Åsbohöns

Relativt små lantrashöns som tillvaratogs i byarna Esborrarp och Linneröd, en knapp mil från Gyllsjö. Åsbohönan har fått sitt namn efter Åsbo härad, men denna hönstyp var förr i tiden vanlig både i norra Skåne och i Småland. En lokal lantras som är anpassad till en relativt fattig miljö, i jämförelse med den betydligt större slättbygdshönan som kallas skånsk blommehöna. I fattiga bygder blev lantrasdjuren mindre eftersom det helt enkelt inte fanns så mycket för dem att äta.

En ljusgul åsbotupp ståtar högst uppe på gödselhögen

Den röda åsbotuppen Ivar med sina hönor

Har man ett outnyttjat utrymme brukar det gå bra att inreda det till hönshus. Ser man till att det är dragfritt och frostfritt inomhus under vintern och hönsen får gå fritt utomhus så brukar de trivas utmärkt. Tuppen sprider lugn och ro i flocken. En normalflock bör inte innehålla fler än ett 20-tal vuxna individer. Under den varma årstiden hittar hönsen mycket av sin föda utomhus. Maskar och småkryp är uppskattat proteintillskott. Säd utgör basfödan. På vintern kan de gärna få lite extra matrester och grönt. Nässlor kan man skörda och torka för att ha till hönsen på vintern. Självklart skall höns liksom alla andra husdjur ha friskt dricksvatten. Det krävs inte så mycket för att hålla en hönsflock. Det går bra i en vanlig villaträdgård om man har en hönsgård till dem. Lantrashönsen värper av förklarliga skäl inte så intensivt som dagens värphybrider. Å andra sidan är de uthålligare och producerar ägg på mindre kraftigt foder.