Fast det beror ju på hur bra bete man har, och om honorna har ungar, i så fall hur många och i vilken ålder. Mina avelshannar får aldrig kraftfoder under sommaren, dräktiga och digivande honor får alltid kraftfoder, men efter behov. Växande ungar får alltid kraftfoder, även vid riklig tillgång på grönt, delvis för att se till att de får i sig mineraler och salt, delvis för att de faktiskt ska växa snabbt (rimligt snabbt i alla fall). Och sen vet man ju inte riktigt vad de får i sig från det gröna. Jag slår med lie till mina kaniner, försöker ta lite olika växter olika dagar (gärna olika samma dag, men oftast växer det mest av en växt på varje ställe, och man kan ju inte lägga hur lång tid som helst på att ränna runt och slå lite här och lite där, alltså slår jag där det finns mest älggräs en dag, där det finns mest kirskål en dag, maskrosor, rallaros... och olika gräs såklart. Jag brukar blanda ut pelletsen med vete, mest för att det är det som jag har hemma, använder det till fåglarna. Havre hade också funkat. Men man vill ju inte ha för många säckar och foder tunnor, det tar stor nog plats ändå.
När jag slår försöker jag undvika sådant som inte är bra för dem, är det mycket smörblommor får det ligga och torka först, och vad gäller hundkäx får man se till att det verkligen är hundkäx, och inte odört eller något annat giftigt. Det som de inte tycker är gott sorterar de själva bort, så sålänge det inte finns något som är riktigt giftigt, och så länge de har tillräckligt med mat för att kunna sortera bort det de inte vill ha, tror jag inte att det är någon fara. Även i hö finns det ju växter som de inte gillar, man kan inte sortera varenda blad man lägger in, då tar det för lång tid.
Jag ger mina kaniner grenar flera gånger i veckan, dels är det bra sysselsättning, dels tror jag att det finns lite andra näringsämnen i bark och löv än vad som finns i örter. De gillar skarpt att få grenar, de brukar vara renskalade på några timmar. Dessutom har jag en del sly på tomten, så det är ju att slå två flugor i en smäll att ge det som man rensar bort till kaninerna.
Angående parning är det många som bara har honan hos hannen i några minuter, och under uppsikt. Andra låter hannen gå kvar fram till några dagar eller en vecka innan beräknad födsel. Jag har provat båda, och båda brukar funka utmärkt. Nu har jag ju inga utställningskaniner, så en liten skada i ett öra är ingen katastrof, men jag har faktiskt aldrig varit med om att de skadat varandra, möjligen då något litet rivmärke i ett öra, men det tror jag mest är i den första upphetsningen, och inte något som beror på aggression, eller på att de inte vill var ihop. Snarare verkar båda parter ofta bli lite nere när man delar dem efter att de varit tillsammans några veckor. Fast då får ju honan snart annat att tänka på, när ungarna kommer. En gång rymde hannen gång på gång, och la sig tätt intill honans bur, och pratade med honan och sina ungar genom gallret. Han slutade inte att rymma förrän ha sattes tillsammans med en annan hona, utomhus. Flamman med ungarna var i källaren, i en innebur (noteras bör att mina uteburar givetvis är mer rymningssäkra, men att hannen pga burbrist satt i en begagnad innebur, där flera av klämmorna fattades, så det var därför han konde rymma.)
Nu har jag precis startat upp min nya uppfödning, hade uppfödning under att antal år på 90-talet, men har sedan haft uppehåll. Planen för mig är att para 3, i framtiden troligen 4, honor inom några dagar, så att de får ungar samtidigt, man kan kullutjämna, och man kan sätta samman ungarna i lagom stora grupper när man skiljer dem från mammorna. Då får hannen en kort stund med de första honorna, beroende på hur snabba och frekventa parningarna är, och sedan får han sitta med den sista honan tills det är dags för nästa parningsomgång, vilket kan vara olika länge, jag har ännu inte synkat de olika kaninhonsgrupperna, eftersom jag bara tagit en kull på dem, några ska paras för första gången i dagarna. Bestämmer jag mig för att ha fler, så kommer hannarna troligen inte att få sitta kvar så länge, men just nu har jag inte så många burar, så det är även en platsbesparande åtgärd, förutom att jag upplever att kaninerna trivs med det.
Som skrivet i tidigare inlägg, släpp alltid in honan i hannens bur, om honan inte är parningsvillig kan hon skada hanen när hon skyddar sitt revir. Ofta kan det gå bra att släppa in hannen i honans bur, man lär sig att se att hon är villig, men det är en större risk, så man bör undvika det.
Jag har aldrig upplevt att hannarna blivit stressade av att bo nära honorna, fast eftersom jag har mina kaniner till produktion får de ju inte gå och vara oparade jättelänge, i så fall tror jag att de får starkare brunstdoft, och att det kan innebära mer stress för hannarna. Fast hannar av de lite större raserna är ofta lugna och fina. Jag hanterar iofs mina hannar ganska mycket, honorna vill man ju inte störa när de är högdräktiga, eller när de har små ungar. Så det är de unga kaninerna, och framför allt avelshannarna som blir pillade med, och som grannarnas barn går med i koppel osv, så det är kanske därför mina är så lugna.
3 köttkaniner är knappast många, färre tycker jag inte att man kan ha. Två honor, som får ungar samtidigt, och en avelshanne, det är en bra början för en nybörjare. Så kan man spara honor om man vill utöka, eller nöja sig med dem om man bara ska ha till det egna hushållet och man inte är många i familjen. Men beroende på ras kan de få ganska ojämna kullar, och om de får många kan det vara bra att kunna ge några till den andra honan, om hon fått färre. Idealiskt antal ungar är 8-10 st. Till husbehov spelar det inte så stor roll, men vill man sälja kött är det svårt (läs omöjligt) att få det att gå runt om honorna snittar på 4-5 ungar per kull.
Själv har jag haft otur med mina avelshonor, de verkar inte få så många ungar. 3, 6 och 4 ungar är resultatet så långt, med en till unge i varje kull som dött under de första dygnen. Jag ska prova att flusha (heter det så?) dem, blir inte resultatet bättre kommer jag att byta ut dem, troligen mot en annan ras. Just nu har jag fransk vädur, kom över dem förmånligt, och det är stora och fina djur, men åtminstone de som fått ungar hittills verkar inte ha tillräckligt bra produktionsegenskaper. NZW, NZR, stora silver, blå wiener och fransk vädur är annars raser som brukar rekommenderas för köttproduktion, men man måste få tag på linjer som är avsedda för produktion, inte sådana som bara avlats för sällskap eller för utställning. Gösta här på forumet hävdar, med viss rätt, att new zealand-kaninerna, oavsett färg, är de som är bäst till köttproduktion om man vill få en någorlunda god ekonomi i djurhållningen.
Det finns mycket information i gamla trådar här på alternativ, sök gärna i dem, och ställ fler frågor efterhand som de dyker upp, det finns alltid mer att lära.
Lycka till med dina kaniner!
