I första hand tycker jag alla hundar ska användas till det dem är ämnade för, men samtidigt behöver en husky inte nödvändigtvis dra för att bli lycklig. En ensam husky drar dessutom sällan om man börjar med det först i vuxen ålder. Ofta måste den läras från början, och dessutom är den väldigt beronde av en hundflock, så även det är en bidragande orsak till att ensamma huskysar kan vara svåra att få att dra. Speciellt om det är mycket greyhound i hunden kan det krävas att den måste ha en "hare" för att dra. Alltså i ett spann skulle den vara tvungen att gå längre bak för att kunna "jaga" hundarna framför. Och har man då bara en hund är det ju svårt att få något som motiverar den att arbeta framåt...
Men som sagt, en husky måste inte nödvändigtvis dra, men det som är ett absolut MÅSTE är att SPRINGA!!! De måste få springa, springa och åter springa. En husky har en enorm uthållighet, medan en greyhound bara är snabb men saknar uthållighet, så din mammas blandning kanske inte måste röra sig miltals för att bli nöjd. Men fortfarande är springandet och att få sträcka ut i full galopp ett måste om man inte drar med hunden. Det är synd att hunden inte kan vara lös och kunna sträcka ut i lycklig galopp, men det går ju att cykla efter skogsvägar också svala sommarkvällar. Då får hunden åtminstone springa. Man kan också själv springa med hunden. Eftersom den drar i kopplet kan man sätta en sele på den och koppla fast i ett midjebälte så får man själv lite draghjälp.
PÅ vintern kan man åka skidor, om ni nu bor där det finns snö förståss. Kanske hunden inte kommer dra som en riktig slädhund som är lärd att arbeta, dra hårt och springa framåt, men den får åtminstone komma ut och springa och kanske ger åtminstone lite draghjälp till skidåkaren. Om inte annat så åtmintone den draghjälp som den annars brukar dra i kopplet.
En husky som får utlopp för sitt enorma springbehov är en otroligt go sällskapshund och en perfekt friluftskompis om man är ute mycket. Men en husky som inte får springa kan lätt bli odräglig. Inte bara jobbig och pestig att ha och göra med, utan den kan även gå lös på heminredning, börja slåss, sluta lyssna, osv. Hur bristen på springbehovet tar sig i uttryck beror lite på hundens personlighet och är rätt indvidiuellt. En del tuggar, andra slåss, en tredje tappar öronen, en fjärde rymmer så fort den får chansen, osv.
Jag håller med Grimla, om intresse saknas att ge hunden det den behöver är det bättre för både hund och ägare att den placeras om till någon som kan låta den få utlopp för sitt enorma springbehov.
