Jordloppornas nordgräns

[Juniperus]

Jag har odlat i ett par år i Lappland där kålväxterna växte så det knakade utan att besväras av jordloppor, däremot när jag odlade i Värmland och Savolax blev de hårt ansatta. Det finss ju en del sätt att handskas med dessa loppor men de innebär ofta att man måste lägga ner mer möda på odlingen och att en del av min odlingsgläde när det gäller kålväxter försvinner. I Lappland var det underbart och jag undrar vart nordgränsen går för dessa loppor. Funderar på odling i Sollefteå området och vore intresserad av att höra hur det står till på loppfronten där.

[Nina W]

Hej Kulkuri. Jag har ingen aning om vart nordgrænsen går men jordloppor ær inte något større problem før mig! Jag direktsår inte kålvæxter utan førodlar dom i odlingslådor. Då jag planterar ut dom ær dom minst en decimeter høga och då pudrar jag dom tunt, tunt med aska. Annat som jag direktsår pundrar jag också med aska och det funkar bra. I brist på aska kan man anvænda kalk!

[Juniperus]

jag skulle vilja påstå att det innebär mycket mer arbete att förodla än att direktså, förutom arbete kräver det också en högre grad av närvaro, men visst det är ingen omöjlighet även på det sättet är det effektivt ur självhushållningsynpunkt.

[kurt]

Frågan är om det ens finns någon nordgräns? Jordloppor borde kunna överleva bra även i Lappland. Kanske finns det däremot färre arter och färre totalt antal där man inte odlat kålväxter i stor kommersiell skala = raps

[Jonas från Backfors]

Ja det finns nog som sagt ingen direkt gräns. Men jag kan tänka mig att de hålls nere vissa år av tex en väldigt kall vinter med lite snö. Sen är det väl som med alla ställen man odlar på, de första åren brukar gå väldigt bra och sen kommer inkräktarna  Då får man börja jobba lite mer

[Juniperus]

I norra Lappland odlade jag kålväxter fyra år idag utan att se skymten av några loppor men i savolax och värmland kom de första året med förödande kraft, trots att båda dessa ställen låg långt borta från storskaliga odlingar av raps och andra kålväxter. Jag hade fått för mig att jordloppor var ett sydligt fenomen.

Någon som vet hur det har stått till med jordloppornas framfart de senaste åren i traktena kring Sollefteå.

[masa]

Naturen beter sig inte alltid som man vill, och man får anpassa sig efter rådande förhållanden. Jag skulle aldrig komma på tanken att så kålväxter direkt på friland, förutom rädisor och möjligen asiatiska bladkålväxter. Jag vet att sniglar skulle sluka sådden på nolltid och om något till äventyrs skulle överleva skulle jordlopporna göra processen kort med resten. Direktsådda grödor måste jag skydda oerhört noggrant med väv som måste grävas ned runt om såbäddarna, och inte ens detta fungerar alltid, man kan ha stängt in skadegörare under duken. Då är det tryggt att veta att förkultiverade kålplantor får en mycket bättre start ute på friland. Jordlopporna har ingen chans, men kålflugan kan hota nyplanterade kålväxter dock kan detta åtgärdas med aska runt plantorna. Under växtsäsongen kommer kålväxterna att plågas av en mängd skadegörare, jag kan nämna årets marodörer såsom kålfjäril, rapsfjäril, kålmal, kålfly, kålgallmygga, kålbladlus, flera snigelarter osv. Detta kan bemästras på olika sätt och jag får en hygglig skörd av alla sorters kålgrödor. Dessutom kan jag nämna att jorden i vår trädgård är smittad av klumprotsjuka, vilket medför att varje planteringshål för kålplantor måste prepareras på ett visst sätt för att inte klumproten skall få fäste i plantan. Så det är mycket arbete bakom varje kålhuvud, blomkål eller broccoli.

[Juniperus]

Nej naturen beter sig inte alltid som man vill. Är det så olyckligt att sjukdomar härjar och en gröda är svår att odla och medför ökad arbetsinsats så övergår jag hellre till att odla något annat då man som självhushållare måste vara mån om sina arbetsresurser och utnyttja dom effektivt.

[masa]

Det finns inte en gröda som inte kräver en arbetsinsats, de minst krävande är i mitt tycke potatis, majs, mangold och rödbetor. Jag har odlat i 40 år, nästan hela tiden på samma ställe. Och det har hela tiden blivit knepigare. I början kunde vi odla t.ex. morötter och kål utan speciella åtgärder, men med tiden ackumuleras skadegörare och olika sjukdomar i trädgården eller dess omgivning vilket kräver motåtgärder. Skulle jag sluta odla allt som kräver en intensiv arbetsinsats, skulle det inte bli mycket kvar att skörda på hösten. På mig verkar motgångar som en stimulans, jag vill kunna odla en viss gröda, om det är rent klimatmässigt möjligt, även om det har misslyckats flera gånger. Utan att använda några kemiska medel får vi idag goda skördar av allt som vi odlar. Naturligtvis händer det då och då att en ny fiende dyker upp och någon eller några grödor misslyckas, men för det mesta har man då lärt sig något nytt och bemästrar även detta problem i fortsättningen.
Jag inser givetvis att alla inte kan ha samma brinnande intresse för husbehovsodling, det finns andra saker i livet. Men för mig är det en passion, man lär sig hela tiden något nytt, redan innan odlingssäsongen är slut har jag antecknat mängder med nya åtgärder som skall testas kommande vår.