Alternativ.nu
Bygga & Bo => Övrigt om bygga & bo => Ämnet startat av: Izmiljotina skrivet 18 dec-05 kl 16:44
-
...eller ”Varför Jag Inte Litar På Folk”.
Först in var S. Hon var en trevlig och positiv tjej som jag träffat en vecka förra sommaren. Det var hennes förslag och hon tyckte att ”Vi kan ju testa ett år och se om det fungerar”. Finemang, tänkte jag. Då slipper jag bli lämnad ensam för hon är pålitlig och får inga ryck som att dra och lämna mig med räkningar jag inte har råd att betala.
S. gjorde saker hela tiden. Hon hade energi för tusen och jobbade och pulade på gården. Hon startade upp ett nätverk för andra gårdsboende i Närke, planerade inför vårens sådd och skaffade två kaninhanar. Dock var hon morgonmänniska och jag är ju nattmänniska, så vi såg inte varandra så mycket.
En dag när jag och pojkvännen var i Hallsberg så ringde mobilen. Då var det en snubbe som svarat på annonsen om kollektiv till S. men som inte orkat vänta på besked, utan ville hälsa på direkt om det gick för sig. D. Självklart gick det för sig. Han och S. verkade komma bra överrens och då jag hade dåligt samvete för att jag aldrig var uppe i samma tider som hon så gick jag med på att han flyttade in. Det var ju ett gårdskollektiv jag ville ha.
En av de första nätterna noterade jag att han sov inne hos S. och jag svor högt. Idioter. Alla vet att man skall ge fan att beblanda sig med folk man bor med, men jaja. Det hände inte igen. Allt verkade bra.
De var dock båda ganska omedvetna om vad som krävs för att bo på en gård. D. lyckades få pannan att koka sönder, men det fixade en polare från nätverket.
Så en kväll när jag kom hem, trött och grinig, så hade S. stängt av elementet i mitt rum för att ”spara ström”. Det var iskallt. Hon och D. hade dessutom skärmat av sin del av huset så att det var den enda del som hade värme. Jag kunde inte sova i min säng, jag kunde inte sova i det iskalla vardagsrummet. Jag satt i vardagsrummet, svor för mig själv och kastade då och då någon pryl i golvet, men ville inte skälla.
Dagen därpå meddelade D. att S. flyttat och skulle hämta resten av sina saker senare. Utan ett ord till mig. Då jag var bortrest på helgen så var hon tydligen där och hämtade prylar. D. sa att han inte visste var hon stuckit och jag orkade inte bry mig. Vi hade ju klarat utgifterna på två förr, så det gick väl igen. Han hade nämligen inga planer på att sticka. Jag noterade också att en av kaninhanarna var borta och tänkte att S. tagit med sig den då hon drog.
D. betedde sig mer och mer underligt. Han öste ut alla saker från ladan för att ”städa”, men sedan fick de ligga ute. Han omringade avloppsbrunnen med skräp, vilket innebar att slamsugaren skulle få nippran då den kom om det inte flyttades. Jag nämnde det och han lovade att flytta på det. Då jag var borta tog han hand om djuren, vilket han sade sig inte ha något emot då jag frågade.
D. stängde dock alltid av alla element, utom det i mitt rum, släckte alla lampor inklusive julstjärnan. Att komma hem var som att komma hem till ett ödehus. Snart började han också skruva upp elpatronen till värmepannan (den som drar mest el) och jag skruvade ned den. Hela tiden.
Sedan kom räkningarna och då blev det tusen ursäkter för att slippa betala. Vi hade tydligt kommit överrens om att man delade på utgifterna, men nu lät de: ”Jamen, jag använder så lite el” och ”Jag ringer ju ingenting...” S. hade dock ringt som fan innan hon drog, så månadsräkningen var uppe precis under tusenlappen, trots Telia fritid. Jag fick honom att punga ut med några hundra spänn i alla fall... och fick betala två tredjedelar själv.
En dag när jag kom hem och lallade ned till kaninerna så var de inte kvar i sin box. I stället var en ny box byggd alldeles vid dörren till dyngstacken. I dörren var ett hål liknande en kattlucka sågat och ett galler stod för, men hade åkt på sniskan. Alla kaniner var borta utom en. Jag blev förtvivlad. Det var mina matkaniner, mina avelskaniner, en hel del pengar låg inne i projektet. Två av honorna som var försvunna var gravida och de skulle ju aldrig klara kylan utomhus. Om de hade tur skulle de bli tagna av räven som i alla fall gör processen kort.
Jag frågade D. varför han flyttat dem från den fina boxen och vad sjutton han tänkt på.
Här är då vad han berättade:
Han hade tyckt synd om kaninerna eftersom det inte var så ljust inne i ladugården, så hade han släppt ut alla. Första gången han gjorde det kom alla utom en hane tillbaka. Han tyckte dock de förtjänade en till chans och sågade därmed sönder stalldörren, ställde kaninerna i den dragiga och iskalla boxen och gick därifrån. Alla utom Ninja (den äldsta och uppenbarligen smartaste) tog chansen och stack.
Jag skrek åt D. att han var en skitstövel och att han kunde packa och dra åt helvete. Senare lugnade jag ned mig en aning och tyckte att vi kunde diskutera saken i ett senare skede när jag lugnat ned mig.
Hans kommentar var: ”Men oj, jag visste inte att du var så fäst vid dem.” HALLÅ! Egenmäktigt förfarande! Brottslighet! Jag kände mig som om jag likt en förälder skulle bli tvungen att slå mig ned och säga: ”Du förstår, D.... en del saker är dina, men en del saker tillhör faktiskt andra.”
Några dagar förflöt. Han stängde av elementet i mitt rum och skruvade upp elpatronen. Jag höll på att bli tokig då jag kom hem en dag och han hade städat i mitt rum. Han skulle ge fan i mina saker, men jag sade ingenting. Han hade också ”städat” i kanin och marsvinsburarna, bytt ut spånet mot torra löv och tagit bort all mat för dem. Ninjas matskål hade han till och med diskat och ställt in i ett skåp. Tänkte att jag får tiga still och ta upp allt när jag lugnat ned mig.
Han satt i telefon mycket vid den här tiden. Nästan jämt, och aldrig kvällstid då man ringde gratis... jag tänkte att nästa räkning får han fan betala merparten på.
När jag kom hem i går stod ytterdörren öppen och Ninja (numera lösgående innekanin) var försvunnen. Elpatronen var uppskruvad på max och ändå var det, på grund av den öppna dörren, tolv grader inomhus. D. hade stuckit. Han hade länsat kylskåpet och skafferiet, inte ens matoljan fanns kvar. Ingen lapp, inte ett ord, ingenting.
Ninja hittade vi sedan i klädkammaren där hon gömt sig.
Så nu står jag ensam mot alla förbannade räkningar, och elräkningen samt telefonräkningen som komma skall är förmodligen från helvetet.
Visst är det konstigt att jag inte litar på folk?
-
>:( va arg och ledsen jag blir! hur folk beter sig :(
-
Åh Kryp !!!
Jag blir så ledsen för din och djurens skull när jag läser det här !
Vet inte vad jag skall säga för att trösta dig,. Bara fy fan för sånt där folk!!!
Hoppas att det löser sig för dig. Finns det ingen möjlighet att hitta kaninerna?
Kramar till dig. Ann
-
Herregud... jag förstår inte att folk kan bete sig så!
Låter som an blandning och korkade och elaka tankar och jag blir riktigt illa berörd, trots att det inte är min gård och mina kaniner.
Jag förstår attt det är svårt för dig att lite på människor efter det här.
Hoppas, hoppas att du kan hitta någon mer av kaninerna, så du får lite stabilt sällskap, och att du träffar någon pålitlig (på riktigt) person, och att det löser sig med pengarna.
kram
-
Det kan vara en (eller flera) psykopat-er du råkat ut för, kanske någon som var på rymmen från psyket eller utskriven (!). Beteendet är långt i från normalt enligt min åsikt. Den tror jag är som de flestas....
Kan bara beklaga att du drabbats så hårt och hoppas att det inte återupprepas.
-
mmm det finns verkligen folk som lever långa delar av sina liv sådäör.. lurar folk, bor gratis, telefon och mat och bostad.. helt super ju!
jag fik vibbar om att dom kände varandra redan innan. liksom ringer på annonsen och ska komma redan samma dag, mycket viktigt, och sedan sover i samma säng.. hmm.. eller vad vet jag igentligen.
hur som helst mycket tråkigt
-
Tack för svaren,
jag kommer dock tvingas ge upp gården nu och söker lägenhet. Vågar absolut inte lägga upp några fler annonser här på alternativ om att dela boende med folk.
Håller dessutom på att diskutera saken med en jurist.
Pussling - Tanken HAR slagit mig. D. vet jag nämligen absolut INGENTING om... det kändes som om han svarade på alla frågor jag ställde innan inflyttandet utan att svara på en enda av dem.
Ann - Jag såg en av honorna när jag kom hem till det vidöppna huset i går... men hon försvann snabbare än blixten. Det känns dock som ett dåligt tecken att bara hon sågs till, för de höll alltid ihop. Vi har dessutom gott om räv i trakten.
Per - Ironin är att jag blev bränd rejält gällande att ta främlingar under mina vingar för fem år sedan... och har sedan dess sett på folk med stor misstänksamhet. Efter idel terapi och samtal med vänner så har de försökt övertyga mig om att jag måste lita på folk mer igen... och detta var vad som skedde. Gah. Så jag håller med dig.
-
Kryp, jag lider med dig men tror, tyvärr, att det är sunt att inte lita på folk.
Man vill gärna tro att det krävs sjukdom för att bete sig som dina "vänner" gjorde men jag är rädd att det finns en hel hop av illojala, icke ansvarstagande, idioter där ute.
Minns själv när jag lät en "vän" flytta in hos mig på finagatan mitt i Stockholm, hon svor att hon gillade mig som kompis och jag ville tro henne och förbisåg det faktum att hon faktiskt flyttade från slumförort till min centralt belägna lya. Vi delade på alla kostnader (jag betalade och hon skulle betala tillbaka). När hennes lön kom och jag bad henne köpa bröd var det helt plötsligt "hennes pengar" och när jag skulle flytta till större var hon som bortblåst. Telefonräkningen var inte en del av hennes ansvar och jag, jag var inte lika intressant när jag flyttade utanför tullarna.
Hoppas innerligt att du finner en lösning, Kryp.
Kram/Valma
-
Kryp, Kollektivtanken ÄR god bara om man har mycket skinn på näsan (vilket jag tror att du har, men kanske inte på rätt sätt) och om bostaden ägs gemensamt.
Om man som du är ägare (eller ensam kontraktsecknare) på en bostad så är kollektiv i allmänhet ingen god ide, då allt ansvar ligger i ditt knä. Du kan ta inneboende, men då ska du vara tydlig med vad som gäller för den inneboende, Eget rum, del i kök, rätt att använda badrum och tvättstuga och hyran betald i förskott varje månad, gärna med en extra månad i deposition. Då är du förhoppningsvis skyddad nog. + att du inte släpper dem i närheten av panna, traktor, med mera känslig utrustning förrän du kännt dem länge.
Tar du in rätt personer som inneboende på det viset kan du få effekten av ett fungerande kollektiv med tiden.
Hur som helst så beklagar jag att du blivit brännd än en gång, men hoppas att du kan hitta en lösning för att bo kvar på gården.
-
Jag blir så förbannad >:(
gillar dig och din gård, det lilla jag vet om det
Men det är ganska typiskt och ofrånkomligt, att de goda och öppna ska bli lurade nångång.
Troligen blir du antingen bränd fler ggr, eller slutar helt känna tillit för att undvika bli bränd. Hoppas inte det!
Både och skulle vara lika tråkigt, för det tär på en att bli lurad och utnyttjad, och det tär på en att vara ensam och inte kunna lita på medmänniskorna....
lösningen är väl som sprithitler sa, att gardera sig på de sätt som går, utan att helt stänga in sig i en glaskupa.
Man ska kunna lita till en viss gräns, därutöver ska man vara garderad för alla eventualiteter.....framförallt ekonomiskt.
För att gardera sig alltför mycket känslomässigt tror jag är osunt...
Hoppas att du inte behöver ge upp din gård!
och se det från det ljusa sidan: varje gång du snubblar, så har du fått en lektion av Livet, det är bara att gråta en skvätt, blåsa på skrubbsåren, resa sig upp och vandra vidare
-
Per - Tack... det är mycket snällt, men jag klarar inte gården själv i längden heller, så det känns rätt kört även om jag lyckas betala de nuvarande räkningarna på något sätt.
-
Jag ställer också gärna upp med en hundring, men där är så många på sidan, som längtar efter landet, så kanske är det rätt tillfälle att ge Kryb en hand med, så sluta drömme och kom igång.
Lilleulv
-
Det var sorgligt att läsa vad som hänt, Kryp. :'(
Hoppas det fixar sig. Ta hand om dig!
-
Hej Kryp!
Ja, du har verkligen råkat illa ut!
Men om du føljer alla goda råd som du fått hær så tror jag du har goda chanser att få tag i vettigt folk att dela gården med.
Du kanske inte vill ha fler råd och åsikter och sådær...
Men jag kan inte låta bli.
Du slæppte in någon du bara kænt en vecka.
Efter en vecka så kænner man ingen speciellt væl...
Du har rætt att be om referanser, till ex från nuvarande
hyresværd. Be honom/henne visa upp sina papper ungefær som om du vore en arbetsgivare.
Den som vill flytta in hux flux på samma dag har nog inte
ordnade førhållanden dær han/hon lever och bor nu.
Gør en lista på allt vesentligt som du æger och vill ha kvar.
Deposition ær inte dumt. Man kan ordna ett låst konto, så att
kollektiv-kompisen inte behøver oroa sig før att du førsvinner
med pengarna.
Fundera ut på førhand vad som ær rimlig elåtgång, och skaffa
timers till elelementen. Timers ær toppen, man kan spara massor på det!
Om du vill ha bidrag till de hemska rækningarna så sætt ut ditt kontonr hær på forumet. Du kan gærna få en slant av mig
också!
En fridfull jul ønskar jag dig
-
Tack, alla snälla!
Jag blir förvånad över hur många som vill hjälpa mig med räkningarna för att jag skall slippa släppa min dröm ur sikte.
Dock känner jag nu att jag måste retirera till staden en stund, omgruppera styrkorna och diskutera en ny anfallsplan innan jag ger mig på projektet "Bo På Landet" igen. Ekonomin kommer också att behöva ses över efter den här smällen.
Det var svårt nog att få någon att bo i huset redan som det var, och att hitta någon inom överskådlig framtid som man trivs med OCH som är redo att skriva på ett kontrakt känns inte möjligt.
Dessutom längtar jag efter att ha något eget igen, något privat som bara är mitt, med mina saker som ingen petar på.
Så, jag ger inte upp, möjligheten finns att flytta tillbaka till huset igen, men en stund måste jag dra mig tillbaka och hämta andan, det är över huvud taget strategiskt korrekt just nu. =)
-
Hej Kryp!
Blev helt paff när jag lästa vad som hänt. Jag kanske inte har mycket att komma med men ett tips är att du kontaktar dina fodringsägare om du får problem att betala. Kontaktar man dem i tid och förklarar hur det ligger till brukar de inte bli så aviga till tex avbetalningsplaner.
Jag önskar dig en god jul och hoppas att det ordnar upp sig.
M.
-
Ja det här var ju en tråkig historia med tanke på hur folk kan bete sig :'( Jag fundera på en sak, blir det billigare för dig med en lägenhet? En gård kan ju trots allt generera pengar, finns det mark kan den arrenderas ut och även jakträtten. Tyskar och danskar betalar bra för råbockjakt och du har ju även övernattningsmöjlighet som påverkar priset.
Sen kan man ju minska utgifterna. Du kan värma huset med ved och spara massor av ström. Har du bredband kan du kanske ringa med ip-telefoni. Dom akuta betalningsproblemen verkar du kunna få hjälp med här, jag är självklart på med en hundralapp.
Hoppas det löser sig.
-
Ja vad gäller den akuta ekonominså är jag naturligtvis också på med en hundring, skicka ett PM med kontoinfo bara så kommer pengar.
-
I dag hände något förbluffande. Jag fick ett brev med posten som varken var räkning eller julkort. I stället var det pengar och ett kort brev som förklarade att personen i fråga hade läst mitt inlägg här och ville hjälpa till. Du anonyme, många tack! Jag blev jätteglad och mycket förvånad.
Målle - En lägenhet blir billigare på kort sikt, men det är knappast att jag planerar att bo i stan i längden. Som sagt så måste jag bara dra mig tillbaka ett tag och omstrukturera min plan inför fortsatt lantliv.
Några råbockar har jag inte sett på mina små marker på många år, är jag rädd. Dessutom krävs det ju då att man löser jakträtt och allt sådant. Marken är det ingen som vill ha... de flesta närliggande gårdar har redan dragit ned sin verksamhet, eller lagt av helt.
-------------
Följande dag:
Jag blir tokig! Har gått igenom saker och ting i dag och för det första så är underdelarna till mina två största burar borta, så nu har mitt marsvin bara en låda att bo i, för det andra så hade ju de båda rensat så fint och slängt allt de såg som skräp i en skräphög. Denna gigantiska hög måste jag nu gå igenom, då de tydligen ansåg att både automatiska vattenskålar till större kreatur och en fullt fungerande kamin var skrot. *mutter* Hur dum får en människa bli egentligen?
-
8452-5,974 594 718-5 (De första siffrorna är givetvis clearingnummer och kontot är på Föreningssparbanken)
Tack, åter igen... och visstja, God Jul till alla!
-
Vågar absolut inte lägga upp några fler annonser här på alternativ om att dela boende med folk.
Jag hoppas att de berörda personerna också läser dessa inlägg och tar sitt förnuft till fånga!
Stor kram till dig Kryp!
/ Alba
-
Hej.
Om man får vara lite efterklok, och det får jag ju! Eftersom det faktiskt grundar sig på egna erfarenheter. (Jo, ja, ibland är erfarenheter som en kam livet överräcker till den som blivit flintskallig!)
I alla förhållanden, vare sig det är kollektivt boende, eller ett parförhållande, är det nog bra att redan från början ha klara regler för en hel del saker.
Och faktiskt SKRIVA ner dem. Antingen som ett samboavtal eller regler för kollektivet. Skriva under också.
Vad som är viktigt i ett kollektiv är ju just detta vem man släpper in, och varför. Och regler för det gemensamma, och det som påverkar andra.
Det medför att man dels har något som alla tycker är rättvist INNAN det uppstår konflikter. Dels måste man tänka efter själv och formulera inför sig själv vad man vill och vad man kan ställa upp på.
Inte för att detta hjälper efteråt, men kanske är det en väckarklocka till att människor inte är vettiga BARA för att de kallar sig alternativa.
Mikael Perman.
-
Mikael - Javisst har det meddelandet redan gått fram till mig. Om jag någonsin ger mig in i kollektivlivet igen så skall det bli både provperioder, kontrakt, uppsägningstid och husregler. Minst.
-
Trist !
Jag har ganska nyligen hittat den här sidan och mycket av det som ni står för och gör verkar väldigt intressant.
Såna här historier gör ju att man undrar lite vad det finns för folk.
Hoppas att du trots allt återfår tron på människorna. Det finns faktiskt, tro det eller ej, folk som man kan lita på i alla väder.
Jag har i alla fall turen att ha några riktiga vänner.
Roggan
-
Låter verkligen surt. Efterklok skulle man ju kunna vara o säga att skyll diug själv som inte skrev ett juridiskt bindande hyresavtal med de innebonde. Dock om alla skulle säga så hur skulle det hjälpa dig? ??
Ett tips som jag kan säga för att hjälpa dig är att skicka ett bealnings föreläggande till D. & S. Du vet ju förmodligen hela deras namn o ev person nummer så skicka ett föreläggande via KFM o se till o få tillbaka dina pengar.
"Den dagen amn slutar att lita på mäniskor den dagen går man själv under."
-
hej,
ush vilken tråkig historia, dock tror jag att den är allför vanligt förekommande. jag har själv bott kollektivt ( i ett hus med 35 lägenheter) och under åren har man stött på en hel del idioter tyvärr. det finns folk som verkar hur vettiga som helst vid intervjuer och den första tiden som sen visar sig vara; psykopater, rasister, sexister, partyprissar, knarkare, kvinnomisshandlare, kriminella osv.
det viktigaste är som redan sagts att få saker och ting på papper och att säga ifrån med en gång. jag tror att de flesta håller tyst och låter bli att ta konflikter när saker kommer upp, man tänker att det kanske inte var så farligt eller han eller hon kanske ändrar sig men så är det ju oftast inte.
jag har blivit besviken så många gånger att jag inte litar på folk heller men jag blir desto gladare när jag träffar folk som verkligen är vettiga och pålitliga och har sunt förnuft.
det samhälle vi lever i uppmuntrar varken till att man ska tänka själv eller har nån möjlighet att påverka sin egen situation vilket jag tror föder denna typen av människor som lever på andra och som inte kan se konsekvensen av sina handlingar.
jag brukar trösta mig med att folk inte är sådana från början utan att dom drivs till att bli sådana (om det nu är nån tröst)...
revolution, någon?
ps. hoppas att allt löser sig för dig.
-
Nu har jag fått reda på var D. bor nuförtiden. Han har tydligen emigrerat till Danmark, så nu oroar jag mig för hur telefonräkningen från de tidiga morgonsamtalen kommer att bli. Nåväl. När den väl har kommit lär jag skicka en räkning.
För tillfället håller jag mig dock flytande och jag har skrivit kontrakt på en lägenhet inne i Örebro för att omstrukturera min plan för lantboende. Några fler kollektiv blir det inte tal om för min del, utan hädanefter håller jag mig från att dela hus med katter och hundar. Visserligen betalar de inte heller hyra, men ändå... =)
Tack för all hjälp och allt stöd och alla goda råd som ni överhopat mig med här!
-
gud vilken sorglig historia! Vill bara skicka tretton miljoner kramar till dig. och hoppas att du snart får flytta ut på landet igen!
-
Vill bara trösta dig med att de människor du har råkat ut för troligen lider av någon störning, så irrationellt som de verkade bete sig, och samtidigt så beräknande vad det gällde att suga ut dig vad det gäller energi och pengar. Så beter sig ingen frisk människa. Tyvärr finns de störda människor här som i övriga samhället.
Jag trodde också i min enfald att här på sidan var folk mer kloka och pålitliga än där "ute". Det jag lärde mig var att inte utgå från vem personen säger sig vara, hans intressen och fina ideer och tankar, utan faktiskt själv upptäcka om det är förankrat i personen eller bara yta. Det tar ju tid att lära känna en människa, därför är det ju rent vanskligt att börja bekantskapen med att flytta ihop.
Ge inte upp människan! Kärlek och godhet finns, men ta dig tid att vaska fram guldpärlorna ur sanden. Sand finns det gott om som irriterar och skaver i skon, pärlorna färre, men riktiga guldklimpar när du funnit dem! Ge inte tappt!
" Människa är människas lycka."
(ur:Havamal)
-
- Kan det vara att man vill demonstrera för världen att det fungerar med att vara öppen, tillitsfull, solidarisk och generös?
Runt 1970 handlade det om detta: att ta ut det framtida kommunistiska samhällets goda i förskott och samtidigt visa vägen för andra.
Alla kollektiven kraschade och f d kollektivboende fick alla något sorgset i blicken när man ville ta del av deras erfarenheter.
-
Jag har bott i kollektiv som barn och tanken, i detta fall, att ensamstående mammor skulle kunna dela på vardagens bördor var ju fin. Men, inte hel oväntat, så resulterade detta i ett SM i späkning. Socker, TV, ALLT västerländskt ont förbjöds. Först att förbjuda glänste naturligtvis mest.
Mamma fick utstå mycket efter det att hon tillåtit mig att sätta en plastbit på ekrarna på min cykel så att den lät som en moped.
Så att bo i hop och samsas, om så med de godaste av intentioner, är näst intill omöjligt.
/Valma
-
Hejsan!
Jag tror att kollektiv kan fungera, det beror mycket på vad man har för bilder av
samlevnad innan och under boendet. Många har nog ganska romantiska bilder
av både människor och kollektiv vid tanken på och vid första inflytten.
Ofta sätter folk högre krav på att olika idéer skall fungera än på sitt eget
sätt att relatera till andra. Att konflikter och störningar finns hos människor och mellan människor ser vi överallt men frågan är om detta betyder att vi inte skulle ha ett grundbehov av att dela? Jag tänker att eftersom tryggheten hämtas mycket
ifrån varma hus, teknik, ekonomin och media idag i Sverige och inte som det kanske varit tidigare
i landet och fortfarande är i många länder, hos andra människor i byn. Så saknar många en närmare relation till andra. Jag har bott i små kollektiv under kortare tider på 1 år eller så. Det har varit mycket spännande att komma nära människor i alla deras sidor. Många man möter har utvecklat en slags misantropi och detta tycker jag inte verkar så mycket sundare än kollektivtanken. Familjen är ett slags kollektiv, tänk hur många, på gott och ont, som har så mycket medmänsklighet och trygghet, kärlek i sin familj. Att människor, särskilt sådana som inte har några bra familjerelationer vill ha en ny familj, det är väl inte helt onaturligt?
Att sedan kollektiv kraschar, är det verkligen tecken på att fenomenet är dåligt?
En spade som går sönder kan väl ändå ha varit till nytta, eller?
Eller måste alla erfarenheter som är nyttiga, hålla för evigt?
Måste ett boende vara "utopiskt" för att vara värt att leva i?
M.v.h./ Ali
-
En spade som går sönder kan väl ändå ha varit till nytta, eller?
Eller måste alla erfarenheter som är nyttiga, hålla för evigt?
Måste ett boende vara "utopiskt" för att vara värt att leva i?
M.v.h./ Ali
klokt sagt!
gillar ditt sätt att tänka, Ali,
jag tror också att det mesta beror på vilka förväntningar vi har , hur flexibla vi är , hur vi väljer att hantera ofrånkomliga konflikter, och vad vi gör med den kunskap vi får på vägen...
ja helt enkelt om vi lär oss nånting från gång till annan..
-
Hej ForestMan.
Att bo i kollektiv är inte motsatsen till att bo "själv" lika lite som att bo "själv" är synonymt med att vara självständig. Människan är av naturen beroende av sällskap i form av en kvinna/man. Vad jag tror Per L vill betona, precis som jag vill, är att det inte alltid funkar att samlas i grupper utan egentlig anknytning. Att vara familj med blodsband innebär en helt annan tolerans, att bo i hop för att skapa en fristad eller liknande ger ofta upphov till oväntade maktstrukturer. Jag är uppväxt i kollektiv och rekommenderar det icke. Det är en vacker tanke, som många andra, men den lämpar sig bäst i just tanken.
Att ett gäng vilsna tonåringar irrar sig in i ett sammanboende utan regler (nu syftar jag inte alls på dig Kryp utan på vilsna själar utan mål) är en del av livets gång. Vi provar och avfärdar eller så förädlar vi. Men, som jag tror Zeke nämnde tidigare, det är nog svårt för två att samsas under ett tak.
/Valma
-
Män är inte mer självständiga än kvinnor, de är bara i mindre behov av sällskap.
/Valma
-
Om du är grälsjuk, ta dig an någon annan. Vill du diskutera, använd en trevligare ton, tack.
/Valma
-
Helt Okej :)
/Valma
-
Valma. Har du börjat prata för dig själv ???
-
git: Jag tror det är svar på inlägg som tagits bort, kanske för att dom varit taskiga i tonen?
Per L: Håller inte med dej där, sätta på etiketter på folk utefter kön leder inte till nåt bra. Det har blivit självuppfyllande profetior, kvinnor förväntas vara omvårdande, alltså blir dom till sist det. Vore skönt om alla bara kunde få vara människor i första hand, så ingen kollar snett på en man som har barnskötarjobb (omvårdnad!) eller en kvinna som jobbar i skogen.
Vad gäller kollektivtanken som sådan tror jag faktiskt att det kan funka i somliga fall. Synd, Kryp, att du hittade såna puckon...dom brukar vara duktiga på att verka rediga i början :( .
Under min folkhögskoletid (3 år) bodde alla internatelever i kollektiv på mellan 3-10 personer. Visst, det var dom vanliga konflikterna, slarviga personer kontra pedanter, morgonpigga kontra nattugglor och sånt. På det hela taget tyckte jag dock att det gick fint. Vi hade fester, pantade flaskor och burkar och lagade gemensam husmiddag, hyrde film och degade i sofforna och hittade på allsköns mer eller mindre störda grejer :) . Vi hade städschema för dom allmänna utrymmena som funkade något sånär.
Men alla visste att det var för en begränsad tid, och vi var alla i samma situation socialt sett; ensamboende utan barn att ta hand om. Jag vet att under 70-talet kunde man ta med barn till just den skolan, och då kanske det var annorlunda när dessa singlar som var vakna på nätterna fick ta hänsyn till barn oxå.
Nä, kollektivtanken är nog inte omöjlig (det finns ju trots allt folk som är nära släkt som absolut inte kan befinna sej inom 20 mils avstånd från varann, så släktskap är nog inte någon garanti för att samboende ska funka, det heller), men som så mycket annat beror det mycket på vilka som är inblandade och under vilka förutsättningar. Jag tror det är viktigt att alla har ett gemensamt ansvar, som när det gäller Kryps problem var det ju ändå hennes namn som stod på räkningarna, och hon som fick slanta upp i slutänden, hur mycket dom andra än lovade.
-
Jag tror att kollektivet, som du beskriver det Skräptanten, kan vara kul precis som en studentkorridor också kan vara det just därför att man är ung och vet att det är tidsbegränsat. Märker att jag själv med åren blir alltmer intolerant mot andra människors egenheter och jag tror att det är en rätt vanlig (och sund just därför att man med åren börjar inse att man har rätt att ta viss plats) utveckling. Just därför passar nog kollektivformen yngre männsikor bättre.
När jag skrev att blodsband medför en annan tolerans så syftade jag på par med barn eftersom det då (förhoppningsvis) handlar om två personer som älskar varandra och deras avkommor. Visst kan säkert även barn gå en på nerverna men det är väl en instinkt att ta hand om dem tills det att de klarar sig själva. Jag skulle idag inte vilja bo med vare sig mamma eller pappa och detta är förmodligen ömsesidigt. Så det var denna konstallation jag syftade på när jag lite luddigt skrev blodsband. I övrigt så är ju dessa band ingen som helst garanti för sämja.
Och Git, jag har inte blivit tokig, ForestMans inlägg är borttagna ;D
/Valma - äldre än i går.
-
Jag inte bara tror, utan vet att kollektiv kan fungera, men det måste ju också vara med precis rätt blandning av människor. Ibland har man tur och hittar dem och ibland inte. Detta var ingalunda min första erfarenhet av kollektivboende, utan innan gården så bodde jag i ett lägenhetskollektiv i två år. Självklart blev det panik åt höger och vänster där ibland också, gräl och osämja, men trots allt så var de bra stunderna fler än de dåliga och numera ser jag tillbaka på den tiden med värme.
Men givetvis kan man inte tro att vilka som helst kan bo ihop.
-
hehe Valma ;) jag brukar inte kalla folk för tokiga var tvungen att gå bakåt för att kolla vad jag skrivit. Ibland kan det bli lite knasigt :)
-
Kanske det ja, men så fungerar människan, hon sorterar bort det som är obehagligt och väljer att minnas det trevliga.
Frågar man sina söner, (23 o 26), hur det var att göra lumpen så tycker dom att det var det j-vligaste dom varit med om.
Frågar man gubbstruttar i 50-årsåldern hur det var i lumpen så är det idel glada minnen och tossiga fanjunkare, visserligen lite tuffa men rättvisa etc bla bla bla.
Men..... ja ni fattar.
Berätta om en familj som aldrig grälat och där allt gått på räls hela tiden, blodsband eller inte.
-
Kryp, ingen familj lever naturligvis utan bråk men att ha tålamod med sin fru eller sina barn är en helt annan sak än att ha tålamod med sina rumskompisar. Naturligtvis kan kollektiv vara en ypperlig boendeform annars men den skall ej mixas med barnauppfostran.
/Valma - uppfostrad i kollektiv
-
Nu är det ju så här att vi människor är flockdjur och behöver varandra. Sammtidigt har vi ett behov att vara för oss själva. Precis som med allting annat måste det finnas balans. Kollektivism utan hänsyn till individen är desktruktivt precis som individualism utan hänsyn till kollektivet är desktruktivt.
-
Kryp, ingen familj lever naturligvis utan bråk men att ha tålamod med sin fru eller sina barn är en helt annan sak än att ha tålamod med sina rumskompisar. Naturligtvis kan kollektiv vara en ypperlig boendeform annars men den skall ej mixas med barnauppfostran.
/Valma - uppfostrad i kollektiv
Vad är skillnaden mellan att ha tålamod med sin hustru/man eller sina vänner? Det är olika sorters kärlek, javisst, men det är ändock kärlek. Dock tror jag att hela det som den här diskussionen lett till bara förklarar att alla tycker olika, precis som när det gäller allt annat. Ingenting passar alla och allt passar någon.
Barnuppfostran tror jag kan fungera i en viss mån av kollektivboende, men då ett där det privata rummet/rummen är ytterst respekterade. Med andra ord mer som ett hyreshus med gemensam mathållning.
Personligen så tror jag dock att jag, när/om jag skaffar barn skulle föredra att bo med eventuell partner och ingen mer. Detta för att jag är lite gammaldags av mig och faktiskt tror på kärnfamiljen i längden och den mån det går.
-
Kryp, hej...
Kan ju inte låta bli att undra och fråga om du hört av de där som smet och ställde till det för dig?
Och hur har det gått för dig?
Nyfiken,,,javisst. Har tänkt på dig till o från.
Ann
-
Kryp, min utgångspunkt var ett befintligt kollektiv där folk flyttar in och andra ut. Startar du det själv, från scratch, med dina vänner är kanske toleransen en annan.
Och visst, vissa människor är umgängesnarkomaner och andra inte.
Jag skulle idag aldrig palla ett kollektiv eftersom jag är alldeles för intolerant när det kommer till just folk och deras inbitna vanor. Därför väljer jag, för min och omgivningens skull, att köpa en någorlunda stor gård i glesbygdsmarker.
/Valma
-
Alma - Hej, förvånande nog ringde faktiskt D. häromdagen, sådär några månader efter att han försvann utan ett ljud. Har ingen aning om vad som fick honom att göra det, men tydligen hade han fått med sig lite av mina kläder i brådskan och undrade om jag ville ha dem tillbaka. Tror knappast att jag kommer se röken av de kläderna, eller att han kommer betala någon räkning, men det är värt ett försök.
Jag flyttar nu i månadsskiftet till min lägenhet. Bitterljuv känsla.
Valma - Förmodligen har du rätt där, att det är smartare att starta med vänner som redan känner varandra såsom vi gjorde i mitt förra kollektiv. Nu har jag ju i alla fall testat båda sakerna.
Intolerans är förmodligen något jag själv har ganska gott om, så nästa gång ser jag mig om efter något mindre i glesbygden. =)
-
Hur går det med boende och liv idag då?
-
I dag bor jag, den äldsta katten, hunden, fiskarna och ett marsvin ensamma på 44 kvm en liten bit från Örebros centrum.
Första månaden var väldigt läskig i och med att jag kände mig allmänt folkskygg, men nu är jag väl så gott som återanpassad till samhället (hah!) och det fungerar riktigt bra. Bor med en liten skog precis bakom hyreshuset och parker i varenda snår. I går när jag gick ut med hunden såg jag ett rådjur och det vimlar av igelkottar överallt. Jag tycker om igelkottar.
Med andra ord trivs jag riktigt bra och det känns som om jag här kan planera lättare inför framtiden. Jag är för ung för att binda upp mig på en gård, så mycket har jag i alla fall förstått. Jag vill sluta mitt liv på landet, dock, och framleva merparten där.
Gården åker jag dessutom ut till med jämna mellanrum eftersom min mor och syster flyttat tillbaka dit.
-
Skönt att höra att det har löst sig för dig.
Ge inte upp drömmarna, men se till att du har en stark plan.
-
Jag ger aldrig upp några drömmar.
Planen så här långt: Bli vuxen. Finn liten gård. Bli kär i gården. Skaffa gården. Köp en Leonberger och döp den till Aslan. Bli gammal. Sticka mycket sittandes i gungstol. Dö lycklig.
Fast det kan ju bli lite ändringar på vägen.. =)