Man kan inte hullbedöma allmoge efter köttras normen... men om ryggraden sticker upp även baktill i du ser att även bäckenet sticker upp den är magra o omusklade i bak... nästan insjunkna.. då är de inte bara magra utan nästan utmärglade..
de är ju över bakdelen man skall känna efter inte över manken direkt.. för där är ju allmogefår alltid lite beniga..
o om de fått kraftfoder hela vinter o grov foder så kan de visst vara stora magmasken... o tar man träck prov för tidigt så finns inga ägg.. men maskanra finns där o tär på tackorna...
men nu har vi ju kommit in en bra bit i april så man tycker att nu borde det gå att ta träck prov...
Och Birigt... jag har själv råkat ut för stora magmasken .. tog träckrpov i slutet av mars ett år för tackorna var så magra... men de fanns inga parasiter alls enligt detta... men efter ett ppar veckor så så dog en tacka o flera blev jätte dåliga... o sen fick de till o från hakpåse... då avmaskades alla med ivomec...
de äret fick jag massor med problem... acedioser, lamningförlamning osv...var inte alls roligt... o jag som då trodde jag gjort helt rätt...
de är nog så att är fåren mycket magra , trots bra utfodring... lammena står mer eller mindre still i växten, eller tom dör, även högdräktiga tackor dör.. .så kan de vara stora magmasken... de svåra är ju att tackorna verkar friska... efter som de INTE har diarre.. och vad jag förstår så så producerar de inte ägg året runt utan bara under senvåren o försommaren... så är då man kan se äggen på träckprov..
men bara för att de inte finns ägg i avförningen under vintern betyder ju inte att de är helt friska..
men som sagt.. hur magra är dem?
här är lite att läsa om stora magmasken som faktiskt inte är tt leka med...
vis av egen erfarenhet...
STORA MAGMASKEN –VI BLICKAR BÅDE BAKÅT OCH FRAMÅT
Vi har levt med Haemonchus i ungefär femton år vid det här laget i Sverige och tillvaron har för en hel del av oss påverkats i hög grad av detta. Tackor har blivit sjuka under högdräktigheten och en del har dött. Många tackor har fått en ”påse” under hakan, ett så kallat ödem i underkäken. Lammen har varit svåra att få slaktmogna inom förväntad tid. Även dessa har ibland dött, men nedsatt tillväxt har varit den gemensamma nämnaren. Lammen har också uppvisat bleka slemhinnor till följd av allvarlig blodbrist och även på lamm har man kunnat se ”påsar” av och till.
Vår käre, gamle ”Mask-Olle”, professor Olle Nilsson, hjälpte oss med den parasitologiska diagnostiken och lärde också upp sin efterträdare Bitte Ljungström, innan han gick i pension. Annars vet man inte hur det skulle ha gått?! Innan han slutade, hade vi också upptäckt att Valbazen-gruppen inte var verksam mot Haemonchus och vi fick tillgång till det nya avmaskningsmedlet Ivomec. Under alla de år som gått, har vi alltså tvingats använda Ivomeci Haemonchus-besättningar, då vi inte haft något alternativ.
Spridd i hela Sverige
Haemonchus har spridit sig upp och ut över landet och finns numera ända upp norr om polcirkeln. För att vara en värmekrävande tropisk/subtropisk parasit är detta i hög grad anmärkningsvärt! Under det senaste decenniet har också andelen ekologiska besättningar ökat starkt. Och vi har sannolikt råkat ut för klimatförändringar. Klimatet har blivit varmare – dock ej ens i närheten av att vara tropiskt eller subtropiskt!
Många projekt
Fårhälsovården har hela tiden haft fokus på Haemonchus och har drivit flera projekt för att inhämta kunskap om parasiten och även söka kartlägga den och dess utbredning. Peter Waller, ursprungligen australiensk veterinär och parasitologisk expert, har under de senaste tio åren varit oss behjälplig med synpunkter, försöksuppläggningar och råd och dåd. I ett stort projekt i ekologiska besättningar påvisades Haemonchus i mer än var tredje ekologisk besättning 2001. I Fårhälsovårdens kontinuerliga träckprovstagningar har andelen Haemonchus-positiva besättningar sedan varit omkring trettio procent av besättningarna – både ekologiska och konventionella. Så även under innevarande år.
I ett annat projekt, där vi studerade hur Haemonchus anpassat sig till vårt svenska klimat, hur den lever med mera har vi gjort ganska remarkabla fynd. Haemonchus övervintrar inte i vårt land! Visserligen kan någon enstaka larv överleva vintern, men dessa saknar betydelse. Övervintringsstrategin är, att larverna kryper in i löpmagen, sänker sin ämnesomsättning, ”går i ide” helt enkelt. När våren är i annalkande, ljuset återkommer och hormonbilden förändras hos tackorna, kryper larverna upp ur kryptorna och blir könsmogna maskar med extremt stor fruktsamhetspotential. Att larverna drar sig tillbaka i tackorna så tidigt som i juni/juli har inte setts någon annan stans. Fenomenet är annars väl känt från parasitforskning i många andra länder, men sker mycket senare under säsongen.
Många ihärdiga försök att bli av med denna oönskade och fruktade gästspelare på fårbetena har gjorts av fårägare genom åren. Mestadels har man fört en hopplös kamp. Haemonchus har alltid dykt upp igen. Fårhälsovården driver nu ett projekt tillsammans med Peter Waller, med EU-medel, där vi försöker utrota Haemonchus på besättningsnivå. ”Två steg fram och ett tillbaka” kan väl läget sammanfattas som i dagsläget. Haemonchus är en nyckfull och gäckande parasit.
Varför en tropisk parasit i Sverige?
Haemonchus har gjort sig känd för att uppträda vid temperaturer över 18 grader och när nederbörden är minst 50 mm per månad. Dessa meteorologiska förutsättningar uppträder inte ofta i Sverige. Haemonchus har alltså anpassat sig till våra förhållanden. Den globala uppvärmningen har sannolikt också underlättat anpassningen.
Många ägg på bete
De könsmogna maskarna avger ett mycket stort antal ägg, som om inte tackorna avmaskas, sprids ut på de unga lammens betesmarker. Unga lamm är inte förberedda på dessa invasioner och har ingen eller dålig immunitet. Betessmittan byggs sedan på under säsongen och frampå sensommaren kan man upptäcka symptom på lammen.
Ett år som detta, då sommaren har varit ytterst torr och regnfattig och därefter följs av en längre regnperiod med ordentliga rotblötor, bör man mana till stor uppmärksamhet. Beten som använts under längre tid, kan plötsligt förvandlas till parasitologiska infernon! Masskläckning av parasitägg blir följden och djuren infekteras obönhörligen.
Träckprovsvar är färskvara! De speglar provtagningstillfället och ingenting annat. Om det senare sker förändringar av ovan beskriven natur, bör nya träckprov tas alternativt avmaskning med flytt till ny, rena beten. Avmaskningar skall alltid följas av omedelbar flytt till nya beten för att förhindra återinfektion.
Smittvägar
Mestadels sprids den från får till får. Den kan komma in i besättningar via livdjursinköp. Vi har under alla dessa år propagerat för, att inköpta livdjur ska vara avmaskade med verksamt avmaskningsmedel, vilket i praktiken har varit Ivomec. Trots att detta blivit gjort, har besättningar fått Haemonchus på sina beten. Vi har visat att Haemonchus kan cirkulera genom unga nötkreatur och misstankar om att parasiten även skulle kunna härbärgeras av rådjur har funnits. Tyvärr har resurserna inte räckt till för att leda detta i bevis. Misstanken kvarstår i viss grad.
Avmaskning och resisten
Det viktigaste vapnet är fortfarande avmaskning med verksamt medel, där vi nu har kunnat utöka vår vapenarsenal med Chanaverm på licens. Den verksamma substansen är levamisol, en gammal beprövad substans, som inte funnits i Sverige på många decennier. Den fungerar bra som medel mot Haemonchus.
Vad är då verksamt? Det har länge varit frågan. Inte sedan i början av 90-talet har någon undersökning över resistensläget gjorts i Sverige. Och under tiden har rapporter kommit om tilltagande resistenser runtom i världen, där läget verkligen kan beskrivas såsom förtvivlat. I år fick vi äntligen medel för att genomföra en undersökning i svenska fårbesättningar. Projektet löper över innevarande år samt 2007.
Det är aldrig för sent att ge upp!! Så det väntar vi i det längsta med och fortsätter kampen mot Haemonchus på så många sätt som möjligt!
Lisbeth Rudby-Martin
