Det är troligen inte det du vill höra, men man löser frågan permanent genom att göra slut.
Hur kan jag säga så, utan vidare?
Jo, jag tror att de stora livsvalen inte går att kompromissa om.
A vill ha barn, B vill inte ha barn > kompromiss som gör båda nöjda finns inte.
A vill bo på landet, B vill bo i stan > hur kompromissa om det? Hus i en byhåla med bussförbindelser till stan? Nja.
A är kristen och vill döpa deras nyfödda barn, B är ateist och får sektvibbar av Svenska kyrkan > oj då, ska A ordna dop och B sedan en namngivningsceremoni för barnet, eller...
Att välja hur en vill leva sitt enda jordeliv är kanske den viktigaste livsfrågan av alla, och att gå med på sånt en egentligen inte vill för att göra någon annan (partner, föräldrar, arbetsgivare, barn) nöjd riskerar att leda till bitterhet i längden.
När du beskriver er relation och hur ni resonerar kring hur ni ska leva, låter det som att ni båda tycker att allt blir bra om bara den andre inser att hen har fel, och väljer att göra som du/han vill istället. Kommer ni att bli helt andra personer som vill samma saker helt magiskt en dag? Förmodligen inte. De personer ni har framför er är vad som står till buds, att försöka ändra på den andre är inte ett valbart alternativ, och inte heller särskilt kärleksfullt.
En kärleksrelation ska vara ömsesidig. Vi ska lyfta varandra, hjälpas åt att dra när det är tungt, älska varandra med öppna ögon för vilka vi verkligen är. Vi ska vilja varandra väl, unna den andre att ha det bra.
Vi ska inte försöka ändra på eller manipulera varandra, eller skjuta ner varandras tankar och idéer. En relation som är i vägen för en av oss, eller i värsta fall oss båda, är ingenting att ha.
När du lever det liv du verkligen vill leva, eller på vägen dit, kanske du kan träffa någon som vill vandra tillsammans med dig. Eller också gör du inte det, men det är alltid bättre att vandra ensam än i sällskap med någon som lägger krokben för dig.
