En flock med baggar, funderingar om stångning.

[Hannahasselilja]

För några veckor blev vi med fem åsenbaggar. De är sex månader gamla och bröder, ämnade för slakt men föll perfekt på plats i vår familj. Vad ska ni ha dem till, frågar många, men det ska vi inte. Vi ska inte ha dem till något, de ska få ha sig själva bara, för egen skull.
De är helt ljuvliga varelser, en av dem är lite störig och vet inte hur han ska bete sig riktigt, men med ögon i nacken och en dagisfrökens tålamod är det inte så mycket med det. Ledarbaggen Floyd har satt honom på plats så när det stångas i gruppen så håller han sig alltid på avstånd numer. Men det här med stångandet då. De gör ju det, ryker ihop ibland. Jag blir varnad för att de ska bryta nacken och får så himla dåligt samvete men det är ju liksom ingenting jag kan göra? Jag tänker inte hoppa emellan, förstår ni, och avbryter jag dem så är jag ändå övertygad om att de tar upp där de slutade så snart jag går igen.
Jag tror inte alls att de är ovänner utan känner mer att de har behov av att stångas bara, men när det pratas om brutna nackar och ryggar blir jag såklart rädd att någon av dem ska råka illa ut. Går det att hänga upp en boxningssäck eller något i hagen och få dem att ta ut det på den istället? Någon tipsade mig om att skaffa en äldre bagge som kunde ta ledarrollen och styra upp bland småpojkarna.

Förutom några korta sammandrabbningar ibland är det lugn och frid i gruppen. De håller samman och tycker verkligen om varandra. Behöver jag oroa mig?

[skogaliten]

Nej, du behöver inte oroa dig.

Det är brukligt att ha grupper med baggar tillsammans. Jag har t.ex. upp till fyra vuxna avelsbaggar tillsammans, som dessutom går på sommarbete med årets bagglamm efter avskiljning.

Men om det kommer tackor i närheten, så kommer de att göra upp på nytt, liksom om du försöker placera in en ny bagge i gruppen. Då ökar risken för skador.

[Nordic Vargtand]

Vi har inte heller haft problem i grupper med enbart baggar som känner varandra.

De slåss ju en del på skoj sas, men de slåss i princip aldrig på riktigt i sådana grupper, raser med horn smäller ibland ihop riktigt hårt då de slåss om tackor, då det är en del av kraftmätningen inför springdansen efteråt. Ofta får de skrubbsår och skavanker, men jag har faktiskt nästan aldrig varit med om att de brutit nacken, händer kanske max en gång på 1500 eller någonting sådant, åtminstone för mufflon och gutefår. Baggar har mycket tjockare skallben än tackorna av just denna orsak, därmot kan skinnet i pannan skrapas upp fläckvis, eller hornbitar lossna, etc men det är normalt inget man behöver oroa sig för.7

(minns inte riktigt om Åsenbaggar har horn eller ej men har något vagt minne av att de skall ha det)

Den gamle ledarbaggen vi hade var stor som en tunna, men han följde mig och brorsan som en stor hund, så de kommer absolut att ge er mycket nöje, värme och minst lika mycket kärlek som en hund.  Får är faktiskt ännu mer sociala.

Leksaker kn  ni lägga in om ni vill, men se bara till att de inte kan fastna i något rep eller trasigt säcktyg eller annat, det kan orsaka otäcka skador om man har otur.
En boll av hö utan snören eller liknande de kan trampa fast i klövarna, tror jag dock kan vara mer intressant.