Till minne av en kattkompis

[skräptanten]

Jag hittade min lille Josef död vid vägkanten i morse. Påkörd.
Han var yngst i min kattfamilj, en elvamånaders gråtabby med vita tassar och vit haklapp, som spred bus och upptåg till sina vuxna syskon. Dom, speciellt Krumelursvans, pysslade i gengäld om honom, tvättade honom kärleksfullt och lärde honom hur det skulle gå till i flocken. Josef visade, precis som storebror Minikatten, stort intresse för hönsen, även om inte alla höns uppskattade att det satt ett pälsmonster och studerade dom intresserat när dom skulle värpa. Inte heller var tupparna helt belåtna med att Josef gärna skuttade upp och höll dom sällskap vid en vilostund på sittpinnarna, det kacklades upprört över detta.
I min sons kvällsritual ingick oxå att säga godnatt till "miss-ongen", och imorgon när han kommer från pappa måste jag berätta. Mmm, igår satt han i bilen och räknade upp våra katter och sa "Jag älska Josef, jag älska..." (Vitmissen fick visst komma med två gånger i uppräkningen).

Josef tog plats i mitt hjärta och mina händer på en gång. När jag hämtat honom hos bonden fick han sitta i buren en stund och ta det lugnt innan jag släppte ut honom i huset, och så fort jag bara gick förbi buren spann han! Sen fanns han där hela tiden, klev gärna omkring på mej vid femtiden om morgnarna och spann och kloade och kråmade sej för att jag skulle vakna och ge honom frukost. Han läste hela dagens händelser på min älskares jeans, som berättade allt för hans känsliga nos.

Och nu är han död. Sen ska jag begrava honom, en plats i solen, tror jag. Åh, jag vill inte....

[Nina W]

Vad hemskt! Den som körde på katten borde ha stannat och ringt på, men få gör det.
Måtte Josefs kattevänner trösta dig på alla sätt.

Tröstkram

Nina

[Nettus]

Så himla trist! 

[skräptanten]

Tack för omtanken, Nettus!
Och Nina W, dom andra missarna gör så gott dom kan, men det märks att dom är påverkade av det som hänt. Vitmissen var väldigt skärrad när han såg och nosade på sin lillebrors döda kropp, han förstod att det var något som var riktigt fel.

Josef är begravd nu, han fick en liten gravkulle i ett hörn av trädgården. När jag berättade för min 2 ½-årige son vad som hänt sa han "Men kisse Ilus ä inte död, mamma!", och det är ju sant...

[Storlyckans Anna]

Stackars familjen och stackars lille kittemitten . Du skriver så fint om Josef Skräptanten att jag får en klump i halsen. Det märks av han var högt älskad under sitt korta liv.

[Lena A]

Det känns fruktansvärt när älskade husdjur dör. Lille Josef fick en fint liv hos er, även om det blev alldeles för kort. Det låter så fint att han ligger begraven på en kulle i er trädgård.  Det gör att man kan komma ihåg honom och de fina stunder ni hade tillsammans.  Man minns sina djur ändå, men det blir ändå ett fint minne hos er.

Tänker på er. 

[Kimma]

Stackars lille Josef, usch vet hur det känns har förlorat mina 3 första katter på det viset 

[Cokett]

 
  Känner med dig och din familj Jag har själv varit där.. Och är så otroligt glad att jag fick hitta min katt om änn död / överkörd efter två dygns letande en stress som var ohyggligt jobbig.
 Ovissheten är mördande svår,,,, nu fick jag som du ta avsked   Konstig och varför är de man älskar mest som går bort först..

                           MvH

[skräptanten]

Nu har vi förlorat en till ...jag hittade Husets Herre död under dubbelsängen på juldagen. Han hade fradga runt munnen och på framtassarna, så troligtvis fick han en hjärtattack eller liknande. Jag trodde han var ute och hade försökt ropa in honom, men han kom inte. De andra katterna vägrade gå in i sovrummet, de bara satt på hallgolvet och blängde misstänksamt...men de såg ju vad som låg under sängen, det visste inte vi människor då.
Han var inte så gammal, drygt 7 år, och hade inte visat några sjukdomstecken innan, det enda vi hade reagerat på var att han var så extremt kelig och tydde sig till sina människor mer än vanligt. Han kröp ner under täcket hos mig när jag skulle sova, kurade ihop sig till en behaglig boll och spann, och jag kände bebisen i magen sparka belåtet.
Han var med mej ändå sedan jag flyttade in i mitt första lilla hyrhus för en halv evighet, han har hållit ordning på mig och de andra katterna med stor självklarhet och medvetenhet om sitt eget (höga!) värde. När hans syster dött och jag tog hand om 2 kattungar till sällskap åt den ensamme gråe, tog han hand om de små och vallade in dem om de gick för långt bort när vi var ute. Han vaktade min son när han var nyfödd, låg gärna bredvid honom i min famn när det var amningsdags, och han tvättade det mjuka bebihåret med sin sträva tunga. Nu skulle han få se ytterligare en människounge komma till oss, var det tänkt.
Men nu är det bara så tomt. För både oss människor och kattsyskonen.

[Nettus]

Vad hemskt! En till! 

[Soshila]

Usch vad sorgligt!

Det är inte så länge sen vi hittade vår fluffiga fina Maja påkörd i diket. Hon var den mysigaste katt jag någonsin känt, blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på henne . Försöker för det mesta att ha ganska så osentimentala relationer till mina djur, men katterna, de hittar verkligen in i hjärtat på en!

Kram skräptanten!

[skräptanten]

Tack!
Mm, katterna har en särskild plats i hjärtat, visst blir jag ledsen när någon höna dör (eller det är dags för ungtuppslakt), men de bor ju inte inne i huset med familjen. Lite hycklande inställning, kanske.
Min son fick ta farväl av vår gråe kattgentleman, han klappade honom, sa "Hejdå, Pyssel" och ville ge honom några av sina plastdinosaurier. Jag tycker det är bäst att inte hymla om döden, djur och människor dör, och det hade varit fult att skrämma min son eller försöka släta över, det var bättre han fick se själv; att Husets Herre var kall och död, men fortfarande mjuk i pälsen.
(När en liten höna dog för ett tag sen tittade luen på henne och undrade "Dödde hon av sej hälv?", och det svarade jag att hon gjorde.)

[Trollmor]

Ack, man vänjer sej aldrig.

(Lyckligtvis vänjer man sej inte vid motpolen heller:  Livets Under.  Lycka till med födsel och uppfödning!)

Och tack för att Du inte ljuger för barnen.

[Mysla]

Min son fick ta farväl av vår gråe kattgentleman, han klappade honom, sa "Hejdå, Pyssel" och ville ge honom några av sina plastdinosaurier. Jag tycker det är bäst att inte hymla om döden, djur och människor dör, och det hade varit fult att skrämma min son eller försöka släta över, det var bättre han fick se själv; att Husets Herre var kall och död, men fortfarande mjuk i pälsen.
(När en liten höna dog för ett tag sen tittade luen på henne och undrade "Dödde hon av sej hälv?", och det svarade jag att hon gjorde.)

Det där tycker jag är viktigt och värt att belysa! Barn förstår mer än man tror, dom far inte illa av att få lära sig att döden är något naturligt och oundvikligt.
När stora lufsiga vovven fick somna in så begravdes han bakom ladan och det i närvaro av hela barnaskaran som levt nära honom. Ingen av barnen var särskilt uppriven om än de var ledsna och tystlåtna. Ingen av dem frågar efter honom nu heller, de vet att han inte kommer tillbaka. Däremot vill de gärna tända ljus bakom ladan och titta till platsen ofta vilket jag tycker är vackert i sig.