Alternativ.nu
Djur => Kaniner => Ämnet startat av: Kretsloppan skrivet 09 maj-12 kl 10:44
-
Min sambo hade kanin som barn och vi vill gärna skaffa kaniner till gården och äldste sonen, 8 år, är heltänd på idén. Jag tänkte mig en flock(?) Gotlandskaniner som får gå på bete och där överskottet går till hushållet och kanske skinn? Men jag är rädd att barnen, och kanske ff a deras kompisar, kommer att tycka att vi är barbarer som äter och klär oss i gosedjuren. Vill ju inte att barnen blir mobbade i skolan p g a sina avvikande föräldrar. Vilka erfarenheter har ni och hur har ni handlagt det hela? Jag tänkte att det kanske räcker att sönerna har varsin egen kanin som då förstås inte går i grytan.
-
1. Kaniner är inte flockdjur (men en grupp honor i en stor hage med många gömställen kan gå bra).
2. Att ha dom lösa i trädgården = massförstörelse
3. Börja med en hona och en hane i varsin bur så ni får lära er mer om dom innan ni skaffar många :-).
-
Var ärlig och tydlig med att kaninerna ska bli middagsmat. Berätta att när kaninerna blir si och så stora ska de bli mat och man kan laga den och den maträtten och så får man fina skinn som man kan gör fina saker utav. Betona även hur bra kaninerna har haft det hos er. Barn brukar förstå om man bara är tydlig och tar sig tid att förklara.
Det är väl mest föräldrar som har åsikter som sedan överförs till deras barn. Säg att du vill veta var köttet kommer ifrån och att djuren ska ha levt ett bra liv. Dessutom smakar lyckliga djur bättre.
Att ge barnen varsin egen kanin som inte ska hamna i grytan är jättebra. Då slipper de att oroa sej för att favoriten ska ätas upp.
-
Vänta bara tills dom har smakat. Mina barn skulle hellst äta upp alla våra kaniner ;D
Mina barns favorit är marinerad kanin som vi sedan lägger in i ugnen.
MVH FIAT....
-
Jag tror på ElinorEs modell. Rak, ärlig, utan att vara burdus.
Eller från andra hållet: "Jag vill att alla djur ska ha det bra, och de djur som blir köttbitar i butiken har ofta inte alls haft det bra, så jag har mina hemma i stället."
-
Håller oxå med ElinorE, och tycker att det är en bra idé med egen kanin.
-
Vi har en 5-årig dotter som gullar och kelar med kaninerna dagligen och hon har vänner över från dagis som gör samma sak. Ingen tycker att det är konstigt att vi äter eller slaktar dem. Tvärt om, föräldrarna till dotterns vänner vill hyra sommar kanin, vi har "gett bort i utbyte mot annat" kaniner till grannar och vänner. Nej att odla mat själv och att veta att det är nyttigt och hälsosamt för både djur och konsument är inget fel. Min dotter ser gärna på vid slakt av både kaniner och höns. Visst är det lite läskigt när hönorna rycker men inget mer än det.
Men vi talade med dottern innan och förklarade varför vi skaffade kaniner och vad dom var till för. Hon är väldigt medveten om liv och död nu, hon har växt med insikten.
Så börja ni med köttkaniner.
Mobbing är ju något oftast ogrundad där man valt ut någon... spelar sällan roll hur knäppa föräldrarna är. Mer en olycklig lottning. :-\
-
Barnen älskar kaninerna,äter gör de med glädje,värre me frun i huset, inte värre att äta kanin än ko,gris,lamm kyckling eller liknande,bara godare ;D bra att barnen får veta vad kött kommer ifrån..
-
Mycket vettigt har sagts i tråden. Tänker såhär: Klarar man inte av att ta snacket med ungarna och låta dem vara med vid slakt (om de själva vill) och ta snacket även efter så ska man nog fostra dem till att bli vegetarianer.
Givetvis är liv och död ett tungt ämne, men vill man äta kött så ingår det faktiskt i barnuppfostran att förklara hur det ligger till.
-
Ang att ha barn med vid slakt och styckning.
Förklara för barnet vad som kommer att hända, beskriv momenten så det inte blir en överaskning. Är barnet så pass stort att det kan hjälpa till med något? Ta dig gärna tid att förklara vad som är vad ex hjärta, lungor...
Min käre far är inbiten jägare och brukade ofta slakta åt bönderna i området (innan det blev förbjudet) så jag är uppvuxen med att det ibland hängde döda djur i garaget. Det var väldigt spännande att titta på när pappa styckade, ibland tog han sig tid att peka och förklara. Vi barn fick hjälpa mamma att ta hand om köttet, stoppa i fryspåsar eller göra köttfärs.
Jag känner inte att jag har tagit skada utav detta, tvärtom, jag är glad att jag vet hur det går till.
-
Jupp. Fick dock aldrig vara med vid själva avlivningen. Men är uppvuxen med slakthusdoften.
-
Fick dock aldrig vara med vid själva avlivningen.
Inte jag heller, men pappa förklarade hur det gick till.
-
Jag är själv uppväxt i en familj där jakt och slakt inte varit något anmärkningsvärt, dock inte av kaniner. Jag såg nog en del och fick hjälpa till med malning och förpackning av älgfärsen men blev inte inbjuden till att vara med vid jakten t ex. Det berodde nog på att jag var flicka. Traditionellt accepterad könsdiskriminering, alltså. Min bror togs ju med.
Kan det vara så att hushållskaniner varit mer vanligt i södra Sverige? Jag har då knappt stött på det i Hälsingland under min uppväxt.
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter, dock tycker jag att du har en något mästrande ton, "Malines här igen" Om nu svaret var riktat till mig?Mycket vettigt har sagts i tråden. Tänker såhär: Klarar man inte av att ta snacket med ungarna och låta dem vara med vid slakt (om de själva vill) och ta snacket även efter så ska man nog fostra dem till att bli vegetarianer.
Givetvis är liv och död ett tungt ämne, men vill man äta kött så ingår det faktiskt i barnuppfostran att förklara hur det ligger till.
Jag har nog själv en kluven inställning till köttätandet (det är något med att tugga på vävnader från andra djur som inte alltid känns aptitligt) även om jag för egen del inte tycker det är principiellt fel att äta t ex höns och älgar som haft det bra. Innan jag skaffade familj har jag mestadels varit lakto-ovo-vegetarian själv. Men jag skulle bekymra mig för barnens järn- och proteinintag om de inte åt kött. Och så vill jag ha en gård med husdjur och beteshagar.
Men jag respekterar absolut dem som tycker det är fel och att välja att äta vegetabiliskt innebär ju minsta möjliga klimatpåverkan!
Nu svävar jag själv ut och tänker att vi mänskor kanske är som getingar; behöver kött när vi är små men inte som vuxna?
Min ursprungliga fråga kanske inte heller var helt tydligt ställd, jag kan fråga så här:
Får era barn problem p g a omgivningens eventuella fördomar gentemot era matkaniner?
Utifrån era svar så långt verkar det ju inte så - vad bra!
-
Aha, om du ställer frågan så ...
Jag tror det beror mest på vad slags kamrater barnen har, och hur föräldrarna till dessa sköter sina uppdrag som uppdragare av det kommande släktet. Och det är ju inget du kan göra något åt.
Utom möjligen prata med dina barn om att andra människor kan reagera underligt, och föreslå att de är lite selektiva i vad de berättar för vem om vad som händer hemma hos er.
Kanske. Follk är så olika. En del är rent av underliga: "Vaddå kött från döda djur? Vi köper vårt kött i butiken!"
-
har själv funderat på detta. Min tanke har varit att det kan vara bra med något mer matdjur så som höns eller en hushållsgris. det är lite mer socialt accepterat att äta gris och kyckling. Då verkar det inte så konstigt att man även äter kaninerna. ::)
-
har själv funderat på detta. Min tanke har varit att det kan vara bra med något mer matdjur så som höns eller en hushållsgris. det är lite mer socialt accepterat att äta gris och kyckling. Då verkar det inte så konstigt att man även äter kaninerna. ::)
Fast grejjen är ju att kaniner är himla smidiga att börja med. Enkla att hålla, förökar sig fint, och inte sånt stort pådrag vid slakt. Bra djur att börja med om man inte tar över nån befintlig verksamhet.
Hur gossens kompisar reagerar får vi väl se... Har inte kommit så långt som till slakt ännu. Har dock pratat en hel del om att vi ska äta upp ungarna. Bättre att vara tydlig med det redan från början, så att det inte kommer som nån överraskning.
-
Kretsloppan, hade det varit enbart riktat till dig hade jag nämnt ditt namn.
Jag har problem med att folk på fullaste allvar inte vet att kött är döda djur. Och jag har gång efter annan förespråkat att man inte ska få äta kött om man inte slår ihäl djuret själv. Ju fler vegetarianer destå bättre.
-
Nä, inte slå ihjäl bara för att få kött. Då blir det ännu mera djurplågeri.
Men att berätta sanningen för barnen, inte dumt!
-
Jag såg styckning av gris när jag var liten. Jag är vegetarian idag ;D
-
Min envisa femtonåring hävdade nyligen att kaninen XX var hennes absoluta favorit och att jag absolut inte fick sälja honom. Då sa jag "men jag tänkte ju göra ett par vantar av det fina skinnet...?". Förväntade mig ett ilsket utbrott á la tonåring (som vanligt, det är ju underbart att vara tonårsmamma *ironi*) men hon teg ett par sekunder och sa sen: I så fall vill JAG ha de vantarna!
Så ibland är det enklare än man förväntar sig.
Å andra sidan är ju mina ungar uppväxta med att söta kycklingar växer upp till grova tuppar och sen hamnar på köksbordet... Mosters kalvar slaktas och märks i frysen med namn osv...
-
En tvåbarnsfar jag en gång kände citerade sin då tioåriga dotter:
"Tänk ändå va dom e goa när dom e döa också!" Med munnen full av kött och potatis.
-
Var tydlig med att ni inte äter och klär er i "gossedjuren"!!
Ni äter och kär er i gossedjurens avkommor, och det ska både ni och barnen veta från början.
Avelsdjuren fungerar som "gossedjur", avkommorna ska ha det bra så länge de lever...fast när du klappar om dom så är det för att känna om de är tillräckligt feta för att snart bidra till hushållet!
Det har funkat bra här hemma (barn på 10 och 15), och kommer funka även hos er (:)
-
Jag har en 3-åring som har börjat leka döda (som att sikta och skjuta på någon :() vilket jag inte gillar alls. Men det ger mig ett bra tillfälle att säga "man får bara döda de djur som man ska äta" som våra tuppkycklingar och (framtida) kaniner. Idag har Jonte "skjutit" en krokodil och tillagat i ugn och serverat mig. ;D
-
Jag körde hela det pedagogiska tugget för mina barn och dom accepterade situationen utan problem. Den som hade problem var morsan, som inte klarade av att äta upp stackarna sen :-[ Slutade med att jag bytte bort köttet med slaktarn, till andra saker vi behövde ;D Jag funderar ofta på att bli vegetarian, ni förstår säkert varför.
-
Inte kan det väl vara så att människor är individer ända från unga år? ;)
-
Nope. Inte en chans!!!
-
Vi ska slakta på torsdag. Avlivningen sker utan barn, det ska vara lugnt för både maken (som gör jobbet) och kaninen. Men sedan tänkte jag låta barnen se. Och så får vi se hur de reagerar, vad de tycker o tänker. De är 2 och 4 år.
-
2 och 4 år är väl lite väl tiidgt? Kan man inte låta dem få veta att nu blir det snart god mat, och berätta varifrån den kommer? Och så låta dem komma in lite tidigare i processen för varje slakttillfälle? Så det inte blir så chockartat. Barn accepterar, men kan också få för sig att träna på lek. Tänk om de "leker slakt" med en levande kanin?
-
Som Trollmor skriver, barn är individer. Även vuxna är det. Den här individen har inte med sig några barn vid slakt...
-
Jag har haft kaniner i 10 år som jag ibland har haft för många av när höststormarna börjar vina och då slaktat (maken) och ätit upp. Jag har tre barn som har varit informerade, var och en på det sätt som passat deras ålder, ända från början att vissa kaniner äter man upp. Slaktkaniner har alltid satts lite "på undantag" i stora betesburar lite avskiljt på tomten så att de kommer "ur fokus" för barnens intresse. Jag har alltid varit tydlig med att kelkaniner och avelskaniner inte äts upp!
Under några år när barnen tyckte det var jobbigt att äta upp de kaniner de kände till bytte vi slaktkroppar med en god vän som också föder upp gotlandskaniner. på det sättet åt vi ändå upp kaninkött producerat på det sättet vi ville ha det utan att känna maten "personligen".
När barnen blev äldre har vår kaninuppfödning, med tillhörande liten slakt, lett till många goda diskussioner och reflektioner över vad det är vi äter egentligen och hur vi behandlar de djur som skall bli vår mat. Vilket har lett till en ökad medvetenhet hos barnen (nu tonåringar) om ekologisk mat och etiskt uppfödande. De ser helst att vi köper enbart ekologisk mat och äter med gott samvete våra egna kaniner eftersom de är tillfreds med hur dessa levt sina liv och avslutat sina liv.
Inga barn har fått vara med på slakten. Men i våras lärde sig både jag och den 19åriga sonen ordentligt hur man slaktar och tar vara på köttet!!!
Lycka till
-
2 och 4 år är väl lite väl tiidgt? Kan man inte låta dem få veta att nu blir det snart god mat, och berätta varifrån den kommer? Och så låta dem komma in lite tidigare i processen för varje slakttillfälle? Så det inte blir så chockartat. Barn accepterar, men kan också få för sig att träna på lek. Tänk om de "leker slakt" med en levande kanin?
Tidigt? Äldsta pojken har redan sett älg i slaktboden. De vet redan varifrån kött kommer (tja, den minsta har inte språket än). Äldre barn kanske redan har en uppfattning hur det ska vara och kanske då har svårt acceptera. Leka slakt? De får inte ens hålla en kanin så det är inget jag oroar mig för. Vi förklarar ofta att man bara skjuter djur man ska äta, när sonen leker jägare.
-
Hehe, förutom våra då :o
Här på gården verkar det nämligen bara vara kaninerna som har problem att föröka sig...förra gången hann det gå 3 månader innan det blev något, och när det väl blev ungar så gick det inte bra alls, ingen överlevde :o :(. Nu har det gått 3 veckor av väntan sedan jag tog ifrån honan och hanen på nytt...men om det väl lyckas är tanken att äta upp ungarna, föräldradjuren är barnens gosedjur. Även barnen (2 och 4 år) är införstådda med detta.
Fast grejjen är ju att kaniner är himla smidiga att börja med. Enkla att hålla, förökar sig fint, och inte sånt stort pådrag vid slakt. Bra djur att börja med om man inte tar över nån befintlig verksamhet.
Hur gossens kompisar reagerar får vi väl se... Har inte kommit så långt som till slakt ännu. Har dock pratat en hel del om att vi ska äta upp ungarna. Bättre att vara tydlig med det redan från början, så att det inte kommer som nån överraskning.
-
Är man rak och ärlig brukar alltid fungera bäst.
Vi föder upp köttkaniner och våra barn har aldrig blivit mobbade. Många har istället visat
intresse för köttet.
Satsa på kaninkött!
-
Tack för alla engagerade svar!
Vi har nu två honor och en hane av fina Gotlandskaniner och det känns nu som att det ska gå bra att låta dem föröka sig till våren!
De rymde allihop från det hägn vi gjort men har gått att fånga in efter hand. Hanen har levt som en kung; fri tillgång till hö i lagårn och på natten sprungit ner och uppvaktat sina inburade damer. Men nu är han också inburad - men å andra sidan helt trygg för räven och han ska ju få sitt roliga framledes ...
-
Ang mobbning och oförstående vuxna så kan jag inte ansvara för deras dubbelmoral vid djurhållning och kött.
En del vill inte äta "gulliga djur" men köper gärna kött från tex Danmark på ICA.
Det är givetvis beklagligt att vissa människor inte vill tänka till men det jag kan göra är att vara ärlig och rak, detta är kött från en kanin, gris, osv. Pedagogisk och ärligt.
Barn brukar fatta det där, värre är det tyvärr med vuxna. :)
-
Intressant tråd.
Min familj, fru och två barn, totalvägrar köttkaniner. Det är bara jag som vill.
Vi har haft sällskapskaniner i flera omgångar.
-
Intressant tråd.
Min familj, fru och två barn, totalvägrar köttkaniner. Det är bara jag som vill.
Vi har haft sällskapskaniner i flera omgångar.
Det blir ju fel att äta sina vänner.
Jag tycker väldigt om mina avelskaniner, klappar dom gärna.
Ungarna kan jag inte behandla på det sättet. Jag kan omöjligt slakta och äta sällskapsdjur.
Jag gullar inte med dom utan har i minnet att det faktiskt ska bli mat.
Låter kanske illa men jag kan inte göra på annat sätt även fast de är förskräckligt söta. :)
-
Det där är så olika , Båda mina föräldrar o jag själv har sett både djur o slakt från man var barn men min mamma vill inte se djuren hon ska äta längre . o vet andra som slaktat hela sitt liv men en dag inte vill slakta mera . tror det är bättre att barnen själva får komma o titta på slakten den dagen dom vill se slakten om dom vil
l
-
Det där är så olika , Båda mina föräldrar o jag själv har sett både djur o slakt från man var barn men min mamma vill inte se djuren hon ska äta längre . o vet andra som slaktat hela sitt liv men en dag inte vill slakta mera . tror det är bättre att barnen själva får komma o titta på slakten den dagen dom vill se slakten om dom vil
l
Ja, jag började känna så också efter några år. Kändes som det bara var ett himla kallt dödande hela tiden. Samma med en gammal gubbe jag hade till hjälp. Han hade slaktat hela livet men fick plötsligt nog och började må dåligt av det i 70-årsåldern.
-
Vi ska slakta på torsdag. Avlivningen sker utan barn, det ska vara lugnt för både maken (som gör jobbet) och kaninen. Men sedan tänkte jag låta barnen se. Och så får vi se hur de reagerar, vad de tycker o tänker. De är 2 och 4 år.
Det dröjde ett år innan det blev aktuellt. I somras slaktade vi när barnen var ute o lekte. Äldsta (5 år) blev först jättearg men när första kaninen var färdigslaktad, så hade han lugnat ner sig. Han såg att vi inte bara hade slagit ihjäl ett djur utan såg att det var en hel process och att det sedan blev kött till mat. Men han var småsur dagen efter och ville ge bort alla mina kaniner till någon som var snäll. Nu är det där helt över. Yngsta (3 år) tittade länge och bister på och gick sedan därifrån. Jag tror inte han tyckte om det han såg men valde att gå o leka istället.
Eftersom maken jagar så vet de att maten vi äter ofta kommer från "våra" djur (från bur eller skog). De har även sett älgkadaver. De kan ibland leka jägare men inte mer än det.
-
Nu har jag ju inga små barn - men dom är ändock mina barn...
Funkar bra bara jag inte säger vem dom äter....
Jag tror det är bra att dom får veta var maten kommer ifrån eller rättare sagt hur maten blir mat... Vill man äta kött är det bra att veta att det faktiskt varit ett djur från början...
För några år sedan läste jag om att man i England fick flytta ut renköttet ur frysdiskarna vid jul - tomten hade ju renar....
-
Det finns många sätt att hantera detta med barn och slakt. Jag tror på att förbereda barnen, och berätta att det är meningen att så småningom äta upp kaninerna, fast inte alla, välj gärna en eller två som får vara bara dina. Men när det är dags, så skulle jag säga att nu måste kaninerna bli färre, de har det ju alldeles för trång eller snart räcker inte kaninmaten till ... Och så berätta för barnen att nu ska det ske, så kan ni vara inne en stund?
Förr skickades ungar för att hämta rumpedrag. Det var nog att effektivt sätt att få barn att inte lita på vuxna. En annan historia jag hört var en liten unge som katterna tyckte om. Hon lockades med ut i skogen med katten i famnen, och så sa grannen: Sätt du ner katten där! Och så sköt han katten, framför ögonen på barnet! >:D >:D En chock som satt i hela livet.
-
jag va öppen direkt från början när vi skaffade kanin/kaniner att de skulle vara för att vi skulle ha kött.
min son tycker det är intressant med hela förloppet,både på höns och kanin. Från de att dom är bebisar till de hamnar på bordet.
Han är 10 snart 11 år.
Min syster som vi nyss (i somras) fick vårdnaden om (13 snart 14 år)hon tycker ju däremot att det är lite läskigt med att djuren på gården ska hamna på tallriken.
Men där har vi ändå samma öppna dialog,och när hon väl äter säger hon inte så mycket.
För hennes del så märker hon nog inte skillnad på köpe fläsk eller tupp,. så inte så svårt :)
-
En annan historia jag hört var en liten unge som katterna tyckte om. Hon lockades med ut i skogen med katten i famnen, och så sa grannen: Sätt du ner katten där! Och så sköt han katten, framför ögonen på barnet! >:D >:D En chock som satt i hela livet.
:o :o :o
Det är ju fanimej psykopat nivå!
Stackars barn. :'(
Mina barn har sett bilder på tex kaniner som hänger, urtagna osv och det är inga problem.
Jag tror att dom fixar det här hemma också men är osäker på själva slaktbiten.
Jag vill inte hantera en slakt och ev halvhysteriska barn ( ålder 3½ och 5 år.)
Jag tror att dom fixar det, iaf den äldsta men vågar inte ta risken.
-
:o :o :o
Det är ju fanimej psykopat nivå!
Stackars barn. :'(
Ja, det har du rätt i. Om hon hade varit i livet, så hade jag berättat det du skrev för henne.
För min egen del började jag "bakifrån", med kött. Fortsatte med att stycka i ett par år, och var sedan med mer och mer. Efter cirka tio år kunde jag göra allt utom att skjuta, sticka och flå huvudet. De sakerna tog ytterligare några år innan jag klarade att göra själv. Det ser ju rätt otäckt ut när man flår ansiktet på ett djur, och ögonen kommer fram.
-
Men huwaligen, Trollmor! Jag har nog insett att allt inte var bättre förr. Men jag vet inte om jag vågar fråga vad ett rumpedrag är/eller var? Nu gör jag tydligen det ändå men jag väntar med att läsa svaret till imorgon eftersom mitt känsloliv är lättare att hantera dagtid än kvällstid ... Ja, jag frågar mig själv också hur en blödig typ som jag kan ge mig in på sånt här.
Apropå känslor är det väl mest det det handlar om i den här frågan. Att scanna barnen med känselspröten efterhand. Mina barn verkar inte fästa sig just vid kycklingar och lamm som jag skulle ha gjort som barn. Men jag skulle inte låta dem se slakten ändå om de inte verkligen efterfrågade det, och även då skulle de få vänta till ? yngre tonåren eller nåt. Det känns som nåt som vuxna får ansvara för. Och sedan kan de bestämma själva när de är vuxna om de vill laga och äta kött eller inte.
Jag tror att de kommer tycka att kaninungarna är söta. Sen blir det översvämning av stora kaniner och vi förbereder barnen på att nu har kaninerna blivit för många ... Och så behåller vi de namngivna avelsdjuren.
-
Ungarna blir med på slakt och styckning helt naturligt av nyfikenheten de har. Men man skall givetvis inte börja med själva avlivningen. Äldsta grabben var bara 2 när han var med på kaninslakt. Det kunde ta över en timma att slakta en kanin då, för allt skulle frågas om och titta på. Hans yngre bror var inte så intresserad utan ville bara mata och sköta om djuren ända tills hans intresse för djur gick ned på sparlåga i tonåren. Men han hade nyttotänket hela tiden. Hönorna som levererade ägg var nog hans favoriter. Han var inte gammal när den första fårflocken kom hit, och när vi gick i betet och tittade på alla gutar så såg han så allvarlig ut så vi frågade vad det var. - Vad skall vi med de här till, kom det allvarligt från den lille killen. - Vi skall äta dem, svarade jag, varefter det kom ett lättat -jahaa från honom. Jag skulle så gärna velat veta vad han trodde innan han fick förklaringen.
Småttingarna som springer omkring här nu är alla intresserade av hur djuren ser ut inuti, men grabben nyss fyllda 7 tycker synd om dem, så han skulle inte vilja att jag slaktade de tamaste. Men när han frågar vem som är i grytan, brukar jag säga brevbäraren ;D Har kört med monster också när älsta flickan började skolan och helt plötsligt fick för sig att köttet var äckligt. Vad de lär sig fort av kompisar.
Barn tar det mesta naturligt, men man får försöka vara lite lyhörd för de är bra olika och dessutom individer från start. Man får se upp så man inte går för fort fram med ett känsligt barn, eller för den skull för över sin egna rädsla eller motvilja mot något obefogat.
-
Här, Kretsloppan, jag blev för nyfiken för att vänta in Trollmors svar: http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html (http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html)
-
Tack Bäste Dräng! nu läste jag ändå. Det var en mycket sedelärande historia!
-
Här, Kretsloppan, jag blev för nyfiken för att vänta in Trollmors svar: [url]http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html[/url] ([url]http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html[/url])
Trevlig läsning när en inte kan sova. :)
" Här har han gnott ätter ett
rômpedraj så dä ä rent slut mä'en."
:D
-
Jag skrev aldrig men nej, barnen såg inte avlivningen.
-
Tack för länken, dräng! Jag ska minsann visa den för flera, ett stycke kulturhistoria!
Men självklart är även mycket unga människor (barn) individer! :D :-*
-
Vi har slaktat både tamdjur och vilt. Sonen har nog varit med sedan han var liten.
Vi har haft vissa regler när sonen var liten.
1. Tamdjuren som vi äter har aldrig haft några namn utan har hetat den vita, hon med svart på nosen, den i den höga buren eller liknade.
Dom djur som har namn äter vi inte. Då vet sonen på ett enkelt sätt vilka som kommer att slaktas och vilka som skall sparas.
Regeln kom till när han en dag frågade om vi skulle slakta katten också.
2. Han fick inte vara med vid själva avlivningen förän han var ca 10 år men var med vid urtagningen redan som liten. Då gäller det att plocka ur del för del och förklara vad allt är.
Ungar brukar vara nyfiken på allt. Låt det ta tid och förklara alla organs olika funktioner.
3. Hängning och styckning har han alltid varit med på utan att det har varit något problem. Men då har ju djurkroppen övergått till ett köttstycke.
4. Vid vissa tillfällen när han var yngre så fryste vi ner köttet ett tag för att det inte skall bli helt uppenbart att det är den vita som vi äter just nu.
-
1. Tamdjuren som vi äter har aldrig haft några namn utan har hetat den vita, hon med svart på nosen, den i den höga buren eller liknade.
Dom djur som har namn äter vi inte. Då vet sonen på ett enkelt sätt vilka som kommer att slaktas och vilka som skall sparas.
Regeln kom till när han en dag frågade om vi skulle slakta katten också.
Frågan har varit uppe här också, om både katter och hundar, och vi körde på samma princip, vi äter inte djuren med namn. Men sedan "sket det sig"; utslagstackor och kaniner som blivit lite för gamla för avel ville vi ju äta, inte kasta... ::) Så numera äter vi även djur med namn, däremot döper vi inte lammungar/kaninungar etc, som redan från start är tänkta att bli mat.
Bägge våra barn, snart 8 respektive snart 3, har hela tiden varit väldigt öppna för att vi äter döda djur. De har varit med från början och tycker det är självklart, för stunden i alla fall. När frågan om vad blodpudding innehåller kommer upp, och kompisarna förfasar sig över svaren, undrar den äldsta om vi inte kan göra egen blodpudding, vi gör ju leverpastej och det är ju så gott.
Och den yngsta, ja hon pekar glatt på rävar som hänger på någons husknut och vill att vi ska äta dem. Härom dagen slaktade jag en tupp till hundarna med henne med, började hon plötsligt snyfta. Min första tanke var att hon blev ledsen för att det gick upp ett ljus om att tuppen nu var död. Men nej, när jag frågade varför hon var ledsen, så svarade hon att hon också ville äta av tuppen... ::)
-
Våra barn är med på allt utom själva avlivningen.
Jag och barnen (3 och 4 år) gick ut och klappade på några lamm vi fångat in för att slakta. Jag sa: Vet ni vad vi ska göra med dessa nu? JA! Köttbullar och pålägg! :o :P
En lite mindre rolig upplevelse var dock när största dottern var typ två. Hon pratade knappt något alls vid den åldern.
Jag upptäckte att en stooor kalkon hade brutit vingen och jag ville inte låta den gå så länge. Fick hjälp av mannen och vi försökte ha tjejen i bakgrunden så hon inte skulle se precis vad som hände. Men hon var ju stor nog att förstå precis, och blev MYCKET upprörd! PAPPA!!!! Kakoooon! och så pekade hon. Usch vilken hemsk förälder man kände sig som då!! Tog ett bra tag innan hon lugnade ner sig.
Så vad man lärde sig här var väl att OM barnen ska se när de är små, förbered dem väl och prata om vad som ska ske!
-
Jag har liknande problem men jag är farmor. Barnbarnet är 4 år nu och älskar att leka med kaniner när han kommer hit. Som tur är föder vi även upp dvärgvädurar och det är dessa som han klarar av att bära på. Slaktkaninerna är söta men de får/kan han inte på samma sätt komma i närkontakt med.
Skulle jag fråga hans föräldrar (min son och svärdotter) så skulle de slå ifrån sig och absolut tycka att deras son ska skyddas från livets realiteter. Jag känner dock att jag på ett fint sätt bör berätta att kött har varit djur och att vi äter våra kaniner. Men hur gör jag det?
-
På jaktforumet hos Robsoft finns en tråd som heter "Vad säger er barn, http://forum.robsoft.nu/viewtopic.php?f=22&t=34593 (http://forum.robsoft.nu/viewtopic.php?f=22&t=34593) ," (tråden har blivit 34 sidor lång!!)
Efter att ha läst tråden har jag dragit slutsatsen att barn är nog mindre blöthjärtade än man kan tro och dessutom otroligt roliga :D
Några exempel
Min son som då gick i första klass skulle rita något i skolan på teman "något roligt du varit med om i sommar". Hans lite abstrakta teckning föreställde min tik som, under tumultartade former, bet ihjäl min kusins favoritkatt och orsakade stor osämja i grannskapet och bannlysning av både mig och min hund.
Efter en annandags jakt för 15-16 år sedan så dök min då 4 åriga bror plötsligt upp i garaget då jag, min äldre bror och farsan höll på att dra skinnet av ett rådjur. Han tittade intresserat på tills han såg en röd klädhög på golvet med en tomte mask upppå. Han skrek rakt ut, rusade in till morsan och tjöt att pappa har skjutit tomten :lol:
Tog en stund att förklara..
Syrrans grabb(6)var med sin pappa och jagade hare. När de står på pass och de får syn på haren så skriker grabben SKJUT DEN JÄVLEN PAPPA SKJUT!!
(blev inget skjutet) :D :D
-
Jag har liknande problem men jag är farmor. Barnbarnet är 4 år nu och älskar att leka med kaniner när han kommer hit. Som tur är föder vi även upp dvärgvädurar och det är dessa som han klarar av att bära på. Slaktkaninerna är söta men de får/kan han inte på samma sätt komma i närkontakt med.
Skulle jag fråga hans föräldrar (min son och svärdotter) så skulle de slå ifrån sig och absolut tycka att deras son ska skyddas från livets realiteter. Jag känner dock att jag på ett fint sätt bör berätta att kött har varit djur och att vi äter våra kaniner. Men hur gör jag det?
Min tanke var att om du och barnbarnet äter middag ihop, utan föräldrarna, så kan ni prata helt enkelt om var maten kommer ifrån. Hur morötterna ser ut när de växer, att man drar upp dem och skalar, att potatis växer på samma sätt och ser egentligen bara ut som ogräs ovan mark. ägg kommer ut från hönans rumpa, och kött har varit levande djur innan. Inte direkt säga att jag har DÖDAT den här kaninen, men du förstår ;D fyraåringar är mycket förståndiga och du kan säkert få ett intressant samtal om ni får vara ifred utan att någon annan sencurerar åt henne ;)