När jag började med bin i 18-19 årsåldern så var det svärmar med nordiska (mordiska) mörka bin därhemma i Ångermanland. De var ilskna. Men de drog något oerhört med honung, jag och far (det var jag som började, han som blev intresserad) fick aldrig under 100 kilo från ett övervintrat samhälle - detta fastän det säkerligen svärmade ett par gånger. En svärm innan midsommar gav nog en 50 kilo...
Att arbeta utan rejäla skyddskläder var en omöjlighet, efter avslutat arbete fick man gå en rejäl runda innan de sista attackbina släppte greppet om slöjan...
Idag gillar jag att ha bin som är snälla och svärmtröga, jag odlar bara efter någon drottning som har dessa egenskaper. Den mesta parningen sker idag här hemma, det är nog mest mina egna drönare som ger sitt bidrag eftersom jag har några kilometer till närmaste bi-granne. Ibland kan det gå lite snett, som att de flyger ut och sticker mig på vaderna när jag klipper gräset strax utanför kupan, eller att något enstaka samhälle kan ha bin som "studsar" mot slöjan. I hembigården har jag bara ett sånt samhälle i år, i utbigårdarna är det väl likadant. De drottningarna byts ut i höst, här går några och väntar i sina små avläggare.
Kanske inte lika stora skördar per samhälle som i Ångermanland, men det är trevligare med snälla bin, 1 ilsket samhälle är ju lika svårskött som det i kontrast är väldigt lättskött med 10 snälla, så totalskörden är betydligt större nu för tiden. Dock har det genom åren funnits ett och annat extremsamhälle som gett uppåt 200 kilo, men det räknar jag mer som det utopiska att få alla samhällen dithän.
Men visst får man sig ett stick då och då, sånt är ju livet och bina är ju faktiskt bin. Alltid mitt fel, klämmer något här, gör något ilsket där... Med åren har jag kommit att gilla bisticken, de gör min reumatism mindre påtaglig. Dock kan jag jobba en dag i ett par bigårdar, gå igenom 20-talet samhällen, och på sin höjd ett par tre stick. Så jag är nöjd, jag tror ingen har nollresultat.
