Alternativ.nu
Djur => Höns => Övrigt om höns => Ämnet startat av: Helena R skrivet 05 mar-13 kl 08:10
-
När jag läser andra trådar om tuppar med temperament så verkar det finnas två läger bland oss ägare. Majoriteten vill ha tuppar som är snälla mot människor. En mindre grupp ägare vill ha en "duktig" tupp som skyddar sin flock mot allt. Jag tror detta beror på vilken syn man har på sin djurhållning. Den senare gruppen verkar ha hönsen som en mer eller mindre vild flock som man låter vara ifred i så stor utsträckning som möjligt. Då är det säkerligen super med en vaktande tupp. Men för oss andra som vill ha hönsen som tama husdjur så är aggressiva tuppar ett problem. Det verkar dock som vissa ägare i princip aldrig har problem medan andra har svåra tuppbesvär. Jag funderar på om det är så enkelt att det oftast beror på hur mycket tid man tillbringar i flocken? Är man där tillräckligt mycket blir man en i flocken och därför accepterad. Jag tänker också att ens egen grundinställning har betydelse... Är man från början tupprädd så är det svårt att bli en flockmedlem.
-
Jag tror väl att om man är trygg i sitt beteende, utstrålar lugn ökar väl chansen att det ska fungera i flocken. Att de känner av vibbarna, om du förstår hur jag menar ;-) jag har inte haft höns i många år så det är min teori
-
Det ena behöver inte utesluta det andra!
Min taktik är att hantera hönsen mer för att få dem lite tamare. Tupparna däremot kan få vara vilda, tror de vaktar bättre då. Däremot måste tuppen har respekt för människan och inte gå till attack. Har inte haft problem med detta mer än en gång, då var det en tupp som var aggressiv redan från början och bara blev värre med tiden. Satt med klorna i ryggen när man vände sig om. Den var ändå van vid människor då den fick daglig tillsyn och hade daglig närvaro av människor och hundar. Brodern till den tuppen var också betydligt lugnare.
Till viss del handlar tupparnas beteende också om genetik och ibland blir det extremt aggressiva tuppar hur man än hanterar dem. Då får man separera huvudet från kroppen på dem, då blir de lugna.
-
ja det kan nog bero på tur också.
Jag är mycket hos mina höns men gullar inte spec m dem.
har alltid ngt gott då jag kommer.
har jag kläckt ägg i kläckare så har jag haft dem inne några
veckor och då blir de tama.
har aldrig haft ngn elak hedemoratupp men däremot
både MES Millefleur och och dv Wyandotte som varit elaka.
Elaka tuppar har hamnat på huggkubben.
-
Jag tror inte tiden i flocken är avgörande. Jag har ju många höns och många flockar. Naturligtvis sköter jag djuren men speciellt mycket tid att sitta och filosofera i varje hönsflock finns inte. Trots det har jag inte problem med någon tupp och just nu har jag fler tuppar än vad många har djur i hela sin flock ;)
Däremot tror jag att det har en avgörand betydelse vilken "pondus" eller utstrålning man har när man hanterar djuren. Sista tuppen som blev elak här gick på min man och min svärfar, men vågade aldrig utmana mig inte ens när jag försökte "gillra fälla" för honom. Jag har också sålt någon tupp som varit helt okomplicerad här men som fått storhetsvansinne efter flytt.
Djur känner hur du är och hur du mår och anpassar sig efter det. Därmed inte sagt att alla tuppar försöker ta över om de har en osäker eller ovan ägare men de tuppar som är lite morska tar förmodligen chansen hos vissa men funderar inte på det hos andra.
Vill man inte ha en bråkig tupp så gäller det att hitta en som inte behöver hävda sig i alla lägen ;) och tills man gör det så får man äta tuppgryta.
-
Jag tror det ligger mycket i detta. Jag har varit osäker som nybörjare, och det har tuppen alldeles säkert känt av. Och hönorna med! I takt med att jag blir säkrare tycker jag att tuppen och jag blir mera kompisar. Sedan kan säkert ras spela in också, och om man köpt livdjur eller fött upp kycklingar med kläckare. Människouppfödda höns borde ju bli tamare än naturruvade.
-
Då får man separera huvudet från kroppen på dem, då blir de lugna.
;D Galjhumor ;D
-
Jag tror inte tiden i flocken är avgörande. Jag har ju många höns och många flockar. Naturligtvis sköter jag djuren men speciellt mycket tid att sitta och filosofera i varje hönsflock finns inte. Trots det har jag inte problem med någon tupp och just nu har jag fler tuppar än vad många har djur i hela sin flock ;)
Däremot tror jag att det har en avgörand betydelse vilken "pondus" eller utstrålning man har när man hanterar djuren. Sista tuppen som blev elak här gick på min man och min svärfar, men vågade aldrig utmana mig inte ens när jag försökte "gillra fälla" för honom. Jag har också sålt någon tupp som varit helt okomplicerad här men som fått storhetsvansinne efter flytt.
Djur känner hur du är och hur du mår och anpassar sig efter det. Därmed inte sagt att alla tuppar försöker ta över om de har en osäker eller ovan ägare men de tuppar som är lite morska tar förmodligen chansen hos vissa men funderar inte på det hos andra.
Vill man inte ha en bråkig tupp så gäller det att hitta en som inte behöver hävda sig i alla lägen ;) och tills man gör det så får man äta tuppgryta.
Nej, man behöver nog inte spendera ett visst antal minuter i varje flock men jag misstänker att du är i hönshuset rätt länge? ;) Jag tror iofs heller inte att man behöver vara ett visst antal minuter per dag, jag menar, jag kan vara i huse hönshuset ett par timmar en dag i veckan men kanske 5-30 min de andra dagarna. Men om man jämför med någon som enbart lägger 5 min per dag rakt över har nog svårare att bli en flockmedlem.
Håller med helt det där om pondus. En rädd hönsägare utstrålar inte pondus. Känner helt igen det med en snäll tupp som plötsligt blivit väldigt vaktig. Men de nya ägarna som min tupp flyttade till är just sådana att de enbart utfordrar och hämtar ägg.
-
Jag tror väl att om man är trygg i sitt beteende, utstrålar lugn ökar väl chansen att det ska fungera i flocken. Att de känner av vibbarna, om du förstår hur jag menar ;-) jag har inte haft höns i många år så det är min teori
Jo, förstår precis. Det är nog en bra beskrivning på pondus tycker jag, lugn och trygg i sitt beteende, men också en "stark" kroppshållning. :)
-
Jag har samma erfarenhet som Azoo-Lina, att det handlar en hel del om pondus. Jag är inte en del av flocken - jag är dess obestridde ledare. ;)
-
Jag har haft höns av olika raser i mer än 20 år och har bara råkat ut för 2 ilskna tuppar. Den första var en dv kochin som min då 4-5 åriga son lyckades reta upp. Sonen fångade honom lite bryskt en gång sen började den lilla tofflan se rött varje gång det kom ett barn, mig aktade han sig för.
Just nu har jag en Isbar tupp som har lite otur när han tänker emellanåt. Han är kläckt här och har tidigare varit lite blyg, hönorna är mycket kavatare. Nu har tuppen anfallit mina ben när jag vänder ryggen till vid några tillfällen och jag har bara ignorerat.
Jag är lite kluven, antagligen försvarar han ju bara sina damer, även om man kan tycka att han är lättprovocerad. Än så länge är gruppen bara innomhus men när våren kommer och de får gå lösa så är detta mer ett problem om han flyger på folk.
Att ha ett djur som jag är rädd för finns inte på kartan så att han har övertaget mentalt är ingen förklaring i detta fallet.
-
Ja, detta med barn är ju ett annat kapitell. Jag har en fyraåring som är med i hönshuset nästan lika mycket som jag. Men han ser det som en självklarhet och klampar in där som ingenting (med onedveten pondus kan man säga). Men barn är som barn är... han vill ju leka och stoja men då bannar jag honom såklart, för hönshuset är ingen lekplats. Det är väl enda gången jag blir liiite orolig, att nån av tupparna ska bli rädda/upprörda och anfalla honom. Annars faller det mig inte in att de skulle attackera. (har för tillfället 19 hönor och 8 tuppar).
-
Jag tror inte tiden i flocken är avgörande. Jag har ju många höns och många flockar. Naturligtvis sköter jag djuren men speciellt mycket tid att sitta och filosofera i varje hönsflock finns inte. Trots det har jag inte problem med någon tupp och just nu har jag fler tuppar än vad många har djur i hela sin flock ;)
Däremot tror jag att det har en avgörand betydelse vilken "pondus" eller utstrålning man har när man hanterar djuren. Sista tuppen som blev elak här gick på min man och min svärfar, men vågade aldrig utmana mig inte ens när jag försökte "gillra fälla" för honom. Jag har också sålt någon tupp som varit helt okomplicerad här men som fått storhetsvansinne efter flytt.
Djur känner hur du är och hur du mår och anpassar sig efter det. Därmed inte sagt att alla tuppar försöker ta över om de har en osäker eller ovan ägare men de tuppar som är lite morska tar förmodligen chansen hos vissa men funderar inte på det hos andra.
Vill man inte ha en bråkig tupp så gäller det att hitta en som inte behöver hävda sig i alla lägen ;) och tills man gör det så får man äta tuppgryta.
Håller med dig. Att ha pondus för att vinna respekt från djuren gäller ju i många lägen. T.ex. bland kor i lösdrift. De vågar sig på den (människa) som visar sig svag och rädd för de känner att de har övertaget. Så är det nog med tuppar också. Och många andra djurslag också. Men jag tror också mycket genetik spelar in. Har t.ex. aldrig haft en aggressiv brahma-tupp (inte ens mot dem som varit livrädda för höns och besökt mina) men däremot hade jag en faverolle-tupp som attackerade mig helt utan förvarning trots att jag "har pondus" utan att utgöra något sorts hot mot denna. Han blev en god gryta samma kväll ;)
Sen tror inte jag att en bra tupp för flocken måste vara lika med en tupp som är aggressiv mot människor eller andra husdjur. Mina tuppar vaktar flocken mot faror både på marken och i luften, varnar de andra medans de själva står redo att slåss mot faran om denna attackerar. Samtidigt har de aldrig visat aggressivitet mot människor eller andra husdjur. De behandlar oss med respekt, förstår att vi inte är någon fara för flocken, och vi behandlar dem med respekt. Våra katter blir "jagade" av tupparna ibland utan att det blir fysiskt slagsmål, och därför fattar katterna också att hålla sig på lagomt avstånd. Katterna anfaller inte flocken, tupparna anfaller inte katterna. Respekt där också, utan aggressivitet.
-
Det är intressant att ni tror er ha så stora möjligheter att påverka tupparnas beteende, och att rädda personer skulle locka fram deras aggressivitet.
Under snart femtio år som hönsägare har jag inte märkt att det skulle vara så, det blir som det blir oavsett tror jag, än på ena viset, än på det andra, de flesta är snälla...
-
Personligen tror jag att en människa aldrig kan bli en del i en hönsflock. De flesta djur är så pass intelligenta att de kan göra skillnad. Däremot tror jag att djuren kan vänja sig med vissa människor, känna intryck (om man är sansad och lugn, eller flaxig och stressad t ex), koppla ihop olika människor eller andra djur, med olika beteenden/händelser (utfodring t ex) och känna samhörighet med andra djur/människor.
Jag är glad om min hönsflock fungerar bra som flock (alltså utan mig i rangordningen), men att jag kan hantera dem och de mig till den grad det behövs. Jag tycker att lite charmen med höns är att titta på dem och se hur fint de sköter sig själva och varandra då de är ute på sina olika små äventyr. Å med det menar jag inte att jag undviker att varje dag ge dem mat, vatten, släppa ut dem, städa, prata med dem, titta att alla beter sig som vanligt och ser friska ut, stänga in dem och se att de sätter sig på pinnen osv. ;)
-
När jag säger "en del av flocken" så menar jag inte att hönsen skulle tro att jag är höna eller tupp. Jag menar mer att hönsen lär sig att man ingår i deras vardag, att man inte utgör nått hot men att de har viss respekt.
-
Håller med dig. Att ha pondus för att vinna respekt från djuren gäller ju i många lägen. T.ex. bland kor i lösdrift. De vågar sig på den (människa) som visar sig svag och rädd för de känner att de har övertaget. .
skulle vilja ändra till tjur ;) kor ger sig inte på människor utan anledning oavsett om det är en rädd eller någon med pondus.
-
skulle vilja ändra till tjur ;) kor ger sig inte på människor utan anledning oavsett om det är en rädd eller någon med pondus.
??? ??? Har du träffat på amkor med kalvar, t ex charolai? Alla tamdjur (av rimlig intelligens) reagerar på skötarens och passerande människors inställning. Sedan ligger det ju i sakens natur att de är mer eller mindre farliga. Jag hade en galen vakteltupp en gång, som attackerade andra än mig. Den hamnade på tallriken. Ganska ofarligt med tanke på djurets storlek, men inte desto mindre så kände den av om människor var osäkra och tog sin chans.
Och utan anlednig är det såklart sällan, men anledningen behöver inte vara relaterad till att människorna gör något konstigt/fel sett till artens normala reaktioner.
-
jobbar faktiskt kor(det är bara höns jag är dålig på). men nu skrev jag utan anledning. har hon en kalv så är det en helt annan sak en normal ko i en normal lösdrift flyger inte på utan anledning. det lät som att TouchOfRed menade att om en rädd människa går i lösdriften så känner korna av det, blir arga och flyger på direkt, medans om jag skulle gå där så rör dom mig inte.
det finns säkert anledningar till varför djur blir aggresiva och man hanterat dom fel, men jag tror även att det mesta redan finns i huvet och triggas igång olika lätt och mycket beroende på individ och situation.
-
jobbar faktiskt kor(det är bara höns jag är dålig på). men nu skrev jag utan anledning. har hon en kalv så är det en helt annan sak en normal ko i en normal lösdrift flyger inte på utan anledning. det lät som att TouchOfRed menade att om en rädd människa går i lösdriften så känner korna av det, blir arga och flyger på direkt, medans om jag skulle gå där så rör dom mig inte.
det finns säkert anledningar till varför djur blir aggresiva och man hanterat dom fel, men jag tror även att det mesta redan finns i huvet och triggas igång olika lätt och mycket beroende på individ och situation.
Jag har också arbetat med kor. Mjölkkobesättning med 180 mjölkande och 200 ungdjur. ;) Jag menade inte att alla kor ger sig på och attackerar de som är rädda, men visar man inte respekt och att man bestämmer i lösdriften så finns det rötägg bland korna som tror de kan ge sig på en. Dominant beteende. Jag säger inte att ALLA gör det, med det finns dom som gör det. Du missförstod nog mig lite. :) Jag menade mer att man måste våga hävda sig mot dem som tror de kan dominera (inte att de attackerar utan anledning). Är man rädd vågar man kanske inte det. Precis så är det ju med tuppar också. Och de flesta andra djurslag också för den delen.
-
bra jag trodde du var en av dom som var livrädd för kor ;) jag jobbar i en 150s besättning, och ja, står man inte på sig och visar vem som bestämmer så springer dom bara över en, och det gör dom oftast inte om ;) men det är nog bra att dom inte riktigt förstår hur stora dom egentligen är, för då den dagen kommer är jag nog körd, liten som jag är :P dock var jag mer rädd för min aggresiva tupp,än för en riktigt ilsken nykalvad, konstigt nog :P
-
Mina föräldrar har haft höns i omgångar i hela min uppväxt, och min erfarenhet är att vare sig människans pondus eller tiden hon spenderar med hönsen spelar någon roll. Det beror helt på tuppens gener.
-
Mina föräldrar har haft höns i omgångar i hela min uppväxt, och min erfarenhet är att vare sig människans pondus eller tiden hon spenderar med hönsen spelar någon roll. Det beror helt på tuppens gener.
Det är intressant att ni tror er ha så stora möjligheter att påverka tupparnas beteende, och att rädda personer skulle locka fram deras aggressivitet.
Under snart femtio år som hönsägare har jag inte märkt att det skulle vara så, det blir som det blir oavsett tror jag, än på ena viset, än på det andra, de flesta är snälla...
Skönt att i alla fall en till gjort samma observation... :)
-
Mina föräldrar har haft höns i omgångar i hela min uppväxt, och min erfarenhet är att vare sig människans pondus eller tiden hon spenderar med hönsen spelar någon roll. Det beror helt på tuppens gener.
Men varför ger sig en del tuppar bara på vissa människor?
-
Men varför ger sig en del tuppar bara på vissa människor?
Det vet jag inte. Våra tuppar har generellt i större grad gett sig på mindre människor än stora. Av naturliga skäl (stora varelser är ju generellt sett svårare att besegra i ett slagsmål).
Kan även tänka mig att vissa människor ser farligare ut än andra i en tupps ögon, pga färg på kläderna, frisyr, ansiktsdrag, doft, eller någonting annat.
-
Min tupp började för ca en månad sen anfalla min syster som var hönsvakt en vecka. När jag kom hem tog det några dar sen flög han på mig med, helt oprovocerat. Sen har det bara blivit värre och värre, men idag flög han på en ruvhöna som lämnat redet en stund, hon blev så rädd att det sprutade lös avföring 40 cm!! 5 minuter senare va tuppen död, det var första gången jag nackade en tupp, men jag var så arg att jag inte tvekade alls!
-
bra jag trodde du var en av dom som var livrädd för kor ;) jag jobbar i en 150s besättning, och ja, står man inte på sig och visar vem som bestämmer så springer dom bara över en, och det gör dom oftast inte om ;) men det är nog bra att dom inte riktigt förstår hur stora dom egentligen är, för då den dagen kommer är jag nog körd, liten som jag är :P dock var jag mer rädd för min aggresiva tupp,än för en riktigt ilsken nykalvad, konstigt nog :P
Samma här, liten tjej på 1,55, då måste man visa vem som bestämmer :) När jag arbetade på en annan gård med uppbunda djur så syntes jag inte bakom de största SLB korna ;D
Nåja det var lite OT. Men hur som helst så håller jag också delvis med Moëll i Trädet och Henrik Penrik Filivilivenrik. Jag tror det till största del är gener som styr aggressiviteten man kan se hos en del tuppar, men jag tror hos en del tuppar har den aggressiviteten större risk att synas om en "svag" person sköter dem. Det kanske iofs bara är bra, så kan man slakta dem, ta dem ur avel så såna gener inte sprids vidare...
5 minuter senare va tuppen död, det var första gången jag nackade en tupp, men jag var så arg att jag inte tvekade alls!
Det gjorde du helt rätt i!Man ska inte ta den risken, att en tupp som visat aggressivitet ger sig på en igen, eller ännu värre - ger sig på barn, det är bara att ta bort dem. Tuppar finns i överflöd att få tag på.
Vet en som blev attackerad av en tupp av en mindre ras. Hon fick sjukskriva sig i en månad pga såren hon fick i armen från sporrarna.
-
Häromdagen flög min fina, lugne och vaksamma islandstupp på mig. Jag tryckte ner honom på marken, men sen såg jag att han var blodig på ena benet och inte stödde på det - tuppen hade ont och var väl som en annan grinig av det... Så ibland finns det ju såna skäl också, till att ett djur plötsligt är aggressivt fast det aldrig varit det förut.
Han har börjat stödja på benet igen, och nu är han inte sur längre.
-
Vår supersnälla tupp pickade mig lite på handen när jag försökte skölja ur hans öga med koksaltlösning. Ännu ett exempel på vad Tina W skriver.
Inte något vi nackade honom för.
-
Vår supersnälla tupp pickade mig lite på handen när jag försökte skölja ur hans öga med koksaltlösning. Ännu ett exempel på vad Tina W skriver.
Inte något vi nackade honom för.
Men det är ju skillnad på ett djur som attackerar utan anledning och ett som försvarar sig/säger ifrån när man tvingar dem till något. Självklart är det inget man avlivar djuret för. Min ena katt blir helt ursinnig, fräser och skriker, bits och klöser, när man håller fast honom och vaccinerar honom, men är annars är han världens goaste. Inte avlivar vi honom heller för det. Det är ju inte samma som oprovocerad aggressivitet.