I lördags gjorde jag en vitmögelost (camembert-typ) enl receptet i Ingrid Dams bok. Man bryter inte ostmassan, utan gör tunna skivor av massan med en hålslev och lägger över i formen.
Jag har haft problem med den här varianten förr, vasslen avgår VÄLDIGT långsamt. Efter ett dygn (och vändning åtskilliga gånger) var osten ungefär tre gånger så stor som den borde – mycket vassle var kvar. Jag började bli trött på att vända den svårvända osten och visste inte riktigt råd. Bröt massan i formen med kniv, hällde av den vassle som frigjordes och packade ihop massan med handen. Lät den sedan stå i rumstemperatur ytterligare ett knappt dygn, vände många gånger. Sen la jag in ostskrället i en burk (på matta) i kylen. Har hällt av mycket vassle en gång, sedan har den varit ganska torr (inte torr, men inte heller stått i vassle).
Eftersom jag bröt om massa i formen så håller osten nu inte ihop perfekt, det har blivit en spricka (i samband med hantering, osten är tung och jag har inte greppat den försiktigt nog). Idag onsdag tänkte jag att den här är för misslyckad för att få uppta lagringsutrymme och jag orkar inte pyssla med den i 6 veckor, jag äter upp den om den smakar gott eller ger den till hönsen. Den luktar gott, väldigt friskt och syrligt. Smakade och konstaterade att den är som en fet och mjuk feta i konsistensen och smakar som Philadelfia-ost, fast med mycket mer djup och mognad i smaken. Jättegod faktiskt. En ny sorts färskost kanske?
