I dag fick min fina kille somna in, han blev bara tre år. Det började med en liten knöl i vintras som opererades, men när den sedan började växa och hästen magrade visade det sig att de var en aggresiv bindvävstumör, och det fanns inget att göra...
Känns så fruktansvärt att han är borta, jag saknar honom så, min lilla åsna, som jag haft sedan han var liten. En så otroligt snäll, känslig och lyhörd häst. En verklig förlust.
Mitt sto var nu ensam kvar, och hennes oro var stor när vi kom hem med transporten utan lillebror i. Fortfarande med tårar rinnande började jakten på ett sällskap till Dimma. Pga sjukdom ville jag inte ha ngn ny stor eller ung häst som var krävande för min fysik sas, utan jag fann ett minishetlandssto, 11år, snäll, söt, frisk och välskött. Vi satte oss i bilen, körde 20mil och kom hem 6 timmar senare med ponnyn i transporten. Hon heter Sunsimona, och hon och Dimma kom jättefint överens från första stund. Dimma är ungefär dubbelt så hög som Simona, men de är väldigt söta ihop:
Nu när jag ser bilden inser jag att jag köpt ett
fux sto Jag som varken gillar fuxar eller ston!
Ja ja, så kan det bli. Jag tror nog jag kommer gilla den här lilla hästen. Än så länge är jag bara ledsen över Luuks allt för tidiga bortgång för att kunna glädja mig åt Simona, men det kommer.
Luuk, min vackra kille, jag älskar dig!
