Alternativ.nu
Djur => Brukshästar => Ämnet startat av: Cujsan skrivet 13 jun-09 kl 10:20
-
Hej.
Måste bara få skriva av mig lite..
Som säkert några av er förstått är jag väldigt blödig och känslig vad det gäller djur. Kanske lite föör känslig ibland...
Nu till saken:
För några år sedan tog jag hand om en avdankad travare. Jag har aldrig sett en så mager häst "live" i hela mitt liv. Men eftersom man (jag) tänker med hjärtat så ville jag ha henne.. ::)
Hon var en underbar häst som ni vet, bara fäster sig i hjärtat med en gång.
Hon var en äldre dam, lite nervös när hon lämnades utan hästkompis men annars hur go som helst. En väldigt mjuk och klok gammal häst.
För några veckor sedan skadade hon sitt ena öga i hagen. Vet. kom och undersökte henne. Han tyckte att vi borde köra ner henne till Slöinge djursjukhus och operera.
Samtalet kom in på försäkring och ålder på hästen. När jag nämde att hon var 25år blev vetrinären tveksam.. Han trodde inte försäkringsbolaget skulle stå för kostnaden på en så gammal häst och han tvivlade på om hon verkligen skulle klara en operation med kortisonbehandling, sövning och allt annat runt omkring..
Japp, där kom mina tårar....
Vetrinären vände och vred på sig och jag försökte hejda tårarna att falla, prata när man gråter är svårt..
Då sa vetrinären att vi kunde åka till den nystartade kliniken bara några kilometer härifrån och se om den vetrinären kunde göra något åt det där.
Sagt och gjort. Vi tog Pammi (hästens namn) med oss och körde till kliniken.
Han tyckte avlivning. Han sa att det skulle vara oetiskt att utsätta en så gammal häst för allt vad en operation innebär. Hon kanske inte ens klarar det och då måste de avliva henne på plats. Då har hon fått utstå onödigt lidanade de sista timmarna i hennes liv.
Behöver jag ens nämna att jag gråter?...
Som tur var är min sambo med som kan föra min talan.
Jag vet inte om vetrinären tyckte synd om mig eller något, för efter en stund säger han att han kunde försöka att operera henne ståendes med lokalbedövning. Men lite senare tar han tillbaka det. Det skulle vara för oseriöst menade han och för mycket risk..
Han trodde inte heller att försäkringsbolaget skulle godkänna en operation på henne.
Jaha, vi fick åka hem med lilla Pammi utan behandling. Istället ringde vi försäkringsbolaget... Blankt nej fick vi som svar därifrån, ganska väntat dock..
Jag var jätte ledsen, att ett ynka öga skulle sätta stopp för henne. Hon som blivit så fin i hullet och glans i pälsen, faan! :'(
Nej, jag ringde Slöinge iallafall och hörde med dom hur mycket det skulle kosta att operera henne utan försäkring.
10-15000:- var svaret.
Ojdå, 10 000:-.... Jaha, då till samvetet igen..... - Vad är Pammis liv värt?
Klart det är värt mer än 15 000:-.
Ångest, ångest... :-\
Nja, jag får ta av mina sparpengar helt enkelt, ja, jo det får jag nog göra..
Ringde tillbaka till Slöinge och berättade hela historien med Pammi och bokade en operationstid.
Men, de sa något som fick mig att fundera..
Det är inte säkert att vi utför en operation på henne. Först måste vi göra en bedömning om hon skulle klara det..
Hmmm, båda av de två vetrinärerna som underökt Pammi trodde inte hon skulle klara operation. Innerst inne trodde jag inte heller hon skulle klara det. Ska jag verkligen ta risken att utsätta henne för stressen och åka 2,5h i transport ner till Slöinge och så får de ändå ta bort henne? Då blir de sista timmarna i hennes liv fulla av stress. Hon är värd bättre lilla gumman.
Det blev ingen operation för Pammi. Istället såg jag ut en skogsglänta på vår mark där hon skulle begravas.
Dagen då vetrinären kom var full av våndan.
Gör jag rätt?... Är detta rätt beslut?... Kanske klarar hon en operation ändå?... Har jag rätt att leka Gud?... Ska jag bestämma när hennes liv är slut?... Vet hon om vad som ska hända?... Sviker jag henne?...
Det värsta var när vetrinären kom och jag skulle hämta henne i hagen och leda ner henne till den plats vi bestämt. Jag trodde jag skulle svimma.
Jag hade fått lugnande av min kompis som också var med. Hon har varit med på ett gäng avlivningar tidigare och var ett jätte bra stöd för mig. Jag hade ju ingen aning om hur detta skulle gå till..
Vetrinären på kliniken tyckte vi skulle avliva med spruta ist för pistol - med tanke på din flickvän, hörde jag vetrinären säga till min sambo. Han sa att det kunde uppfattas som brutalt med pistol.
När vi väl hade kommit till skogsgläntan, min kompis hade tagit med Pammis hästkompis som moraliskt stöd. Pammi blir ju som sagt väldigt nervös över att vara själv.
Vetrinären frågade om jag verkligen skulle vara med vid själva avlivningen, men det tyckte jag var min skyldighet mot Pammi. Hon skulle tycka det var konstigt om någon annan stod och höll i henne. Det är ju annars alltid jag.
Jag stod och klappade henne på pannan, lekte med fingrarna i hennes lilla pannlugg. Denna sekvens har jag fastklistrat i minnet. När jag och Pami står och tittar på varandra och i bakrunden hör jag vetrinären säga att hon sprutar in avlivningsvätskan och pang...
Pammi faller bakåt och jag ser att hon lämnar oss innan hon slår huvudet i marken.
Jag vet inte hur länge, men jag sitter själv tillsammans med Pammi i skogsdungen tills min sambo hämtar mig.
Det är säkert många här inne som tycker jag är knäpp, men jag kan inte hjälpa att jag tycker sånt här är skitjobbigt. Jag vet att förr eller senare så händer det och då gör jag det, men faan vad jobbigt det är.
Det här var min berättelse.
-
En jättefin berättelse, jag fick tårar i ögonen. Du gjorde helt rätt, tycker jag!
Fint att Pammi fick slippa stress och smärta och att slutet blev så fint och lugnt.
Jag tänker på dom tre hästar jag hittills fått fatta det svåra beslutet för. Jag tänker med en klump i halsen på att mina två damer här hemma börjar att bli gamla:( Men det är ju såna svåra beslut man får lov att ta när man har den Stora Glädjen att äga djur.
Kram Charlotte
-
vad fint du skriver Cujsan!
Det är så hemskt att behöva fatta beslutet om avlivning, jag tog bort min ena för 2½ år sen. Fats att jag vet att det var rätt beslut så var det hemskt att gå ut med henne till vetrinären.
Vi avlivade med slaskmask och det gick jättebra. Jag kände oxå att jag var "tvungen" att vara med henne, det är ju ändå det sista vi kan göra för en älskad vän.
-
Du är inte det minsta knäpp. Tårarna rinner utför mina kinder. Har nyligen avlivat en hund som bara blev 14 månader pga hd-fel. Jag tror att man alltid kommer att undra om man gör rätt (fast man vet det innerst inne). Håller med dig om att det är egentligen ganska kusligt att vi kan bestämma dag och tid för när djuren inte skall finnas mer, trots att det är för deras bästa.
-
Tack Charlotte, fräsen och trassla.
Ja, visst är det jobbigt.
Jag tycker mig se Pammi gå och beta med de andra hästarna i hagen, men tittar jag en gång till så är det ju naturligtvis inte hon..
Jag har fortfarande inte tagit bort hennes grimma och täcke vid boxen och inte heller förmått mig ta bort hennes namnskylt. Det är som om man hoppas att hon skall komma tillbaka..
Usch, det är jobbigt.
Det som för några veckor sedan var verklighet, är nu bara minnen.
-
Du är inte ett dugg knäpp för att du sörjer en död häst, det är mänskligt. :-\
Jag har tyvärr tvingats ta bort några genom åren och den som jag aldrig kan sluta sörja dog -88 och jag fäller fortfarande tårar över henne, min första egna häst. :'( :'( :'(
Jag gråter över alla mina djur när de dör.
-
Tja det är ju livets gång, sånt man ska fundera på då man skaffar sig ett djur är just att se till att det får ett värdigt liv och ett värdigt slut..
Det är ju vi människor som måst överväga när det blir mera lidande än välbefinnande för djuret.
Ett väl riktakt skott är det lättaste avlivning för en Häst ! (Av mina erfarenheter,har avlivat några hästar)
-
Känner med dig Cujsan.. tog bort min häst i torsdags :'(
Läs gärna min minnesblogg.. http://blogg.oskarsgarden.se/#home
-
Jag tycker absolut att du gjorde rätt. Jag önskar att jag pallat att vara med när min katt avlivades. Jag var 20 år och hade haft henne sen jag var 5, hon var min själsfrände, men hon hade varit sjuk i ett år och avlivning var det enda som till slut kändes rätt. Jag valde en dag då jag jobbade. Jag jobbade 10-19 och mamma skulle åka in och avliva henne 14.00. Jag stod i kundservice på en av sveriges största matbutiker med ett leende fast jag visste att min bästa vän skulle dö, jag sköt bort de tankarna, det ångrar jag idag. Jag önskat att jag varit där när hon dog, precis som jag var där när hon föddes.
-
det va ju inget snack om saken att som sakt operera en häst på 25 e ju vansinigt. bra jobbat av dej att du tog bort henne det tackar hon dej säkert för.
-
Även om det är rätt på alla sätt och vis är det lätt att känna att det är ett mord man beställlt. Livet för oss som är kvar moste fortsätta, men det skaver i såret, det kan dräja länge innan det såret blir till ett ärr!
Hälsningar
-
Sorgen är som kärleken , brukar avta efter 2 år. :P
-
Du är inte alls knäpp!! Tårarna rann när jag läste din berättelse,du tog rätt beslut och jag känner igen mig i det du skrev,jag har själv varit där när såna tråkiga beslut måste tas. Man mår helt enkelt skit,då.
Jag känner inte dig,men jag vill skicka en tröstekram till dig
-
Tröstkram på dig! Du tog ett rätt beslut med din vän även om det känns tufft just nu, jag har varit där men mitt hjärta var bara 12 år gammal när vi fick ta bort henne :'(
-
Tack alla för era fina svar och tusentack för tröstkramarna. :)
Jag försöker tänka så att Pammi har ändå fått leva ett långt liv.
Jag hoppas innerligt att hon tyckte hon hade ett bra liv hos mig och att jag tog hand om henne på bästa sätt.
Hon älskade föl och två av mina ston fölade 4v innan vi tog beslutet att ta bort Pammi. Dom fick hon träffa innan och oj vad stolt hon var över dom. Det glädjer mitt hjärta att hon iallafall fick träffa fölisarna.
Jag tänker på trassla som skriver att hon var tvingad att ta bort sin hund på 14mån. Det är tragiskt! Eller Kattie som fick ta bort sin häst vid 12år. Unga djur/människor som dör känns så orättvist.
Det sa pappa till mig när han försökte prata mig ur från att operera Pammi;
"Det är jätte tråkigt, men det är en gammal häst och förr eller senare händer något sådant här. Det var värre det som hände Ceasar. Han dog innan han hann fylla 10 år.."
Och det är ju sant. Det hade ju varit värre om det hade varit en yngre häst vi skulle vara tvugna att ta bort.
Men saknade blir ju inte mindre för det...
-
Det går nog om ska du se.. Jag saknar redan kattungen som ligger här bredvid och diar sin mamma , för den är bortlovad åt en familj..
Så alla har vi våra känslor fast jag lär vara en stor och stark karl. :-[
Då jag frågare min försäkringsman om han behöver veterinär intyg? Han svara att inte avlivar man sina kor (husdjur) om det inte finns ett vettigt argument till det. Jag tycker att det var ett bra svar, jag fick bättre till mods den gången , för det är ju sanningen..
Hoppas du får en ny ersättare snart som fyller tomrummet !
KRAM !
-
jhag förstår vad du menr cujsan med skuld känslor jag sitter i ungefär samma situation fast med min katt som e 5 år världens mysigaste men pinkar inne och alla runt omkrng mig säger att det är "bara" att ta bort honom men det är inte så bara det är ju ens liv man pratar om käraste ägodelar, men samtidigt så mår hn ju inte bra så vem ska man gå efter ens egna känslor eller att djuren kanske får det bättre när dom somnar in. mina tankar e hos dig i din sorg kram. :'(
-
Ja, nog førstår jag att du sørjer din hæstvæn. Min føsta hæst, Blesa, hade jag i næra 17 år. Hon avlivades med slakpistol och begravdes i skogen. Jag har en belgie manslinga i en låda, men jag brukar inte ta fram den. Du kommer att ha din hæst med dig, i hjærtat, så længe du ær kvar i jordelivet.
Hon har lært dig en del och hon har varit med och format dig.
Trøstkram
Nina
-
Jag skickar dej massa kramar med .
Våran stolthet och kärlek dog för en månad sen nu pga tarmvred .
Vi sörjer fortfarande och jag ser honom i hagen , men jag tänker bara så att det är hans ande som dröjer sej kvar hos oss tills vi är redo att inte se han hos oss mera.
Vi har lagt undan hans saker och ska göra om hans ryktlåda till en minnes låda nu ist .
Så snart vi orkar .
Alla fick en bit av hans svans som minnes sak eller bara en liten del av cash att hålla nära och gråta på .
-
Jag vet precis hur det känns.
I April i år fick vi ta samma tunga beslut. Vårt nordsvenska sto började uppföra sig
konstigt. En dag låg hon bara i hagen, gick inte att få henne att resa sig. Vet. kom
& han kunde inte ställa ngn direkt diagnos, bara en massa , det ör iaf inte det & inte
det osv. Hon ville inte äta trots att vi locka med allsköns läckerheter. Nästa dag var hon
på benen & åt men var inte sig själv. Dessutom blev hon aggressiv. Först mot de andra hästrarna
& sen mot oss. Hon skrämde vår äldsta dotter rejält & även min man. När jag stod &
klappa henne & gav henne morot så bara tvärvände hon & gjorde bakut & träffa min
höft innan jag ens hunnit blinka. Sen låg hon en hel dag igen & efter en hel hop av incidenter
& 6 besök av vet. så tog vi beslutet att hon skulle få somna in. Hon hade levt ett långt & bra liv,
hon var nästan 30 år, vår gumma.
När dagen som vi bestämt kom så hade jag bara legat & grinat hela natten, det var fruktansvärt.
Dessutom hyr vi boendet så vi kunde inte begrava henne här utan vi fick åka med henne till
ett närliggande mindre slakteri. Resan gick bra, min man ledde in henne. Vi stod & kramades med henne
en lång, lång stund, tills hon bet mig i axeln. Då lipa jag ännu mer eftersom det var det sista minnet
istället för ett bra & gosigt minne. Sen höll min man henne & jag stod vid sidan & plötsligt var det
över. Hon låg där bara. Jag rusade ut & sen bara gick jag. Jag gick & gick med tårarna rinnandes
tills min man kom & hämta upp mig med bilen. Det var hemskt.
Tiden läker, men minnet finns alltid där. & tiden kan vara låååång...
Så jag vet hur du känner & jag hoppas innerligt att vi får slippa vara med om detta igen på
mkt, mkt länge.
//
Eva
-
jag står inför min första avlivning nu....hon är bara fjorton år, och jag har ägt henne i ett år nu...cancer och fång grundar jag mitt beslut på. men det känns hårt...väldigt hårt..
-
Cujsan jag gillar dig utan att egentligen veta vem du är :) men med den berättelsen du skrivit , anser jag att bättre djur hållning än vad du har finns nog inte. Är övertygad om att dom djur som kommer till dig garanterat kan känna sig säkra på att få en bra tillvaro.
-
Hej!
Ingen som varit med om en avlivning av ett älskat djur /kompis tycker du är annat än helt normal!!!!
Det var dessutom fantastiskt att du lyckades att inte förmänskliga din Pammi- det är ju fullt klart att man hade opererat en människa för samma typ av skada, men ni valde med omtanke om hästen att avstå, mycket osjälviskt!!
Man ser överallt människor som opererar/medicinerar osv djur som man borde låtit värdigt somna in än som nu leva ett ovärdigt "halvliv"
mvh/bo i dala