Alternativ.nu
Djur => Får => Övrigt om får => Ämnet startat av: Birgit skrivet 03 mar-09 kl 06:54
-
Jag har delat av denna tråd från tråden om Gutarnas brunstperiod och lamningar. Detta ämne är väldigt intressant att diskutera, men har glidit iväg från ursprungsämnet.
Mvh
Charlotte- Moderator
Den "rätta" brunsttiden skulle infalla okt/nov med förskjutning till sep och dec. Vad jag försöker poängtera är inte att "alla" göder sina får, men de äldre raserna har(hade) en tydlig årstidscykel (nämndes också på mötet). De fick magra av på vintern. (Vet att Gustav Larsson Rödkulleför. förespråkar detta på rödkullorna) då de får en "kick" av detta på våren och alltså kan tillgodogöra sig betet bättre.
Idag ger vi välgödslat ensilage åt dem och ser till att de är i "gott" till fett hull på vintern också. För 100 år sedan fick de flesta gutar föda sig själva utomhus under vintern.
Det räcker med att läsa senaste allmogefårstidningens artikel av Bengt Soneson. Han beskriver väl hur värmlandsfåren hölls. Idag finns vissa som gött upp dem till dubbel storlek. Det har inget med god fårhållning att göra, bara en önskan att tillfredsställa slakterierna.
Ang. baggar verkar det varit vanligare att gutarna hade baggar med. Allmogeraserna hade bagglamm med under sommarhalvåret. Sedan slaktades de. Då skulle alltså tackorna vara dräktiga.
Historiskt sett vet man att baggarna utom brunstperiod levde i flockar med en ledarbagge. De hade koll på tackorna, men höll sig utanför deras flock. Gäller vid helt extensiv hållning alltså.
Grejen är ju, att de som lammade för tidigt av gutarna under deras frigående tid på gotland, oftast inte klarade att föda upp sina lamm (de reproducerade sig inte alltså). Idag hjälper vi alla tackor och lamm.
-
Det är intressant att läsa/lära om hur våra Lantraser hölls förr :)
Men inte alltid praktiskt genomförbart.
Vi har ju djuren på ett annat sätt i dag och helt andra lagar att följa.
Det är ju inte alldeles säkert att man "Gött" upp Värmlandsfåren till att bli större...
Jag tror att det är omöjligt att undvika en viss selektering hur bra "Bevarandetänkande" man än har.
Och egentligen VET vi ju inte om det är så att de stora Värmlandsfåren blivit större pga att de faktiskt fått bättre mat, att det helt enkelt är ett tecken på att de är väldigt bra foderomvandlare (något som vi alltid hävdar är en av de främsta egenskaperna hos Allmogeraserna)... Och ska vi då selektera på de mindre djuren för att hålla nere storleken, ja, då blir det ju selektering i alla fall ;)
Men just i fallet med att så många Gutar lammat så tidigt just i år kanske har en förklaring i något med vädret just i år?
Mvh
Charlotte
-
Det finns säkert fler förklaringar. Att värmlandsfåren blir större och större tror jag mer beror på selektiv avel. Något som förnekas av fören.
Bra grovfoderomvandlare ja, men att hela tiden öka vikten, är nog inte bara bra och beror säkert också på att vi idag ger dem mer högproduktivt foder.
Men då avlar vi heller inte på de anlag som en gång gjorde att de var populära hos allmogen. Ett stort djur konsumerar mer än ett litet!!!
-
Om vi väljer att spara de djur som håller sig små trots 'dagens' utfodring så kan vi ju i princip råka spara de djur som är dåliga foderomvandlare. Och bevarar vi bara dom "synligt" små för att fåren var små förr så är det ju nästan inte bättre än "Utställningsavel"... Att fåren var små förr tror jag kan ha berott lika mycket på att dom stora helt enkelt inte överlevde som att dom höll sig små pga att dom fick mindre näring.
Det är inte lätt med bevarande... Det absolut säkraste, (förutom om vi skulle börja kolla DNA på alla djur kanske för att veta den genetiska bredden) är nog att vi har många olika besättningar där ägarna tänker lite olika, inom rimliga gränser förstås.
Ännu en faktor som gör att bevarandet av alla egenskaper som fanns förr svårare är att grovfodret/betet inte ens är som "förr". Jag är inte helt säker på att det som ofta beskrivs som "konstgödslad vall" är mer näringsrikt än vad de gamla slåtterängarna var... Vi har en granne som tog analys på sina urgamla obrutna vallar för många år sedan, analysresultaten var inte alls så pjåkiga och han hade inte ens haft några som helst djur på bete på en oherrans massa år... Ingen gödsel bara uttag i form av hö...
Föroreningar från luften ställer också till en annan balans än förr..
Förresten för att hålla sig till ämnet har ju de flesta lammat innanför den 'naturliga ramen', även om det är opraktiskt med vinterlammningar utomhus. Och ett konstigt fenomen att så många gjort det helt plötsligt i år?
Mvh Charlotte
-
Tänk Charlotte att du skriver just det som jag försökt få fram i så många trådar, utan att bli förstådd. :-[
Jag har nämligen själv gjort analysen att gamla obrutna och ogödslade vallar och dito beten är det som passar de äldre lantraserna bäst.
Jag har aldrig påstått att man ska bevara de som växer sämst! Men att alltid slå ut dem som svarar sämst på intensivodlat ensilage eller kraftfoder (de kanske rent av får magproblem?) är precis lika fel.
Att dessutom tro att kraftfoder/intensivodlat ensilage är nödvändigt för djuren är lika befängt. Enligt Bengt Sonesson fick fåren i första hand lövruskor och repat löv under vintern. Lång betessäsong utan stödutfodring. Trots detta kunde de lamma under stallsäsong i små, trånga kättar och de flesta lammen överlevde. De fick inget extra för att de lammat. De brände fett från fjolårsbetet och var friska härdiga djur. Fick troligen sällan mer än ett lamm heller.
Att vi idag ser till att fåren alltid är i ett "gott" hull påverkar säkert fertilitet och annat.
-
Det är ju vad jag också försökt få fram... Men med en skillnad... Du anser att hö från de gamla ängarna skulle vara special anpassat till just Lantraser... Analysen grannen gjorde visade att fodret helt enkelt hade bra näringsvärden... Förvånadsvärt högt protein och energiinnehåll, något som gynnar vilken fårras som helst. Och därmed gör det onödigt att ge kraftfoder eftersom näringsbehovet täcks ändå. Men tyvärr är såna helt opåverkade ängar sällsynta, antagligen kan dom aldrig återskapas som dom var eftersom luftföroreningar gödslar marken hur vi än beter oss med slåtter och sortval:( Och vi kanske måste anpassa vår fårskötsel även efter detta. Mvh Charlotte
-
Nej, jag anser att lantraserna är anpassade till den kosten, inte tvärt om ;) Det är ju detta de käkat i kanske årtusenden. Tänk också på att dessa marker har en helt annan flora en de sådda och gödslade åkrarna vi använder generellt idag.
-
Intressant tråd det här - inte bara brunst och gutar.. Ang. brust och tidig lamning så lammade våra värmlandstackor rekordtidigt i år, från slutet av november. Dock kan detta inte bero på kraftfoder för det får de inte. Men jag tror att det var ganska vanligt med vinterlamning förr när fåren gick på skogen. Så något nytt "fenomen" är det nog inte.
Jag är övertygad om att artrikt ängshö är nyttigare för fåren än vanligt vallhö. Vi har många riktigt gamla och örtrika vallar som ger ganska låg avkastning men höet uppskattas av fåren. Ibland blir vi dock tvungna att köpa hö, vanligt vallhö med få gräsarter och lite klöver. Inte populärt och det märks också att då blir plötsligt mineralfodret intressant igen.
Våra gamla fårraser är anpassade till lövfoder och artrikt ängshö under vintern. Och det är ju vad de gärna äter ute på sommaren också om de kan välja fritt. Det vore intressant om någon kunde göra en jämförande analys av köttet från "skogs-/ängsfår respektive vallfår.
Min erfarenhet är att man kan gödsla gamla artrika vallar i viss omfattning utan att artrikedomen minskar märkbart. Enklast är att använda urin men det får inte bli för mycket så att man gynnar kväveväxterna. Långliggande vallar är också positivt för miljön då läckaget är störst när jorden ligger bar.
-
Oj, så klok du verkar. vi har väldigt gammla vallar och söker oss "back to basic" våra Gutefår är min start dit. Jag önskar din kontakt fortfarande , och självklart andra här på forumdet.......Sanna.
-
Ang. brust och tidig lamning så lammade våra värmlandstackor rekordtidigt i år, från slutet av november. Dock kan detta inte bero på kraftfoder för det får de inte. Men jag tror att det var ganska vanligt med vinterlamning förr när fåren gick på skogen. Så något nytt "fenomen" är det nog inte.
Nej, för våra Allmogefår är det inget nytt fenomen, de var ju så "illa tvugna" att lamma på vintern om det skulle bli några lamm eftersom baggarna redan var slaktade på hösten.
Men jag som inte har någon egen erfarenhet av Gutar har bara alltid hört att dom kan gå ihop året runt utan att det blir några konstigheter med lamningarna, utan att dom kommer punktlig på våren. Gutarnas lamm skulle precis som Birgit skrev inte ha överlevt om de föddes på vintern. Allmogefåren stod däremot inomhus hela vintern. Det är ett "modernt" påfund att djuren ska ha frisk luft och vara ute och röra sig vintertid ;)
Allmogefår (i alla fall Åsen och Värmland) lammar ofta två ggr/år, eller i alla fall 3 ggr på två år om man har dom tillsammans hela tiden, även om man låter bli kraftfoder.
Vad jag försöker få fram är att ALLA fårraser är anpassade till det mer späda örtrika foder man får fram på gamla vallar... Det ÄR bra med näring i det (enligt analysen vår granne gjorde) och det blir aldrig så grovt, precis sånt foder ALLA får ska ha om man vill ge optimalt grovfoder, fåren behöver inte sortera bort en massa. Men om man inte kan få tag på sådant foder är det svårt att utfodra kraftfoderlöst oavsett vilken ras man har. Jag tror det är där Birgit och jag ofta skriver"om varandra" och missförstår... Man måste förklara närmare för att inte såna onödiga missförstånd med magra Allmogefår som bara ätit grovfoder som varit "fel" sorts grovfoder ska uppstå.
Att säga att Allmogefåren klarade sig på "magert" foder blir också lite fel eftersom det späda örtrika vinterfodret inte var så där magert precis och att dom är fenomenala på att hitta det bästa i stora naturbeteshagar är ju heller inget nytt... Men då måste dom ha tillgång till olika sorter och inte gå på förvuxet bete i en liten hage.
Vill bara tillägga att man kan uppnå nästan samma "effekt" (ett näringsrikt grovfoder så man slipper kraftfoder) genom att odla mer intensivt och sköta vallarna på "modernt" sätt. Men något mellanting tror jag inte fungerar. Man kan inte kalla dåligt skötta och gamla vallar för "Naturbete" eller skörda grovt hö från samma vallar och tro att det är bra foder för Allmogefår (eller för några får över huvud taget).
Jag tror dessutom det är omöjligt att skapa exakt samma förhållanden som "Förr" delvis pga luftföroreningar osv... Artrikedomen ger EU-Stöd, men tyvärr tror jag aldrig betesvallarna blir exakt de samma... Men så är det ju här i världen, allt förändras.
Mvh
Charlotte
-
Jaa, Charlotte, jag håller med dig i nästan allt. De moderna grässorterna är oftast inte alls anpassade till får, utan intensiv nötproduktion.
Det späda, örtrika gräset på slåtterängar blir sällan för grovt och urvuxet. På många ställen slogs ju hö ganska sent, eller hur? Men var ändå spätt.
Vår intensiv produktion urlakar marken och skapar mineralbrist, precis som signe skrev.
Att hålla får inomhus kan i kalla områden ha varit nödvändigt, men i våra trakter (Småland, Östergötland m.m.) har utgrävningar av ex.vis järnåldersbosättningar snarast visat att de flesta djuren hölls ute på vintern och endast särskilt värdefulla djur stallades in. Däremot under medeltid och modern tid har installning mer generellt använts. Det är troligen också då anpassningen av lammningen skett.
Det vi förlorat är svårt att återskapa, men vi kan vara rädda om det som finns kvar!
-
I Väst- och Sydsverige hölls ofta djur utomhus året runt. Jag tror att det särskilt gällde får, men även häst, och naturligtvis getter. Nöt skall jag låta vara osagt. Det var framförallt vinterbetet som framemot 17- och 1800-talet skapade ljunghedarna i Västsverige och alvarmarkerna på Öland och Gotland. Inget går hårdare åt återväxten av högre vegetation som vinterbete. Klimatet är såpass milt att djuren kunde gå ute året runt. Betestrycket blev efterhand så intensivt att i princip all högre vegetation eliminerades. På många hotade ökenbildning, när man bränt sönder det sista av humuslagret. Det var inte alls så att man levde i "samklang med naturen" Man tog ut allt man kunde för att helt enkelt överleva eller skrapa ihop pengar till Amerikabiljetten. När betet till slut äntligen försvann kom skogen snabbt tillbaka med eller utan plantering och det skall vi vara väldigt glada för. Vi slapp att få se den blottade jorden blåsa eller regna bort som i Medelhavsområdet, mfl områden.
-
Visst är det sant det du skriver ulfg, men det är begränsade områden. Vad jag förstått gick korna också mestadels ute. Detta innebar rimligen att djuren fick sina ungar när det blev mer att äta!
Visst betades det för hårt bitvis. Men många platser var också så gles blandskog som våra "naturbeten" är i dag. Den täta skog av monokultur som idag befolkar stora delar av småland och andra platser i Sverige har inte funnits. En granplantering är ingen biologisk mångfald utan ett tecken på människans enfald!
Ljunghedarna brändes regelbundet, för att de mådde bra av det och bildade nya späda plantor som djuren kunde äta.
Den mesta mark i vårt land är skapad/formad av människan (genom djur, odling osv) vilket också talar för att djurhållningen var betydligt mer omfattande än idag. Men går du tillbaka 1000 - 2000 år, fanns mer "naturliga" områden. Dessutom gick ju djuren mer som "vilda" djur vilket jag syftar på när jag pratar naturlig djurhållning. Detta gjorde att deras årstidsbundenhet var intakt. Påverkan för att anpassa djuren till specialförhållanden är sannolikt senare.
Dessutom användes inte gifter och kemiska preparat för att "förbättra" växtlighet och djur. Marker som användes som djurfoder/bete gödslades sannolikt inte alls, mer än av betande djur. Gödseln använde man till den egna odlignen. Därför är det också sannolikt att vissa djur hölls på inägorna vintertid, för att underlätta insamling av gödsel.
-
Det är intressant med resonemang om historiska förhållanden. Jag håller helt med Birgit, men vill också provocera fram fler nyanser i hur vi uppfattar den historiska produktionsekonomin. Med dagens biologiska enfald i hur vi använder kemikalier och planterat granåker överallt är det så lätt att projicera fram en idyll från hur man höll djur och använde markerna i det gamla bondesamhället. Vad jag vill framhålla är att det aldrig funnits någon idyll. Människan har överexploaterat sin jordbruksmark och skapat öken alltsedan antiken. De helt öppna, återkommande ljunghedarna i Väst- och Sydsverige var slutstadiet i en ganska destruktiv omvandling av naturbetesmarker. Man brände markerna med allt kortare intervall, trots att de blev allt magrare och magrare. Man var tvungen. En naturlig ljunghed/naturbetesmark som sköts rätt är alltid en mosaik av yngre, brända partier tillsammans med äldre, obrända partier med sly/ris/grov ljung för vinterbetet. Det gick inte så långt i Småland, gudskelov, men Halland, Bohuslän och Skåne var ganska illa ute, liksom alvarmarkerna. Det är ganska stora områden. Längre upp i landet höll skogen emot bättre och tålde mer. Utefter kusterna i Sverige var skogen i princip borta redan mot slutet av 1600-talet, lokalt ännu tidigare.
-
Människan har alltid exploaterat naturen.... Skillnaden på förr och nu är väl att vi är fler och vi har större tekninska möjligheter att exploatera ÄNNU mer.
För att återgå till de Allmogeraser som vi är satta att bevara så är det antagligen ingen av allmogeraserna som gått utomhus vintertid under "Allmogetiden" (Järnåldern och tidigare är visserligen väldigt intressant, men vi kan ju/ska väl inte? "Tillbakaavla" (likväl som vi inte ska "Utveckla" raserna?), raserna stammar ju från delar av sverige där det varit så pass mycket snö att det inte kan ha varit någon mening att ha dem ute? I alla fall inte under den tidsperiod som jag anser vara relevant för just bevarandet av Allmogefår.
Man tyckte antagligen att det var bättre att spara mat genom att ha varmt i ladugården och få all gödsel samlad.
Och därmed är raserna utvecklade för vinterlamning och kan inte gå tillsammans med bagge hela året.
Gutarna, som när jag började med Allmogefår inte "räknades in" i Allmogegruppen, de var Gotländska Utegångsfår och Ursprungsfår, men jag hörde dom aldrig nämnas i "samma grupp" har ju hållts utomhus och borde inte lamma så tidigt, det vore intressant att få reda på vad som hänt just i fjol?
Mvh
Charlotte
-
Men hallå Charlotte, är inte detta ett feltänk? För att Allmogeraserna framförallt återfanns norrut, beror ju på lantbruksstrukturen som kommit längre i utvecklingen tidigare. Det innebar mer påverkan av bonden från samhällets sida.
Detta innebär inte att djuren inte fanns här nere också. Det vet man att det gjort. Men resterna av dem fanns bara kvar norrut.
Igen vill jag poängtera att man kan se på exempelvis ullstrukturen huruvida djuren sannolikt stallats in osv. Att gutar är utegångsdjur är väl ingen som tvivlar på, men roslagsfår t.ex har en ännu bättre ull för överlevnad i svåra förhållanden. Något de antagligen inte haft om de "alltid" hållits inomhus. Däremot många svärdsjö, åsen och värmlandsfår har "blöt" ull som inte har så tydlig frånstötningsförmåga t.ex.
Vi ska bevara rasernas egenskaper som fanns kvar då de återupptäcktes. Då hade de egenskaper som var äldre än sista innehavaren. Det är detta som är viktigt att ta fasta på. Inte hur de hölls de sista 10-20 åren innan de hittades.
Det borde krävas av alla bevarandeföreningar att dokumentera dessa egenskaper. Det ska finnas med i avelsplanen enligt mig! Annars pysslar man inte med bevarande, utan bara hållande av kuriosa.
-
Jag har inte menat att man inte skulle få hålla djuren i södra sverige i bevarande syfte om du tror det?
Jag menar att precis som du skriver de allmogefår som hållits uppåt i landet inte är anpassade för att vistas ute i regniga och ruskiga vintrar, precis som du skrev.
Och jag tror inte de egenskaperna har utvecklats på 10-20 år, tror du?
Förmodligen liknade de fåren som fanns söderut Förr Gutarna eller möjligen Roslagsfåren mer (om man nu höll alla får utomhus hela vintrarna överallt i södra sverige?).
De Allmogefår som finns kvar idag är utvecklade efter den djurhållning som fanns i DERAS ursprungsområde (det är min egen teori, jag vet inte om det stämmer?). Och det blir väl en märklig bevaring om man flyttar dem söderut och vill göra Järnåldersfår av dom?
Mvh
Charlotte
-
Jag tycker det är jätteintressant att läsa det ni skriver om Allmogefåren. Vilken tid avser ni med "förr"? Jag har alltid tänkt på bevarande som det varit under kanske 1900- och möjligen 1700-1800talet men inser att det måste gälla betydligt längre tillbaka. Hur länge har det funnits får i Sverige? Är det de allra första som ska stå som exempel för bevarandet? Har de överhuvudtaget förändrats mycket under den tid de har funnits här? Kan ni rekommendera någon bra bok om fårens utveckling? Jag inser att detta var långt från "brunst och gutar" men när det nu kommit upp....
-
Om man bevarar allmogefår så är det denna Avelsplan man har att följa:
http://www.allmogefar.se/avelsplan_antagen%202007-11.pdf
Meningen med Genbanken är att bevara de rester av allmogens får som man hittade runt omkring i landet.
Om jag inte fattat helt fel är det de får som hittades som ska bevaras, man ska varken utveckla dem till produktionsfår eller tillbakaavla dem till Urtidsfår.
Båda "varianterna" skulle ju innebära selektering och därmed en minskad genetisk bredd. Målet med genbanken är väl att bevara den genetiska bredden så stor som möjligt? Och att utöka antalet individer så att raserna inte längre är hotade.
Mer intressant läsning om bevarande av allmogefåren finns här:
www.allmogefar.se
Och här är Gutarnas avesplan:
http://www.gutefar.se/pdf-allm/Avelsplan2007-2009.pdf
Har man genbank på sina får är det ju dessa planer man får lov att följa.
Mvh
Charlotte
-
Jodå, jag har läst avelsplanerna. Nyligen kom SJV ut med en revidering av bevarande strategierna. Detta kommer innebära ökat ansvar för bevarandeföreningarna att leva upp till bevarandet. Bl.a: hur man ska se till att avelsplanerna följs. Hur man bevarar de gamla egenskaperna. Hur modern utfodring påverkar bevarandet osv. Mycket nytt alltså. Inte bara att skriva en fin avelsplan.
Det hela beror på att EU starkt kritiserat Sverige för att godkänna avelsplaner utan att ha undersökt hur de efterlevs.
Ska bli intressant att följa det arbetet.
-
Birgit, jag märker ju tydligt att du är väldigt kritisk till det mesta som bevarandeföreningen gör...
Därför vore det intressant att helt okritiskt läsa vad det står i SJV revidering.
Finns det länk?
Jag hittade ett dokument på SJV.se som hette Riktlinjer för avelsplan för hotade husdjursraser, från 25 november 2008, är det detta du menar, eller finns det ännu nyare Riktlinjer?
Klippt från SJV.se
"
12823/08
Riktlinjer för avelsplan för hotade husdjursraser
Syfte med dessa riktlinjer
Riktlinjerna är både för internt bruk på Jordbruksverket i bedömningen av en avelsplan och till hjälp för de rasföreningar som upprättar avelsplaner. Generella delar och specifika delar för viss ras kan ingå. En viss likriktning är önskvärd.
Föreningen ska ges vägledning för att kunna upprätta en avelsplan som leder till att föreningen förvaltar/bevarar rasen på ett genetiskt hållbart sätt. Avelsplanen ska vara styrande i arbetet med att förvalta en ras – bevara, nyttja och utveckla. Avelsplanens varaktighet kan vara 3 eller 5 år.
Krav på avelsplan
Det lagstöd som kan tillämpas är:
Lagen om kontroll av husdjur (SFS2006:807)
Här finns krav på plan och riktlinjer
Statens jordbruksverks föreskrifter om kompensationsbidrag, miljöersättning och miljöinvesteringar (SJVFS 2007:42)
Djurägare och föreningar som söker miljöersättning för bevarande av utrotninghotade husdjursraser måste följa en av föreningen upprättad avelsplan för rasen.
Dokumentets status
Detta dokument beskriver de gemensamma riktlinjer som gäller för upprättande (rasförening) och godkännande av en avelsplan (Jordbruksverket). Dessa riktlinjer är ett av Jordbruksverkets styrande dokument för verksamhet inom området husdjursgenetiska resurser. Dokumentet är framtaget av Jordbruksverket i samråd med verkets rådgivande referensgrupp för husdjursgenetiska resurser och rasbevarande föreningar. Dokumentet är fastställt av avdelningschefen på Jordbruksverkets avdelning för djurskydd och hälsa.
Alla avelsplaner ska innehålla följande moment
1. En beskrivning hur man håller rätt på djuren – identitetsmärkning.
2. En beskrivning av djurmaterialet ska ingå i avelsplanen med t ex djurens storlek, fruktsamhet, användningsområde etc.
I avelsplanen ska även anges:
Populationsstorlek och fördelning på kön och ålder. Founders och dominerande linjer kan i förekommande fall anges för vissa djurslag/raser.
Hur många besättningar eller ställen djuren hålls i och ägarförhållanden.
Om trenden för populationen är ökande eller minskande.
Om det finns begränsningar i antal avkommor per handjur eller andra sätt att begränsa inavelsökningen.
Om något gentest används för kontroll av genetisk defekt.
I vilken omfattning bevarande sker ex situ respektive in situ för levande djur eller ex situ med fruset genetiskt material.
3. Ange avelsmål, om möjligt på kort och lång sikt, samt eventuellt vilken metod för avelsvärdering (individbedömning, avkommeprövning, gentest m.m.) som används. Beskriv eventuell önskad förändring i egenskaper. Definiera de egenskaper man vill bevara.
4. Beskriv hur avelsdjur i populationen väljs ut. Har föreningen ett avelsråd?
5. Ange vad en tolerabel inavelsökning är. Hur ofta görs en inavelsberäkning? Metod?
6. Uppge om djuren är anslutna till officiell härstamningskontroll eller om djuren finns i ett härstamningsregister. Vem ska ha tillgång och hur är det säkrat? Vem ska ha rätt att läsa, ändra etc. ?
7. Vilka krav ställs på rasrenhet? Är det efter ett visst antal generationer, samma som gäller för stambokföring eller finns det andra krav? Kan inkorsning av andra raser tillåtas? Om ja, i vilka situationer?
8. Om stambokföring tillämpas – beskriv hur stamboken är uppbyggd.
9. Hur säkerställs ett hållbart nyttjande? Kontrollpunkter för hållbarhet i avelsarbetet t ex antal höftledsröntgade, hovbroskförbening, reproduktionsresultat, kontroll på defekter m.m. bör redovisas.
En definition av hållbart nyttjande som Jordbruksverket använt i Regleringsuppdrag Jo2005/143 är
I konventionen om biologisk mångfald definieras hållbart nyttjande som nyttjande av komponenter av biologisk mångfald på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, varigenom dess potential att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar bibehålls. Med hållbart nyttjande av husdjursgenetiska resurser avser regeringen att utvecklingen av husdjursraser ska ske på ett uthålligt och långsiktigt sätt. Detta i sin tur innebär att den genetiska variationen inom rasen eller populationen ska bevaras och att antalet djur inom rasen eller populationen ska hållas på en stabil nivå.
10. Ange hur föreningen avser att följa upp och revidera avelsplanen.
Fastställt den 25 november 2008. "
Eller finns det andra dokument som antyder att de tidigare avelsplanerna inte stämmer överrens med SJVs nya riktlinjer?
Men oavsett vad både jag och du tycker om avelsplanerna så är det ju dom man har att rätta sig efter, ändras dom så får man ju ändra sig efter dom :)
Och att följa avelsplanen är ju svaret på Mona Ws fråga om vilken tidsperiod man bör tänka på i bevarande arbetet.
Mvh
Charlotte
-
Det har varit ute på remiss hos rasföreningarna och är inget dokument som ligger ute på nätet än. Det omfattar ca:85 sidor tung läsning.
Jag är inte odelat kritisk till avelsplanerna alls. Men flera föreningar verkar skriva något passande, utan att fundera på hur de ska leva upp till det. Det är ju inte så svårt att formulera en "fin" plan, men hur ser man till att den efterlevs? Hur vet man att djuren ser ut som de beskrivs i avelsplanen etc? Att folk inte intensiv avlar på en starkt hotad ras och därigenom urholkar bevarandet?
Det är detta jag ser fram mot att det tas tag i.
-
Hur vet man att djuren ser ut som de beskrivs i avelsplanen etc? Att folk inte intensiv avlar på en starkt hotad ras och därigenom urholkar bevarandet?
Hur gör man i andra EU-länder?
Har man folk som reser runt och mäter så att inte djuren varken blir för stora eller för små?
Mvh
Charlotte
-
Det är just sådant EU efterfrågar. Det kommer troligen läggas på föreningarna att dokumentera osv.
-
Och hur gör man i ett land som Sverige där det är ont om in situ besättningar?
Spelar det ingen roll att vi föder upp Fjällnära kor som Dikor i Skåne?
Eller Gutefår i stora Flockar var som helst i Sverige?
I övriga Europa finns det väl kvar mer av småbruk i olika delar av länderna?
Tas sånt även upp som ett problem?
Mvh
Charlotte
-
Den här diskussion tangerar den som finns i tråden http://www.alternativ.nu/smf/index.php?topic=49596.msg411542#msg411542 (http://www.alternativ.nu/smf/index.php?topic=49596.msg411542#msg411542)
Jag tycker fortfarande att frågan om utfodring hanterats lite vagt i bevarandeföreningarna. Det är helt OK att man har de olika allmogeraserna lite varstans i landet men det måste finnas ett minimiantal i genbanker som klarar att hålla dem under hyfsat ursprungliga förhållanden (men inom dagens djurskyddslagstiftning). Och då menar jag fram för allt foder; både vinterfoder (löv och ängshö) och bete (naturbete). Det ska bli spännande att få läsa de nya avelsplanerna, hur det kommer behandlas där.
-
Men i den nuvarande avelsplanen står det att man ska bevara de egenskaper som fanns i ursprungsbesättningarna. Hur ska man avgöra vad som är "rätt" tidsperiod angående skötseln?
I övriga EU kanske man har kvar rester av besättningar som fortfarande sköts "som förr" utan att man på något sätt behöver "ändra tillbaka" djurens skötsel till något "årtal eller århundrade"?
Och enlikt riktlinjerna som jag bifogade ska man "föra bok" över vilka som lever in situ eller inte. In situ borde ju gälla var dom bor, vad dom äter, hur dom sköts och vad dom används till. Inte bara fodret...
Får som man betraktar ullen som ett nödvändigt ont man måste bli av med och inte har någon koll på om den går att använda till det den är framavlad till, hålls dom tex in situ?
Ja, det ska bli spännande.... Men kanske det just är att man mer noga ska dokumentera vilka besättningar som lever in situ och inte?
Mvh
Charlotte
-
Håller helt med signe. In situ är i ursprungsmiljö. Det finns en person i en förening som förespråkar att det räcker med typ tre besättningar på "rätt" ställe, resten kan avla som de vill och endast de tre skulle få bidrag för hotad ras. Då personen i fråga inte ens i närheten håller djuren som de har hållits kan man bli lite mörkrädd.
Det räcker inte att de finns på rätt ställe, de måste FRAMFÖRALLT hållas på rätt sätt.
In situ står för i ursprungsmiljö. Det innebär plats och egenskaper som är med detta förknippat.
Det är helt rätt att allmogeföreningen skrivet: bevara de egenskaper som fanns i ursprungsbesättningarna.
Märk väl: egenskaper. Inte hållandesätt. För det är skilda saker. Om sista hållaren har hllit dem enligt modernt sätt att hålla dem kan det , om detta fortsätter, innebära att egenskaperna som fanns kvar successivt försvinner.
Sista frågan är nej! Man måste bevara alla delar av fåret oavsett om man anser att ullen är ointressant. Annars märker man ju inte om ullen förändras med tiden. Här har många resföreningar lite slarviga avelsplaner och rasbeskrivningar. Där bör finnas med vad bde ull och skinn använts till historiskt sett.
Har sedan djuren i huvudsak utfodrats med löv och ängshö på vintern, så kan man inte idag ge dem intensivproducerat rajgräs och kraftfoder och tro att djuren kommer att förbli desamma. De blir vad de äter. Precis som vi människor.
-
Jag vill inte lägga mig i alls egentligen, jag tycker bara det är intressant, någon gång i framtiden är jag sugen på att ha Allmogefår igen, när fåren blir enbart en hobby.
Egentligen är inte Bidraget för Hotad Ras så intressant för mig. Skulle jag ha allmogefår igen skulle dom vara med i Genbanken, men jag skulle inte söka bidrag. Dom skulle vara mina Hantverks och hobbyfår som dom första fåren jag hade var :) Som jag kan behålla så länga JAG vill och inte så länge vissa åtaganden gäller.
Men det skulle vara intressant hur man egentligen tänker inom EU?
Kanske är det lite så som personen i Styrelsen menar... Att stöden var tänkta som bidrag till dom som fortfarande har fåren (eller vilken hotad ras det nu än är) i dess rätta miljö gällande både var och hur den hålls?
Ett stöd för att kunna fortsätta med det extensiva jordbruket och producera det dom klarar och ändå överleva?
Inte att vem som helst ska köpa upp får och hålla dom för att få bidrag? Och tycka att det är bra att dom försörjer sig själva?
Men det blir ju svårt i Sverige eftersom det knappt finns kvar några sådana jordbrukare att stötta.
Jag kan tänka mig att läget ser annorlunda ut i andra delar av EU.
Kanske man undrar från EUs även när raser som traditionellt har varit små självförsörjarflockar blir stora naturbetesflockar på hundratals djur i helt andra delar av landet? Raser som inom överskådlig tid inte haft tillgång till bete som foder vintertid? Kanske det inte bara är maten och storleken på djuren man vill ha redovisat?
Vill man ha stora 'Produktionsbesättningar' av Lantrasdjur kanske man ska söka andra vägar till ekonomisk vinst?
Starta projekt utanför föreningen som skapar mervärde för produkterna och en gemensam marknad? Givetvis med vissa regler som medlemmarna i projektet kommer överens om, tex att bara använda sig av Genbanksdjur som håller sig inom rasramarna, hur man utfodrar och håller djuren osv. Om det skulle dras igång något liknande skulle jag gärna ha en stor flock allmogefår.
Jag vill ha betalt för att jag producerar bra produkter och inte ett jordbruk som är beroende av bidrag i alla lägen.
Mvh
Charlotte
-
Men visst vore det bra Charlotte ;) Men då kan man inte acceptera att slakterierna talar om hur fåren ska se ut och vi anpassar djuren därefter.
Problemet jag beskrev var att personen som ville inskränka bidragen till sig själv och några vänner, inte höll dem särskilt naturligt alls.
Visst spelar platsen roll och jag tycker absolut att alla gamla raser bör hållas In situ också, men att de även kan hållas på andra platser. Det är viktigare med sättet att hålla dem, än platsen. Visst skiljer det sig från Dalarna till Småland exempelvis, men inte så mycket som en del verkar tro. Kallare och längre vintrar med mer snö, ja, men vegetatoriskt inte så enormt. Dessutom blir ju klimatet varmare hela tiden, så då skulle väl dala-päls upp i Lappland snart?
-
Men visst vore det bra Charlotte ;) Men då kan man inte acceptera att slakterierna talar om hur fåren ska se ut och vi anpassar djuren därefter.
Det är ju just där en egen intresseorganisation skulle komma in.
Slakterierna vill ha sitt kött som dom vill ha det och är i sin fulla rätt att begära vilket kött dom vill!
Om jag har Åsenfår och skickar på återtag kostar det mig i princip lika mycket att få hem ett 13-15 kgs lamm som vad det kostar mig att få ett 25 kgs lamm slaktat och det säger sig självt att lönsamheten blir liten...
Och det är ju oavsett vad slakteriet betalar för kött jag säljer till dom.
Hade man en egen organisation som marknadsförde köttet, kanske tom att man kunde hyra in sig på slakterier och få en billigare slakt om man slaktade allmogefår en hel dag?
Sedan kunde man vidareförädla köttet, ja skinn och ull med för den delen.
Då skulle läget kunna bli ett annat! Man kunde annonsera och transportera ihop. Sälja Allmogefårkött via förbokning en dag/månad i Stockholm och andra städer där naturbeteskött kan betala sig trots att slaktkroppen är mindre.
Mvh
Charlotte
-
Nu pratar vi lite av vad jag tjatat om i föreningarna i många år. Det är ju just så man borde jobba. Detta skulle också förhindra att folk försöker öka storleken på fåren.
-
Nu pratar vi lite av vad jag tjatat om i föreningarna i många år. Det är ju just så man borde jobba. Detta skulle också förhindra att folk försöker öka storleken på fåren.
Men det kanske inte är Bevarandeföreningarnas uppgift, utan fårägarnas ;)
Mvh
Charlotte
-
Kanske det, men i vissa föreningar är de väldigt emot det och om det då får till följd att folk avlar på storlek istället för att bevara djuren får det väl "lite" fel konsekvenser. Då är det tveklöst ett fall för bevarande föreningen!
-
Med lite smarta regler och naturligtvis besiktning av djuren med redovisning av lammvikter som bevisar motsatsen så skulle det problemet vara ur världen. Är tex Villsauprojektet startat och styrt enbart av rasföreningen ?
Man finge väl ha ett projekt där man redovisade till SJV om inte annat. Självklart skulle det vara Bevarandeföreningen som man redovisade alla storlekar, vikter osv till, men SJV kunde ju vara en extra garanti för Föreningen att man inte har något "fuffens" för sig.
Men man är ju tvungen att försöka se möjligheter och inte bara problem:)
Jag tyckte det skulle bli för tungt att hålla på själv eftersom jag varken har speciellt nära till slakteri eller kunder så jag bytte ras.
Mvh Charlotte
-
Skulle vilja följa upp lite på Charlottes resonemang en bit upp om EU:s syfte med sina bidrag och hur skiftande verkligheten ser ut istället. Med handen på hjärtat tycker jag egentligen inte att jag skall ha bidrag för mina gutefår relaterat till min produktionsmodell. Jag ser gutarna som hårdföra "ranch-får" som kan gå ute hela året och leverera storvuxna lamm till låg produktionskostnad. Jag premierar storvuxna djur och sållar bort de som är mindre. Det är naturligtvis inte detta som bidraget är menat att gynna. I äldre tider hade de småvuxna djuren bättre möjligheter att hävda sig för att de överlevde bättre på vintern på magert foder än de större och därför mer krävande individerna. Det är väl detta som är lantrasgenerna, mångfalden av anlag. Tuffare regler typ "lantrasregler", som ni diskuterar är nog på sin plats för att sålla ut såna som mig, rått uttryckt...
-
Fast... Såna besättningar som ulfgs fyller också sin funktion, tycker jag i alla fall:)
Inte inom ramarna för genbank men dom visar ju på att alla 'funktioner' och 'fördelar' man framhåller med Lantraserna existerar.
Att de har gener som faktiskt är värda att bevara, inte bara som "Museiföremål".
även om selektiv avel inte är förenlig med bevarandet.
Eftersom det där samarbetet jag skulle vilja ha inte existerar i dag skulle jag förmodligen gjort något liknande om jag skulle fortsatt med Allmogefåren. Men min ras tror jag skulle ha varit svårare att få upp i storlek...
Mvh Charlotte
-
Problemet som ulfg skriver, är just att han selekterar. Annars är ju modellen helt ok. Det är detta som sker i Allmogefårföreningen också.
Enligt EUs tanke är det meningen att man inte ska selektera i någon riktning, utan använda många individer som möjligt i aveln. Bara de är friska.
Igen är ju detta ett problem när en annan typ av näring satt klassningen och följdaktligen betalningen för slaktdjuren.
-
Skulle vilja följa upp lite på Charlottes resonemang en bit upp om EU:s syfte med sina bidrag och hur skiftande verkligheten ser ut istället. Med handen på hjärtat tycker jag egentligen inte att jag skall ha bidrag för mina gutefår relaterat till min produktionsmodell. Jag ser gutarna som hårdföra "ranch-får" som kan gå ute hela året och leverera storvuxna lamm till låg produktionskostnad. Jag premierar storvuxna djur och sållar bort de som är mindre.
Det är naturligtvis inte detta som bidraget är menat att gynna. I äldre tider hade de småvuxna djuren bättre möjligheter att hävda sig för att de överlevde bättre på vintern på magert foder än de större och därför mer krävande individerna. Det är väl detta som är lantrasgenerna, mångfalden av anlag. Tuffare regler typ "lantrasregler", som ni diskuterar är nog på sin plats för att sålla ut såna som mig, rått uttryckt...
ulfg verkar att ha tagit steget att gå från genbanks bevarande till att skapa en ny produktionsras. Detta är kostsamt men bör ej ske med bevarande bidrag. De ska var till avelsdjur i genbanker. Dom raser som kan undvara avelsdjur kan dessa användas till riktad avel men de ska då strykas som bidragsdjur. Vi bör verka för att höjda genbanksbidrag så att fler djur hålls kvar som avelsdjur för bevarande så målen uppnås på n=500.
-
Tyvärr tror jag inte det hjälper Henriksson, av den enkla anledningen att de flesta får förr eller senare djur de måste/vill slakta. När du bitvis inte får "ett" öre till slakt, för att vissa av raserna faller helt utom den officiella klassningen, blir hela budskapet fel. För att kunna få upp antalet djur i genbankerna, måste det också slaktas. Vi ska inte hålla djuren som djurparksdjur, för våra förfäder höll dem som "produktions"djur, enligt dåtidens mått. Djuren ska användas och alla varken kan eller vill ha rent självhushåll, eller orkar jaga egna marknader. Det är detta jag försöker påtala. Detta borde föreningarna ta på största allvar. Det äventyrar ju deras avelsplaner.
Visst kan man starta egna ek.föreningar osv. Men att utlämmna detta till enskilda medlemmars eget bevåg är i mina ögon ganska naivt och oansvarigt.
Diskussionen bör alltså föras på föreningsnivå. Inte hemma hos enskilda djurhållare.
Däremot kanske ersättningen är för låg för framförallt fåren. Men igen, skulle inte fler skaffa djuren, hålla dem fel och tjäna en rejäl hacka på dem då?
Det är inte många, jag stött på i föreningarna, som verkligen försöker hålla djuren "rätt" ur bevarandesynpunkt. De flesta tycker det är helt ok att sätta in dem i det gängse systemet (som alla andra). Tyvärr gäller det även på styrelsenivå i flera av bevarandeföreningarna. Man vill både ha kakan och äta den ::)
-
Visst kan man starta egna ek.föreningar osv. Men att utlämmna detta till enskilda medlemmars eget bevåg är i mina ögon ganska naivt och oansvarigt.
Diskussionen bör alltså föras på föreningsnivå. Inte hemma hos enskilda djurhållare.
Varför i hela friden skulle inte enskilda medlemmar kunna ta ansvaret för ett sånt projekt ???
Mycket som har med div. EU-Projekt att göra blir aldrig annat än just "Projekt" som förser de som håller i projekten med roliga jobb under tiden... kanske det tom är bäst om det inte blir något av det hela, för då blir det ÄNNU mer roliga projektarbeten...
Jag menar inte att det är så just inom "Fåreriet" men jag känner att det är ganska många EU-Projekt som leder till----Ingenting.
Har man eget ansvar och går in med egen ekonomi kanske man tar det hela på större allvar och ser till att det BLIR något av det hela :)
Jag skulle gärna vilja veta om detta Ekonomiska Projekt:
http://www.villsau.no/om-nvl/medlemsbetingelser
är styrt av staten och bevarandeföreningar eller helt enkelt är ett sätt att få ut mervärde för Villsauprodukter?
Mvh
Charlotte
-
Missförstå mig inte Charlotte, visst kan man driva sånt som EU-projekt osv. Men jag anser nog ändå att föreningarna bör ta del av detta, inte stå utanför. Det är de som i framtiden ska se till att avelsplanerna följs. De måste bli delaktiga i verkligheten. Alltså bör det ju vara i deras egna intressen att ha koll på vad som händer och sker. Inte bara räkna gener på pappret.
Angående villsau-projektet, tror jag det startades på egen hand, men att de lyckats engagera både slakterier och staten i det hela. Men då får man ju betänka att det finns väldigt mycket mer får i Norge än här och folk äter mängder av fårkött.
Dessutom sover många än idag i fälltäcken!!!! Tänk vad trevligt om det skulle varit så här ;) Många skinn blir det! Men ack nej, så ohygieniskt!
-
Nu tror jag du missförstod mig :)
Jag gillar EU-Projekt men tycker mig ha märkt att det inte alltid leder till något ;)
"Personligt" engagemang och ansvar verkar leda till mycket mer.
Om man ska kunna skapa ett mervärde och intresse för Allmogefårsprodukter får man dels söka sig bort från "vanliga" slaktlösningar, det hjälper inte att reta sig på slakteriernas klassningssystem, för dom är ju i sin fulla rätt att klassa och betala som dom vill.
Dels får man skapa en marknad för sina produkter (precis som man gjort i Norge), men som jag skrev i något inlägg förut så kan man inte bara se alla hinder utan man får försöka se möjligheter också :) Rent generellt tror jag Norskarna gör det mer än vad vi gör, att döma av studiebesök jag gjort på norska fårgårdar... Även om jag tycker att det börjar märkas mer positva tongångar och ide´rikedom även bland Sveriges fårägare.
Självklart skulle inte Bevarandeföreningarna stå utanför, dom har som sagt ansvaret för att generna bevaras. Men dom kanske inte är företagare?!?
Mvh
Charlotte
-
Nu, talar vi nog samma språk ;) Personligt engagemang är nog ledstjärnan!
Ett problem är just, att söker man andra vägar, får man höra en del om att man försöker "marknadsföra" och därmed "göra om" rasen/raserna. Har ju diskuterat detta med flera bevarandeföreningar. Ändå är det just det motsatta man strävar efter.
Det är väldigt svårt att få styrelserna att lyssna, för antagligen är det rent fult :o att prata om marknadsföring, lönsamhet osv. Men det är ju, som jag ser det enda chansen att det funkar utan att folk börjar avla på just storlek. Man skapar en efterfrågan på just de produkterna man har. Men detta är ju otrroligt svårt att göra som enskild person. Klart enklare om man är fler, eller hur?
-
Det var intressant att läsa om Villsau-föreningen. De verkar väldigt måna om att fåren hålls på det "ursprungliga" sättet vilket ju är nödvändigt för att bibehålla rasen. De avråder folk som bara har kulturbeten att skaffa Villsau och det är ju klokt. På samma sätt bör nog andra bevarandeföreningar upplysa om att t.ex. det är olämpligt att satsa på skogsfår om man tänker sig storskalig produktion för försäljning med enbart produktion på åkermark. En gång när vi skulle skaffa ny bagge pratade jag med en man med genbank som bara använde bagge av samma ras för betäckning av ungtackorna. Därefter betäcktes de med köttrasbagge för att få bättre slaktvikter. Vi köpte inte bagge därifrån....Precis som Charlotte berättar här tidigare så passar inte skogsfåren som produktionsfår för försäljning till slakterier. Bevarandeföreningarna bör marknadsföra raserna som de perfekta självhushållsfår de är och ställa vissa minimikrav på dem som har genbank.
-
Det förekommer en hel del "konstigheter" med hotade raser. Hur många djur man har tycker jag är oväsentligt, så länge man håller dem på rätt sätt.
Så då är vi tillbaka där diskussionen började: för att få folk att vilja bevara en ras, mste det finnas avsättning för det de producerar. De flesta vill ha lite fler får än de äter upp själva. Alla orkar inte själva ta hand om ull och skinn osv.
Det är ju sådant som Villsau-föreningen jobbar med.
-
De flesta vill ha lite fler får än de äter upp själva.
Men stämmer verkligen det? Visst är vi väl många - i alla fall här på alternativ.nu - som håller djur för självhushåll? Även om det är förvånadsvärt vanligt med diskussioner om slaktvikter....
Jag menar att det nog är svårt att kombinera bevarande i genbank för t.ex. skogsfår, fjällnära kor och hedemorahöns med lönsam produktion för avsalu. Då hamnar man snart i medveten eller omedveten "förbättring" av rasen precis som Ulfg beskriver. Men utanför genbankerna står det naturligtvis alla fritt att avla som man vill men då riskerar man inte att dessa djur (som blivit större, svarar bättre på kraftfoder o.s.v.) blandas in bland genbanksdjuren som förhoppningsvis levt mer "ursprungligt". Jag tror att Villsau är enklare att ha ursprungligt i större besättningar än t.ex. skogsfåren. De sistnämnda har ju levt i miljöer där de t.ex. inte går ute på bete under vintern. Hur många är beredda att ordna lövfoder och ängshö till 40-50 får? Om det t.ex. ställs krav på hur man utfodrar och avlar på genbanksdjuren så kanske det blir färre som söker bidrag men raserna bevaras bättre? Jag håller med Ulfg i det han säger om att såna som han inte ska ha bidrag för bevarande av utrotningshotade raser.
-
Naturligtvis signe håller man inte skogsfår m.fl som exempelvis gutar har hållits. Men de hade betydligt längre betessäsong än idag. Med allt sly som växer överallt (där det inte är planterat granskog) så kan ju ett tillskott av löv och grenar inte vara svårt även för fler än fem tackor?
Jag menar inte heller att man ska avla, jag är mer emot det än de flesta i Allmogefårföreningen jag träffat. Men bara för att jag anser att man kan hjälpas åt att just marknadsföra dem som: "bra som dom är" innebär det inte någon fara. Det finns många i den föreningen som avlar på färg, storlek, utfodrar både tackor och lamm med rejäla kraftfodergivor osv. Varför gör man det för självhushåll? Det är en lustig variant på bevarande! Eller brist på kunskap?
Vet flera i föreningen som har några tackor (självhushåll) och håller dem som "gosedjur" alltså ger dem godis och mat i överflöd hela tiden. Förra året hade föreningen bjudit in en djurskyddsinspektör till årsmötet. Han upplyste den "tindrande" skaran "att det går att få fason (storlek) på vilken lantras som helst med rätt utfodring" Tror jag och min man var de enda som protesterade. (Dessutom hade han jobbat som rådgivare åt fåren på Nordens Ark innan, de hade akuta hälsoproblem med gutar och värmlänningar efter det, som krävde åtgärdsprogram från vet.) Har själv sett de djuren, de var enorma!!!!
Så när de som är ansvariga för genbankerna inte förstår innebörden av bevarande, hur ska då den vanliga fårhållaren begripa det?
De här småbesättningarna som hller fåren som gosedjur är ofta duktiga på att sälja livdjur också. Så då sprids de feluppfödda djuren i landet.
Så, signe, var ska man börja??? Återgår till mitt påstående: storleken har ingen betydelse. (flocken alltså)
-
Jag vet inte Vad Birgit har emot våran förening men att vi skulle driva en linje där selektion mot storlek eller andra produktionsegenskaper förekommer är så absurt att jag inte förstår var hon har fått det ifrån. I princip samtliga inlägg som Birgit producerar där FSA eller allmogefårbevarande nämns har hon inte fattat ett skit av vad vi håller på med. Vi var kritiska (även Lantrasforum var kritiska) mot hennes projekt för marknadsföring av lantraser just för att det fanns en oro för att någon form av riktad avel skulle bli resultatet. FSA är idag en relativt stor förening med flera tusen får i genbank. Vi kan omöjligen ha koll på vad varenda besättning gör hemma på sin gård. Är man med i genbanken ska man följa avelsplanen där det inte står ett enda ord om att man ska avla på större storlekar eller något annat överhuvudtaget. Om Birgit har fått någon annan information har hon drömt ihop den alldeles själv. Det måste vara oerhört svårt för en nybliven ägare av allmogefår att läsa detta forum och kunna sålla ut riktiga fakta från sådant som Birgit och hennes liksinnade publicerar. Som jag skrev tidigare i tråden om utfodring så kan man inte uttrycka sig så kategoriskt som Birgit gör om kraftfoder. Det leder i vissa fall till elände och djurlidande och svaret man får när man frågar varför fåren inte har fått kraftfoder fast de håller på att svälta ihjäl är att "det har jag läst om på nätet". Skitsnack skrivet av sådana som Birgit som inte behöver ta ansvar för konsekvenserna av det de skriver. Jag har oerhört svårt att förstå varför vissa känner ett stort behov av att uttrycka vansinnigheter på forum som det här. Diskussionsforum är ett jättebra forum för att sprida kunskap oich diskutera frågor men i stort sett alla forum har någon eller några som har ett stort behov av att uttrycka sin egen åsikt och att racka ner på de som inte delar den. Dessa några har fått en alldelse perfekt arena i form av Internet därt de kan i stort sett skriva vad de vill utan att någon lägger sig i även om det finns de som modererar. Om man följer ett forum ett tag lär man sig ganska snabbt vilkas råd man kan lyssna på men för en ny fårägare eller någon med mindre erfarenheter av behovet av källkritik när man letar fakta på nätet finns det många fallgropar på det här forumet. Detta är den enda anledningen till att FSA inte har ett eget forum för allmogefår. Det finns ingen i vår förening som har tid att moderera ett sådant forum medan de som producerar svammel verkar ha hur mycket tid som helst.
Birgit, om du har några åsikter, positiva eller negativa, om hur FSA bedriver bevarandearbete vore det mycket mer konstruktivt om du tog den diskussionen i föreningen istället för att sitta i din egen plaskdamm och kasta skit på de som satsar massor av ideella timmar på att bevara våra svenska allmogefår. Till dig som läser vad som skrivs om allmogefår på alternativ.nu vill jag säga, det finns en massa bra tips och råd på den här sidan men tro inte på allt du läser och prata gärna med någon i FSA om du är osäker.
Peter Thorén
-
PeterTh, jag sitter inte i någon plaskdamm alls! Jag åker på de flesta årsmöten FAKTISKT! Jag påstår heller inte att alla i föreningen håller djuren fel!!!! Men jag har sett en del!
Jag har diskuterat en hel del med styrelseledamöter både i FSA och andra bevarandeföreningar.
Läs vad jag skriver, tolka inte själv det du tror jag skriver!
Jag har inte påstått att det i avelsplanerna står något som tyder på intresse av riktad avel. Men FSA kanske borde ha mer info till folk som köper djur om hur de bör hållas!!!
Jag har inte personligen hoppat på dig PeterTh, så varför måste du protestskita på MIG!
Jag vet att du är genetiker och du rankar ner mig för att jag är "vanlig" fårägare. Men med resonemanget att får dör av svält om de inte får kraftfoder, undrar man ju hur de överlevt till idag, utan din hjälp!!!!!!
Ta fram hållanderåd för var ras istället med utgångspunkt på hör de hölls, sedan kan man ge lite extra råd.
Tycker du PeterTh att det är ok som signe beskrev om besättningen med skogsfår? Ska en sån få ha genbank överhuvud? Vad föreligger det för risk att det "råkar" bli misstag som slinker in i besättningen av genbanksanslutna djur? Men sure, han ger säkert kraftfoder, så han är ok!!!
-
Det finns lika många sätt att hålla får som det finns fårägare.. både förr och nu. Alla är inte bra.. alla är inte dåliga
Man bör ha ett förnuftigt tänkande.. och vem kan dömma någon annan.
Ser jag att mina får är tunna så ger jag självklart mera foder... är någon mager så ger jag ytterligare vad som behövs.
Jag gör det jag kan för att de ska vara friska och må bra... Jag uppfyller de krav som finns på fårhållning.
Och jag försöker efter mitt bästa förstånd att genomföra ett avelsarbeta och bevarande av min fårras så bra som jag bara kan..
Vad mera kan man göra....
Man kan inte säga att en förening gör si eller så då en förening består av människor med (i dethär fallet) gemensamt mål.
Trots riktlinjer och diskutioner så gör vi olika utifrån eget förnuft... det har alltid varit så och kommer alltid så vara..
Är man missnöjd med vad någon annan gör.. prata med vederbörande.. han/hon kanske behöver veta.. pratar man bara OM någon annan så bör man tänka på i villket syfte man gör det..
Jag hoppas att vi vill hjälpa varandra.....
Vill man sedan få igång ett sammarbete så att det gynnar en själv och andra så kan det vara en början att prata MED varandra med konstruktiva ideer...
-
Det finns mycket klokt i det du skriver kison, men i bevarandearbete av hotade husdjursraser ligger inte ansvaret på den enskilde fårägaren. Det är ett nationellt ansvar. Här bör finnas vissa grundläggande regler osv. Det måste det till kunskap om hur djuren hållits före oss, (alltså varför ser djuren ut som de gör och beter sig som de gör) för att utifrån det arbeta fram en bevarande strategi, som verkligen bevarar rasen, inom ramen för djurskyddet naturligtvis.
Jag har diskuterat med enskilda fårhållare i 10-15 år nu om bevarande, men har man gått kurs på lrf eller hs och läst Får av Erik Sjödin, så verkar det vara väldigt svårt att ha ett självständigt tänkande.
Att alla inte gjort likadant historiskt är ju självklart, för all djurhållning var anpassad efter lokala förutsättningar, så ock djuren. Det är dit jag vill komma i debatten.
Att anpassa fåren till modern fårhållning är inte att bevara.
-
Det KAN ju också vara så att man tänker själv fast man gått kurs eller läser Sjödin, fast man inte tänker precis som dig Birgit ;)
Skämt åsido...
Så undrar jag när du gått din senaste kurs?
När du beskriver kurser osv så låter det som om du beskriver vad vår produktionsrådgivare predikade innan jag knappt var född ;) (Och ändå är jag rätt gammal).
Naturlig djurhållning, rätt utfodring (i största möjligaste mån grovfoder) förebyggande åtgärder mot parasiter istället för medicinering osv osv är just vad man får lära sig på dagens kurser och kan läsa i moderna forskningsrapporter/böcker.
Om vi nu ska hålla oss till ämnet bevarande :) så vore det intressant att få veta vilka regler som finns för bevarande av hotade husdjursraser i andra EU-länder? Har man strikta regler för hållande av djuren? Eller är det den genetiska bredden som ska bevaras där också?
Någon som vet?
Sen vill jag bara säga att Jag fick i alla fall väldigt bra info om bevarande när jag köpte mina Allmogefår och möjlighet fanns att fråga hela tiden om det var något man undrade över!
Jag är rädd att om man inför många krångliga regler om att man måste repa löv till fåren osv så försvinner mångfalden av "Bevarare" och vi får ett fåtal "Proffsbevarare" med jättestora flockar och vad händer OM en sådan flock drabbas av sjukdom och måste slås ut? Eller OM en sådan "Proffsbevarare" selekterar utan att vara medveten om det (något jag tror man gör hur gärna man än vill tro att man inte gör det)? Dom små "Amatörbevararna" är förmodligen viktigare för att behålla mångfalden av gener än vad "Proffsbevararna" är.
Och för att det ska bli någon sorts relevans i regler som gäller utfodring och hållande som "förr" måste man ju bestämma NÄR "Förr" var i såna fall.... Är det hållandesättet under Allmogeperioden? Är det Järnåldersfår vi ska bevara? Eller är det vildfår?
Jag är rädd att man trasslar till det så väldigt att INGEN vill hålla Allmogefår längre :-\
Mvh
Charlotte