Alternativ.nu
Djur => Kor => Ämnet startat av: Jonas från Backfors skrivet 05 jan-12 kl 20:09
-
Har stött på en massa människor som tycker och tänker när det gäller bevarandet av lantraser. En fråga är tex foderfrågan. Hur ska vi bevara en gammal ras, samtidigt som vi vill ge den ett bra foder och kanske tillsätta kraftfoder? De gamla lantraser som vi vill bevara har ju egentligen vuxit fram genom principen "survival of the fittest". Eller kanske snarare "de som klarade sig bäst på foder från förr".
Läser följande i en gammal bok från Bjurholm i Västerbotten.
" Det finns inga berättelser om att byn haft någon annan koras än den kulliga fjällkon fram till 1951. Den var väldigt tålig vid svagår. Då var det mest en fråga om att uppehålla livet på korna. Efter svältkosten på blåbärsris, kråkbärsris och lövknippen som tagits sommaren innan eller vad som kunna grävas fram under snön på våren, kunde korna inte stå på benen. På en långsläde drog man ut kon till något ställe där snön smält och blåbärsriset börjat titta fram. Alla gårdens innevånare hjälpte till då de var av stor betydelse för dem och man var rädda om korna. Efter någon dag gick så kon tillsist för egen maskin och kunde snabbt äta upp sig under sommaren. Det är mycket tag vare denna härdighet som våra förfäder kunnat klara sig i obygderna".
Nu menar jag ju givetvis inte att vi ska börja svälta kor, får, getter mm så att vi får fram lika härdiga djur. Men faktum kvarstår att lantrasdjur som idag klarar sig kanske skulle "sållats bort" förr i tiden. Och det är väl ändå den gamla typen av djur som vi vill bevara?
Djur som idag klarar sig utmärkt på rikigt bra hö plus lite kraftfoder kanske inte alls hade klarat sig förr. Samtidigt som de djur som förr klarade sig på magert hö och lite ris vintertid, istället kanske blir för feta idag och därför sållas bort då de får svårigheter att kalva, lamma mm. Driver vi lantrasbevarare då djuren i en annan riktning än den vi ska bevara?
Sen finns många åsikter om att tex kor ska mjölkas "då det är vad man alltid gjort". Men i den bok jag läser om min hembygd står det att många hade 4-5 kor och endast en mjölkades. De andra var till för att få dynga och kött. Så de fick gå med kalv hela sommaren. Är mjölken kanske något som kommit in i bilden senare, eller är det mer fäboddjuren vi tänker på där? Vilken typ av djur vill vi bevara? Är det fäbodkorna kanske vi verkligen ska se till att mjölka alla djur, är det norrländska kor från inlandets köldhelvette kanske avelsplanen måste se annorlund ut. Kanske en lantrasko ska kunna mjölkas, ta hand om sin kalv, ge hyffsat stora kalvar till kött, klara sig på magert bete, osv osv. Men frågan återstår, gör vi vad som krävs för att bevara djuren?
Vi kanske måste ha olika kostråd för olika allmogefår tex, eller vi kanske måste se olika på hur en väneko jämfört med en fjällnära ska hållas?
Hoppas tråden kan hålla en lugn och sansad ton, det brukar ju tendera att spåra ur ibland är man nämner sånna här saker.
-
Jag håller med om att utfodringen är en knivig fråga. Man vill ju komma så nära deras uppkomst miljö utan att hålla dem på svältgränsen. [O.t] Ska bli kul att följa tråden!
-
Jag håller med om att utfodringen är en knivig fråga. Man vill ju komma så nära deras uppkomst miljö utan att hålla dem på svältgränsen. Jag ger mina Gotlandshöns bröd, hushållsrester, spannmål + att de går i en stor gård. Ska bli kul att följa tråden!
Precis, hur ska man kunna hålla djuren så ursprungligt som möjligt? För även om kanske inte generna ändras pga olika utfodring så förändras vilka djur som går vidare i avel då kanske den "tjocka hönan som haltar" egentligen bara är anpassad till en magrare kost, åsså tar man bort den ur avel pga helt fel orsak. Men knivigt är det...
-
Det är ju ett viktigt problem som bör lösas omgående. För på lång sikt så förändrar man generna...
-
Samtidigt som de djur som förr klarade sig på magert hö och lite ris vintertid, istället kanske blir för feta idag och därför sållas bort då de får svårigheter att kalva, lamma mm. Driver vi lantrasbevarare då djuren i en annan riktning än den vi ska bevara?
Jag tycker det pratas mycket om hur svåra kalvningar "det ska bli" om djuren är i för högt hull, då ska man också vra medveten om att det är precis samma procentuella utfall av svåra förlossningar för djur i för lågt hull !
Dessutom så beror svåra förlossningar absolut mest på bäckenets utformning på hondjuret,
så det är på det man ska titta och avla för om man är rädd för svåra förlossningar!
Inga hondjur i avel med smala dåliga bäcken, dom kan gallras bort direkt om man vill slippa kalvningsproblem.
-
Men är inte detta egentligen bara ett temporärt I-landsproblem? Det var inte så länge sedan som svälten ständigt stod för dörren och de tiderna är nu inte speciellt långt bort heller (med tanke på den höga takten på resursuttömningen, miljöförstöringen och så vidare).
En av anledningarna till att vi försöker bevara våra inhemskt anpassade lantraser är att de är resurssnåla. Med bevara åsyftar jag inte bara att bevara de yttre egenskaperna utan även de inre. Men, det är en svår balansgång. Det går inte att bli allt för extrem.
-
Nej sånt här kommer aldrig Djurskyddet att godkänna.
-
Jag tycker det pratas mycket om hur svåra kalvningar "det ska bli" om djuren är i för högt hull, då ska man också vra medveten om att det är precis samma procentuella utfall av svåra förlossningar för djur i för lågt hull !
Dessutom så beror svåra förlossningar absolut mest på bäckenets utformning på hondjuret,
så det är på det man ska titta och avla för om man är rädd för svåra förlossningar!
Inga hondjur i avel med smala dåliga bäcken, dom kan gallras bort direkt om man vill slippa kalvningsproblem.
Givetvis är det inte heller bra för kalvningarnaom kon är för mager. Men den ko/år/get/höna mm som vi vill bevara var sällan för kraftig och fick problem med kalvningr pga det. Därför måste man fundera hur man föder djuren så att inte det ursprungliga avlas bort. Då är det ju liksom inget att evara lägre ur ett historiskt perspektiv. Däremot säger jag inte att dessa lantraser är perfekt. De kan givetvis gå att få myct bättre med avel, men det vill man ju inte är man ska bevara något som det var. Ungefär som en gammal byggnad, man bygger ju inte en ny om man vill bevara en gammal, trots att den nya byggnaden kanske är bättre i många fall.
Det är precis som Ronny säger inte bara yttre egenskaper vi vill bevara.
-
Jag tycker också detta är väldigt intressant. Det finns verkligen många olika tolkningar och tyckande när det gäller lantraser. En del blir t.o.m aggressiva när man försöker förklara hur man tänker.
Jag tycker man ska ha sunt förnuft helt enkelt. Jag tycker inte lantrasdjur ska ha kraftfoder utan en enkel naturlig kost. Idag ska man självklart inte svälta djur. Djuren ska må bra och trivas. De ska vara mätta, lugna, trygga. I normala tillstånd behöver lantraskor endast hö, halm och salt och mineraler. Man får utfodra så de är lagom i hull. Mina får i princip fri tillgång till hö men äter självmant mycket av halmen jag strör med. På sommaren är det bara bete som gäller. Det gäller även för mina får och getter.
En annan viktig sak är att lantrasdjuren har alltid levt nära människan och ska även idag vara van vid att umgås med folk. Kunna hanteras och vara tama. Jag är nog ensam om att tycka att uppbindning på vintern är idealiskt. Djuren blir mycket tama. De vänjer sig vid att man borstar dem, grejar runt benen på dem när man mockar, kan ledas i grimma etc.
-
Detta med övervikt både när det gäller djur och människor tycker jag är ett lite intressant område.
Är det verkligen så att djur som är överviktiga har svårare att få ungar eller är det bara en myt? en fundering jag har bara, och nu menar jag inte dom gravt överviktiga som är sjukligt överviktig.
tex så har min mors hundar alltid varit kraftiga och i högra vikt än andra uppfödares, och hon får alltid stora kullar på dom och många överlevare. likadant när hon jobbade i stall med grisar, stora kraftiga grisar som inte var att leka med om dom vid något tillfälle satte sig på tvären. stora fina kullar.
och så ser jag både jag och min mor, pga sjukdom är vi båda överviktiga. min mor gick upp 30 kilo för varje barn och fick 3 st utan några missfall eller svårigheter och hon var kraftig men inte fet redan innan.
jag själv är grov och när jag blev gravid med första barnet så vägde jag 105 kilo. nu bär jag vårt 4e och högst troligen sista barn och gissar mig ligga på 125 kg. förra barnet vägde jag lite över 140 kg bara några dagar innan förlossningen. aldrig haft problem med missfall eller blodtryck etc faktiskt till min bms förtret då hon tjatade varenda gång jag var inne att jag var över viktig tills jag tappade tålamodet och lovade henne att sluta äta så jag kunde gå ner en 20 kilo tills nästa gång vi sågs ( detta var i v 25-30) hon vart förfärad och sa att det kunde jag inte, man ska ju inte banta när man är gravid. då sa jag till henne att sluta tjata om min vikt för den kunde jag ju ändå inte göra något åt. då log hon bad om ursäkt och sedan hörde jag aldrig mer något om vikten eller mitt blodtryck, som det förresten aldrig vart något fel på heller=)
att vara sjukligt fet (som jag nästan är) är ju aldrig bra för kroppen och inget att rek, men hur är det med fertilitet och havandeskap eg? jag har vänner som är överviktiga och dom säger allihopa att dom har haft lätt för att bli gravida. jag anser att lite hull nog ändå är bra för både människa och djur för mår kroppen bra så producerar den bra, både när det gäller smått och mjölk. enda gången man kanske ska akta lite är väll när man ska slakta för djur i för mycket hull blir så feta i köttet. men smala smakar inge bra heller.
nu skriver jag inte detta för att provocera utan detta är en fundering jag haft för man blir bombaderad av att fetma är så dåligt på både djur och människa men var går gränsen. jag anser också att fetma är dåligt men det är ju skilnad på fetma och att ha hull men var går eg den gränsen?
är det bara rena tillfälligheter att det blivit som det blivit när det gäller "utdelning" som jag sett eller är det fler som sett liknade att det här med att det ska vara smalt kanske inte helt är svart och vitt och lösningen på allt?
-
Nej sånt här kommer aldrig Djurskyddet att godkänna.
Nej, och inte vi heller!
-
Detta med övervikt både när det gäller djur och människor tycker jag är ett lite intressant område.
Är det verkligen så att djur som är överviktiga har svårare att få ungar eller är det bara en myt? en fundering jag har bara, och nu menar jag inte dom gravt överviktiga som är sjukligt överviktig.
Intressanta tankar, du slår huvudet på spiken och de är egentligen precis detta som jag menar :) Kanske är du och din mamma "byggda" lite större. Vissa människor har en grov släkt och vissa släkter har ingen om väger över 75 kg. Samma sak med djuren. Vissa har genom tiden avlats mot att klara sig på ett magert foder och vissa raser har avlats för att klara sig på ett kraftigt foder. Vi ska inte sträva efter att ha magra djur, verkligen inte det jag menar, men vi måse ju sträva efter att ge de lantrasdjur vi bevarar ett liknande foder ochen liknande hantering som de gjordes ursprungligen. Annars finns ju risken att vi avlar dem "åt fel håll".
Inget fel alls på kraftiga köttraskor, de är jättefina, verkar må jättebra och ger mycket bra kött, men det är ju inte dem vi försöker bevara. De allra flesta lantrasdjur vi vill bevara(om inte alla) är ju djur som levt på mycket mager mat och då blir det ju automatiskt så vi borde föda dem om vi vill föra vidare rätt gener, eller?
Och inte bara maten det handlar om, utan all miljö och hantering runt djuren egentligen. Det finns säkert många hönsägare tex som håller hönsen prickfritt ur hönsens synvinkel. Torrt och bra, varmt året runt, bra foder med alla vitaminer och mineraler de behöver, rastgård sommartid så inte duvhöken tar dem osv. Men dessa lantrashöns kanske inte alls på 10 års sikt är speciellt "ursprungliga". Samtidigt kanske någon annan håller lite blandrashöns i ett kallt uthus, de får bara spillsäd och lite matrester från hushållet, de går fritt ute på sommaren och vissa blir tagen av duvhöken. Dessa höns kanske ibland är MER lik dåtidens lantrashöns...
Återigen så skriver jag inget för att göra någon arg eller ledsen. Vill heller inte peka hur man ska hålla djuren, mer bara väcka en tanke och skapa en diskussion så vi kanske börjar tänka efter lite :)
-
Ge ensilage eller hösilage i fritillgång och ska du mjölka så ge lite spannmål gärna ekologiskt , men glöm tankarna med svältgödning de får eller ska inte förekomma , enklast är det väl om man försöker odla så mycket foder i form av vall själv så de räcker och ev sälja överskottet , att köpa halvdant grovfoder här och där är inget att föredra kan bli allvarliga konsekvenser .
lycka till ;D
-
Ingen har ju talat om eller föreslagit svältfödning, vilket ju är väldigt bra! Vi lever ändå i en tid då vi alla har råd att ge våra djur mat. Tar vårt egna hö slut kan vi lätt köpa mer från någon annan. Vi bönder har alltså ändrat våra förutsättningar rejält de sista hundra åren. Djuren är ju dock desamma! De är lika lättfödda som då!
Förr var det ju vanligt att man började slå sina magra ängar i juli/augusti (med viss variation). Det var också vanligt att man fortsatte slå dikesrenar och liknande så länge det gick på säsongen. Detta hö kompletterades i många ladugårdar med löv. Många får levde ju nästintill fullständigt på löv, kanske fick de lite hörester då och då eller en liten tapp hö om det var ett bra år.
Idag tar de allra flesta hö när värdena är som bäst i fodret, går det inte att torka till hö då kan många välja att rulla det till ensilage. Dagens förädlade grovfoder måste ju vara mycket bättre än det magra (men även nyttiga) ängshöet som var vardag i Sverige till för drygt hundra år sedan. Klarade sig djuren igenom vintrarna på magert ängshö förr, så borde de ju i rimlighetens namn klara sig bra på det mycket bättre grovfoder vi kan erbjuda i dag, allra allra oftast även i fri tillgång.
Bevara = spara innebär ju att vi inte ska kräva mer av lantrasdjuren idag än vad vi gjorde då. De ska producera lagom på en lagom foderstat. De ska snabbt tillgodogöra sig bete på sommarhalvåret. De ska bygga upp en reserv då som gör att de klarar vintern lättare. Dessa egenskaper har djuren kvar.
Gällande lamningssvårigheter kan jag bara berätta att jag köpte ett gäng roslagsfår från en besättning som tidigare hade följt rekommenderad dos kraftfoder efter den vikt deras tackor hade. Varje år hade de problem med lamningar och förlorade även en hel del lamm. De antog och tyckte att det var smällar man fick ta. Till slut bestämde de sig för att dra ner kraftfodret till ett minimum och bara fortsätta med fri tillgång till grovfoder. Vips var lamningsproblemen borta.
Mina lantrashöns är väldigt nöjda med sitt blandspannmål till foder, och de är extremt lättfödda. Min lilla flock av Ölandshöns äter mindre än min systers mindre flock av dvärgkochin.
/JBF
-
Ge ensilage eller hösilage i fritillgång och ska du mjölka så ge lite spannmål gärna ekologiskt , men glöm tankarna med svältgödning de får eller ska inte förekomma , enklast är det väl om man försöker odla så mycket foder i form av vall själv så de räcker och ev sälja överskottet , att köpa halvdant grovfoder här och där är inget att föredra kan bli allvarliga konsekvenser .
lycka till ;D
Är ju inte så att jag undrar hur jag själv ska göra. Är mer en fråga hur vi(alla lantrasbevarare) ska göra för att bäst bevara lantraserna så ursprungliga som möjligt. Fri tillgång på grovfoder säger du, menar du till kor då eller? Alla raser?
Svältgödning har jag aldrig haft tankar på, konstaterar bara att de raser vi bevarar idag uppkommit just pga mager kost. Hur ska vi då bevara dem på bästa sätt UTAN att svältgöda dem.
Jag vet många som jag känner som tex ger kraftfoder till allmogetackor för att de ska få finare ull. Blir ju lite fel tänkt tytcker jag.
-
Det viktigaste vid bevarande arbete är att så många djur dvs både han och hondjur får avkommor, då bevaras flest gener och det är den genetiska variationen som ska bevaras. Dessa djur ska finnas som en lite klick av "inavlade" djur med avvikande gener som man i framtiden kan korsa med våra kraftigt inavlade produktionsdjur. Saken är den att korsar man två inavlade djur som var och en har blivit selekterade på olika sätt får avkomman maximal genetisk variation. Det är därför dessa djur ska bevaras.
Syftet är inte att det ska finnas djur som ska överleva på svältkost då vi i dag har tillräcklig teknik för att kunna ta foder på ett bra sätt. Förr tog man bara en skörd hö sent på året för att få så mycket hö som möjligt till så lite arbete som möjligt. Man hade ju fullt upp på sommaren ändå och skörden var väldigt väderberoende. Saken är den att det höet hade ganska lågt näringsvärde. Idag tar du två till tre skördar och är inte höet tillräckligt torrt så lägger man det på hö torken. Sen finns alltid möjligheten att göra ensilage. Tidigt skördat hö är näringsrikt och i vissa fall motsvara kraftfoder i energiinnehåll. Även om tiderna blir hårdare så tror jag att det kommer att finnas möjligheter att satsa på ett bra grovfoder.
Så mitt råd i diskussionen är att använda maximalt antal hon och han djur och gärna utveckla ett rikt samarbetes system mellan de olika djurägarna i hela landet. Och när man väljer djur att man väljer friska djur som lätt blir dräktiga och har lätta förlossningar. Djur som till exempel går lätt upp i vikt är ju de som är mer lätt födda och bör ju då bevaras också. Däremot bör man då ta bort de svårfödda djuren om man nu ska selektera på vikt. Inga djur ska vara överviktiga så att det påverkar deras hälsa men djur i gott hull har mer att ge sina avkommor och är i regel lättare att få dräktiga. Visst kan man mixtra med naturen men det är ju inte målet här. Produktionen är ju inte det som ska maximeras, vill man ha maximal produktion så ska man ha produktionsdjur. Sen bör man satsa på ett bättre grovfoder och skippa kraftfoder om det går. Jag råder alla att analysera sitt grovfoder och sedan räkna foderstat för att veta vad man behöver komplettera med.
Hoppas jag inte upprört några känslor ;D
-
Jag tror att man har rätt bra koll på det genetiska bevarandet. Frågan här är väl snarast hur man får reda på vilka djur som är "lättfödda" och vilka som är "svårfödda"? Vilka som har rimligt produktiva egenskaper? Vilka som har bra motståndskraft mot sjukdomar? Vilka som har bra lynne och är hanterbara? I det senare fallet har jag den erfarenheten att många förväxlar skyddsbeteende och aggressivitet. Gåshanar beskylls ofta för aggressivitet, när de egentligen bara försöker skydda sin flock.
-
Jag tror att man har rätt bra koll på det genetiska bevarandet. Frågan här är väl snarast hur man får reda på vilka djur som är "lättfödda" och vilka som är "svårfödda"? Vilka som har rimligt produktiva egenskaper? Vilka som har bra motståndskraft mot sjukdomar? Vilka som har bra lynne och är hanterbara? I det senare fallet har jag den erfarenheten att många förväxlar skyddsbeteende och aggressivitet. Gåshanar beskylls ofta för aggressivitet, när de egentligen bara försöker skydda sin flock.
Jag håller med, käns som om genbankerna fungerar bra. Svårare då allt annat, så att vi hjälper genbanken istället för stjälper.
-
Vill man veta vilka som är lätt födda resp. svårfödda är vågen bra. Här ser man vilka som växer snabbt och som håller en vikt. Man kan ha en gemensam databank till exempel för att ser riktvärden över hela populationen. Då vill man veta ålder på djuren och datum. Sen måste man då räkna de olika besättningarna separat också då man har olika utfodrings rutiner och djurhållningsätt men man kan se vilka besättningar som avviker och vilka djur i besättningarna som avviker. Samma gäller dräktighet. Blir tackorna dräktiga vid samma tid. Är vissa tackor sena eller blir det inte dräktiga alls. Samma när de lammar, hur många lamm får de och hur mycket väger lammen vid födsel. Allt måste bokföras så att man kan jämföra år från år och mellan djur. Sen är det som ni säger viktigt att skilja avvikande negativa beteenden från normala beteenden men det går ju också att läsa på.
Men för att kunna välja djur måste det mesta bokföras och vägs djuren måste det ske vid samma tidpunkt på året för vuxna djur och vid samma ålder för ungdjur men man måste då ta hänsyn till tillgången på foder. Sen måste man vara uppmärksam och se om djuren får samma tillgång till foder respektive bagge. Unga djur och djur med låg rang kan ha svårt att vi tillgång till lika mycket foder och de kan bli undan skuffade från baggen till exempel. Allt måste registeras för man minns inte, inte jag iallafall :-[ Sen kan man börja välja ;D
-
Det är väldigt intressant det här med foder och lantraser. Eftersom lantraser växer långsammare så har dom inte samma energibehov som tex turbogrisar eller andra snabbväxande raser. Jag känner en bonde som har fjällkor och som har utfodrat dom som ni beskriver, med hö/ensilage och vanligt krossat kraftfoder. Lantmännen var på honom om att köra på ett foder från dom för att dom skulle mjölka mer och allt skulle vara bättre. Så han beslutade sig för att prova, men efter 3 månader gav han upp. Det ända som hade hänt var att utfodringen blev dyrare, korna mjölkade inte ett dugg mer. Och som ni sagt så ska man självklart inte svälta djur, men jag tror det är viktigt att tänka på att om man köper foder så är det anpassat för dagens snabbväxande/energikrävande raser och inte lantraser. Finns det några tabeller, uträkningar för mängd foder och energiinnehåll till Lantraser.
/Drutten
-
Ja , hur ska man förklara på ett enkelt sätt ,men om man är ansluten till kokkontroll och provmjölkar då är de lättare eftersom man då tar bröstmått med en typ av måttband ,ni har säkert sett på nordpost bla , där står det en uträknad vikt efter mått och när jag själv var med i kontrollen gjorde jag den mätningen vår,sommar,vinter och höst för att få rätt foderlista till mina fjällkor och fjällnära kor och ska jag då jämföra med slb-kor som jag också hade så var fodergivorna betydligt mindre ,men allt som oftast så justera jag fodergivorna själv till rimliga mängder , men tabeller borde finnas på din husdjurs förening eftersom jag antar du inte levererar din mjölk , när de gäller grovfoder får du lita på hur korna ser ut ! en lite magrare ko kanske behöver lite extra gentemot en ko som lägger på sig hull snabbt och blir fet snabbt kan man med fördel ge lite mindre MEN GE AKT PÅ HUR KORNA SER UT I KROPPEN .
Ungdjur ska du ge mat ordentligt gärna med spannmål eftersom de växer och behöver lite extra kraft till att växa . Tex en kalv som får en dålig start kommer alltid att växa sämre på längre tid oavsett ras, men enligt min erfarenhet (30 år) så är lantraser bättre på att komma igen efter en dålig start
Jag vet inte om du fått lite klarhet i de jag skriver men köpefoder i form av kraftfoder är dyrt och många gånger onödigt , så försök hitta spannmål och ge dom efter hur de ser ut i hull , de är svårt till en början sen när man ser hur de funkar mellan olika djur så är det lättare , jag ger mina lite bröd och frukt och potatis så de kan man också ge inge farligt alls !!
-
De flesta tabeller vad gäller tillväxt utgår från beräknad viktökning per vecka eller månad. Personligen tycker jag att man när man räkna foderstat börjar att se vad rekommendationerna anger men man måste räkna utifrån vikt. En 3 mån linderösvin väger inte lika mycket som en 3 mån piggham. Energibehovet per kg djur är alltid lika stort oavsett djurras liksom energibehovet per kg producerad mjölk är också alltid dem samma. Men precis som tidigare nämnts så spelar det ingen roll hur mycket foder du ger en fjällko, hon producerar aldrig som en holstein ändå ;) Det spelar ingen roll heller hur mycket mat du ger ett linderösvin heller för den delen den kan aldrig växa lika fort som en pigham. Därför är bokföring av viktökning till exempel viktig. Genom att veta hur fort djuren ökar i vikt per månad eller hur mycket mjölk djuren producerar kan man räkna om rekommendationerna och anpassa dem efter djuren man har. Proportionen mellan näringsämnena är ofta den samma men den totala mängden näring kan minskas eftersom produktionen är lägre.
Och märker man att djuren är feta så får man ge dem mindre mat och har man räknat foderstat kan man till exempel minska intaget med 10% och se vad som händer till man fått grepp om näringsbehovet för rasen. Men som sagt bokföring är a och o liksom analyserat foder :)
Endel har djuröga som fjällbonden verkar ha men är man osäker rekommenderar jag att man räknar foderstaten :)
-
Men frågan är ju om man med lantraserna verkligen ska fokusera så mycket på hur man får ut mest andel mjölk, kött osv. De bevaras ju som ett kulturarv, då måste vi väll se till att bevara det ursprungliga och inte kolla vad som ger mest produktion? Ska man syssla med mjölkroduktion kanske man inte ska hålla fjällnära tex. Men givetvis kan man sälja mjölken om man vill, men man bör kanske inte sträva efter att öka upp mängden mjölk på olika sätt.
-
Något som kanske glöms bort när vi diskuterar "gamla tiders" sent skördade och "ihopskrapade" foder som löv osv är att det ofta inte är så näringsfattigt och torftigt som man kan tro. Det är stor skillnad på näringsinnehållet från en helt ogödslad, örtrik vall som skördas sent och en gödslad vall med klöver, timotej och ängssvingel som skördas samma tid.
Idag när vi kanske inte har tid och möjlighet att skörda på "gammalt vis" kanske vi ibland behöver kraftfoder för att få samma innehåll i fodret?
Vore kul att höra analysresultat från några riktigt örtrika ängar, är det någon som har det?
Jag vet bara att resultaten blev riktigt bra när en höbonde med såna ängar gjorde analys för en massa år sedan men jag vet inga exakta värden...
Mvh
Charlotte
-
Johan !
Det är ju just de vi snackar om !
Finns ingen anledning att vi ska ge djuren så lite mat som möjligt ! För då ska man inte ha mer djur än man har tid och ork att föda ! Eller hur?
-
Något som kanske glöms bort när vi diskuterar "gamla tiders" sent skördade och "ihopskrapade" foder som löv osv är att det ofta inte är så näringsfattigt och torftigt som man kan tro. Det är stor skillnad på näringsinnehållet från en helt ogödslad, örtrik vall som skördas sent och en gödslad vall med klöver, timotej och ängssvingel som skördas samma tid.
Det är väl också det som antagligen är anledningen till att våra lantraser är just lantraser. De är anpassade till detta foder.
Angående Ulrics länk om löv, så verkar fokus ligga på protein, men igen behöver djuren mer än bara protein. I löv finns mycket annat, som mineraler t.ex.
-
Johan !
Det är ju just de vi snackar om !
Finns ingen anledning att vi ska ge djuren så lite mat som möjligt ! För då ska man inte ha mer djur än man har tid och ork att föda ! Eller hur?
Vet inte vem Johan är men jag antar du menar mig, Jonas :)
Det är vl ingen som sagt att vi ska ge djuren så lite mat som möjligt!? Vart har du fått det ifrån? Är väl ingen som skrivit i denna tråd att "oj jag har så många djur så jag måste nog börja ge dem mindre mat för att orka med allt"! Jag ställer en fråga om hur vi ska bevara djur från förr utan att de avlas åt fel håll. Har skrivit flertalet gånger härovan att jag INTE anser att de ska ha för lite mat eller att de ska vara magra. Däremot anser jag att de ska födas uppså nära ursprunget som möligt. Men för den skulle behöver vi ju inte svältföda dem såklart, vi måste ju inte lägga in tvingande nödår vart fjärde år i avelsplanen direkt...
Tycker alltid diskussion urartar såhär när man försöker påtala problemet med att de djur som vi vill bevara idag kanske inte hålls som de bör för att vi i framtiden ska ha kvar några djur vära att bevara. Då ställer sig alltid nån upp och skriker att man inte ska svältföda dem.
-
Dessa djur ska finnas som en lite klick av "inavlade" djur med avvikande gener som man i framtiden kan korsa med våra kraftigt inavlade produktionsdjur.
Syftet är inte att det ska finnas djur som ska överleva på svältkost då vi i dag har tillräcklig teknik för att kunna ta foder på ett bra sätt.
Njae... det där är kanske lite "smalt".... ;)
I "Delmål för husdjursgenetiska resurser åren 2010 till 2020" tar Jordbruksverket upp bland annat möjligheten att vi kanske kommer att behöva andra egenskaper hos husdjuren i framtiden än vad vi gör idag samt beredskapsskäl som ett par av anledningarna till att bevara lantraser (andra bevarandeanledningar som tas upp är levande kulturarv, naturvård, forskning, etiska och estetiska skäl.).
"Djurhållningen i Sverige har förändrats över tiden och vi kan idag inte säga hur vi vill nyttja våra husdjur i framtiden. Andra egenskaper hos våra husdjur än dem vi eftersträvar idag kan behövas i framtiden. Genom att bevara den genetiska variationen kan vi även i framtiden bedriva ett avelsarbete så att vi kan hålla djur med de egenskaper vi önskar. På så sätt kan vi säkra en framtida livsmedelsproduktion.
Våra husdjursgenetiska resurser är en del av vår beredskap
Husdjur som är motståndskraftiga mot vissa sjukdomar, som kan livnära sig på lokalt producerat foder och som är anpassade till klimatet kan vara avgörande för om människor kan få tillgång till animaliska livsmedel eller inte.
Jag vill påstå att "lättföddheten" mycket väl passar in här - och att vi har teknik och god tillgång på div. foder just nu behöver inte innebära att vi har det för all framtid. :)
-
Det är väl också det som antagligen är anledningen till att våra lantraser är just lantraser. De är anpassade till detta foder.
Angående Ulrics länk om löv, så verkar fokus ligga på protein, men igen behöver djuren mer än bara protein. I löv finns mycket annat, som mineraler t.ex.
Ja, men jag tycker det är intressant med proteininnehållet eftersom det oftast är någon sorts skräck för att Göda Lantraser med protein som gör att kraftfoder sägs vara fel i alla lägen.
Våra köttraskor och korsningsfår äter också en massa löv sommartid och verkar tillgodogöra sig det bra trots att dom ofta framhålls som mycket mer "krävande" än lantraser.
Jag tror att alla djurraser har näringsbehov efter vad dom producerar, sen är det upp till oss människor att fylla dom behoven på bästa sätt.
Kan vi inte hamla träd och slå dikeskanter så får vi vinterfodra med annat...
Mvh
Charlotte
-
Bevara, nyttja och utveckla - handlingsplan för uthållig förvaltning av svenska husdjursraser 2010-2020? utgiven av Jordbruksverket.
Ett litet talande citat av Linda Laikre, under förklaringen om skillnad mellan bevarandeavel och förädlingsavel:
" Avel för bevarande av genetisk variation hos enskilda raser och populationer (bevarandeavel) och traditionell husdjursförädling (förädlingsavel) har vitt skilda målsättningar och historik. Lite tillspetsat kan man säga att förädlingsaveln syftar till att åstadkomma genetiska förändringar medan bevarandeaveln syftar till motsatsen - att undvika genetiska förändringar."
Texten kommer från samma skrift och talar sitt tydliga språk! Fundera på hur man uppnår de genetiska förändringarna? Jo med moderna foedermedel.
-
Jag håller helt med Jonas Backfors. Lantraserna ska hållas utan kraftfoder eftersom de inte fick det förr. De klarar sig och mår bäst utan detta. Det innebär inte att de svälter eller att de ska ha så lite hö som möjligt.
Jag tror att det största problemet är att människor som håller på med produktion av mjölk eller kött inte kan släppa tanken på att vissa djur inte har något behov av detta. De är så inställda på att djuren mår dåligt. magrar eller slutar producera mjölk vilket händer med våra förädlade högproduktiva djur. De djuren är också de första som kommer att dö om vi drabbas av naturkatastrofer, krig eller annat elände. Ingen kan säga vad som händer om hundra år.
Lantraserna klarar sig fint på grovfoder, har fin tjock mjölk till sin kalv och det blir t.o.m en skvätt över till husbonden. Precis så ska det vara. Man ska inte försöka öka mjölkmängden med säd eller annat kraftfoder.
Sedan behöver man inte göra det så himla invecklat. Räkna foderstater och göra foderanalyser kan man göra om man håller på med produktion men annars kan man väl se med sina egna ögon om djuren är i lagom hull? Är man osäker kanske man kan fråga någon som kan.
Lantraser ska vara enkla och billiga att hålla men i gengäld så tjänar man inget på dem heller, de ska bara vara till gårdens självhushållning.
-
En i det här sammanhanget intressant bok (doktorsavhandling) är "Kor och människor - Nötkreatursskötsel och besättningsstorlekar på torp och herrgårdar 1850–1914" av Carin Israelsson. Finns att ladda ner gratis som pdf på http://pub.epsilon.slu.se/941/1/C_Israelsson.pdf (http://pub.epsilon.slu.se/941/1/C_Israelsson.pdf) eller att köpa på t ex Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178446996 (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178446996)). Där behandlas framför allt hur syftet och sättet man höll kor under den här tiden började skilja sig åt mellan de som höll kor för familjens eget bruk och de framväxande större besättningarna som sålde mjölk. Hon jämför de två systemen - hur korna sköttes, hur mycket de producerade, hur gamla de blev, vad de fick för foder, vilket näringsinnehåll fodret hade och mycket mer. Rekommenderas!
" Det finns inga berättelser om att byn haft någon annan koras än den kulliga fjällkon fram till 1951. Den var väldigt tålig vid svagår. Då var det mest en fråga om att uppehålla livet på korna. Efter svältkosten på blåbärsris, kråkbärsris och lövknippen som tagits sommaren innan eller vad som kunna grävas fram under snön på våren, kunde korna inte stå på benen. På en långsläde drog man ut kon till något ställe där snön smält och blåbärsriset börjat titta fram. Alla gårdens innevånare hjälpte till då de var av stor betydelse för dem och man var rädda om korna. Efter någon dag gick så kon tillsist för egen maskin och kunde snabbt äta upp sig under sommaren. Det är mycket tag vare denna härdighet som våra förfäder kunnat klara sig i obygderna".
Ett tjusigare namn för den här härdigheten/överlevnadsförmågan/lättföddheten är nog "kompensatorisk tillväxt". Så här skriver Israelsson om gamla tiders svältfödning av kor:
"En avgörande skillnad mellan självförsörjnings- och avsalusystemet är näringstillförselns fördelning över året. Inom det utpräglade självförsörjningssystemet rådde en oblans mellan näringsbehov och näringstillförsel, där periodvisa underskott kompenserades av bättre försörjning under andra perioder. Inom avsalusystemet balanserades däremot djurens behov dagligen. Den förstnämnda principen benämns allmänt för ”svältfödning” medan den sistnämnda av den samtida läroboksförfattaren Johan Lindeqvist benämns ”välfödning”.
Möjligheten att bedriva boskapsskötsel utan att täcka djurens dagliga näringsbehov förklaras av nötkreaturens förmåga till s.k. kompensatorisk tillväxt. Denna förmåga, som var en grundsten i det resursknappa svenska självförsörjningssystemet, fångar husdjursforskningens intresse även i dag. Man intresserar sig nu för kompensatorisk tillväxt både som metaboliskt fenomen och som en konkret fråga i samband med ojämn fodertillgång inom vissa former av kreatursskötsel i olika delar av världen. Genom den följande utblicken angående dagens forskning om nötkreaturens kompensatoriska förmåga vill jag visa att den oregelbundna näringstillförseln inom den svenska historiska boskapsskötseln var möjlig. Jag vill också peka på att denna utfodringsprincip kan ha varit rationell utifrån de förhållanden som dåtidens lägre socioekonomiska skikt i landsbygdssamhället var hänvisade att leva under. Därmed menar jag dock inte att ett periodiskt näringsunderskott var positivt för enskilda djur och människor. Begreppet kompensatorisk tillväxt avser ett ännu inte fullt utrett fenomen som innebär att individen efter en längre period av bristande näringstillförsel under en efterföljande tid av överskott förmår ta igen förlorat hull och eftersatt eller utebliven tillväxt. Vid en längre underskottsperiod anpassas kroppens metabolism till den lägre näringstillförseln, bland annat genom sänkt värmeproduktion. Enligt en studie gjord i spanska Pyrenéerna åren 1988–96 påverkades kornas kompensatoriska förmåga av ras, om de var vår- eller höstkalvare, av de olika årens väderleksförhållanden och av om kon var förstakalvare eller äldre. I en studie av kompensatorisk tillväxt hos zebukor i Malis Sahelområde år 1990–92 framhålls vikten av att tillvarata kreaturens anpassningsmekanismer när det gäller varierande näringstillgång under året: ”The optimal formula derived from a nutritional point of view may not be identical to the strategy proving to be economically most promising for small scale livestock managers”."
Jag tror personligen att det är en (lantras)egenskap vi ska vara rädda om.
Sen finns många åsikter om att tex kor ska mjölkas "då det är vad man alltid gjort". Men i den bok jag läser om min hembygd står det att många hade 4-5 kor och endast en mjölkades. De andra var till för att få dynga och kött. Så de fick gå med kalv hela sommaren. Är mjölken kanske något som kommit in i bilden senare, eller är det mer fäboddjuren vi tänker på där? Vilken typ av djur vill vi bevara? Är det fäbodkorna kanske vi verkligen ska se till att mjölka alla djur, är det norrländska kor från inlandets köldhelvette kanske avelsplanen måste se annorlund ut.
Precis samma sak - att mjölken inte var enda anledningen till att man hade korna - kan man läsa i nämnda avhandling!
"Motiv för att hålla kor
Enligt frågelistsvarens sagesmän var mjölken inte det enda motivet till den utbredda boskapsskötseln, tvärt om påtalades kornas många olika funktioner gång på gång. Särskilt inom självförsörjningssystemet var också kalvar, dragkraft, kött och slaktbiprodukter av stor betydelse. Till detta kom kons funktion som kapital, vilket framgår både i frågelistmaterialet och bouppteckningarna. Att äga en ko kunde också ge en viss status – så länge man ägde en ko var man inte alldeles utfattig."
:)
-
Begreppet kompensatorisk tillväxt avser ett ännu inte fullt utrett fenomen som innebär att individen efter en längre period av bristande näringstillförsel under en efterföljande tid av överskott förmår ta igen förlorat hull och eftersatt eller utebliven tillväxt. Jag tror personligen att det är en (lantras)egenskap vi ska vara rädda om.
Nu ska man inte dra för stora växlar på det där!
Man ska akta sig för att övervärdera djurens förmåga till kompensatorisk tillväxt.
Långa perioder av dålig tillväxt kan inte tas igen!
Kompensatorisk tillväxt kan man nyttja hos unga djur (över 6 mån). Dvs under en kortare period kan intensiteten i foderstaten sänkas för att sedan låta djuret kompensera lägre tillväxt på stall med högre tillväxt på betet. Det förutsätter att man verkligen! ser till att betet är av hög kvalitet.
Utan ett välskött bete kan djuret aldrig återhämta den tillväxtsvacka som åstadkommits under stallperioden.
Det är inget man ska hålla på med om man inte har utbildning inom nötuppfödning, eller stor vana av det.
(Dessutom är ju Kompensatorisk tillväxt inget som Lantraskorna är ensamma om, alla koraser har ju det) ;D
-
Rosa skriver att alla koraser har den egenskapen. Ja det har de säkert - mer eller mindre. Lantraserna har den av allt att döma mer. Jag kan inte läsa mig till att Mmmm råder någon att utnyttja det i produktion. Hon har ju bara tagit fram intressant information och pekade på att det kan vara en bevarandevärd egenskap hos lantraserna.
-
Nu ska man inte dra för stora växlar på det där!
Man ska akta sig för att övervärdera djurens förmåga till kompensatorisk tillväxt.
Långa perioder av dålig tillväxt kan inte tas igen!
Kompensatorisk tillväxt kan man nyttja hos unga djur (över 6 mån). Dvs under en kortare period kan intensiteten i foderstaten sänkas för att sedan låta djuret kompensera lägre tillväxt på stall med högre tillväxt på betet. Det förutsätter att man verkligen! ser till att betet är av hög kvalitet.
Utan ett välskött bete kan djuret aldrig återhämta den tillväxtsvacka som åstadkommits under stallperioden.
Det är inget man ska hålla på med om man inte har utbildning inom nötuppfödning, eller stor vana av det.
(Dessutom är ju Kompensatorisk tillväxt inget som Lantraskorna är ensamma om, alla koraser har ju det) ;D
Även här skiljer väl sig oförädlade lantraser ifrån mer högproducerande raser? Fjällnära klarar sig bättre på ett magert naturbete än en Charolais, precis som Roslagsfår klarar sig bättre där än Texel eller Finull? Eller ser "hög kvalité på bete" ut likadant oavsett ras?
-
Rosa skriver att alla koraser har den egenskapen. Ja det har de säkert - mer eller mindre. Lantraserna har den av allt att döma mer.
Av vad att döma?
Finns väl ingen nutida forskning alls på vilken ras som har det mer eller mindre än någon annan.
-
Av vad att döma?
Finns väl ingen nutida forskning alls på vilken ras som har det mer eller mindre än någon annan.
Det är väl ganska uppenbart, i fråga om en del lantraser i alla fall.
Hade vi krävt konkreta bevis på allting vad gäller lantraser hade vi knappast haft någonting att bevara över huvud taget och därmed ingenting att forska på och bevisa. Hallander sa en gång: "När det gäller lantraser måste vi arbeta med sannolikheter."
-
Jag håller helt med Jonas Backfors. Lantraserna ska hållas utan kraftfoder eftersom de inte fick det förr.
Var du med på den tiden ? så du vet vad du pratar om !
På denna gård så fick de spannmål i form v mjöl eller gröpe ? så förklara tesen om att inte djuren fick spannmål förr ? ???
-
De flesta om inte alla djur kompenserar för svält. Det gör vi också. Hästar gör det osv. Den väsentliga skillnaden mellan produktionsdjur och lantraser är det att produktionsdjuren har en högre tillväxthastighet, blir större och producerar mer rent genetiskt. Man kan svältföda dessa djur också men skadorna blir större eftersom deras tillväxt och produktion skulle vara större rent genetiskt. De kan inte helt slå av just för att de SKA växa fortare. Det har inget med själva utfodringen att göra.
Alla djur har samma näringsbehov i proportion till deras tillväxthastighet och produktion. Att lantraserna klarar svält under perioder är för att de växer långsammare och producerar mindre (:) Varför ska en lantras ha det sämre än ett produktionsdjur ??? Näringsbehovet ska täckas oavsett ras och detta står dessutom i djurskyddslagen. Däremot ska de inte övergödas! Man kan ha ett toppenhö och inte behöva ge något kraftfoder alls och ändå ha feta överviktiga djur så att man måste reglera intaget av hö och kanske till och med komplettera med halm och man kan ha hö som näringsmässigt nästan är sämre än halm som kommer att leda till att djuren bokstavligen svälter ihjäl. Det är farligt att säga att djuren inte ska ha kraftfoder om man inte vet vilket grovfoder de får. Jag tror att de som enbart förespråkar grovfoder har ett av god kvalité och också har goda kunskaper men detta forum är stort. Står det här att man bara ska ge grovfoder finns det en risk att det finns djurägare som glatt ger grovfoder av dålig kvalité just för att de inte vet bättre och det är djuren som får betala priset. Man måste se till grovfodret först, sen kan man avgöra om kraftfoder behövs.
-
Det är farligt att säga att djuren inte ska ha kraftfoder om man inte vet vilket grovfoder de får. Jag tror att de som enbart förespråkar grovfoder har ett av god kvalité och också har goda kunskaper men detta forum är stort. Står det här att man bara ska ge grovfoder finns det en risk att det finns djurägare som glatt ger grovfoder av dålig kvalité just för att de inte vet bättre och det är djuren som får betala priset. Man måste se till grovfodret först, sen kan man avgöra om kraftfoder behövs.
Nu önskar jag att det fanns en Gilla-knapp :)
Det skrivs dessutom ofta lite föraktfullt om analyser och foderstater som skulle vara onödiga till Lantraser...
"Förr" hade djurägarna sina kunskaper "i blodet", de var bönder sedan många generationer och hade antagligen "djuröga" sen födseln.
Idag tycker jag mig se att de första djuren många "Nybönder" skaffar just är Lantraser för eget husbehov, att då ha lite koll på vad djuren faktiskt får i sig förebygger många onödiga misstag.
Mvh
Charlotte
-
Men då är det ju egentligen lika farligt att säga att man ska ge kraftfoder. För om det grovfoder man ger djuren är riktigt bra och man som nybörjare inte har koll på det och sen dessutom ger dem kraftfoder så är ju risken att djuren äter för mycket och inte mår bra av det.
Sen är det ju återigen INGEN som säger att vi ska svältföda djuren! Förstår inte vart det kommer ifrån. Det enda som sagts är att djuren för anpassades efter svältkost vissa år och de som klarade sig bäst(de som överlevde) gick vidare i aveln. Problemet är ju hur vi ska kunna fortsätta bevara dessa djur utan att lägga in sådana svältperioder. Vi får ju nu svårt att se vilka djur som skulle klarat sig vid nödår tex.
Sen att inte ge kraftfoder är ju inte att svältföda djuret, det blir ju troligtvis bara mindre produktion på djuren, dvs mindre kött och mindre ungar.
Även om vi skulle strunta i om lantradjur klarar sig bättre på mager kost, eller om man ska ge kraftfoder eller ej återstår ju massa frågor angående bevarandet av lantraserna.
Hur ska i bevara deras ursprungliga egenskaper? Finns det olika egenskaper hos olika raser som kanske ska bevaras?
Samma sak med Fjäll/fjällnära korna. Just nu finns ju två bevarandeföreningar för dem. Fjällkoföreningen ser dem mer som en ko som hållits extensivt på fäbod där mjölkningen är en av de viktigaste sakerna i bevarandet. Här vill man förbättra mjölkproduktionen och fortsätta den avel som säkert alltid drivits på fäbodarna i mellansverige. Samtidigt ser föreningen för äldre svensk boskap den fjällnära varianten som en lantrasko från norrland som skulle ge hushållen många olika saker, allt från kött, skinn, mjölk, gödsel osv. De vill bevara den typen av ko och vill inte blanda in gener från kor som kanske avlats mot just hög mjölkproduktion
Ojoj, blev långt det här. Och återigen hoppas jag ingen tar illa upp på något sätt. :)
-
Kort sammanfattat: INGEN har väl förespråkat svältfödning av djuren? Grejen är ju den att lantraser är nöjda med mindre än vad högre förädlade raser är. Tråkigt att det alltid ska stå mellan att antingen svälta djuren eller att göra dem så feta som möjligt. Lantraserna klarar sig på mindre foder än vad de mer förädlade raserna gör.
Galopp skrev att det är en fara att nybörjare svältföder sina djur pga denna tråd.
-
Ja se där Jonas :) du skrev faktiskt bra där ! du kan bara du vill (:)
-
Att bevara en lantras i meningen att de ska vara "fodersnåla" kan väl egentligen bara göras genom att i rasföreningarna vara noga med att i avelsurvalet inte låta vuxenvikten på tex tackorna öka. (jag har får och mitt inlägg exemplifieras därför med tackor)
De djur man sedan har på sin gård, oavsett om de har lagom vuxenvikt eller inte, måste dock utfordras och näringsförsörjas så att tackan mår bra och inte får komplikationer före, under eller efter lamning som kan härröras till underutfodring. Lammen ska födas starka och födas upp starka vad det gäller näringsförsörjning.
Det är vårt ansvar som djurägare i modern tid. Vår lagstiftning tillåter inte att vi gör avelsurval genom att begränsa näringstillförseln, som tur är.
De naturliga förutsättningar som fanns när våra lantrasers ursprungliga egenskaper danades finns inte längre - stora ströv och betesområden, obearbetad näringsrik mark. Plus det faktum att djurens lidande vid exv torka, kyla, sjukdom inte kunde åtgärdas och tackor och lamm dog. De förutsättningarna kan vi inte få tillbaka, och därför inte använda oss av som avelsarbete.
Diskussionerna blir ju då lite väl hypotetiska, eftersom de som vill begränsa näringstillförseln ändå måste göra det med "konstgjorda" medel. Det grovfoder man vill låta fåren försörja sig på liknar ju inte ens i närheten av vad de stora vidsträckta ängs- och skogsbeten som fanns förr kunde erbjuda. Och vi tillåts inte tillämpa "survival of the fittest" som utfodringsprincip.
En annan viktig tanke att ha med sig är att inget bevarandearbete är livskraftigt om inte de bevarade egenskaperna har en funktion i modern tid. Min tolkning av det är att raser som kräver massor av dyrt foder passar inte i dagens ekonomiskt pressade lantbruk, men inte heller raser som kräver stora strövområden och inte klarar att omsätta en normal näringsförsörjning på "konstgjord" väg, dvs kraftfoder och grovfoder som har det energi- och proteininnehåll som krävs för att försörja ett djur som ska föda nästa generation på ett djuretiskt sätt.
Finull, som jag har, behöver man se upp så att man inte får alltför stora och tunga tackor men kroppen måste ändå vara kraftig nog att hysa och näringsförsörja 3-4 foster utan problem. Förutom de många fostren så vill man bevara de goda ullegenskaperna, de goda modersegenskaperna och den goda mjölkproduktionen. Inget av detta uppnår man genom att begränsa näringstillförseln. Istället skaffar man sig kunskap nog att göra aktiva avelsurval på indvidnivå genom att anteckna tackornas prestationer på de olika områdena och väger samman det med det utmärkta mönstringsverktyget.
Ny kunskap behöver inte vara sämre än gammal. ;D
-
citat :
Jag håller helt med Jonas Backfors. Lantraserna ska hållas utan kraftfoder eftersom de inte fick det förr.
Var du med på den tiden ? så du vet vad du pratar om !
På denna gård så fick de spannmål i form v mjöl eller gröpe ? så förklarar tesen om att inte djuren fick spannmål förr ? ???
Nu talar jag såklart om helheten eller ett medelvärde på djurhållningen eller hur man ska säga. Självklart skiljde det sig från gård till gård beroende på hur gott de hade det ställt. Men i huvudsak gav man inte kreaturen spannmål eftersom det var dyrbart och behövdes i det egna hushållet till brödbak etc. Hade man gott om säd kunde man lyxa till det och ge till djuren också. Det hände också att höskörden var dålig och då var man tvungen att komplettera med annat som löv, rovor och säd.
På de gårdar där man kunde ge säd var det förmodligen så att här började även förädlingen av de mer högproducerande djuren så jag står bestämt fast vid att de djur vi talar om som lantraser och som fanns hos allmogen inte behöver kraftfoder i normala fall och om höet är bra. Självklart får man komplettera om man inte har ett bra hö, om djuret magrar av någon anledning eller blir sjuk. Jag tycker att om man har djur så måste man väl kunna se om det inte mår bra, magrar eller verkar oroligt.
Idag tror jag att det är större risk att överutfodra sina djur än att ha magra djur. Förra året fick mina Fjällnära enbart hö och de blev lite.....ehh runda kan man säga, nu får de även en stor del halm och är nomala i hullet. Undrar hur mina djur hade sett ut om de fått kraftfoder? Alla kor, får och getter hade rullat fram. :P
-
Att bevara en lantras i meningen att de ska vara "fodersnåla" kan väl egentligen bara göras genom att i rasföreningarna vara noga med att i avelsurvalet inte låta vuxenvikten på tex tackorna öka.
Ja se där - ett konkret förslag till en åtgärd som är praktiskt genomförbar. Det vill jag tacka för. Jag vet att en del lantrasbevarande föreningar redan är inne på den linjen i sina rasramar och avelsrådgivning.
-
Samma sak med Fjäll/fjällnära korna. Just nu finns ju två bevarandeföreningar för dem. Fjällkoföreningen ser dem mer som en ko som hållits extensivt på fäbod där mjölkningen är en av de viktigaste sakerna i bevarandet. Här vill man förbättra mjölkproduktionen och fortsätta den avel som säkert alltid drivits på fäbodarna i mellansverige. Samtidigt ser föreningen för äldre svensk boskap den fjällnära varianten som en lantrasko från norrland som skulle ge hushållen många olika saker, allt från kött, skinn, mjölk, gödsel osv. De vill bevara den typen av ko och vill inte blanda in gener från kor som kanske avlats mot just hög mjölkproduktion
Tänk om fler kunde förstå det som Jonas skriver! Med andra ord att det är bra för den totala populationens bevarande att det nu har bildats en genbank som arbetar med fjällnära boskap som oförädlad lantras och har för avsikt att bevara den som sådan, medan den etablerade föreningen ser hela fjällraspopulationen som mjölkras inklusive de fjällnära som en extensiv mjölkras. Hade bara fler försökt förstå att det ena inte utesluter det andra och det är en styrka att båda inriktningarna finns, så hade föreningarna kunnat gräva ner stridsyxan och kanske tom kunnat samarbeta. Men det är ingen bra förutsättning att en förening inte anser att en annan förening har något existensberättigande. Förstår du vad jag menar - fjällbonden?
-
Ja Ronny ! Ganska väl !men jag trodde den striden lungnat ner sig , men tydligen inte ,tråkigt eller hur ?
Ja, det är rent ut sagt beklämmande! Jag försöker hålla en låg profil och inte blåsa på elden åtminstone.
-
Håller också med. Jag förstår om folk ifrågasätter mig som har Fjällnära i Skåne. Men jag är mycket medveten om att det är en Fjällras som ursprungligen är från Fäboddrift. Jag gör så gott jag kan för att efterlikna de förhållanden men det kan självklart inte bli helt detsamma. Min insådda vall gör jag om till permanent och försöker få in mer och mer örter. Korna står installade vintertid och handmjölkas när kalvarna skiljts ifrån. Generna ändras ju inte för att de är i Skåne men man måste bibehålla egenskaperna om att vara lättfödda och hanterbara.
Jag tycker också föreningarna skulle ha en bra information om hur ursprungsdjuren hölls och vad som är viktigt att efterlikna. Jag tycker inte det är fel om man håller en lantras i fel ände av landet, Linderödsgrisar och Blommehöns går nog bra i Norr också. Det är bättre att glädjas åt om fler vill hålla lantraser och istället uppmuntra dem och ge bra information. Jag kan känna att jag skulle vilja ha mer information om fäboddriften och kanske tips om hur jag kan förbättra marken till kornas fördel etc. Nu har jag precis beställt gamla böcker om fäbodrift som jag väntar på. Hoppas där finns lite information om hur kreaturen hölls.
-
Håller med dig Anette, det viktigaste är att efterlikna hur djuren levde, inte att alla djur måste hållas i den region de hittades. Sen r ju vissa saker svåra att efterlikna, tex har jag Blekingeankor och de släpptes ju på sommaren fritt för att sedan stallas in vintetid. Nu bor jag som tur är bredvid en bäck så där får ankorna plaska runt fritt sommartid, men de har ju inte de holmar och skär som finns i Blekinge att utnyttja.
Kan ta ytterligare ett exempel. Dala-Pälsfåren som jag har användes skinnet på "franslammen" ju mycket till att göra brämen på kasungerna. Hur ska vi göra här? Försöka behålla så mycket av de lamm som har franslammslock eller inte bry oss om det alls? Finns säkert fler sådana exempel på saker som kanske är värda att bevara, det tycker jag ska lyftas fram mer. Dock förstår jag också att det kan vara olyckligt att avla för snävt på lantraserna som ju redan är väldigt få och med en ganska hög inavelsgrad. Men frågan bör lyftas fram iaf, så vi inte glömmer de ursprungliga egenskaperna som de olika raserna hade och istället börjar avla mot något helt annat.
-
Jag skrev så här i ett tidigt inlägg:
En av anledningarna till att vi försöker bevara våra inhemskt anpassade lantraser är att de är resurssnåla. Med bevara åsyftar jag inte bara att bevara de yttre egenskaperna utan även de inre. Men, det är en svår balansgång. Det går inte att bli allt för extrem.
Att kategoriskt hävda att man skall ge eller inte ge kraftfoder till kor, får och getter är precis vad jag menar med att vara extrem. Att sen de oförädlade lantraserna klarar sig bra på ett välbärgat ängshö skriver jag under på. Att man måste se på sina djur och lära sig om de mår bra eller inte, är väldigt viktigt. Själv har jag 15 gutefår och 3 fjällnära kor och tjur (sen 17 respektive 11 år tillbaka) på 10-15 ha omväxlande betesmark. Hö skördar jag på ungefär samma areal. Normala år behöver de inget tillskott i form av kraftfoder. I de allra flesta fall kalvar och lammar de utan komplikationer och kalvar och lamm är friska och normala på alla sätt och vis. Men... i år tex var sommar och höst ovanligt regniga här i norra Skåne. Gräset växte som fan och betet var jättebra. Men... det var segt att få in höet mellan skurarna. Det sista körde vi in på logen den 3 oktober. Jag började utfodra med det sent skördade höet och märkte att två av de fjällnära korna inte höll hullet. För några dagar sen tog jag in dem på stall och ger dem lite Nötfor utöver höet. Jag har gjort så tidigare något år och frapperats av hur fort de tar sig. Gutefåren har jag inte behövt stödutfodra med kraftfoder. Annat var det när jag hade lammproduktion med finullsfår som mödrar. Då behövdes mycket kraftfoder!
-
Citerar Anette :
Nu har jag precis beställt gamla böcker om fäbodrift som jag väntar på. Hoppas där finns lite information om hur kreaturen hölls.
Hur gick det ? och vilka böcker beställde du ? vore kul att veta om fler skulle vara intresserade .
-
Jag skrev så här i ett tidigt inlägg:
En av anledningarna till att vi försöker bevara våra inhemskt anpassade lantraser är att de är resurssnåla. Med bevara åsyftar jag inte bara att bevara de yttre egenskaperna utan även de inre. Men, det är en svår balansgång. Det går inte att bli allt för extrem.
Att kategoriskt hävda att man skall ge eller inte ge kraftfoder till kor, får och getter är precis vad jag menar med att vara extrem. Att sen de oförädlade lantraserna klarar sig bra på ett välbärgat ängshö skriver jag under på. Att man måste se på sina djur och lära sig om de mår bra eller inte, är väldigt viktigt. Själv har jag 15 gutefår och 3 fjällnära kor och tjur (sen 17 respektive 11 år tillbaka) på 10-15 ha omväxlande betesmark. Hö skördar jag på ungefär samma areal. Normala år behöver de inget tillskott i form av kraftfoder. I de allra flesta fall kalvar och lammar de utan komplikationer och kalvar och lamm är friska och normala på alla sätt och vis. Men... i år tex var sommar och höst ovanligt regniga här i norra Skåne. Gräset växte som fan och betet var jättebra. Men... det var segt att få in höet mellan skurarna. Det sista körde vi in på logen den 3 oktober. Jag började utfodra med det sent skördade höet och märkte att två av de fjällnära korna inte höll hullet. För några dagar sen tog jag in dem på stall och ger dem lite Nötfor utöver höet. Jag har gjort så tidigare något år och frapperats av hur fort de tar sig. Gutefåren har jag inte behövt stödutfodra med kraftfoder. Annat var det när jag hade lammproduktion med finullsfår som mödrar. Då behövdes mycket kraftfoder!
Det är precis det här jag menar, mycket bra skrivet. Du, Ronny har kunskapen och förstår när höt inte räcker. Risken är att om man säger att de ska klara sig på enbart hö så stöd utfodrar de mindre kunniga inte. Mycket bra exempel på hur djurhållningen bör vara :)
-
Sen finns många åsikter om att tex kor ska mjölkas "då det är vad man alltid gjort". Men i den bok jag läser om min hembygd står det att många hade 4-5 kor och endast en mjölkades. De andra var till för att få dynga och kött. Så de fick gå med kalv hela sommaren. Är mjölken kanske något som kommit in i bilden senare, eller är det mer fäboddjuren vi tänker på där? Vilken typ av djur vill vi bevara? Är det fäbodkorna kanske vi verkligen ska se till att mjölka alla djur, är det norrländska kor från inlandets köldhelvette kanske avelsplanen måste se annorlund ut. Kanske en lantrasko ska kunna mjölkas, ta hand om sin kalv, ge hyffsat stora kalvar till kött, klara sig på magert bete, osv osv. Men frågan återstår, gör vi vad som krävs för att bevara djuren?
Uppgiften om att endast en av 4-5 kor mjölkades är intressant. Har du något årtal när dessa uppgifter noterades? Jag tillhör dom som är övertygade om att mjölken var den viktigaste anledningen till att hålla kor. Uppfödning av nötkreatur för köttets skull bör vara ett fenomen som tillkom i bättre trakter först efter vallodlingens införande. Innan dess var insamlingen av vinterfoder ett ytterst tidskrävande arbete. Vem sjutton slet för att få ihop hö till kor och dessutom matade dem en hel vinter om de inte mjölkades. Då var jakt och mindre husdjur viktigare som köttresurs. Naturligtvis tog man tillvara köttet från kalvar och utslagsdjur.
-
Samma sak med Fjäll/fjällnära korna. Just nu finns ju två bevarandeföreningar för dem. Fjällkoföreningen ser dem mer som en ko som hållits extensivt på fäbod där mjölkningen är en av de viktigaste sakerna i bevarandet. Här vill man förbättra mjölkproduktionen och fortsätta den avel som säkert alltid drivits på fäbodarna i mellansverige. Samtidigt ser föreningen för äldre svensk boskap den fjällnära varianten som en lantrasko från norrland som skulle ge hushållen många olika saker, allt från kött, skinn, mjölk, gödsel osv. De vill bevara den typen av ko och vill inte blanda in gener från kor som kanske avlats mot just hög mjölkproduktion
Ett litet förtydligande: För de fjällnära korna har fjällrasföreningen inget produktionskrav. Det är naturligtvis bra om man mjölkar dem och bevakar så att produktionsförmågan åtminstonde inte sjunker inom populationen.
-
Alltså...det här är lite svårt att förklara, men en lantras är inte någon förädlad/selekterad ras för någon speciell egenskap. När man betecknar tex fjällnära som en extensiv mjölkras i stället för en lantras så tycker jag man är lite snett på det. Mjölken har kanske genom tiderna varit viktigare än köttet, må så vara, men den oförädlade fjällnära boskapen var ingen mjölkras för det.
Äggen var kanske viktigare än köttet när man höll en flock höns, men man kan inte beteckna tex skånsk blommehöna som en värpras för det. Det är en lantras.
Och en lantras skall ha ett brett spektrum av önskvärda och livsuppehållande egenskaper. En av dessa är givetvis att den ska ge ett rimligt utbyte av kött, mjölk eller ägg, i förhållande till det foder som den behöver. Det är så mycket mer ett lantrasdjur ska kunna och klara av än att bara sätta muskulatur, mjölka eller värpa.
-
Att fjällnära är en lantras kan väl knappast någon betvivla. Om det går att kalla dom för en oförädlad lantras är väl dock ytterst tveksamt. Den oförädlade lantrasen var ju den typ som fanns innan aveln startade på 1880-talet, eller har du någon annan definition. Dessutom kan man väl mjölka utan att det räknas som att medvetet selektera på just på den egenskapen, eller? Eftersom det skiljer ganska mycket mellan en fjällnära och en uroxe så måste det dock ha skett en selektion genom årens lopp. Det kan inte bara bero på miljön eller naturligt urval utan människan har säkert på något sätt haft sitt finger med i spelet. Tänk bara på den omvälvning det innebar för husdjuren att stallas in vid klimatförsämringen i början av järnåldern, även om det naturligt vis påverkade fler egenskaper hos djuren. Sen får man tänka på att många egenskaper är svåra att förädla eller att avla bort, de har de haft ända sedan de var uroxar. Förmågan att producera gödsel, hudar, modersinstinkt, kött på kroppen mm.
-
Uppgiften om att endast en av 4-5 kor mjölkades är intressant. Har du något årtal när dessa uppgifter noterades? Jag tillhör dom som är övertygade om att mjölken var den viktigaste anledningen till att hålla kor. Uppfödning av nötkreatur för köttets skull bör vara ett fenomen som tillkom i bättre trakter först efter vallodlingens införande. Innan dess var insamlingen av vinterfoder ett ytterst tidskrävande arbete. Vem sjutton slet för att få ihop hö till kor och dessutom matade dem en hel vinter om de inte mjölkades. Då var jakt och mindre husdjur viktigare som köttresurs. Naturligtvis tog man tillvara köttet från kalvar och utslagsdjur.
Att säga att kornas viktigaste funktion var att produsera mjölk tror jag inte på och det finns skriftliga källor som bekräftar detta, djuren i det gamla bondesamhället hade ofta flera funktioner. Att säga att mjölken var viktigare än inkomsterna/tjänsterna man fick från djuren är fel olika inkomstkällor hade nog olika stort värde i olika delar av landet. Läser man FR Åkerbloms Historiska anteckningar om svensk nörkeratursavel 1891 kan man läsa,
"Somliga ville, att kalvfar skulle dia, till dess de blefva årsgamla. andra påstodo, att de icke skulle ha mjölk enbart längre än i sex veckor. men de funnos ock, som tyckte det vara misshushållning att öfver hufvud ga kalfvar någon mjölk de borde nöja sig med mjölkdricka tillsatt med enelag". Kappitled som det är hämtat i från rör 1700 till 1750 talet mestadel.
Längre fram i boken hittar man detta.
" Man hade också kommit så långt, att man såsom mångenstädes ännu i dag, och ofta i utlasndet, höll särskilda s, k. stamkor - 2 a 4 på 12- hvilka endast användes för digifning men icke mjölkning". Kapitlet rörande slutet av 1700 talet.
I Svenska lantraser hittar du en bild på sida 148 på en gotlandsko Svana II 21 år med fyra fosterbarn (lamm) som diar henne år 1937.
Förutom smör och ost som man utvan från mjölken fick man även kött hudar och eftertraktade dragdjur, läser man Åkerholm finns det flera anmärkningar om hur värdefulla oxarna och vilket problem man hade att folk inte höll tillräckligt många utan föredrog hästar i stället!
Det jag vill säga är att det är att förenkla kons roll att bara säga att man hade henne för mjölken och allt annat var biprodukter.
-
Att fjällnära är en lantras kan väl knappast någon betvivla. Om det går att kalla dom för en oförädlad lantras är väl dock ytterst tveksamt. Den oförädlade lantrasen var ju den typ som fanns innan aveln startade på 1880-talet, eller har du någon annan definition. Dessutom kan man väl mjölka utan att det räknas som att medvetet selektera på just på den egenskapen, eller? Eftersom det skiljer ganska mycket mellan en fjällnära och en uroxe så måste det dock ha skett en selektion genom årens lopp. Det kan inte bara bero på miljön eller naturligt urval utan människan har säkert på något sätt haft sitt finger med i spelet. Tänk bara på den omvälvning det innebar för husdjuren att stallas in vid klimatförsämringen i början av järnåldern, även om det naturligt vis påverkade fler egenskaper hos djuren. Sen får man tänka på att många egenskaper är svåra att förädla eller att avla bort, de har de haft ända sedan de var uroxar. Förmågan att producera gödsel, hudar, modersinstinkt, kött på kroppen mm.
Jag säger inte emot dig! Man kan säga att alla tamdjur på något sätt är selekterade eftersom människor mer eller mindre styrt vilka som skulle föröka sig och därmed i viss mån förädlade eller förändrade om man vill använda ett mindre positivt ord. Med oförädlad menar jag att de inte målmedvetet har selekterats eller korsats med något specialmål för ögonen tex mjölkning, värpning, ulltyp etc etc. En annan beteckning för oförädlade lantras som ibland används är allmogeras, men jag tycker att oförädlad lantras säger mer vad det är frågan om.
Om ingen selektion eller människa skulle ha påverkat en population tamdjur skulle jag nog hellre beteckna den populationen som naturras. Begreppet naturras finns definierat av bla Ekman och Hallander.
Självklart kan man mjölka en ko eller plocka in ägg efter en höna, utan att det räknas som att medvetet selektera - självklart!
-
Sen får man tänka på att många egenskaper är svåra att förädla eller att avla bort, de har de haft ända sedan de var uroxar. Förmågan att producera gödsel, hudar, modersinstinkt, kött på kroppen mm.
...och mjölk i juvret!
-
Ibland förekommer det att kor inte har tillräckligt med mjölk för att föda sin egen kalv. har haft en sådan ko själv. Det går även bra att förädla mot högre mjölkproduktion.
-
Johan! Naturligtvis hade djuren i det gamla bondesamhället flera funktioner. Inte heller vill jag förenkla kons roll med att allt annat än mjölk var biprodukter, de var nog så viktiga. Men kött, hudar, dragdjur mm fick man ju även om man mjölkade.
I ditt första exempel framgår det inte hur vanliga de tre alternativen var inbördes, inte heller om de kalvar som fick mjölk i sex veckor diade eller drack ur spann. Att kor användes för digivning av flera kalvar (andra exemplet) har jag hört exempel på från mjölkgårdar i södra sverige (dock inte i vilken omfattning eller geografisk utbredning), och förekommer väl än i dag (hört exempel här från västergötaland). Oftast användes äldre kor med juverproblem, t.ex. om något ligament släppt. Det tredje exemplet är väl bara ett bevis för hur fantastiskt bra det kan vara med kor.
Är det så att Åkerbloms exempel härrör från större gårdar i den mer moderna kreatursavelns startskede, snarare än från "allmogeaveln"? Har inte hört liknande exempel vad de gäller fjällrasen, förutom då Jonas exempel.
-
LGL: Jo, det är klart det går bra att förädla mot högre mjölkning, men det går väl i så fall även alldeles utmärkt att avla för högre köttansättning. I dag finns det en del skräckexempel på båda delarna.
En ko som inte har tillräckligt med mjölk för att föda sin kalv har man nog genom alla tider tagit bort. Man kan ju inte påstå att hon ger ett rimligt utbyte av mjölk.
Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt vart du vill komma.
-
LGL: Jo, det är klart det går bra att förädla mot högre mjölkning, men det går väl i så fall även alldeles utmärkt att avla för högre köttansättning. I dag finns det en del skräckexempel på båda delarna.
En ko som inte har tillräckligt med mjölk för att föda sin kalv har man nog genom alla tider tagit bort. Man kan ju inte påstå att hon ger ett rimligt utbyte av mjölk.
Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt vart du vill komma.
Hade ingen som helst baktanke med detta!
Skrivet av: LGL
« skrivet: Idag kl. 16:41 » Infoga citat
"Ibland förekommer det att kor inte har tillräckligt med mjölk för att föda sin egen kalv. har haft en sådan ko själv. Det går även bra att förädla mot högre mjölkproduktion."
Ovanstående inlägg var onödigt det kan jag erkänna, men det var du som tog upp mjölken. Jag menade i ett tidigare inlägg att det finns egenskaper hos lantraser som är så självklara att det troligen inte gjordes någon selektion på dessa i äldre tider, men jag uttryckte mig kanske lite oklart:
Citat från: LGL skrivet Idag kl. 10:27
Sen får man tänka på att många egenskaper är svåra att förädla eller att avla bort, de har de haft ända sedan de var uroxar. Förmågan att producera gödsel, hudar, modersinstinkt, kött på kroppen mm.
Jag menade att man selekterade inte i dessa egenskaper inte ens mot högre köttavkastning eftersom dom egenskaperna alltid funnits där. Givetrvis fanns också mjölken men med mjölken tror jag det är annorlunda eftersom smör, ost, fermenterade produkter var så arbetskrävande pro. Man gjorde nog medvetna val efter de kor som gav bästa resultatet.
-
Jag menade att man selekterade inte i dessa egenskaper inte ens mot högre köttavkastning eftersom dom egenskaperna alltid funnits där. Givetrvis fanns också mjölken men med mjölken tror jag det är annorlunda eftersom smör, ost, fermenterade produkter var så arbetskrävande pro. Man gjorde nog medvetna val efter de kor som gav bästa resultatet.
Det är inte säkert att den ko som mjölkade flest liter per år "gav det bästa resultatet". Jag är helt övertygad om att man tog hänsyn till många olika egenskaper i det gamla självhushållande bondesamhället som format lantraserna. Mjölken var viktig om man höll sig med kor och/eller getter, men jag tror inte den var allt annat överskuggande.
-
Det är inte säkert att den ko som mjölkade flest liter per år "gav det bästa resultatet". Jag är helt övertygad om att man tog hänsyn till många olika egenskaper i det gamla självhushållande bondesamhället som format lantraserna. Mjölken var viktig om man höll sig med kor och/eller getter, men jag tror inte den var allt annat överskuggande.
Jag tror inte heller att mängden mjölk hade så stor betydelse alla gånger. Då var nog mjölkens egenskaper som t.ex fetthalt och vilka mjölkproteinvarianter mjölken hade viktigare. Kappa-kasein B-varianten ger ju bättre ostutbyte och och Beta-laktoglobulin har också en B-variant som är bra för ostproduktion men även för t.ex. filprodukters "munkänsla".
-
Jag tror inte heller att mängden mjölk hade så stor betydelse alla gånger. Då var nog mjölkens egenskaper som t.ex fetthalt och vilka mjölkproteinvarianter mjölken hade viktigare. Kappa-kasein B-varianten ger ju bättre ostutbyte och och Beta-laktoglobulin har också en B-variant som är bra för ostproduktion men även för t.ex. filprodukters "munkänsla".
Möjligen av indirekt betydelse. Man talade ju om mjölken var "fet" eller inte, men allt det där var man säkert "lyckligt" ovetande om.
-
Johan! Naturligtvis hade djuren i det gamla bondesamhället flera funktioner. Inte heller vill jag förenkla kons roll med att allt annat än mjölk var biprodukter, de var nog så viktiga. Men kött, hudar, dragdjur mm fick man ju även om man mjölkade.
I ditt första exempel framgår det inte hur vanliga de tre alternativen var inbördes, inte heller om de kalvar som fick mjölk i sex veckor diade eller drack ur spann. Att kor användes för digivning av flera kalvar (andra exemplet) har jag hört exempel på från mjölkgårdar i södra sverige (dock inte i vilken omfattning eller geografisk utbredning), och förekommer väl än i dag (hört exempel här från västergötaland). Oftast användes äldre kor med juverproblem, t.ex. om något ligament släppt. Det tredje exemplet är väl bara ett bevis för hur fantastiskt bra det kan vara med kor.
Är det så att Åkerbloms exempel härrör från större gårdar i den mer moderna kreatursavelns startskede, snarare än från "allmogeaveln"? Har inte hört liknande exempel vad de gäller fjällrasen, förutom då Jonas exempel.
Det finns möjligheter att spåra dom källorna som han har anget men som jag då man saknar källförteckningen utelämnade från citatet.
På andra ställen i samma bok finns referenser till ost och hur man blandade i getmjölk eller helt utelämnade komjölken, det är svårt att sätta fingret på det men när man läser en bok får man en känsla för vad författaren vill förmedla men man tvingas läsa mellan raderna.
Jag hade nog med den tanken att det var mjölken som var det primära men när man läser saker som detta börjar man tänka i andra banor, man kan tolka det som att mycket av mejeriprodukterna var till för gårdens eget bruk och oxar kött och hud var något som man sålde. Det ger lätt en skev bild av sanningen om man bara lystrar till en källa så man får väll gräva djupare i bokhyllan.
Åkerblom som så många andra beskriver otaliga importer och hur otroligt dålig den svenska djurhållningen var men det som man finner är otaliga referenser till hur olika raser ha kommit i i landet testats på störa namnkunniga gårdar med dåligt resultat och hur allmogen har varit skeptiska.
När dessa korsnings försök går över styr får gården/godset rädda sin produktion genom att köpa i vanliga oförädlade bonnakor, så vid sidan av dom större gårdarna fanns nog en ganska stor tämligen opåverkad svensk lantras/allmogeras, inte fören Ayrshire kom började denna svenska lantrasen på allvar korsas bort. Boken är 120 år gammal och en fantastisk inblick bakåt i tiden av en författare som förmedlar mycket av sin egna åsikt och tidens anda i slutet av 1800-talet till läsaren.
-
Uppgiften om att endast en av 4-5 kor mjölkades är intressant. Har du något årtal när dessa uppgifter noterades? Jag tillhör dom som är övertygade om att mjölken var den viktigaste anledningen till att hålla kor. Uppfödning av nötkreatur för köttets skull bör vara ett fenomen som tillkom i bättre trakter först efter vallodlingens införande. Innan dess var insamlingen av vinterfoder ett ytterst tidskrävande arbete. Vem sjutton slet för att få ihop hö till kor och dessutom matade dem en hel vinter om de inte mjölkades. Då var jakt och mindre husdjur viktigare som köttresurs. Naturligtvis tog man tillvara köttet från kalvar och utslagsdjur.
Fick ett samtal igår av herr LGL och redogjorde lite för mina uppgifter. Tänkte att jag skulle lägga ut även här så alla får se exakta citaten. Boken är från 1981 men den handlar om de gamla nyyggarna i Bjurholm, Västerbottens inland.
"Snickar Pell f.1854 berättade att han hade 6 kor varav 2 mjölkades. De övriga var till för att göra de magra nybbyggarmarkerna bördiga runt boningshuset, minst 20 lass dynga skulle köras ut varje höst för att markerna skulle kunna ge fint spannmål nästkommande år. Slottern skedde nere vid älvens bördiga utmarker och där fick även korna beta sommartid efter vårflodens gynnande översvämningar."
Alltså användes här kora till att göra jorden bördig för människornas spannmål som skulle användas till bröd mm. Även potatis odlades på dessajordar nära huset.
Ytterligare ett citat är följande:
"Amanda Häggström, f.1867 berättade om sina kor och även hennes båda köroxar. Köroxarna var vanligt förekommande enligt Amanda som använde dem istället för hästen som var tvungen att säljas under svagåren. Oxarna betydde mycket för Amanda som både kunde använda dem till draghjälp och fick också ut mycket kött när de slaktades. Därtill fick hon in en del pengar på byafolk som lånade dem för betäckning. Men det nästan viktigaste användningsomådet var ändå den stora mängd gödsel som oxarna lämnade efter sig och kunde bidra till bättre odlingsmöjligheter för Amanda."
Ska se om jag hittar fler citat från andra skrifter härifrån. Har massa "papper" som denna bok bygger mycket på och där finns säkert en hel del uppgifter från 1800-talets mitt.
-
Ja det är intressant läsning Jonas! Speciellt det första exemplet tycker jag är anmärkningsvärt. Fyra kor extra är mycket för ett nybygge! Men de bördiga markerna vid älven gör berättelsen trovärdig. Finns det inga fler som har liknande berättelser att förmedla.
-
Vill bara återge en liten historia om en av mina äldre släktingar Johan som kanske kan passa in i den här tråden. Några har kanske hört den förut eftersom han varit med i flera av Västgöta- Bengtssons TV och radioprogram. Johan köpte aldrig någon traktor utan använde sina kor i allt jordbruksarbete - ända fram till början av 1970-talet om jag inte minns fel. Han var övertygad om kornas övenlägsenhet i jordbruket och yttrade: "när de andra bönderna kommer hem efter en dags arbete har de tomt i tankarna, men mina kor är fulltankade!".
-
Då är det väl inte mer än rätt, att även jag bidrar med en historia. Min far f.1906 d.1991 drog en del historier genom åren. En del var lite kryddade men ändå i närheten av sanningen. Han berättade om en torpare i norra Skåne som körde och plöjde med sin ko och sin käring. Då användes ett käringok eller kavelok. Ett sådant ok är format som ett vanligt ok i ena ändan men har en lång hävstång/styrstång i andra. "Å de va en laier (elak) gubbe. Han hade lagt in litta på käringen - för å spara kon"
-
ha ha, gillar gamla historier ;D
-
Då är det väl inte mer än rätt, att även jag bidrar med en historia. Min far f.1906 d.1991 drog en del historier genom åren. En del var lite kryddade men ändå i närheten av sanningen. Han berättade om en torpare i norra Skåne som körde och plöjde med sin ko och sin käring. Då användes ett käringok eller kavelok. Ett sådant ok är format som ett vanligt ok i ena ändan men har en lång hävstång/styrstång i andra. "Å de va en laier (elak) gubbe. Han hade lagt in litta på käringen - för å spara kon"
En sån har vi också, fast jag tror vi här i familjen skulle kalla den för gubbok istället ;)
-
Alltså användes här kora till att göra jorden bördig för människornas spannmål som skulle användas till bröd mm. Även potatis odlades på dessajordar nära huset.
Det här är det absolut viktigaste historiskt sett.Korna användes för att öka jordens bördighet.Billigt gräs och bete omvandlades till spannmål och bröd,rovor och potatis.Ett par hundra kilo extra spannmål var så mycket mer värt.
Innan mejeri och penning hushållning så var nog också mjölken bara en biprodukt.
Man måste ju tänka på att djuren och dessa produkter har och kommer att spela olika roller under olika tidsperioder och på olika platser.
-
Skörd av vinterfoder var den i särklass viktigaste sysslan i det gamla bondesamhället. Det gav den nödvändiga förutsättningen för det gödseljordbruk man blev "tvingad" till när klimatet kärvade till och man fick stalla in djuren och bli mer bofasta vid tiden för järnålderns inträde. Innan dess var jordbruket mer rörligt (t.ex. svedjning) och boskapen hade enligt ganska samstämmiga (?) källor större betydelse än odlingen. Odlingens betydelse har med tiden ökat och i dag står vi väl på toppen i det avseendet genom användningen av konstgödsel. Djurhållning, vare sig det är för kött eller mjölkproduktion, är något som man får uppfattningen om att många vill att vi ska klara oss förutan.
Gödsel till några hundra kilo extra spannmål var viktigt men knappast en tröst under de många missväxtår som finns beskrivna genom historien, vare sig det berodde på frost eller torka. Inte heller slaktade man kon för att få en sista festmåltid när det knorrade i magen framåt jul. Så länge det fanns någon levande person kvar på gården så gjorde man säkert allt för att hålla kon vid liv och mjölkbar så länge som möjligt, även om det bara skulle bli någon deciliter. Mjölken och dess förädlade produkter var oumbärliga snarare än en biprodukt enligt mitt sätt att se det och gav en ökad chans till överlevnad i en ostabil tillvaro.
-
Utan att rikta mig till någon särskild här, så vill jag påstå att det viktigaste i allt avelsarbete med lantraser är att inte stirra sig blind på någon speciell inre egenskap och acceptera utseendemässig variation tex färg och teckning. Åtminstone om man vill ha kvar dem som lantraser.
-
Utan att rikta mig till någon särskild här, så vill jag påstå att det viktigaste i allt avelsarbete med lantraser är att inte stirra sig blind på någon speciell inre egenskap och acceptera utseendemässig variation tex färg och teckning. Åtminstone om man vill ha kvar dem som lantraser.
först och främst ska man väll tydligt kunna säga att den är en fjällko den är inte en fjällko osv
man ser ju på gamla bilder att alla fjällkor ser ju inte presis exakt likadan ut, jag trodde tex att fjällkon var vit i botten med svarta fläckar. men vi har en som är vit och så har jag sett som är vit med brunt (vilket jag absolut inte trodde var fjällko) osv. men som sagt ser man på gamla fotto så ser dom ju inte ut som stöpta ur en och samma form presis men man ser ju att det är en fjällko =)
kan tipsa om jamtli har ett jättekul bildarkiv med gamla bilder, där det är uppdelat i kategorier så man lätt hittar kobilder om det är det man söker =)
-
först och främst ska man väll tydligt kunna säga att den är en fjällko den är inte en fjällko osv
Du skriver "tydligt kunna säga". Menar du "tydligt kunna se" eller "säkert kunna säga"? När det gäller lantrasernas rasrenhet så utgår man från en dokumenterad och säker härstamning. Man kan inte bara gå ut och titta på ett djur och avgöra om djuret tillhör den eller den rasen, ännu mindre om det är rasrent eller inte. Kanske jag missuppfattade vad du menade?
-
Du skriver "tydligt kunna säga". Menar du "tydligt kunna se" eller "säkert kunna säga"? När det gäller lantrasernas rasrenhet så utgår man från en dokumenterad och säker härstamning. Man kan inte bara gå ut och titta på ett djur och avgöra om djuret tillhör den eller den rasen, ännu mindre om det är rasrent eller inte. Kanske jag missuppfattade vad du menade?
jag menar att man ser på djuret och kan säga att det är en sådan eller sådan. om man tittar på en fjällko och är osäker på om det är en fjällko eller någon annan ras så anser jag att man ska ta sig en frågeställare, som jag skrev så på gamla fotton så ser man ju oftast att djuret är en fjällko. och nu har man ju fördelen att det finns en stambok som ännu mer bevisar att det är en fjällko.
tex du berättade ju själv för mig för ett tag sedan om att ni hade tagit bort linderödsgrisar från stamboken efter ni sett bilder på dom och kommit fram till att dom högst troligen inte var renrasiga. och efter haft en ny linje nu efter haft grisar från den linje ni tagit bort av förut så håller jag helt med. den linjen vi har nu ser helt annerlunda ut och när jag tittar på bilder i stamboken på nätet så är dom vi har nu linderödare medans dom vi förut köpte för att slakta inte riktigt stämde in som renrasiga linderödare.
-
Jag förstår vad du menar. Inkorsning kan ju ske mer eller mindre omedvetet på något ställe. Genbankssystemet är bra, men den mänskliga faktorn finns alltid där om man inte skall hålla sig till enbart fryst genmaterial. Om misstanke uppkommer får man försöka se om det finns tecken som tyder på sentida inkorsning. Eftersom du tar linderdssvinet som exempel, så har man kunnat få bort någon kull som uppenbart varit korsad med tex vildsvin. Det är också helt riktigt att vi misstänker inkorsning av någon typ av minigris i en linje av linderödssvinet. Den ligger dock så långt bak att det endast går att försöka få bort djur där dessa tecken på inkorsning är uppenbara.
Jag menar att man ska vara tolerant med variationen inom en lantras (utan tecken på sentida inkorsning) och inte hänfalla åt färgformalism eller säga att tex en viss ras SKALL ha den eller den färgen/teckningen. Det är kanske lite svårt att förklara, men jag hoppas du förstår vad jag menar.
-
Jag menar att man ska vara tolerant med variationen inom en lantras (utan tecken på sentida inkorsning) och inte hänfalla åt färgformalism eller säga att tex en viss ras SKALL ha den eller den färgen/teckningen. Det är kanske lite svårt att förklara, men jag hoppas du förstår vad jag menar.
Jag kan nog t.o.m tycka att en variation i olika egenskaper, även färg, är ett "kännetecken" för många lantraser. Fjäll/fjällnära är väl ett bra exempel. Troligen var också variationen hos de sydliga allmogekorna ganska stor.
-
Jag kan nog t.o.m tycka att en variation i olika egenskaper, även färg, är ett "kännetecken" för många lantraser. Fjäll/fjällnära är väl ett bra exempel. Troligen var också variationen hos de sydliga allmogekorna ganska stor.
Ja, det kan man säga. En del variation har dock tyvärr gått förlorad, eftersom det var ett relativt litet antal djur som man lyckades tillvarata. Vänekon är ett sådant exempel.
Den förr så omtalade smålandskon med sina berömda dragoxar är utrotad. Möjligen finns en genetisk spillra kvar inom ringamålagruppen. Gotlandskon är definitivt borta.
-
Har blivit ombedd av Petter att skriva lite om lantraser i tidningen Åter. Tänkte göra ett försök. Om du har någon bra bild på någon eller några av våra lantraser så kan du maila den till mig på ronny@kackel.se. Petter ville ha bilder på alla lantraser, men det blir kanske för omfattande. Vi får se vad det blir av det här. Men ska säkert bli bra, med lite hjälp från er sida. Om ni skickar bilder så kan jag inte ta emot mer än 10 mb åt gången. Skicka bara riktigt bra bilder och förminska dem helst inte. Runt 1 mb är fullt tillräckligt för tryck i tidningen.
Det gäller inte bara kor. Allmogefår har jag inte många bilder på. Gotlandskaniner där man ser variationen skulle också sitta fint. Men alla lantraserna är av intresse.