Alternativ.nu
Djur => Får => Fårraser & avel => Ämnet startat av: AnetteK skrivet 05 jan-09 kl 11:41
-
Vi har Oxford Downfår nu, men har funderingar på att gå över till någon svensk lantras.
Jag skulle vilja veta lite mer om de olika raserna och blir jätteglad om ni vill dela med er av era erfarenheter..
-
Ta någon lantras som ska bevaras.
Alla som gör det gör en behjärtans värd insats.
-
Jag har jättedålig koll på de olika raserna, men samtidigt vill jag ha en ras som är lönt att föda upp för köttet också. Köttet är bara för hemmabruk, men lite vikt får lammen gärna ha :)
Ge mej gärna exempel på raserna.
-
Kolla in www.allmogefar.se!! :) :)
-
Tack, Norna!
Mycket bra sida, jag blev förtjust i Gestrikefåren. Vi får se vad framtiden för med sej ang. fårbyte.
-
Gutar kan också behöva bevaras. De är större än allmogefåren, självständiga, härdiga och trevliga. Samt mycket goda mödrar med enkla nedkomster. Smakar mycket gott också. Kan ge sig iväg på promenad om de inte tycker att maten är bra nog under betessäsongen och gillar att röra på sig, så alltför små marker ska man inte ha. Går helst ute året runt.
-
Både allmogefåren och gutarna är bevaransvärda. Sedan beror mycket på vad man anser vara lagom stora lamm? Tycker själv att t.om roslagsfåren kan vara helt ok på höstkanten. De väger inte så mycket, men är runda och fina i kroppen och ger mer kött i förhållande till levandevikten än motsvarande gutelamm.
Värmlandsfåren är lite större, precis som hälsingefåren och klövsjöfåren.
Roslag, Dala päls, Åsen och Svärdsjö är bland de mindre.
Ska man bara ha dem själv, är man ju inte så beroende av att de slaktas exakt vid "rätt" tidpunkt. Vi har lamm som föds i maj/juni och slaktas våren efter. Då är de fina och lagom. (De får gå ut och beta lite innan slakt också).
Det är mycket som spelar in och vad man vill få ut av djuren mer än bara köttet?
Precis som Vurre skrev, så är gutarna egensinniga och självständiga. Roslagsfåren och flera allmogeraser är det inte. Rosorna är väldigt hemtama och vill helst vistas på beten de känner igen sig på (min uppfattning) + att de vill ha nattvila på ett känt ställe. De är också mycket tightare i flocken än gutarna, som ju kan ströva lite mer spritt i markerna.
-
Birgit, Gestrikefåren, har de ungefär samma storlek som värmlandsfåren?
Gutarna hoppar jag över, har haft vandringsbenägna får vad jag ska ;D
Tack för all info!!
-
Själv är jag väldigt förtjust i finull. Dock inser jag att rasen har både för och nackdelar.
Fördelarna är att de är goda mödrar, mjölkar bra för att sina ganska snabbt när det är dags vilket ger mindre juverinflammationer än ex gotlandsfåret.
Nackdelarna är att de behöver ha en ganska genomtänkt foderstat med bla mycket protein eftersom de ofta har många lamm i magen. Jag får jättefina slaktresultat, men då har jag analyserat ensilage med högt proteinvärde och fodrar med Tackfor före och efter lamning. Selen och vitaminer blir också avgörande när det är många foster.
Lamningarna behöver helst övervakas för att undvika förlorade lamm - de föder fram dem utan problem (oftast) men hinner inte alltid med nummer tre eller fyra.
Jag har fått bäst resultat genom att sätta övertaliga lamm (fler än två) i lammbar. Då växer alla lamm lika bra, och tackorna blir inte så slitna. Annars finns risk för svaga lamm som inte kommer intill, och tackor som får fula juver och/eller magrar.
Mina slaktvikter har legat mellan 18 och 22 kg vid fem månaders ålder, och jag har fått "bra" klassning (för att inte vara köttras).
När jag nu vet det jag vet och har hittat ett bra system för mina finull så kan jag inte tänka mig en trevligare, vackrare och mer komplett ras! :D
-
Själv är jag väldigt förtjust i finull. Dock inser jag att rasen har både för och nackdelar.
Fördelarna är att de är goda mödrar, mjölkar bra för att sina ganska snabbt när det är dags vilket ger mindre juverinflammationer än ex gotlandsfåret.
Nackdelarna är att de behöver ha en ganska genomtänkt foderstat med bla mycket protein eftersom de ofta har många lamm i magen. Jag får jättefina slaktresultat, men då har jag analyserat ensilage med högt proteinvärde och fodrar med Tackfor före och efter lamning. Selen och vitaminer blir också avgörande när det är många foster.
Lamningarna behöver helst övervakas för att undvika förlorade lamm - de föder fram dem utan problem (oftast) men hinner inte alltid med nummer tre eller fyra.
Jag har fått bäst resultat genom att sätta övertaliga lamm (fler än två) i lammbar. Då växer alla lamm lika bra, och tackorna blir inte så slitna. Annars finns risk för svaga lamm som inte kommer intill, och tackor som får fula juver och/eller magrar.
Mina slaktvikter har legat mellan 18 och 22 kg vid fem månaders ålder, och jag har fått "bra" klassning (för att inte vara köttras).
När jag nu vet det jag vet och har hittat ett bra system för mina finull så kan jag inte tänka mig en trevligare, vackrare och mer komplett ras! :D
Vi har för tillfället inte något stall så våra får har bara ett utegångsstall. Iofs är det så jag vill ha det i fortsättningen också. Vi försöker styra lammningen till våren så att lammen inte far illa i kylan, så för oss är det inte optimalt med en ras som kräver lite mer passning och omvårdnad vid lammningar.
-
Jag har värmlandsfår sedan ett år. Resultat hittills är mycket små slaktkroppar och ekonomiskt förlorar jag rejält, men det finns nog variationer.
-
lollo, vad menar du med förlorar? Om du säljer kött, ull o skinn själv, hur kan du då förlora? Säljer för billigt?
Kanske slaktar du också för tidigt i förhållande till när de är födda? Först och främst måste man kolla att ryggmuskeln (kotlettraden) är utfylld, så de inte är vassa i ryggen. Detta gäller oavsett storlek på djuren.
-
Jag känner inte igen mig i kommentaren att gutefår är vandringsbenägna och gärna uppträder lite spritt när de betar ute i markerna. Mina gutefår går mycket samlat och har aldrig stuckit för mig. Kollegor med gutar har heller inte haft sådana problem. En fördel jag tror gutar har är att med rätt livdjur kan de leverera ganska pampiga slaktkroppar för de som vill ha mycket kött i utbyte. Att de har lätta lamningar och är goda mödrar har redan nämnts. En nackdel de har är hornen: de kan fastna i trånga foderhäckar och fårnät, mm med dem. Det skall vägas mot att hornen är bra "handtag" vid hantering och försvar mot rävar och hundar.
-
Jag kan nog ha varit lite snabb att slakta i år. jag var så rädd de skulle bli feta. Förra året hade jag gotlandsfår å de blev på tok för feta. Men jämfört med gotland, kan man nånsin komma upp i samma slaktvikter?
-
Det är tur att jag har lite tid på mej att tänka vilken ras jag vill. Ni har gjort mej sugen på lite allt möjligt ;)
-
Går lantraserna på björkbark? Mina rör inte björkarna, men är på alla andra träd.
Det är nämligen så att jag får låna en björkskog till mina får av en granne, men går de på nävern så är det bäddat för grannfejd ;)
-
Hur det är med björk vet jag inte, men jag tänkte på att lantraser verkar vara petigare i maten är köttraser. En granne har nåt slags biffiga köttfår och de äter allt, medan mina gutar finäter och ratar allt som är grovt. Så det beror på vad för slags beten du har också, vilken ras som passar dig.
-
Vi har också värmlandsfår som du träffat AnetteK, som du sett är de rätt stora jämför med andra lantraser, nu har jag inte haft andra raser men jag tycker värmlänningen är trevlig, lagom stor, äter inte så mycket, däremot är de duktiga slyavverkare. De är sociala utan att vara skrikiga och de har en kanonbra ull till tovning.
Ett plus till är att vi kan byta avelsdjur isf ;D
-
Mina Gotlandfår har aldrig rört björkar - men småbjörkar (sly) får aldrig en chans att komma upp.
Däremot gnager de på ek, ask, sälg, hassel och speciellt apel!!!
Vid närmare eftertanke är det nog endast björk de lämnar ifred... :o
-
Bra tänkt, Kimma. Det blir nog så då. Alltid bra med byteshandel. Föredrar det framför köp o sälj ;D
Vid närmare eftertanke är det nog endast björk de lämnar ifred... :o
Jag har läst någonstans att björk är det allra sista får rör, men jag tänkte att det kanske var annorlubda med vissa lantraser.
-
Nej, björkbark står inte högt i kurs hos får. Mycket äter de, men det har jag inte råkat ut för än. Däremot späda löv på björksly. Det är väl den pappersaktiga konsistensen de inte gillar. Björksav dricker de gärna däremot.
-
När jag avverkar i skogen och fåren följer efter mig så går mina gutefår löst på den jämna släta tallbarken högst upp i trädkronorna och aspbark. På asparna går även de späda kvistarna åt direkt. Det är likadant med ekarna: barken är för grov men det yttersta av ekkvistarna knipsas av omgående. Får de välja och är bortskämda skippar de tallbarret och föredrar den släta barken. Jag har även grannar med mindre bortskämda får som äter både gran- och tallbarr. Grov björk står tyvärr inte högt i kurs hos fåren.
Bark och sly skall vara mycket fina mineralkällor till får.
-
I fårens sommarhage har de gått hårt åt både sly och större träd, vilket var meningen också. På vintern slänger vi in lite sly då och då. Om inte annat så har de lite att göra med det och ett plus är att slyet innehåller nyttigheter för dom.
Men björkarna har de inte rört i någon av hagarna, tack och lov :)