många gånger har jag gått igenom staden och tittat på samhället och undrat vart vi är på väg?
med tunga steg vandrar jag hem, sätter mig i soffan och bara stirrar på väggen.
Ingen tycks uppskatta naturen, utan oroar sig mer om vem som vinner idol..
sitter ofta mitt i natten och packar om ryggsäcken, fettar in kängorna och kollar igenom alla saker.
kort sagt jag trivs inte i samhället och vill ut och leva i naturen!
MEN! är det så lätt att släppa allt? jag menar inte tv och andra moderna saker. När jag målar upp bilden av mig ensam i naturen så sitter jag glad i mitt lilla läger i solnedgången och grillar en abborre över elden.
men nu när jag sitter här i soffan och funderar mera över mitt "äventyr" så inser jag att det inte är så lätt som jag målar upp i mitt huvud.
tillgången till mat är inte alltid säker, att vara utan mänsklig kontakt, oväder och många andra saker kan nog bryta ner en snabbare än man tror.
Jag vill inte säga åt människor att hålla sig undan naturen. Tvärt om! ge er ut i skog och mark men lär er naturen eftersom, annars kan det lätt bli en besvikelse.
utan pessimisten hade det inte funnits nån fallskärm.. 
Att våga är att bara mista marken för en stund. ...hoppas jag. Kanske kommer att behöva den där fallskärmen...
Jag är ingen friluftsmänniska från början. För att säga sanningen så var jag nog så långt ifrån det som det bara går. Hela min uppväxt spenderade jag nog till största delen inomhus, först med kopieringspapperen och blyertspennan, och senare med datorerna. Mina föräldrar hade mycket att göra och deras arbetsbörda bara ökade med tiden. Visst försökte de få mig att gå ut och leka eller nå't, men det lyckades inte bra. Inte blev det bättre i tonåren då jag upptäckte science-fiction och läste allt jag kunde hitta. Så småningom började jag skriva själv, både sci-fi och datorprogram. Programmen blev allt mer spejsade och tog allt mer av min tid så naturen fick vänta. I själva verket fick nog det mesta vänta när jag spenderade allt mer tid vid datorn. Till slut fick jag avstå datorerna helt. Det gick inte att slita sig för bara en stund.
Mitt liv wobblade framåt på något underligt sätt. Mycket vatten hann rinna under broarna och mina drömmar började besvära mig på nätterna. Det växte något inom mig som jag försökte dränka under medvetandets vattenyta. Men det bara växte. Det invaderade min värld inifrån. Mina försvar blev allt mer komplicerade och till slut satt en varg instängd i en mekanisk bur inne i mitt huvud. Det hjälpte inte heller. Förhållandet mellan mitt medvetna och vargen inom mig förändrades långsamt till det bättre och en dag stängde inte maskinen inne något vilt djur längre. Det satt inget därinne utan det vilda inom mig hade sluppit ut.
Började skriva igen och det som föddes vid tangentbordet såg plötsligt inte ut som traditionell SF. Visst fanns drömmarna om det svarta tomma havet däruppe kvar och visst vore det kul att bygga jättesatelliter att leva i där, men naturen läckte i mitt medvetna och vidare in i mina berättelser. Kanske var det vargen som bröt sig in i framtidsvyerna på egen hand och tog med sig det andra, vem vet. Det jag skrev började se annorlunda ut, både i jämförelse med det jag själv en gång skrivit, men också om man tittade på hur andra skrev och hur deras världar såg ut.
På vägen föddes "the tribals", ett slags internetifierade grönavågare. De bara dök upp en dag. Folk som gärna gick genom skogen utan rädsla för vargar och gärna också bodde där. Naturen är det viktiga och tekniken används bara för att krydda anrättningen en aning. Jag har skrivit små noveller om tribals och om människorna i deras närhet i över tio år nu, men det vilda växer fortfarande inom mig.
När jag köpte min första hammock hade vargen inom mig nått till den verkliga världen. Fortfarande är en mycket stor del av mig en nätverksnörd med blyertspenna, men vattnet rinner vidare ut ur rummen och ut i skogen. Hur många jägare den här världen, eller min inre, än bringar fram så är jag det jag är. Det går att ta min själ ur skogen men inget kan stoppa skogen att växa i min själ.
Så jag (och mina älskade) experimenterar vidare så att det ska bli lättare att bo i skogen. ...och bli tribals, om än kanske bara tillfälligt.
Vargen inom mig strävar vidare och hoppet är det sista som dör. Det allra sista.
