg kompression och därmed dålig verkningsrad, stor brandrisk i förångaren/förgasaren.