Vi hade fyra lohman brun-höns som kom till oss när de var ganska unga. Jag minns inte den exakta åldern, men de var fullvuxna, men hade inte varit i produktion än. De kanske var 16 veckor, som någon skrev här. De levde ungefär 1,5 år innan räven tog dem.
Jag har mycket gott att säga om de hönorna. För det första värpte de verkligen
varje dag. Ett tag när de värpte mindre än ett ägg om dagen, märkte vi att det berodde på att en av dem hade börjat värpa mellan två cyklar i cykelstället...
För det andra var de väldigt tama. Många höns är så fega att de springer iväg när man kommer inom några meter. Inte de här hönorna, man kunde stå precis intill dem utan att de blev rädda. Dock fick man inte röra dem, då vek de undan.
För det tredje var de extremt nyfikna och verkade nästan hyperaktiva. De ville alltid springa och kolla vad man gjorde, och ville alltid gå runt och utforska saker på gården.
För det fjärde verkade flocken väldigt harmonisk, inbördes. Vi märkte aldrig av någon mobbning av något slag.
Sedan fick vi för oss att vi skulle köpa en tupp till dem. En Bohus-Dals-svarttupp, närmare bestämt. Då blev det genast problematiskt.
För det första, så var vår tupp alldeles för ung när vi skaffade honom. Han var fysiskt mycket mindre än hönorna. Resultatet var att han blev supermobbad. Så fort en av hönorna såg honom, jagade hon bort honom. Som tur väl var hönsen frigående, så han alltid kunde springa undan.
Tuppen var dock av segt virke, och fortsatte, dag ut och dag in, outtröttligt att försöka imponera på damerna. De började sakta men säkert acceptera honom, och han fick gå lite närmare dem varje dag. Efter ungefär ett halvår fick han gå ibland dem. Vid det här laget hade han dessutom vuxit sig fysiskt större än dem.
Även om bråket slutade så småningom, så passade tuppen ändå inte in helt perfekt. Det var som om hönorna inte hade några instinkter som talade om för dem hur de skulle agera ihop med en tupp. När tuppen ville para sig, och utförde tuppars parningsdans med vingen i marken, så reagerade inte hönorna över huvud taget, istället för att huka sig som de ska. Så varje gång tuppen ville para sig så fick han våldta hönorna. De följde honom inte heller när han gick någonstans, utan han fick följa efter dem. De enda gångerna de inte ignorerade honom var när hittade en god matbit och visade den för dem genom att klucka; de hade lärt sig att kluckandet innebar "här finns god mat".
Så, för att summera:
- Brun Lohmann är jättetrevliga hönor.
- Till skillnad från många andra hönor bryr de sig inte om man ger dem en tupp.
- Om du ger dem en tupp, se till att han är fullvuxen, så han kan försvara sig mot mobbning.
