Tänk på elläran från skolan till att börja med.
Av en normal högtalares impedans kan man räkna med att 60-90 % utgörs av likströmsresistansen, så en lika stor andel av den spänning (eller effekt om man så vill) som tillförs till högtalaren kommer inte till någon nytta alls utan blir bara värme i talspolen.
En 4 ohms högtalare har alltså ofta en likströmsresistans kring 3,0 - 3,5 ohm, för att ta ett exempel. I sammanhanget bör man också tänka på att litegrann resistans i högtalarkablarna inte spelar någon roll alls jämfört med hur stor resistans talspolen ändå har.
Som sagt i förra inlägget, verkningsgraden förbättras om högtalarkonstruktören lyckas hålla ner likströmsresistansen men då kommer andra nackdelar på köpet. Man måste alltså väga saker för och emot varandra och försöka göra en så bra kompromiss som möjligt med tanke på t ex tillverkningskostnad, vikt, verkningsgrad, distorsion och frekvensomfång.
Rent allmänt kan man säga att man hittar den högsta andelen likströmsresistans i extremt billiga småhögtalare (modell PC-högtalare, porttelefoner, leksaker). Ser man på lite större och mer påkostade högtalare så kan man notera en högre andel likströmsresistans ju bättre man vill att högtalaren ska klara av höga frekvenser. En bredbandshögtalare eller diskanthögtalare har förmodligen högre likströmsresistans än en renodlad bashögtalare med samma impedans. Man kan också vänta sig höga likströmsresistanser i högtalare som byggs med ovanligt litet luftgap för att man ska komma undan med en liten och lätt magnet (t ex högtalare i bärbara utrustningar, vissa bilhögtalare, högtalare som är tillverkade i kristider då det är svårt att få tag i bra magnetmaterial).
