Alternativ.nu
Bygga & Bo => Övrigt om bygga & bo => Ämnet startat av: Ekorre skrivet 14 okt-10 kl 11:17
-
Hej alla!
När man var liten fanns det fortfarande de som berättade för en om gårdstomten, brunnsgubben, trädens inre väsen, läkeväxter och hur man kunde bruka och hålla sig väl med dessa.
Nu är morföräldrarna borta sedan en tid och min generation - som mestadels är högskoleutbildad - saknar denna kunskap och föräldragenerationen minns inte eller lägger ingen vikt vid den. Men jag börjar sakna den här dimensionen i tillvaron!
Har alla ni hört om naturväsen och vättar som barn? Har ni själva sett de små eller vad berättade man för er? Hur skulle man blidka tomten? Hur visste man att nått var på tok? Vilka träd och växter hade särskild ställning? Fanns det vårdträd på era gårdar? Hur behandlade man dem? Osv osv!
/ekorre
-
TV:n är väl den stora kulturförstöraren, passivt tittande istället för aktivt berättande har på femtio år utplånat månghundraåriga traditioner och föreställningar om diverse olika väsen och företeelser, men även traditioner om verkliga historiska händelser.
Det här kan jag tycka är djupt tragiskt, men det finns inget allmänt intresse för det och då år det bara att gilla läget.
Sagor och historier är det ingen brist på i vår tid, men vi har förlorat närkontakten med våra sagoväsen, allt har lämnat det lokala planet och flyttat utomlands, ut i rymden eller in i framtiden, ett slags globalisering även på den fronten.
Visst kan jag känna en viss saknad efter tex. brunnsgubben, men han förlorade sitt existensberättigande när man satte in vattenpump och lade ett tungt betonglock över brunnen. Dragning av kommunalt vatten till mängder av hushåll har dessutom gjort brunngubbarna bostadslösa, de lever väl i exil nånstans.
Kunskapen om den huvelösa soa och alla andra företelser här i trakten har redan gått förlorad, de fragment av minnen som finns och gör att man kan känna saknad kommer att försvinna med min generation, mina barn känner ingen saknad!
-
Jag tyckte om allt sånt som barn och skulle önska att jag kom ihåg allt som min farmor lärde mig om skogens och gårdens småknytt och hjälpredor. Så hjälp mig att komma ihåg. :)
-
Det är väl bara att återuppliva dem igen, locka dem till dig, tag kontakt. Värt ett försök tycker jag om du saknar dem! Hörde om en äldre man som påstod att trollen trängdes undan pga elledningarna, nu är de flesta nedgrävda, kanske vågar de sig tillbaka då?? :)
Om du har en gård så gör en liten öppning längst ned brevid dörren i lagårn åt tomten, annars kan ju alltid katta använda den!
-
Intressant med trollen! och det där med TV:n ligger det nog väldigt mycket i.
Själv ger jag mina husknytt lite varm chokladmjölk i en äggkopp eller lite öl i ett glögglas och ställer längst uppe på kökshyllorna.
När jag var i 7-års åldern berättade mormor för mig att det var något alldeles speciellt med enbärsbusken, vad kunde/ville hon inte precisera. Så vad det alltid, hon ville inte precisera vad hon menade. När jag sen i vuxen ålder läser all möjlig litteratur om folklore från flera olika länder har jag upptäckt att många omtalar ene som ett heligt träslag. Det är sådana saker som har fått mig att fundera...
-
Jag har ett svagt minne av att ha varit med morföräldrarna ute och plockat enbär. Mitt minne säger mig att man lade tidningar runt om busken och sen slog med en käpp på busken, men jag vet inte om jag har efterkonstruerat det minnet. Kan man klubba en helig buske?
-
Vad gäller enträd -buskar, så har jag hört att man skulle hälla mjölk vid dess rot innan man högg ned trädet.
Vad ursprunget kommer ifrån och anledningen till detta vet jag inte riktigt.
-
När jag var barn och med föräldrarna i sommarstugan , så normalt gick man till sjön för att tvätta sig , men ibland tog man istälet en balja vatten och gick ut på altanen .
Då var det viktigt att inte bara kasta ut vattnet efteråt utan att först säga till småfolket att man skulle kasta .
Detta gällde också om man gick bakom en buske för att kissa .
-
Mycket intressant med mjölken! Det är ju så pass ologiskt att hälla mjölk under en buske, att det måste finnas en 'rimlig' förklaring. Ska forska vidare på den. (vilket landskap kommer den ifrån?)
Det där med att säga till innan man häller ut vatten har jag en svag minnesbild av att ha hört nått liknande. Varifrån var dina föräldrar? Vad kul att man skulle göra det även vid kissning. Hm, undrar om uttrycket "kasta vatten" hänger ihop där på nått vis.
Morfar pratade aldrig om knytt. Däremot hade han flera historier om "lyten". Dvs missbildningar eller födelsemärken som folk hade fått för att deras mor hade kliat sig med en degig hand eller sett en orm eller liknande under graviditeten. När han fick eksem på äldre dar var det bara "Ormsalva", som fungerade. Vi brukade fnissa lite åt ormsalvan, men den fanns visst att köpa på apoteket :)
-
Vi har i många år haft några vätter som har flätat våra hästars manar runt om stallen .
Dom klagade tom på hästkliniken att vi hade tagit med vättarna dit när mitt sto var sjuk för hon flätades även där .
-
Men gudars skymning vilken gullig historia! Berätta mer!
-
En gång när jag kramade ett träd så kände jag att det var mycket liv i det och en gång när jag var i en torpstuga där min äldsta dotter bodde så kom det fram tomtar i ett hörn och sprang fram och tillbaka längs med en vägg och pratade och in i ett annat rum och sen tillbaka igen.
När jag bodde på Gotland pratade man ofta om di sma undar jordi.
-
Vi har i många år haft några vätter som har flätat våra hästars manar runt om stallen .
Det är välkänt att vättarna flätar och tvinnar hästarnas manar till hårda, trassliga flätor, nästan omöjliga att reda ut, om man retat upp dem! Men det finns också elaka vättar som gör så här utan att gårdsfolket har misshagat dem >:(.
Har man småfolk inpå knuten, är det viktigt att hålla sig väl med dem. Att ställa ut ett fat med risgrynsgröt och mjölk på trappan på julafton, är viktigt!
-
Ja det gjorde vi alltid när vi hade hus och den gröten var ju uppäten på juldags morgonen!
-
Jag fick lära mig att man skulle göra vättarna glada genom att hälla mjölk vid flädern (kan erkänna att jag gör det också) för det är där de bor. Men man ska akta sig för att hälla gammal mjölk, då blir de hämndgiriga. >:D
Jag försöker hålla mig väl med knytt, har dessutom min egen gengångare här på tomten.
Hmmm, visst låter jag galen? ;D
-
Jag fick lära mig att man skulle göra vättarna glada genom att hälla mjölk vid flädern (kan erkänna att jag gör det också) för det är där de bor. Men man ska akta sig för att hälla gammal mjölk, då blir de hämndgiriga. >:D
Det var nog för vättar, eller småfolkets skull som man skulle hälla mjölk innan man tog ned enträdet. Låter bekant.
Mycket intressant med mjölken! Det är ju så pass ologiskt att hälla mjölk under en buske, att det måste finnas en 'rimlig' förklaring. Ska forska vidare på den. (vilket landskap kommer den ifrån?)
Det var Uppland i Roslagstrakten jag hörde det.
-
Åh det här blir bara intressantare och intressantare! Enligt en tysk bok om trädväsen så är just Flädern ett träd med särskilda egenskaper. Förr så lyfte de på hatten när de gick förbi en fläder. Varifrån är du Grönavågen?
Din egen gengångare? Berätta mer! Som ditt dubbeljag? Elin Wägner (författarinnan till boken Väckarklocka 1941) som spenderade sina somrar i småland skriver någonstans att ordet "vard/vård" har med människans dubbeljag att göra, och därav ordet vårdträd. Alltså inte ett träd som man vårdar, utan ett träd där vården/andejaget bor. Min mormor pratade en del om sitt vårdträd, men hon ville aldrig precisera vad saker egentligen hade för innebörd. Det var nog ändå lite tabu att prata om sånt.
När jag har rest runt i Sverige har jag märkt att det är lite "friare" att prata om di sma och sånt på vissa ställen, t ex i Lappland och på Gotland som du skriver e.
-
Hur såg du tomtarna e? Med ögonen som man ser på en stol eller ett bord, eller på något annat vis? Hur såg dom ut??
-
Varifrån är du Grönavågen?
Din egen gengångare? Berätta mer! Som ditt dubbeljag?
Jag skulle gissa på att det kommer ifrån min mormorsmor som var ifrån Småland, dock bodde hon i Kolmården. Min familj kommer ifrån hela södra och mellersta Sverige samt Tyskland, så det är svårt att säga egentligen.
Min gengångare är ifrån svunna tider. Såg honom en vinterdag för ca fyra år sen, precis när jag flyttat hit, när han gick förbi mitt fönster efter att jag hört en dörr slå igen. Gick ut på trappen för jag trodde att det var en granne som genade ifrån skogen. Behöver jag säga att det inte var någon där?
På våren började jag gräva bakom huset och hittar då resterna av ett golv som förmodligen är vikingatid-tidig medeltid. Visste inte innan att det hade legat något där, jag har bara hört att det varit en hage.
Ser denna ljushylta smala man några gånger i månaden, alltid slår han igen "sin"dörr innan han går förbi mitt hus.
-
Vi sätter alltid ut gröt på julafton med en stor smörklick i :)
Men vättarna försvann när mitt älskade sto dog i februari .
Många vackra flätor hon hade .
en gång stod jag o ´kammade ut alla flätorna -släppte henne i hagen o gick efter en hink -när jag kom tillbaka efter 3min var hon flätad igen .Vättarna hade ett speciellt förhållande med henne .
Dom kanske visste att hon var sjuk .
För några dagar sen såg jag en liten försiktig vättefläta i hennes sons man o jag blev så glad att jag blev tårögd.
Jag tror inte att dom är negativa mot oss tvärtom !
Jag tror dom vill göra hästarna extra fina !
-
Ebbe Schön har skrivit mååånga böcker om detta ämne. Rekommenderar allt han skrivit varmt :)
-
Jag bor långt ut i skogen, jagar i skogen, har jobbat i skogen sedan jag slutade skolan och har alltid haft bra kontakt med småfolket som jag kallar dem.
Trots att jag, som många tycker, har förstört mycket genom skogsavverkningar så har det aldrig blivit nån konflikt med de små. Visar man bara lite hänsyn och pratar med dem så förstår de det som görs i skogen.
Man behöver inte stå och prata rakt ut i luften med dem utan många gånger känner man bara att de är i närheten och då sker samtalet med tanken. Svar och hjälp får man oftast samma väg tillbaks.
Här hemma på gården håller de till runt/under/i de stora gamla ask-träden och det händer att man kan få se en skymt av dem ibland.
Och jag är säker på att jag inte hade levt idag om jag inte hade fått hjälp av de små en dag för snart 2 år sedan att ta mig från jobbet skogen till läkare då jag fick hjärtproblem.
Sedan finns även mylingarna, de får man se upp med så att man ger dem det svar som passar, oftast ger man dem sitt namn och då försvinner de.
Skogsfrun får man också se upp med! Alla vackra damer man möter i skogen är inte vad de ser ut till att vara!
Sen har vi ju de mänskliga "vännerna från andra sidan" som hälsar på oss.Det finns även sådana här på gården, en inne i huset och två ute i uthusen. Men det är kanske en annan historia!
-
I norra delen av landet finns vittra som är vitklädda (alt rödklädda). De tar, åtminstone förr, kor från människor och gör dem till sina. Vittra bor i skogen och nåde den som kommer i deras väg och inte förstår vad slags väsen de hade kontakt med. Precis som Snickarn säger har Ebbe Schön skrivit mycket bra om bondesamhällets väsen. Varför ska man inte tro på besjälad natur?
Här en "klassresenärs" berättelse: http://morfarshus.blogspot.com/2009/07/dimmor-och-dans.html (http://morfarshus.blogspot.com/2009/07/dimmor-och-dans.html)
-
Underbart att höra allt detta. Granntanten i gården bredvid berättade mycket om vad som hänt i trakten. Bland annat hade hon sett Karl den 12:es armé som barn tillsammans med sin far och bror en natt vid kräftfisket (detta är i Dalsland). Vi har en gengångare som går på vägen utanför och ännu en inne i skogen, en pojke blev kittlad tills han dog.
Själv har jag hört mansröster utanför vårt hus tidigt en morgon, det var nysnö och när jag kom ut när det ljusnat så fanns där inga spår...
Om det finns ngt övernaturligt eller inte, det bryr jag mig inte om, jag älskar alla gamla sagor och historier och allt vad vår fantasi kan skapa. Fast den där rödögda tvåbenta varelsen för många år sedan ute i skogen, den är oförklarlig - för vi var flera som såg den. Ett troll?
-
Har haft ynnesten att få se älvorna dansa i kvällsdimman...
-
Mycket intressant!
Jag bor långt ut i skogen, jagar i skogen, har jobbat i skogen sedan jag slutade skolan och har alltid haft bra kontakt med småfolket som jag kallar dem.
Trots att jag, som många tycker, har förstört mycket genom skogsavverkningar så har det aldrig blivit nån konflikt med de små. Visar man bara lite hänsyn och pratar med dem så förstår de det som görs i skogen.
Sen har vi ju de mänskliga "vännerna från andra sidan" som hälsar på oss.Det finns även sådana här på gården, en inne i huset och två ute i uthusen. Men det är kanske en annan historia!
Anders50: Hur fungerar kommunikationen mellan dig och dom. Handlar det om att du berättar för dem hur det ligger till, eller frågar du ibland även om lov? Har det hänt att du har ställt in någon avverkning efter att du känt deras missnöje? Jag håller med dig om att det hela handlar till stor del om respekt och hänsyn. Vad är mylingen för en? och vännerna från andra sidan, berätta!
Har haft ynnesten att få se älvorna dansa i kvällsdimman...
Det där vill jag gärna höra mer om! och det här :
Bland annat hade hon sett Karl den 12:es armé som barn tillsammans med sin far och bror en natt vid kräftfisket (detta är i Dalsland).
Hagmarken! vilken vacker sida MORFARS HUS! berätta mer om Vittran!
/ekorre
-
Mycket intressant!
Anders50: Hur fungerar kommunikationen mellan dig och dom. Handlar det om att du berättar för dem hur det ligger till, eller frågar du ibland även om lov? Har det hänt att du har ställt in någon avverkning efter att du känt deras missnöje? Jag håller med dig om att det hela handlar till stor del om respekt och hänsyn. Vad är mylingen för en? och vännerna från andra sidan, berätta!
Man måste ha begåvats med förmågan att se och känna av dessa väsen. Hur kommunikationen går till har jag ingen mer förklaring till annat än att det sker genom någon sorts tankeöverföring. Och följer jag budskapen så får jag hjälp att göra mitt på det bästa sättet. Allt kan inte skyllas på turen, saker har hänt som måste ha fått någon sorts hjälp från någonstans.
En myling är ett nyfött odöpt barn som dödats och begravts i skogen av sin moder för att dölja en graviditet.
Vännerna från andra sidan är två barn 5-7 år som håller till i och utanför en av de gamla uthusen här. De syns ibland som grå dimfigurer och jag tror att de mår bra och leker mycket.
Inne i huset finns en tant som numera är ett trevligt sällskap och som bara hittar på en del roliga hyss. Hon har uppfört sig efter hur de boende här har varit och det finns berättelser om hur hon varit när hon inte gillat de som bott här. Då mitt ex flyttade in blev hon inte glad och då hände det en del, men vi förstod att hon kände sig hotad att inte få stanna kvar så efter ett samtal med henne så blev det lugnt som förut. Hon vill vara kvar här på "sin" gård. Hon syns aldrig, bara märks, djuren däremot märker henne jätteväl, och den förra hunden var hennes kelgris.
Jag tror mig genom efterforskningar veta vilka barnen och tanten är och vad som hände dem i deras liv.
-
Hon syns aldrig, bara märks, djuren däremot märker henne jätteväl, och den förra hunden var hennes kelgris.
Jag tror mig genom efterforskningar veta vilka barnen och tanten är och vad som hände dem i deras liv.
Det där var ju jätteintressant! Berätta mer! Hur visade hon att hunden var hennes kelgris?
-
Det där var ju jätteintressant! Berätta mer! Hur visade hon att hunden var hennes kelgris?
Föreställ dig hur en hund beter sig mot en människa den inte träffat på ett tag, men det är bara det att du ser ingen människa, och det syntes på hunden att han tyckte om henne. Ibland inbillade vi oss att det syntes som om någon smekte honom på pälsen. Den hunden var grå till färgen.
Den nuvarande är svart. Han stiger bara upp, nosar lite upp och ned som hundar gör på folk, sen går han och lägger sig igen, och ibland ser man bara att han reagerar på att han märkt något. Har man haft hundar hela livet så kan man alla deras uttryck och vet vad de betyder. Och det är varghundar jag har så det märks när de rör på sig! ;D
-
Gud så fint! Så den hunden finns inte mer? Kanske dom är tillsammans nu?
När jag tänker på det, står ju alltid min yngsta hund och skäller rakt ut bak på tomten (inget aggressivt eller så, mer ett markeringsskall). Kanske han skäller på min gengångare?
-
Gud så fint! Så den hunden finns inte mer? Kanske dom är tillsammans nu?
När jag tänker på det, står ju alltid min yngsta hund och skäller rakt ut bak på tomten (inget aggressivt eller så, mer ett markeringsskall). Kanske han skäller på min gengångare?
Vem vet...hundar är mottagliga djur.
Vem har du hos dig?
-
Skrev om det tidigare i tråden.
Jag har en man som slår igen dörren på "sitt" hus, sen passerar han förbi mitt köksfönster på sin väg ner för berget.
Hittade golvet till detta hus efter att jag sett honom massvis med gånger. Golvet är "klinkers" bränt av hästskit(så det finns lite halmrester) och lera. Så en ungefärlig datering är vikingatid/medeltid. Huset har sen brunnit ner.
Tyvärr hinner jag bara se halva överkroppen på honom, så kan inte beskriva klädseln, men han är ljus och gänglig.
Är inte det minsta rädd för honom.
-
Vilka fina erfarenheter ni delar med er av! Tack Anders! Innan du preciserade att du är begåvad med förmågan att se, tänkte jag att din livsstil (nära naturen) kanske gett dig den möjligheten, men nu förstår jag bättre. Vännerna från andra sidan låter underbara!
Och du Grönavågen: klinkers av hästskit...! jag skrattade en lång stund :D
//ekorre
-
När jag är ute i skogen (och det är ofta) har jag för det mesta sällskap av några små grå figurer. De håller sig längst ut i synfältet, så jag ser dem aldrig tydligt. Känslan jag får är att de vaktar mig, alltså på ett omhändertagande sätt. Om jag inte varit till skogs på länge är de glada att se mig igen :D
Eftersom jag var rädd för att bli inspärrad om jag berättade detta för nån så höll jag tyst länge om det. Sen råkade jag nämna för min far (som också är skogsmänniska) att jag aldrig var ensam i skogen, och då berättade han att de umgås med honom också!
När jag sköt min första älg sa min far åt mig att jag ALLTID ska tacka hövligt och "sända iväg djurets själ" när jag skjuter ett djur, då ser de till att jag får jaktlycka. Och det har jag haft...
-
Siri-Piri.
Intressant att du också ser de små längst ut i synfältet, det är ju där ute runt omkring oss de är för att hålla koll på oss, mycket sällan man ser dem riktigt tydligt. Men mest tycker jag att de märks på nåt märkligt sätt som inte är lätt att förklara.
Och visst ska man tacka för det man tar i naturen, särskilt när man släcker ett djurs liv.
Och som du säger...jaktlycka är inget som kommer gratis, den förtjänar man.
-
Jag tycker även att det är intressant och fascinerande att det finns speciella "ställen" i skogen. Om jag passerar ett specifikt ställe så viker sig alltid benen på mig och jag blir helt orkeslös. Blir väldigt "låg" i humöret och nästan sorgsen. Ett annat ställe påverkar mig tvärtom, och om jag är sjuk brukar jag gå dit och vara där en stund och blir genast bättre. En gång hade jag haft bihåleinflammation länge och när jag gick dit läkte den ut i en svep. Har aldrig snytit ut så mycket och så läskiga saker som då :P Tyvärr ligger det stället låååångt bort från allt, så det är inte ofta jag släpar mig dit om jag mår dåligt.
En annan sak som jag tänkt på är att man kan känna att en plats i skogen är gammal, att människor har levt där eller använt den till nått även om man inte ser ett spår av det.
Skogen är rik, på många sätt!
-
Det finns ett gammalt torpställe i skogen ovanför gården där jag hyr in hästen. Torpet är rivet och grunden övervuxen med hallon. En nästan ihoprasad lada står kvar, det är enda byggnaden. På åkrarna växer ungskog. Men det är så stilla och fridfullt där uppe på något sätt än fast det inte längre är vackert. Förklara det den som kan.
Små naturväsen tror jag kan få vara ifred, verkar inte som om dom är onda. Men jag har vid ett par tillfällen tidigare berättat om hur otrevligt det var då det spökade på min exmans torp. Den där inkräktaren fick skickas iväg dit därifrån han kom i Guds namn med hjälp av en präst. (Som i sin tur tog hjälp av en pastor som han kände.) Det gick bra, sedan dess har dörrar som stängts fått förbli stängda o s v och mitt ex har inte hört några oljud heller.
-
Elin Wägner (författarinnan till boken Väckarklocka 1941) som spenderade sina somrar i småland skriver någonstans att ordet "vard/vård" har med människans dubbeljag att göra, och därav ordet vårdträd. Alltså inte ett träd som man vårdar, utan ett träd där vården/andejaget bor. Min mormor pratade en del om sitt vårdträd, men hon ville aldrig precisera vad saker egentligen hade för innebörd. Det var nog ändå lite tabu att prata om sånt.
Härlig och intressant tråd! Särskilt fastnade jag för ovanstående citat om vårdträd. Vilken fin tanke! Jag har aldrig hört detta förut.
själv har jag aldrig träffat något övernaturligt väsen (som jag märkt allstå). Däremot har jag ibland en ruggig intuition, på gränsen till föraningar. Jag kan också vara otroligt känslig för platser. Många gånger får jag positiva upplevelser av olika platser, men ibland är de negativa. Det har hänt att jag fått så starka negativa upplevelser av platser att det gränsat till panik. Den värsta upplevelsen i den vägen hade jag för många år sedan i närheten av kalkbrotten på norra Gotland. Jag är inte rädd för ödsliga platser och har fjällvandrat ensam och njutit av det. Jag vet inte vad det var frågan om där på norra Gotland. så fort jag kom därifrån gick ångesten över.
-
Vilka intressanta berättelser!
Det där med flätor i hästarnas man hade jag inte hört förut, men jag har funderat mycket på hur ett av mina ston bär sej åt för att få så fina flätor :-\
De små grå i skogen känner jag däremot till, de brukar följa även mej på mina turer i skog och mark. Jag har inte sett dem, men har alltid haft en känsla av att ha sällskap, och som ni säger, man anar dem i ögonvrån.. Aldrig att man känner sej ensam, eller för den delen vilsen. Jag kan tappa bort mej helt i en stad, men knappast i skogen. Fast det kan ju förståss bero på andra saker också...
En vinternatt för ett par år sedan väcktes jag av något eller någon, och fick en stark känsla av att något var fel ute hos djuren. Först förökte jag somna om, mörkret, snön och kylan inbjöd inte direkt till att gå ut, men det gick inte att släppa tanken, så till sist klädde jag på mej och gick ut. Där på lagårdsgången stod unghästen och tittade på mej, hon hade brutit sej ur sin box, inte vet jag hur det gått till, men hon var helt lugn och inte alls skadad. Unghästar kan ju vara nog så påhittiga så vem vet vad hon kunnat hitta på där i sin ensamhet innan morgonen. Jag kan inte riktigt förklara vad det var men jag är väldigt glad att jag tog känslan på allvar!
Jag har ett favoritställe som jag brukar gå till, nere vid sjön. Där är en sån fridfullhet och på nåt vis en känsla av att befinna sej långt bort från vår moderna värld. I somras fick jag reda på att där finns en lämning från en stenåldersbosättning.
-
Kul att läsa om andras upplevelser av alla naturens väsen! :) Väldigt vackra beskrivningar också.
Tyvärr är det svårt för mig som alltid bott i bostadsområde/stan att känna närhet till skogens väsen men såfort jag kommer ut på landet så kan man "känna" deras närhet. Jag minns när mina gamla släktingar (som växte upp på vårt lantställe) berättade om Skogsrået, vättarna och tomtarna. På julen skulle man naturligtvis sätta ut gröt åt hustomten.
Tyvärr var jag ganska liten när jag hörde alla berättelser och kommer inte ihåg så särskilt mycket, och nu är ju släktingarna döda..
Jag hoppas att jag får uppleva alla naturväsens närhet när jag väl köper mitt hus/min gård på landet framöver.
-
Jag läser med fascination era berättelser! Jag känner själv av vissa platsers energier och förnimmer i perifering - men också mer rakt på - hur ngt följer mig med blicken. I mitt torp finns det verkligen energier! Det får jag forska lite mer om. MEN, jag undrar hur ni hanterar det osynliga? Känner ni ingen rädsla? Kan ni tänka rationellt hela tiden? Jag har blivit så rädd att jag nästan får regelbunden "ångest" kvällstid - trots att jag bara är i mitt torp dagtid numera. Jag sitter alltså i stán, i ett radhus, och mår lite dåligt när jag tänker på kära torp mitt i skogen! ??? Något har skrämt mig rejält. Dagtid är platsen underbar, men att sova där... no,no... Hur blir jag botad? :)
-
Alla har förmågan att se å känna i sig..det har vi alla från barns ben. ..men medans vi växer upp glömmer vi denna gåva.
Då dessa upplevelser blir bortförklarade mm
Hos vissa är gåvan starkare men kan även övas upp..
Jag såg mycket som barn men alla upplevelser förklarades bort..nu i vuxen ålder har jag hittat tillbaka och använder min gåva igen.:)
Rädsla kommer utav de vi inte kan ta på och förklara. Vi ser ju inte det som händer och förstår inte..det gör oss rädda.
Oftast vill *de* som stökar bara förmedla nått och de förstår inte att deras försök att säga oss nått..kan skrämma.
mvh emma
-
Tack för alla fina berättelser! Jag tycker det är så befriande med folk som faktiskt vågar erkänna att de varit med om ting som inte passar in i det moderna samhällets världsbild...
Låt mig berätta om en kväll för kanske 12-13 år sedan, när jag var i yngre tonåren. Jag bodde i lägenhet i utkanten av Uppsala, i modernt hus. Det var fullmåne. Den var så lockande! Jag kände mig manad att gå ut, och sent på kvällen kastade jag mig på cykeln. Cyklade ut till gränsen mellan stad och land, där åkrarna och skogen börjar. Där ställde jag mig och tittade upp på den mäktiga månen. Och så fick jag för mig att sjunga lite tyst för månen... Tur att inga andra var ute, för det såg säkert något udda ut... Efter nån minut började jag bli kall, så jag satte mig på cykeln och rullade hemåt. Men... jag fick med mig någon på pakethållaren. Inte så att det syntes, men det kändes vääääldigt tydligt. Jag som modern flicka drog självklart slutsatsen att det var min stora fantasi som lekte med mig, att jag helt enkelt inbillade mig det hela. Men jag var på så bra humör att jag spelade med, pratade lite med varelsen därbak på pakethållaren!
Jag kom hem, klev av cykeln och fortfarande var den där. Den följde med upp för trappan och ställde sig tillochmed i vägen när jag gick in i hallen. Började nästan bli en aning irriterad, kände att den här fantasin började bli lite väl ihållande. Jag gick in och satte mig i soffan. På andra soffan låg båda våra underbara katter och myste. Jag såg fortfarande ingen, men kände extremt tydligt att det stod någon/något och tittade på mig, två-tre meter bort. Plötsligt HOPPADE den i sidled, nån meter åt vänster. Båda katterna ryckte till, spärrade upp ögonen och följde den för mig osynlige varelsen med blicken. De fortsatte stirra på samma punkt så länge varelsen stod kvar... i kanske en 30-40 sekunder. Jag var smått skärrad, insåg plötsligt att det inte alls var min fantasi. Jag hade verkligen fått med mig något hem! Jag kan inte säga att jag blev rädd, men lite vaksam ändå. Den försvann först när mamma kom hem, en liten liten stund senare.
-
Ja det gjorde vi alltid när vi hade hus och den gröten var ju uppäten på juldags morgonen!
Ja så gjorde vi med när jag var liten! Viktor Rydbergs Tomten var en diktberättelse som faschinerade mig oerhört. Men den som åt upp gröten hade nog antagligen röd svans...
Man känner mycket närheten till naturen och får sina sinnen vässade när man bor långt bort från städer och bebyggelse. Jag kunde alltid säga när familjemedlemmar kom hem eller flera kilometer i förväg när jag fick besök. Bara att sätta på kaffepannan (och jag själv dricker inte kaffe, så det blev ändå alltid uppdrucket!). Några gånger kunde jag känna närvaron av personer som kom vandrande till mig två dagar i förväg. Det var innan vi satte in telefon i huset.
Jag visste också när någon i familjen dött, innan brevet med meddelandet kom. När jag var liten kunde jag se det på fotografier om en person levde eller inte. Mer än en gång kunde jag säga rätt fast ingen i familjen visste det just då. Likaså när min mor blev överkörd; jag visste det i det exakta ögonblicket det hände (kollade klockan och jämförde med polispappren efteråt). Till saken hör att jag då bodde utomlands och det tog ambassader och andra involverade tre dygn att hitta mig för att ge mig dödsbudet! Då hade jag redan börjat packa.
Jag tror många har en känslighet och begåvning för olika saker som vi ännu inte har någon passande vetenskaplig förklaring för. Men andra gånger tror jag också att vi människor är känsliga för energivågor som slår sig på psyket också. Vi kan bli upprymda alternativt nervösa och påverkade på olika andra sätt, utan att det behöver vara något som kan hota oss fysiskt. Jag pratar om biologiska reaktioner på energivågor av olika slag. Vi har en hjärna som är väldigt litet utforskad, för att inte tala om att vi endast känner till 5% av vad vårt DNA egentligen kodar för (vi har dessutom 95% icke-koderande DNA som vi i princip inte har någon aning om vad det är till för!).
Vi vet inte allt om oss själva, än mindre om omgivningen.
-
Jag ska inte döda er fina stämning i den här tråden men jag måste bara fråga om det inte är någon annan än jag som börjat undra om inte sagorna om de små hustomtarna kommit till för att små barn hört det springa omkring i huset och barnen frågat sina föräldrar vad är det som låter? Det är tomtarna som kommer och sopar undan smulor och pysslar svarar föräldrarna (möss alltså).
Midnatt råder gå igenom den och säg mig om de inte sjunger om ett x antal möss som springer omkring? ;-)
-
Midnatt råder gå igenom den och säg mig om de inte sjunger om ett x antal möss som springer omkring? ;-)
Särskilt kuslig blir situationen om x i ovanstående mening är mindre än 1...
-
Helo, vi har ju någon/något som bor här på gården,det allra senaste va att en ropade så högt på mej kl 6 en morgon att både hundarna och maken vaknade... men ingen där så klart när han gick ner.
Dom knackar på dörren sent och dom vill absolut att man ska köpa begagnade saker,alla nya maskiner vi köpte när vi flyttade hit gick sönder...gräsklippare,trimmer,åkgräsklippare,kaffebryggare,med mera.
MEst kontakt har vi med dom i stora ladan den gamla stallet är,där går dom i trapporna när vi har gäster som sover över.. så nu vill nästan inga sova där längre...
Dom har renoverati huset.. vi bor i ett gammalt trä hus.. och ändå har vi hört ljudet av borrande i betong inne i huset:-) mitt på dagen utan förklaring.
Jag har sett två skuggor,en ute och en inne vid min dator,men jag förstår inte vad dom vill...men än få bo här och det får dom ju.
En godvän har ett väldans bekymmer med den jag upplever som man och som skötte om dom djuren som bodde i stor ladan..hon blir rädd när hon ser honom,men jag tror han bara vill ha lugnt i stallet på kvällningen.
Jag ska nog köpa en fläder så kanske dom flyttar in i den:-)
Jag delar gärna gården med mina vänner i allfall:-)
-
Här hos oss bor det en flicka i ladugården. Jag har aldrig sett henne men min dotter pratar ofta med henne och bjuder in henne att leka. Inga problem, hon verkar väldigt snäll men kanske lite ensam. Sen har vi någon mer som bor här som roar sig med att gömma saker. Vem det är vet jag inte, har aldrig träffat honom/henne men saker har en tendens att försvinna för att sen dyka upp på något helt annat ställe. Gör inget det heller, men lite jobbigt är det ibland när nycklarna till bilen är bort och man är sen till jobbet... =)
Tycker mest att det är mysigt att vi har sällskap här ute på torpet, vittnar om vad som hände här förr.
Historier om diverse skogsväsen har min farmor berättat så länge jag minns. Hon jobbade som kokerska i timmerkojorna åt skogshuggarna så hon hade nog sett och träffat de flesta av skogens väsen. Tyvärr finns hon inte kvar, önskar idag att jag tillsammans med henne skrivit ner alla historier.
-
Däremot har jag ibland en ruggig intuition, på gränsen till föraningar. Jag kan också vara otroligt känslig för platser. Många gånger får jag positiva upplevelser av olika platser, men ibland är de negativa. Det har hänt att jag fått så starka negativa upplevelser av platser att det gränsat till panik. Den värsta upplevelsen i den vägen hade jag för många år sedan i närheten av kalkbrotten på norra Gotland. Jag är inte rädd för ödsliga platser och har fjällvandrat ensam och njutit av det. Jag vet inte vad det var frågan om där på norra Gotland. så fort jag kom därifrån gick ångesten över.
Skönt att läsa att man inte är ensam!
-
(...) Man känner mycket närheten till naturen och får sina sinnen vässade när man bor långt bort från städer och bebyggelse. (...)
Jag tror många har en känslighet och begåvning för olika saker som vi ännu inte har någon passande vetenskaplig förklaring för. (...) Vi har en hjärna som är väldigt litet utforskad, för att inte tala om att vi endast känner till 5% av vad vårt DNA egentligen kodar för (vi har dessutom 95% icke-koderande DNA som vi i princip inte har någon aning om vad det är till för!).
Vi vet inte allt om oss själva, än mindre om omgivningen.
Instämmer helt med det du skrivit, Christinag :) !
-
För tre jular sen ställde jag inte ut nån gröt ..av olika skäl fanns det varken tid eller möjlighet ..
Efter den julen har djuren dött för mej ...
Innan inga dödsfall efter säkert 50 höns tre hästar en hund en iller 4 kaniner och en anka.
Alla var friska innan för att sen bli mysko sjuka o bara dö .
Jag har fortfarande inte kommit ur den förbannelsen.
-
Enligt folktron måste du nu blidka vättarna/tomten med både mat och presenter. ;)