Svenska blå ankor

De första blå ankorna samlades ihop under slutet av 1800-talet, längs västkusten från Skanör till Göteborg. Det enda den svenska rasen har gemensamt med utlandets Swedish blue duck är utseendet. Visserligen fick den en standardkostym på 1920-talet, men den delen som i dag bevaras med rätt att variera torde fortfarande förtjäna beteckningen lantras. Den blå (grå) färgen nedärvs så att det även blir svarta och nästan vita exemplar. Precis som våra andra gamla ank- och gåsraser är blåankan utrotningshotad.

Ankflocken på hemväg över källarbacken

Svenska blå ankor i sina tre färgställningar

Fler borde våga sig på ankskötsel. Det viktigaste är att ankorna har tillgång till vatten, helst ett naturligt vattendrag, där de kan finna mycket av sin föda. I nödfall duger det med en större balja. Huvudsaken är att de kan bada och hålla sin fjäderdräkt i trim. "Ankor äro soptunnor" stod det i en gammal fjäderfäbok. Så är det kanske inte riktigt men de äter glupskt av det mesta som bjuds. Vänjer man dem vid kosten så går även sniglar (typ mindre mördarsniglar) ner. Krossad säd bör dock alltid utgöra grundfodret.

Det finns grodor i kärret !

Ankor föds vanligen upp för köttets skull. Äggen glöms vanligen bort. De förtjänar ett bättre öde. En anka värper vanligen ett hundratal ägg under en säsong (vår och sommar). De stora och gulerika äggen är något fastare än vanliga hönsägg, men minst lika bra och välsmakande att steka, använda till bakning eller pannkakor.