De första dieselmotorerna hade insprutningspumpar av ett helt annat slag än de som har funnits de senaste 60-70 åren. Från början använde de tryckluft med ett tryck av ca 60 bar för att blåsa in bränslet i cylindern och övervinna kompressionstrycket. På det sättet gick det att få bränslet tillräckligt finfördelat utan den extrema precision som krävs hos delarna i en modern dieselspridare. Men det blev ganska dyrt och klumpigt med högtryckskompressor, trycktankar, kylare mm.
Men kom ihåg att den stora skillnaden mellan tändkulemotorn och dieselmotorn är att i tändkulemotorn sprutas allt bränsle in på en gång, och DÄREFTER antänds det varvid hela bränsleluftblandningen brinner upp omedelbart, man får alltså en kraftig tryckökning just i förbränningsögonblicket och sedan avtar trycket allteftersom kolven rör sig nedåt under förbränningstakten.
I en dieselmotor sprutas bränslet in i samma takt som det förbränns, och under längre tid ju högre effekt man önskar ta ut. Där sker hela förbränningen istället under konstant tryck (bortsett från eventuell tryckstöt i början pga tändfördröjning, förbränning av smörjolja som har kommit in i förbränningsrummet mm).
Det speciella med dieselprincipen är just att förbränningen sker under konstant tryck, medan i ottomotorer (bensinmotorer, tändkulemotorer mm) sker den, som man säger, under konstant volym.
Hur bränslet antänds - kompressionsvärme, tändkula, tändstift, stubintråd osv - har ingen betydelse i sammanhanget.
