Göthe heter han, vår ungtupp. Han är den första generationen korsat hos oss och också den enda kycklingen av åtta ägg i vår första kläckning. Han är stor och grann, brås på sin far.
Född i mars är han, men vilken slynger!
Hönsen jagar honom för de så fort han kommer i närheten försöker han kliva på.
En dag hörde jag ett jäkla liv och när jag tittade ut såg jag hur han fått tag på en av hönorna i nacken. Hon sprang som en tok (den där slyngeln kan man ju inte bjuda ut sig åt!), och efter dessa två kom de två andra tupparna i full fart och skulle hjälpa hönan..
Och han galer och galer och galer och galer och galer och galer och galer.. Ja, ni fattar.
Min mor, boendes på gården sa:
- Ni måste göra nåt åt Göthe, annars blir jag tokig!
Jag sa: han är tonåring, det går över. *harkel*
Men är han verkligen det? Är det så här att växa upp och bli en bra tupp?
Eller är han överjävlig och borde hamna i grytan?
Agnetha
