Alternativ.nu
Djur => Kaniner => Ämnet startat av: rajamaja skrivet 28 feb-10 kl 21:26
-
Har en kanin här hemma som är uppfödd för köttets skull (av annan uppfödare). Nu är det så att jag så gärna skulle vilja testa att smaka kaninkött, men känner mig så himla osäker och blödig inför att ta bort henne. Har haft kaninen till kel och sällskap, och tycker det känns så konstigt att bege mig i banor som att slakta henne och äta upp henne. :-\
Behöver samtidigt burplatsen också för andra kommande kullar här.
Hur skulle ni ha gjort i en sån här situation? Skulle ni kunna skjuta undan blödigheten och bara göra, eller skulle ni hellre låta kaninen få leva?
Känner flera jägare som skulle kunna göra jobbet åt mig, men måste bara komma till beslut känner jag. Det är den svåraste biten.
Känner mig förvirrad....
-
Så huvud och hjärta är inte i fas? ::)
Jag klarar att stycka. INTE att slakta. :(
Hade inte fixat att äta den kaninen, vet många som hade.
Finns inte rätt eller fel, känn efter för egen del...
Fast det var väl det du hade :P
-
Jag har exakt samma problem .
Om nån annan kan ta död på djuret o ta bort huvudet så fixar jag resten men inte keldjuren...
Kan du inte byta bort den kaninen mot nån annans kanin du inte känner o börja med en "okänd" kanin?
-
Tyvärr känner jag ingen mer som håller på med kaniner för slakt.
Känns som jag mest behöver bli av med kaninen, för jag går här och funderar kring saken jämt och ständigt. Men kommer aldrig till beslut.
Vore bäst om det finns nån i närheten av där jag bor, som skulle kunna ta över kaninen, och antingen ha henne i avel, eller ja, göra vad de vill med den liksom.
Tror inte jag har hjärta nog att ta bort mitt eget keldjur, känns så himla konstigt. Sen är jag inte uppvuxen med att vara med vid slakt som många andra kanske varit, så därav blir det ett tuffare beslut.
Känner mest att: Hallå, vad har du för knepigheter i tankarna, det är ju ditt keldjur du funderar på att ta bort och äta upp. Är du inte klok!!?? Så känns det. Men är samtidigt nyfiken på hela grejjen ändå.
-
Hej!
Ta med dig kaninen och kom till mig så får du den slaktad tillbaka.
Beekeepern
-
Talar av min erfarenhet nu: Jag har tagit död på djur eller varit med( grisar, kor, får, katter, hästar etc. ). Men det är skillnad att på att ha varit inställd på det från början. Tex så äter jag gärna hästkött men skulle inte kunna slakta mina egna hästar för köttets skull!
Skulle inte tro att du skulle tycka det var gott med kaninkött om det är din kelgris du tar bort utan då får man satsa på en/flera kullar där man redan innan bestämt/ställt sig in på att det är mat. Jag tolkar det som att du kanske inte hade bestämt att äta den här kaninen, eller?
Alltså man kan enligt mig vara både blödig och egen köttproducent på samma gång, bara man har en plan från början.
Zandra
-
I fredags slaktade jag 6 honor, varav två var kelkaniner. :-\ värsta var nog när sonnen gick och letade i burarna efter det som han tydligen såg som sin kanin.. hoppsan.. ::)
-
Det är så att man redan från början bestämmer vilka som ska slaktas och inte. Ex alla ur en kull som inte säljs vidare till avel ska slaktas. De får inga namn förän de flyttar och jag skriver intyg/stamtavla. Då blir de inte lika personliga, sedan kan ju nån ur kullen utmärka sig genom extra trevligt temperament eller på annat sätt som gör det svårt att låta den gå till slakt.
Då får man tänka till innan ändå, har man plats eller finns det nån som kanske behöver en extra över vintern. Skulle man då ändå måsta låta en sån gå till slakt, slaktas oftast flera djur samma dag och man vet inte sen vilken kanin man äter.
Avelsdjuren, om de har gjort sitt eller på annat sätt inte platsar slaktar jag aldrig. Vi har tagit bort avelsdjur men vi äter inte upp dem.
Jag tog hjälp första gångerna av en jägare och tycker väl att det värsta är avlivandet, sen när den hänger där ser man vilket härligt skinn och sen går det bra.
Sara
-
Detta är en av anledningarna till att jag numera är vegetarian.............Inte gick det att äta nåt som vuxit upp på gården, som skyddats och fått omvårdnad, som kelats med. Sedan var det lätt gjort att "översätta" dessa känslor till andra djur, uppfödda nån annan stans. Nu går våra djur här tills de stupar av ålder eller tas bort pga sjukdom. Kadavren ges till skogens djur eller tas omhand av GEOL och blir till biogas. Inte blev vi självförsörjande på kött inte...............eller blev vi det ???
-
Jag tänker tvärt om liksom... att det är ett stort privilegie att få kött från djur som man vet har haft ett gott liv med mycket omvårdnad. Dessutom tycker jag att det är slöseri att bara kasta bort fin mat.
Ändå är jag blödig på så sätt att jag ännu inte kunnat delta vid slakt och styckning. Första gångerna som det skulle slaktas stannade jag inomhus. Nästa gång kunde jag vara utomhus och tredje gången stod jag alldeles i närheten. Men steget till att göra det själv är långt. Däremot har jag inga problem med att äta köttet.
-
Jag tänker som Helena R, och kan även själv utföra dödandet. Jag anser att det är min skyldighet att även avliva djuret. Jag har skött och fött det, vårdat det under dess livstid, och ska av respekt till djuret även avliva. För vem annat än jag kan avliva MITT djur lika bra som jag? Lika lugnt och tryggt, snabbt o fint?
Vi har "för många" får, och skickar alltså till slkateri, och det är inte roligt.. Då känner jag mig som en förrädare..
-
Jag tänker som Annika. Jag vill veta hur det kött jag lägger på tallriken har haft det under hela uppväxten.
Som en kompis sa en gång:
"Jag äter bara djur jag känner!" ;D
/Sara
-
Förstår vad ni menar med att värna om det djur man har och kunna ta vara på allt. Allt från god skötsel, bra levnadsstandard osv och sen ge djuren ett fridfullt slut. Men det är så knepigt att jag ena stunden står och gullar med just denna söta lilla varelse, och i nästa stund vill jag ha henne i grytan!? Vet varken ut eller in med det här. Sen har jag rejäl separationsångest också, kan vara mycket det som bidrar till veligheten.
Visst, jag har länge haft avlivning som tanke, för jag är nyfiken på att smaka kaninkött, men sen kommer mitt eviga samvete in och säger stopp.
Tanken på avlivning har kommit av att jag vill få plats för att starta avel av renrasig fransk vädur, och vill på så vis inte ha kaniner som tar extra plats, endast därför. Men jag har ju bara mig själv att skylla som tagit mig an dessa kaniner. Och känner just därför att samvetet inte kan tillåta mig att bara ta bort dem, pga av att jag vill byta inriktning. Hoppas ni förstår mitt resonemang här....
-
Jag tycker det blev en väldigt fin diskussion av det här. Det är väl något man inte kommer undan att tänka på om man närmar sig att ha andra djur än katter :). Jag är uppvuxen på en gård, var alltid med i slakten (mitt jobb var ofta att vispa blodet, det var väl för att de vuxna skulle ha koll på var jag fanns...) Men som vuxen tror jag att jag skulle behöva ha många av en art för att kunna se dem som tänkbar mat. Har jag 5 hönor blir de nog mer kompisar än framtida kött, men om det är runt 40 stycken kanske det passerar min gräns för att jag skall orka se alla som personligheter och det blir mer matproduktion, även om jag har samma omsorg om att de skall ha det bra. Det är så motbjudande att tänka på levnadsförhållandena för industriframställd kyckling att det om något borde göra att man inte kan äta av dem, men känslan är inte rationell och det måste man nog respektera. Och samtidigt är det känslan man kan använda sig av för att försöka få fram bättre förhållanden för både oss och djuren.
-
Tanken på avlivning har kommit av att jag vill få plats för att starta avel av renrasig fransk vädur, och vill på så vis inte ha kaniner som tar extra plats, endast därför. Men jag har ju bara mig själv att skylla som tagit mig an dessa kaniner. Och känner just därför att samvetet inte kan tillåta mig att bara ta bort dem, pga av att jag vill byta inriktning. Hoppas ni förstår mitt resonemang här....
Jag har själv inte några problem med att slakta (även om det inte är det roligaste jag vet precis) och äta mina djur, men jag förstår hur du tänker. Kan du inte hitta någon som vill ha kaninerna? Så slipper du slakten menar jag...
-
Jag har gjort en lång vandring i mitt tänk gällande avlivning.
Det startade nog med att en bekants häst blev akut sjuk och de fick inte tag i veterinär för avlivning förrän massor med timmar senare.. Jag funderar då på hur jag skulle lösa problemet när/om det skulle hända här. Om ett djur mår dåligt så ska det få dö så snart som möjligt, så vi införskaffade en slaktmask så vi kan avliva själva. Vi anlitade hjälp vid vår första lammhemmaslakt, men väljer ny person till slakt nummer två, och nu gör vi det själv. Första kaninen som skulle avlivas var stödfamiljsflickans kanin Pärlan, som inte fick några ungar.
Att avliva ett friskt djur utan att ta tillvara köttet tycker jag är resursslöseri, så vi slaktar, styckar och tillagar Pärlan, och tillochmed Viccan tyckte det var gott!
Vad gäller tanken på avel av renrasig FV - vad ska du göra med ev. osålda ungar?
Inga-Karin - industrifamställd kyckling är ju så motbjudande att det inte går att beskriva.. och tänk att vara en värphöna!! Hemska tanke..
-
Jag förstår dig också rajamaja. Just de djur jag ätit har inte varit kelgrisar men dock varit individer för mig som jag namngivit. Skulle vara svårare med sällskapsdjur så klart.
Jag förstår även ditt problem med platsbrist. Det råkar jag ut för allt som oftast men jag kan liksom inte avliva djur bara för att de är i vägen, där säger samvetet ifrån. Samtidigt kan man gå och nästan önska att vissa djur skulle dö en naturlig död så man får plats med nytt avelsmaterial. (hamster- och kattupfödare)
-
Jag vill äta djur som har haft det bra och det jag sett med egna ögon,i dag. Så har det inte alltid vartit.
Vi har grisar och jag hade problem att äta dem först... Killen sa bla; Att nu äter vi Lisa...- Jag kände hur det stog mig upp i halsen. Men han förklarade ju att hon inte kunde ha ett bättre liv än de vi gett henne, vilket iof var sant. Men det kännde ändå lustigt på något sätt.
För djurets bästa är att slaktas hemma, i en lugn och trygg miljö,som de är vana vid att visstas i. (Tyvärr sätter lagen P för detta för oss...Vi har grisar.)
Och jag vet att en dag kommer min gris..., som jag har kliat ner,att ta sista andetaget Men han kunde inte haft ett bättre liv!
På något sätt måste du nog veta vilka som ska gå till slakt... Jag vet att det inte känns bra...
O Ja, jag är blödig... Men djuren har ju haft det så bra som jag kan erbjuda. Alla som har djur Ser ju vilka som är friska och inte.
Men personligen skulle jag inte kunna avliva/slakta ett djur. Det har vi nära vänner som gör. Jag är helt enkelt För blödig. Känner du någon (som du har förtroende för) som kan göra detta?
-
Som svar på Annikas inlägg: Du har en bra poäng där....tanken flyger förbi i mitt huvud allt som oftast där med. Men jag vill ändå ge det ett försök, och skulle det bli ungar över får jag se vad jag gör just då. Inget jag vill oroa mig för just nu. Vet att fransk vädur är väldigt eftertraktade så jag hoppas jag får dem sålda. Har plan på att spara någon unge ur kommande kull, för att avla vidare där med.
Men just nu har jag kaniner här hemma som bara är....och när jag behöver platsen och utrymmet för en speciell inriktning väljer jag att ta bort två kaniner jag har som jag ändå inte har något större syfte med. Hoppas du förstår mig rätt. Vill inte skapa irritationer pga av att ord kan feltolkas här!
Och jag har fått erbjudande av en person som vill ställa upp och hjälpa mig med avlivningen. Och känner här att det är skönt att slippa vara med och se händelsen. Är inte redo än.
Har även annonserat ut ena kaninen för omplacering i månaders tid, men ingen nappar, så nu väljer jag att ta sista utvägen, tyvärr. :'(
Känner att jag har gjort allt jag kunnat....
-
Du tänker o gör rätt. Du är bara inte klar för nästa steg än.
Åk iväg me de som ska avlivas/slaktas, och titta bort den sekund det tar att avliva, men kolla resten, för rätt vad det är behöver du dem kunskapen för avlivning av skadat djur..
Kram
-
Du kanske kan ha kvar kaninerna tills du behöver burplatsen och prova sälja dem ett tag till om du inte behöver burplatserna just nu?
Tänk efter ordentlig innan du bestämmer dig för att slakta dem. När det väl är gjort kan du inte ångra dig.
Jag är själv blödig och skulle int kunna avliva mina egna djur. Så jag förstår precis hur du känner det. Hoppas att det löser sig.
-
Får se hur jag gör, om jag ens är kvar på plats när avlivningen sker. Är rädd för att jag kommer få panik eller liknande. Gör kaninerna ljud av sig just i det skedet? Sprattlar de mycket efteråt? Har sett ett videoklipp där slaktkaninerna ryckte ett tag i ställningarna. Såg otrevligt ut.
Har iaf bestämt mig för att ta bort 2 kaniner, och kan återkomma med besked om huruvida jag var med eller inte och om jag ändå vågade ta vara på köttet osv. Hade annars tänkt ge bort köttet till personen som hjälper mig med "arbetet", som tack för hjälpen! ;)
-
Tack alla som har stöttat mig i denna tråd! Var något orolig för att jag skulle få gliriga och elaka kommentarer om ämnet i fråga, men ni har tagit det väldigt snyggt måste jag säga! Det uppskattas! Får mig att vilja vara kvar på detta forum. Bra folk och god sämja betyder mycket för mig.
Kram till er alla! :)
-
Rajamaja du visar bara att du känner ansvar för dina djur! Jättebra!!!
Troligen ligger en rädsla i botten i ditt agerande för att du skall göra djuret illa vid slakt. En bra känsla vilket gör att du bör be någon som kan hjälpa dig. Du bör vara med för att komma över "tröskeln" att kunna slakta. jag vet av lång erfarenhet hur du känner. Det är den saken jag jobbar mest med under slaktkurserna. Att hjälpa er att komma över.
Du har säkert en mycket god djurhållning. Var stolt över den och njut av en god kaningryta på en kanin som du vet har haft det bra under sitt liv!
Gösta
-
Gösta - Ja, jag tror det stämmer det du beskriver, är väldigt rädd för att göra kaninen illa och att den får lida. Får vädliga skuldkänslor när det kommer till avlivning över huvud taget.
Jag kanske borde gå en kurs hos dig. Bra att ha kunskaperna i ryggen och om det mot förmodan skulle vara ett akutläge här hemma, att jag då kan agera snabbt. Som det är idag har jag ingen aning om hur man tar bort en kanin på ett snabbt och lindrigt vis. Borde jag egentligen kunna då jag hålls med djur.
Kanske hör av mig till dig framöver.
Är det du som bor åt Stockholmshållet till?
-
Rajamaja du ska veta att det tog mig 2 år att komma över tröskeln när det gällde slakt. Därför förstår jag ditt dilemma! Detta har jag i dag 25 år senare stor nytta av vid kurserna. Jag vet hur många av mina elever känner sig när de står framför kaninen med klubban i handen :'(
Det är då de behöver (och får) mitt fulla stöd!
Ja, jag finns i Enköping
Gösta
-
Hejsan.
Det här med att föra viljan in i handling, är ett steg över en ganska stor tröskel.
Vi har ännu inte avlivat (eller slaktat) något gårdsdjur, förutom sedvanlig avlivning av gamla trogna hundvänner... men tanken är att vi skall ha både lamm, kanin, gris, höns osv till mat.
Vi har beslutat att avelsdjuren är desamma som våra keldjur och de slaktar vi aldrig. Det beslutet känns för oss bra.
Mat och familj känner jag är två olika saker, och jag skulle nog personligen ha valt att låta kaninen få stanna kvar och bli pensionär eller om hon är gammal, avliva och begrava henne på gården.
Och istället satsa på en väl planerad slakt med djur där beslutet redan från början har tagits. För min egen känslas skull.
Hur du än gör så önskar jag dig att du blir nöjd och trygg i ditt beslut.
Varma hälsningar
Sol
-
Tänkte skriva och berätta att mina kaniner jag jag tänkt ta bort, nu har fått ett nytt lovande hem! Ska åka iväg med dem till nya ägarna här på fredag.
Blev överlycklig för det. De förtjänar att leva vidare och må bra.
Men det känns skönt att läsa era inlägg och se att ni är på samma nivå som mig, när det kommer till att ta bort sina keldjur. Inget man vill göra i första taget.
Tror inte jag kommer satsa på egen uppfödning för slakt, för egenhushåll, känns så avlägset. Det är inte "jag" om jag ska beskriva det så.
-
Jättebra att det löste sig för dig. Man behöver tänka över de här sakerna emellanåt. Och inte helt köra över sin känsla även om det finns övertygande argument på det intellektuella planet. Härligt att du hittade något som fick dig att känna den där lättnaden! Tack för att du delade med dig av detta.
-
Och framförallt att du inte gav upp! Detta gav mig en tankeställare, vad det gäller min höns. Vem slaktade dem? På ett humant sätt? Så som jag vill ha det... Nu har vi tittat en, som var väldigt nära :-[ trots allt. Tack för infon!!! Och det fick mig att tänka till!
-
Jag känner också igen mig så i det svåra att ta bort sina djur. Vi provade att ha höns, men det var så jobbigt när de dog av sjukdom, trots att de inte hade namn och inte kelades med, att jag inte orkade med det. Slakten av höns var så äcklig att jag inte kunde äta av köttet med njutning och det var synd. Jag äter nämligen inte industritillverkad kyckling och hade hoppats på att kunna äta våra egna men det gick inte. Jag jobbar med värphöns och jag kan inte äta kyckling efter att ha börjat där, en kombination av att det är otäckt att äta arbetskamrater och sedan för att jag inte vill stödja den formen av djurhållning. Jag ser dessutom alldeles för mycket äckliga döda hönor för att kunna äta kyckling. Märkte tydligt att det var mycket svårare att avliva mina egna hönor, som jag fött upp inne i köket, än de på jobbet, även om jag avskyr att ta bort de på jobbet med. Det tar emot enormt, men jag vet också vet som händer hönan om jag inte tar bort den. Det är min skyldighet att göra det jag kan för att de skall få lite bättre, även om vägen till målet är oändlig.
Nunär vi fick kaninungar kände jag att jag inte ville äta dem, men efter att några dog och jag då disikerade dem så har jag börjat ångra mig. De var inte alls äckliga så som hönor kan vara äckliga och nu när vi sitter med ett gäng ungar över så...Jag håller med Gösta, det är rädslan för att de skall lida som gnager i mig. Därför vill jag helst göra det själv, men man skall våga också. Jag har än bara tagit bort en lite sjuk kaninunge och det var ju inget svårt. Men den stor baddare är en annan sak. MEst rädd att de inte skall tuppa av när man slår den över nacken.
-
Det ska inte vara "lätt" att svinga klubban om man är en tänkande människa ... Felet är ju att vi i dagens samhälle har distansierat oss från denna naturliga del av vår överlevnad.
Man får som flera av er tidigare nämnt hitta det positiva i hanteringen,nämligen detta att veta hur djuren haft det och faktiskt t.o.m ha lov att vara lite "stolt" över att ta obehagliga beslut för djurens väl.
Allt är dessutom en vanesak och efter ett tag "tänker" man inte så mycket på vad det är man håller på med. och detta utan att man för den sakens skull är avtrubbad.
mvh H
-
Det ska inte vara "lätt" att svinga klubban om man är en tänkande människa ... Felet är ju att vi i dagens samhälle har distansierat oss från denna naturliga del av vår överlevnad.
Man får som flera av er tidigare nämnt hitta det positiva i hanteringen,nämligen detta att veta hur djuren haft det och faktiskt t.o.m ha lov att vara lite "stolt" över att ta obehagliga beslut för djurens väl.
Allt är dessutom en vanesak och efter ett tag "tänker" man inte så mycket på vad det är man håller på med. och detta utan att man för den sakens skull är avtrubbad.
mvh H
Mycket bra sagt! Särskilt sista stycket.
Det tog mig också ett bra tag (trots slaktkurs hos Gösta) att slakta mina egna första kaniner men nu några år senare gör man det snarare på rutin, man tänker inte, man bara gör men jag är inte avtrubbad för det. Jag mår faktiskt sämre när jag måste avliva en sjuk kaninunge som bara slängs på gödselstacken eller grävs ner. Känns som meningslöst mord på nåt sätt :-\
Här slaktas oftast 4-5 kaniner åt gången, de styckas eller mals till köttfärs och äts ett par veckor senare, jag vet således inte vilken det är jag äter och det känns rätt skönt.
-
Mycket bra sagt! Särskilt sista stycket.
Det tog mig också ett bra tag (trots slaktkurs hos Gösta) att slakta mina egna första kaniner men nu några år senare gör man det snarare på rutin, man tänker inte, man bara gör men jag är inte avtrubbad för det. Jag mår faktiskt sämre när jag måste avliva en sjuk kaninunge som bara slängs på gödselstacken eller grävs ner. Känns som meningslöst mord på nåt sätt :-\
Här slaktas oftast 4-5 kaniner åt gången, de styckas eller mals till köttfärs och äts ett par veckor senare, jag vet således inte vilken det är jag äter och det känns rätt skönt.
Känns igen !! I söndags kom vi ut i kaninhuset och hittade fyra st 6veckors kaninungar ihjälbitna (utanför buren) dom hade lyckats "knuffa" upp dörren och hamnat i klorna på katterna .......
:( :( :( = anl nr 1 =lidandet, om man jämför med att dödas av mig om ca 10-14 veckor
:( :( :( = anl nr 2 = 4st goa middagar meningslöst bortkastade
mvh H
-
Vilken fin tråd! Jag har läst igenom hela, med stigande gillande, näst intill andakt! Tack!
-
Jag tycker att man inte skall försöka själv första gången.
Blir det fel på avlivningen så är det ingen rolig upplevelse.
Här i närke så hade vi för ett par år sedan en slaktdag för alternativare. Då vi träffades flera stycken och visade varandra.
Vi slaktade kanin, gris och tupp. Jag tyckte att det var en bra och intressant träff.
Då fick jag se hur en slaktpistol funkade.
Så gör som vi. Samla ihop några som kan slakta och några som inte kan men vill lära sig.
Så blir det rätt från början. Det blir alla lyckligare av.
Jag ställer gärna upp och visar hur vi gör.
Om någon vill dra ihop en kurs här i närke.
-
Bra initiativ, Rosten! Jag kan också visa hur jag brukar göra, om intresse finns.
-
Hej!
Jag kan slakta nötdjur, om det finns tillgång till lyfthjälp/traktor, även om ni har en talja att hänga upp djuret i.
Beekeepern.
-
Då är vi tre som kan slakta ifall någon vill lära sig.
Jag bor mellan Örebro och Karlskoga.
Beekeepern vet jag bor några mil från Karlskoga.
Vart Trollmor bor har jag ingen aning om.
Men om någon i Närke/Värmland är intresserade så hör av er via PM
-
Mina föräldrar har ägt ett slakteri fram till för ett år sedan, så jag har varit med om detta sen man var liten och då blir det mer naturligt.
Är det någon som vill ha hjälp i nordvästra Skåne med omnejd, så går det fint. Oavsett djurslag
-
Vart Trollmor bor har jag ingen aning om.
Nä, inte jag heller. Jag åker omkring mycket, mest i Mellansverige. Jag ser det som en insats för djurskyddet att slakta hemma i lugn och ro när jag kan. Hemma hos djuret, alltså. Inga transporter!