Alternativ.nu
Djur => Brukshästar => Ämnet startat av: Körven skrivet 04 okt-07 kl 10:30
-
Fick se en annons i Hästfokus om en bok som heter Ridning och rädsla.Jag undrar varför i herrans namn utsätta sig för något som man är rädd för,var jag rädd för att rida skulle jag inte göra det.Jag håller inte på med backhoppning,blotta tanken är avskräckande.Jag vet en dam som dricker öl innan hon skall rida,för då blir man mindre nervös sade hon.Det är tydligen vanligt att många är lite smårädda för sin egen häst,jag vet inte om det stämmer, tycker det låter lite underligt.
Körven
-
Det där kanske skulle vara en bok för mig.
Det var jag som drev på frågan att skaffa häst till vårt lilla jordbruk även om sambon inte var negativ till det. Han var också intresserad. Kan säga att jag höll på med hästar från det att jag var barn tills jag var runt 30 med ett uppehåll då barnen tog för mycker tid.
Vi köpte oss ett nordissto för några år sedan och min rädsla har satt gränser för mig medan mannen i huset som aldrig haft att göra med hästar i princip lärt upp sig på egen hand. Han harvar och kör timmer och rider tom henne utan problem. Hästen är helt underbar att ha att göra med.
Jag darrar som ett asplöv när jag sitter upp. Och måste hoppa av för hästen märker ju naturligtvis att jag är rädd.
Alla i familjen har försökt att peppa mig men jag säger nej, jag vågar inte(men jag vill egentligen).
Jag tror att det enda som gäller är att utmana rädslan för att komma över den och att sedan vara ihärdig tills man känner sig helt trygg.
Och då kanske just den boken kommer väl till pass för mig.
-
Jag är rädd för att rida, livrädd faktiskt :-\. Saken är bara den att varje gång jag ser mina barn på rida så blir jag så sugen på att hoppa upp själv och det är jätte jobbigt att inte våga. Förut så har jag haft massor av ursäkter (främst för mig själv) till att slippa rida. För det första så har jag en whiplashskada och för det andra så har vi bara haft ponnier. Nu har vi en gudomligt snäll häst som jag verkligen vill rida bara rädslan ger med sig, fast whiplashskadan är ju kvar förstås........ Jag älskar pysslet, allt från mockning till ryktning och kan tillbringa timmar med hästarna och bara umgås men något saknas. Jag går promenader med barn och hästar och bara önskar att det var jag som satt där uppe........men jag vågar inte :'( :'(.
Boken "Ridning och rädsla" är en kanon bok. Det finns så många människor som är som jag och som älskar hästar men inte kan njuta av det fullt ut. Därför utsätter man sig för det man är rädd för, när man väl kommit så långt att man vågar prova dvs.
Hoppas du fått svar på din fråga Körven.
Anette
-
Jag känner delvis igen mig..Fast för mig är det helt annorlunda..
Har ridit sen jag kan minnas och alltid jobbat heltid med hästar och främst problem hästar och unghästar. Har aldrig ens tänkt på att vara rädd!!
Men NU! Sen jag blev mamma har jag fått en psykos o är riktigt riktig rädd, för allt möjligt :-[
Jag tycker verkligen att det är rena personlighets förändringen och är faktist rädd för mig själv för det.
Har alltid tyckt att det är ett jäkla trams att man blir försiktigare nöär man blivit morsa... Inte nu längre..
Det har slutat med att jag sålde min finaste finaste häst pga. av att jag var rädd.. "Alla" hästar misssköter sig när jag är ute o rider o kör. Jag vet ju varför, jag sitter ju som en pinne i skiten o vrångdrar i tömmar o tyglar o kallsvettas o tror att jag ska dö!!!!!
Det går ju inte. Jag har sett massor med folk göra så o så skyller dom på hästen.. Men det är ju mig det är fel på! Tur man har lite självinsikt!
Gubben förstår ju problemet men kan inte fatta att det.. Försökte prata med svärmor o svärfar (dom är också i hästbranchen..) men dom tyckte nog mest att jag skojade lite o kunde inte ta detta riktigt allvarligt.. ;D
Men jag hyser gott hopp o ger inte upp än. Detta går nog över, om jag så måste gå i terapi för det!!!!!
en sak är dock lite lustigt, känner mig helt trygg med min kallblodstravare, hon är ändå bortskämd som få o bär sig dumt åt rätt så ofta, men hon är på nåt vis så harmlös att jag inte riktigt lyckas vara rädd för henne ;D
-
Man har väl helt enkelt iom. föräldrarollen blivit mycket duktigare på att förutse faror och praktiserar det lite här och där. Det kanske blir bättre när ungarna är utflugna.
Eller blir det ännuvärre när man blir mormor/farmor ???..Nä stopp då vill jag inte vara med. ;)
-
Jo, man blir verkligen harigare och försiktigare när man får barn. Vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det för att man inte bara har sig själv att tänka på längre ???. Innan jag fick barn så såg jag aldrig några risker utan bara fördelar med allt jag tog mig för. Nu är snart vintern och halkan här och måtte jag överleva den här vintern också utan att drutta ikull och bryta nått. För 20 år sen så ville jag bara åka kana på skorna och sladda med bilen men det skulle jag aldrig våga nu :-[.
Jag kunde hoppa upp på vilken häst som helst även om jag inte var ett dugg duktig på att rida, tanken på att ramla av fanns liksom inte. Idag vet jag igentligen inte vad som är mest skrämmande med ridning, det enda jag vet är att jag väldigt gärna vill men inte vågar :'(.
Anette
-
Tonåringar och yngre (män mest) tror ibland att de är odödliga. De klättrar på farande tåg, hoppar över starkströmsledningar och kör om i kurvor när de just har fått ut sitt körkort. (En del alltså.) Olycksstatistiken talar för sig, särskilt när det gäller trafiken. Delvis beror det på bristande erfarenhet. Ibland gör man något mindre genomtänkt, som kunde ha gått illa - men man hade tur - därför gör man inte om det och blir försiktigare med åren. Sen vet man ju med sig att man inte är lika smidig som förr och har kanske haft känningar av ont i ryggen, otränade vrister någon gång. Så då blir man försiktigare. Fast häromveckan läste jag i lokalbladet om en 85-årig tant som slagit sig illa. Hon hade försökt stegra cykeln upp på trottoarkanten. Så går det när man känner sig ung.
-
Jag har också en rädslans spärr mot att rida. Jag började inte rida förrän efter min 35-årsdag, hästen vi köpte var "helgalen" (rädd,flyktbenägen,alltid hungrig), något vi naturligtvis inte visste när vi köpte henne.
Men efter att hon tagits omhand av en duktig tjej och även jag fått tillräcklig "kunskap" så flöt allting på riktigt bra under några år. Min man köpte sig en egen häst och vi var ofta ute o red i skogen.
Tills den där förfärliga dagen då grannpojkarna äntligen lyckades att få in en helträff med sina slangbellor, blåsrör eller vad det nu var som de använde för att skjuta metallsplitter på min häst.
När hästen träffades så var vi mitt ute i skogen, hon fick panik och skenade och jag kastades av, fick armen inunder mig och en stubbe under armen gjorde att den bröts av.
Konvalecensen blev rätt lång, men värre blev det med den mentala återhämtningen. Det hjälpte inte att vi flyttade från området eller att hästen nu är en kolugn, omhändertagande dam som väl känner min rädsla och gör vad hon kan för att motverka den. Jag är skiträdd i alla fall och tar varje orsak till att slippa som något bra.
Däremot så älskar jag allt annat arbete med och kring hästarna. Slapp jag bara det dåliga samvetet för att jag inte använder dem "på riktigt" ::) så vore allt frid och fröjd.
-
Jag vet flera som är rädda, både sådana som alltid varit lite hariga och andra som blivit rädda på "ålderns" dag eller efter en obehaglig upplevelse. Jag har själv vid vissa tillfällen varit rädd när man rider hästar i hög tävlingskondition som känns som att de skulle kunna explodera när som helst eller första gången man ska rida en oinriden häst.
Jag är dock så tjurigt lagd och så säker i sadeln att jag aldrig skulle backa och kliva av utan rider istället på framåt lite extra. Om man aldrig någonsin är rädd vid ridning så rider man antagligen väldigt "säkra" hästar, har aldrig ramlat av och slagit sig ordentligt eller så har man låg självbevarelsedrift. Det är väl bara att gratulera hur som helst! ;)
Jag vet att det har funnits trådar om ridrädsla och hur man på bästa sätt botar den. En väldigt snäll och flegmatisk häst kan göra underverk, många gånger är ridrädslan kopplat till vissa individer med mer elektricitet.
-
Nä nä......nu skojar ni,är det sant att ni är rädda och ändå vill rida.
Vad mig anbelangar så har jag tillbringat tre tillfälen på lasarett,på grund av skador efter olyckor med häst.Senast så slog jag runt med en när den stegrade sig och fick den över mig,det gjorde extra ont eftersom det var en välandvänd grusväg vi landade på.När jag kom hem från lasarettet så var jag ut med samma häst och red,jag hade kryckan under stiglädret som ett gevär.
Körven
-
Är hästen kär så klart att man vill rida (eller köra)!!
Jag var aldrig speciellt rädd när jag red in min häst, trots att han har en hel del nerver och kan tvärnita lite då och då.. Men då hade jag ridit i princip dagligen under flera år, och dessutom en hel del barbacka, så jag satt ganska säkert i sadeln ändå. Så fick han problem med sadeln, och under tvåårs tid blev det väldigt sparsamt med ridning för min del. När vi så hittade sadel så hade jag inte samma balans som tidigare (vilket jag själv inte hade en tanke på ::)) så en utav de första ridturerna tvärnitade hästen för en älg, vilket blev en effektiv påminnelse att balansen inte satt som tidigare. Jag hade inte blivit speciellt rädd då heller om det inte vore för att jag gjort ett positivt gravtest ett par dagar tidigare.
Så gick det till att väcka min rädsla (eller, jag skulle hellre kalla det nervositet). Även sedan sonen var född och orsaken borta kvarstod nervositeten. Det kulminerade en vacker vinterdag när sonen var dryga året. Jag red ut, och han bara nått par kilometer när hästen stannade, och med vilt dunkande hjärta stirrade in i skogen. Min reaktion var "shit vi vänder", vilket vi gjorde. Efter en liten stund var hästen lugn igen, och jag kände mig dum och vände tillbaks igen. Samma reaktion igen på samma ställe, så jag vände åter hästen hemmåt. Kännde mig åter dum, och vände tillbaks. Tredje gången på samma ställe reagerade hästen åter likadant, men mitt förnuft förde en vild diskussion med mina instinkter, så vi blev stående kvar på det läskiga stället ett tag. Efter några minuter märkte jag att hästen lugnat sig, och det gick att få honom några meter frammåt. Samma reaktion igen, men nu testade jag åter att vänta ut honom, och mycket riktigt lugnade han sig efter några minuter, och vi gick några meter till. Tre gånger blev det att stanna och vänta ut honom, sedan kunde både jag och hästen fortsätta våran härliga ridtur med nyvunnet självförtroende!
Jag visste ju så pass mycket, både om hästar generellt, och om min häst att jag visste att problemet satt hos mig själv. Men det kan likafullt vara svårt att komma förbi ett hinder när man väl har byggt upp det! Men att sälja hästen för att jag har ett problem med mig själv att bearbeta skulle inte falla mig in! Den hästen är sina nerver till trots den mest fantastiskt prsitiva arbetsvilliga och härliga häst man kan leta upp!
-
Sen jag var liten har jag varit tokig i hästar och gjort allt för att tjata hål i huvudet på mina föräldrar om att köpa en häst åt mig vilket jag naturligtvis aldrig fick. I tonåren jagade jag upp "lånehästar" till höger och vänster och skötte vid 14 års ålder om 35 hästar nästan dagligen. Red dagligen trots att hästen inte blivit riden på 10 år efter första inridningen,tjejen var så snäll så det gick bra länge och väl tills vi mötte en traktor första gången, då landade jag på nacken, hjälmen sprack och sen gick jag hem 1 mil med hästen brevid mig, det tog ett par veckor innan jag vågade upp på henne igen. Det visade sig att ägaren "glömt" berätta att hon var rädd för traktorer, men det var också det enda.
Under årens lopp har jag ridit både arabkorsningar och nordsvenskar mm och åkt av många gånger, jag har brutit blygdbenet vid nåt barbacka tillfälle då jag landade med höften på en stor sten, slet av ligament i ljumsken och fick inre blödningar. Låg platt 4 veckor. Jag har slitit av huden från min knäskål då en annan häst försökte "torka" av mig mot taggtråden. Jag har blivit trampad sönder och samman på fötterna,blåslagen i ansiktet av nickande hästar, blivit nersprungen av nordsvenskar, slagit axlarna ur led och spräckt 3 revben etc etc. Utan att ge upp.
Men när jag som 23 åring fick jobb som stallchef på ett stort hyrstall och fick möjligheten att ta hand om en "skadad" häst förändrades allt. På den tiden gick jag med en hingst i varje hand ut i hagen varje morgon osv.
när jag då fick möjligheten att jobba med den här tjejen som stått nästan 6 månader på djursjukhus var jag överlycklig, och jag höll på i 6 månader med henne tills det gick att lasta henne utan att hon la sig, det gick att kratsa och rida henne osv,osv. Och ägaren ville nästan ge henne till mig för han kunde själv inte komma i närheten av henne när hon en morgon vid utsläppet plötsligt reser sig och slår ner mig med hovarna i ryggen, jag var gravid i 8:e månaden och var nära att förlora yngste sonen. Sen dess har jag inte suttit på en häst och lär nog aldrig göra det mer heller..och mig veterligen är hästen avlivad idag. :-\
-
Nä nä......nu skojar ni,är det sant att ni är rädda och ändå vill rida.
Vad mig anbelangar så har jag tillbringat tre tillfälen på lasarett,på grund av skador efter olyckor med häst.Senast så slog jag runt med en när den stegrade sig och fick den över mig,det gjorde extra ont eftersom det var en välandvänd grusväg vi landade på.När jag kom hem från lasarettet så var jag ut med samma häst och red,jag hade kryckan under stiglädret som ett gevär.
Körven
Och om den försökte stegra sig igen, skulle du inte få minsta lilla andrenalinkick?
-
när jag då fick möjligheten att jobba med den här tjejen som stått nästan 6 månader på djursjukhus var jag överlycklig, och jag höll på i 6 månader med henne tills det gick att lasta henne utan att hon la sig, det gick att kratsa och rida henne osv,osv. Och ägaren ville nästan ge henne till mig för han kunde själv inte komma i närheten av henne när hon en morgon vid utsläppet plötsligt reser sig och slår ner mig med hovarna i ryggen, jag var gravid i 8:e månaden och var nära att förlora yngste sonen. Sen dess har jag inte suttit på en häst och lär nog aldrig göra det mer heller..och mig veterligen är hästen avlivad idag. :-\
Vilken fruktansvärd upplevelse, tur att det gick bra med sonen! Jag var ytterst försiktig (både med min egen) men främst med andra hästar då jag gick med min stora tvillingmage. En olycka händer så lätt.... :-\
-
Rädd och rädd, det finns ju olika grader av rädsla. Och om man lyckas övervinna en rädsla växer man ju oerhört som människa!
Jag har tex med årens lopp blivit en smula hopprädd när hindren börjar komma upp mot 1,20 sådär, trots att jag tävlingshoppat högre än så. Så nu börjar jag om och hoppar låga höjder tills jag blir riktigt säker på dom, och så får jag väl höja 10 cm i taget. :) Kanske får jag acceptera att jag inte kommer att hoppa de höjderna i framtiden igen, och bli dressyrryttare istället....
Nuförtiden angriper jag också rädslan på ett annat sätt; jag hoppar för en bra tränare som kan hjälpa mig att göra det på ett säkert sätt. Mitt sto som jag köpte i våras kommer han att få hoppa först, och sedan berätta för mig vilka knappar jag ska trycka på, innan jag ger mig på någon hoppning med henne.
-
Vilken fruktansvärd upplevelse, tur att det gick bra med sonen! Jag var ytterst försiktig (både med min egen) men främst med andra hästar då jag gick med min stora tvillingmage. En olycka händer så lätt.... :-\
Jo men det inser man inte då, visst barnet ligger skyddat men de förvärkarna jag fick efter att ha kastat mig undan för nästa stamp på magen under staketet var inte sköna, och säkerligen inte bra för systemet..jag var dock tillbaks på jobbet efter 4 dagar men som sagt har jag inte suttit på en häst sen dess.
-
Rädd och rädd, det finns ju olika grader av rädsla. Och om man lyckas övervinna en rädsla växer man ju oerhört som människa!
Jag har tex med årens lopp blivit en smula hopprädd när hindren börjar komma upp mot 1,20 sådär, trots att jag tävlingshoppat högre än så. Så nu börjar jag om och hoppar låga höjder tills jag blir riktigt säker på dom, och så får jag väl höja 10 cm i taget. :) Kanske får jag acceptera att jag inte kommer att hoppa de höjderna i framtiden igen, och bli dressyrryttare istället....
Just hoppning har en fördel i att man kan gå så stegvis uppåt. Jag har nog alltid varit lite harig (men jag gillar adrenalinkicken) men jag lever fortfarande på att jag i min ungdom tränade på 1.35 och tyckte 1.10 var en baggis. Nu tycker jag det ser enormt ut men jag skulle gärna vilja gå tag i en häst att låna för hoppkurser och börja träna igen.
Nuförtiden angriper jag också rädslan på ett annat sätt; jag hoppar för en bra tränare som kan hjälpa mig att göra det på ett säkert sätt. Mitt sto som jag köpte i våras kommer han att få hoppa först, och sedan berätta för mig vilka knappar jag ska trycka på, innan jag ger mig på någon hoppning med henne.
Smart drag, jag hoppade själv in båda mina f.d. hästar, den första var en otrolig talang men jag ramlade av konstant eftersom han hoppade för kung och fosterland och drog upp bakbenen med sådan kraft mitt över hindret att jag ofta flög i katapultbana. Det tog nästan ett år innan jag började sitta kvar men jag hade säkerligen haft mycket till godo om jag haft någon mer kunnig att slänga upp på hästryggen.
Min förra häst var rätt medelmåttig hoppare och jag kände mig aldrig helt säker. Jag tog dock hjälp på kvalitetsbedömningen med hoppbiten och körde dressyren själv.
En god tränare som dessutom kan sitta upp själv är guld värd!
-
Här är en till som ställer sig till skaran rädd... Jag blev skitskraj att rida efter att jag fick min son.Jag var så osäker och rädd för större starka hästar (jämför med shettis,russ osv) så jag sålde nordisen och intalade mig att körning är min grej.. Men jag är skraj där också fast jag tar mig över det hindret var gång jag kommit i vagn.
Men jag ska rida igen,men det ska vara den snällaste Nordis man kan tänka sig då. Och den har jag inte hittat än(har inte letat aktivt heller).
Bara jag kommit upp så släpper rädslan ,men stunden innan är jag som ett asplöv i ben och armar.Pulsen 290 och andningen mer likt hyperventilering :-[
Men hinder är till för att röjas,så också den biten så småningom. ;)
-
Och om den försökte stegra sig igen, skulle du inte få minsta lilla andrenalinkick?
Det finns saker man inte skall lära en häst,det ena är att stegra sig och det andra är att lägga sig.Jag har gjor båda delarna,så är det någon som funderar på det så är mitt råd att låta det vara.
Nä jag får ingen adrenalinkick av att han reser sig (hästen alltså) men naturligt vis på komando,han kan göra skolsprång okså,men nu är han så lat och otränad så det är nog uteslutet att han skulle göra det.
Jag har nog en naturlig försiktighet eller "intution" på vad jag skall göra eller inte,men det kan tyckas att jag är dumristig många gånger men jag har kalkylerat det noga och mentalt förberett mig.
Det finns saker som jag inte gör,men många älskar,att hoppa över hinder i ridhus eller paddok.Det beror på att jag blev alvarligt skadad i min ungdom vid ett sådant tillfälle.Det var några flickor som blev sura på mig och flyttade ihop en trippel så hästen landade i hindret.Hästen skadades alvarlig och fick avlivas,saken blev polisanmäld,men det löstes med pengar för att tystas ner.
Jag vet inte om jag är rädd men jag gör det inte gärna.
Körven
-
Hade aldrig ridit på dom första 37 första åren i mitt liv. När jag var 35 började jag köra häst. Köpte min första nordsvenska brukshäst då, en 8 årig avelshingst. Körde mycket med honom i både jord och skog och även en del remmalag i stadsmiljöer.
En dag i skogen tänkte jag att det skulle vara kul att prova rida, så jag tog mig upp på honom barbacka med selen på. Jag hade aldrig ridit och han hade aldrig blivit riden, men vi var ju kompisar, så va fan.
Reko som han heter tyckte det var skumt att jag satt där uppe och tog inte ett steg framåt. Tilläggas kan att jag kör honom i skogen med tömmarna hängandes på selen, han går på rösten.
Efter flera minuters försök tog han ett steg och hoppade nästan till när han märkte att jag följde med, ytterligare någon minut ett steg till, sen red jag mer än jag körde den hösten och vintern.
Även fast jag litar på Reko så känner jag mig aldrig lika säker på hästen som jag gör på en vagn eller redskap bakom. Skall väl inte säga att jag var rädd, men osäker jämfört med körningen där jag inte ser några begränsningar i vad vi kan göra.
Min dåvarande, fälttävlansryttare tyckte precis tvärtom, hon kände sig osäker med tömmar i hand på en vagn. "Man känner ju inte hästen" sa hon, "men man ser den ju sa jag". Olika är synsätten
Klart man känner sig mer trygg med det man är van vid!! Det är därför jag tänker skaffa en ordentligt inkörd häst om/när det blir dags! Inriden behöver den inte vara, då jag känner mig helt tillfreds med att utföra det själv! Min egen häst satt jag upp på för första gången på väg ut till hagen, med grimma och grimskaft, ovanpå täcket.. Hans reaktion var precis som din nordis, han vred på huvudet och såg frågande på mig, och förstod inte att han skulle röra sig.. Eftersom han var van vid tömkörning hade jag träns och spö nästa gång jag satt upp, vilket gjorde kommunikationen lite smidigare! En mer sammarbetsvillig häst får man leta efter, han gör alltid sitt bästa, och han gör det med sann glädje :-*!
Däremot har jag varit med om en olycka vid inkörning (då jag blev övertalad att gå lite för fort fram) så en förspännd häst har jag respekt för, tycker det är lite läskigt just när hästen börjar gå! Fast jag har övat lite med morsans shettis!
(dock känner jag mig inte ett dugg osäker med tömmar i hand, tömkörning är det bästa jag vet! Och man ser ju hästen, känner man den väl ser man ofta vad den tänker göra innan den gör det! Men på en vagn som rör sig känner jag inte att jag har riktigt kontroll..)
-
Det finns saker man inte skall lära en häst,det ena är att stegra sig och det andra är att lägga sig..
Körven
Nu menar jag stegring utan kommando, d.v.s. att hästen plötsligt exploderar under dig.
-
Det finns saker man inte skall lära en häst,det ena är att stegra sig och det andra är att lägga sig.Jag har gjor båda delarna,så är det någon som funderar på det så är mitt råd att låta det vara.
;D ;Dman ska inte lära hästen sånt man inte klarar att hantera..
-
Vilken bra tråd! Ett ämne som är känsligt och inte pratas så mycket om! Måste säga att jag förvånades över att så många här inne (erkände) att de var rädda.
Jag har ridit sen barn och var då aldrig rädd. Det var jag inte heller föränns jag gjorde lumpen i kavalleriet där nästan bara nybörjare red hästarna. Hästarna blev förstörda av detta (enligt mig..! Inga hagar, bara nya, mestadels dåliga, ryttare och ständigt parader på stan...) och jag fick rida de svåraste hästarna. Detta pluss att de andra ryttarna inte hade kontroll på sina hästar (och kunde komma farande förbi i full kareta..) gjorde mig riktigt rädd för första gången.
Nu har min man en ardenner som är lugnet självt (förutom framför vagn där tidigare ägare fått henne att skena , vilket vi märkte en dag..) och jag älskar att rida henne! Jag har även ett 3-årigt vbl sto som jag haft i två år och som nu varit på inridning hos min moster och varit hemma hos mig i tre veckor efter det. Jag har ridit henne 6 gånger.
Var riktigt rädd en gång när jag red henne då hon inte förstod vad jag menade och blev nervös och sprang fortare och fortare (jag knep med knäna, dumma mig..) MEN Jag hoppade av, longerade henne en stund så att jag fick pusta ut och samla nytt mod och hon springa av sig lite energi, sen satt jag upp (så stolt över detta) och jag red igen, och det gick bra! Jag dröjde ut en dryg vecka med att rida igen.. men det gick bra, och gången efter det oxå ;D
När jag var så rädd men ändå satt upp igen och inte lät rädslan slå ner mig så kände jag hur jag växte, då var jag nästan glad att jag var rädd (ett par dagar efteråt), så jag fick möjligheten att jobba med mig själv! Låter det konstigt?
Jag tror att en sak många är rädda för när det gäller ridning (och övriga livet för all del) är att tappa kontrollen, att inte kunna bestämma längre. Jag är inte så rädd för att ramla av, utan för att tappa kontrollen (som om man någonsin har det över låt oss säga 850 kg bjässe.. hehe) men främst är jag rädd, för att misslyckas. Nu är jag dock bara glad och förväntasfull inför nästa ritt ;)
(sorry vilket långt inlägg :-[..)
-
Jag har varit livrädd. Nästan alltid för att rida. Ändå har jag gjort det sedan jag var elva år. Vågade bara skritta med ledare i början. Men fick ett snällt russ utav mamma som jag skrittade omkring på tills jag vågade ta ett travsteg. Det gick ju bra så ett par veckor senare vågade jag med två travsteg osv. Men det tog många år innan jag vågade prova att galoppera. På ridskolans hästar gick det bra. Där landar man ju dessutom förhållandevis mjukt i manegen...
Hade senare en D-ponny som jag testade det mesta med bla. fälttävlan, hoppade mycket osv. likadant med halvblodet. Då efter många års ridning hade rädslan försvunnit så länge jag red mina egna hästar som jag kände. Andras hästar gick inte. Hade sedan uppehåll när jag fick första barnet. När jag sedan började rida igen så åkte jag av min D-ponny så illa att jag spräckte några revben. Efter det har jag bara skrittat ett fåtal gånger . men har nu inte vågat alls på tre år. Saknar ridningen något fruktansvärt men jag klarar det inte.
Idag har jag istället miniåsnor och kör och är inte det minsta rädd när jag sitter i vagnen. Har också funderat på en större åsna att rida. Det känns säkrare än hästar...
Så Körven: har man en passion för något så försöker man även om man är livrädd...
-
Jag har svårt att förstå varför man utsätter sig för "hästar"om man är rädd för dom.Men man behöver inte förstå allt här i världen.Funderar på om det inte kan blandas i hop lite med spänning också.
Många skriver om lugna trygga Kallblod...........Den absolut lugnaste häst jag träffat på var en Arab hingst,jag tror inte det fanns något som kunde få honom att tappa fattningen.
Körven
-
Jag har svårt att förstå varför man utsätter sig för "hästar"om man är rädd för dom.Men man behöver inte förstå allt här i världen.Funderar på om det inte kan blandas i hop lite med spänning också.
Många skriver om lugna trygga Kallblod...........Den absolut lugnaste häst jag träffat på var en Arab hingst,jag tror inte det fanns något som kunde få honom att tappa fattningen.
Körven
Fast det är ganska ovanligt. Araber brukar ha nerverna på utsidan och inget jag rekommenderar hästrädda. Men alla individer är olika.
-
O allt beror på vad man är van vid!
Jag sitter hundra gånger hellre på vilken som helst travhäst än på ett halvblod eller annan sorts ridhäst. Travarna må var tokiga eller vad som nu sägs men dom vet jag var jag har iallafall!!! Det är bara att släppa på dom så ordnar det sig när dom fått löpa en bit.. Gör så med en ridhäst som tramsar eller är på tårna av nån annan anledningen, då blir det sken eller..så kanske dom inte orkar så långt.. ::)
-
Fast det är ganska ovanligt. Araber brukar ha nerverna på utsidan och inget jag rekommenderar hästrädda. Men alla individer är olika.
Hur stor erfarenhet har du av Arabhästar?´Det är ett vanligt påståendet när erfarenheten av dem inte är så stor.Presis som med travare,dom skall ju också vara nervösa eller hur.Åk ner till High Chapparal och se vad dom har för hästar i stuntshowen.Förr så small det ju rätt bra,och hästarna brydde sig inte ett dugg.
Körven
-
Fast det är ganska ovanligt. Araber brukar ha nerverna på utsidan och inget jag rekommenderar hästrädda. Men alla individer är olika.
Nja, ska vi snacka fullblodstemperament så bör vi nog hålla oss till de engelska fullbloden.. DÄR kan man tala om att ha nerverna på utsidan.
Sen till sist så har det ju mycket med ryttaren att göra. Är ryttaren nervös så blir oftast hästen det också, oavsett ras. I ett stall vi hade vår dam för många år sedan lånade jag stallägarens häst, så jag och mor min kunde rida ut tillsammans. Stallägaren berättade nästan dagligen om hur rädd hästen var för kor. Vi red förbi en hage med ungtjurar, och tjurarna komm mot oss i full karriär, bockandes och hoppandes. Hästen jag satt på, som hade ord om sig att vara så förfärligt rädd för kor verkade mest nyfiken den dan.. Inte ett tecken på nervositet inte!
Den enda häst jag känner som inte låter sig påverkas av ryttaren är vårt gammelsto. Men då är hon en utpräglad ledarhäst, som är så trygg i sig själv att den mest nervösa människa brukar bli lugn i hennes sällskap.
-
Håller med föregående talare om att fullbloden är bra hästar som har skallen med sig. Jag som är rädd sätter mig hellre på ett fullblod (obs inte ett startklart då) än en arab. Men så har jag ju iofs. bara goda erfarenheter av fullblod. Inga dåliga av araber heller iofs men tycker de är bra mycket nervigare..
-
Hur stor erfarenhet har du av Arabhästar?´Det är ett vanligt påståendet när erfarenheten av dem inte är så stor.Presis som med travare,dom skall ju också vara nervösa eller hur.Åk ner till High Chapparal och se vad dom har för hästar i stuntshowen.Förr så small det ju rätt bra,och hästarna brydde sig inte ett dugg.
Körven
Har ridit och pysslat med ett flertal och de har varit sprättiga och fariga. Sitter då hellre på en travare (som enligt min uppfattning knappast är nervösa) eller ett fullblod§.
Sist jag var på high chapparal så var de flesta quarters om jag inte minns helt fel. Såg nog någon arab. Men om de reagerar där eller inte beror ju på att de är tränade. Om de hamnar i en situation som är trygg för hästen (även om det smäller) så kommer inte den nervigaste häst att reagera. Det är när de hamnar utanför en trygg situation som du kommer märka av nervighet eller inte. Och min erfarenhet av travare är att de oftast inte reagerar nämnvärt på en okänd situation ex. nytt ställe.
Men visst finns det alltid undantag oavsett vilken ras vi pratar om.
-
Jag var under ett år fodervärd åt ett arabiskt fullblod. Den hästen visade på en intelligens jag inte sett hos andra hästar, var enormt lättlärd, lyhörd och samarbetsvillig. Men å andra sidan hade hon en otroligt snabb reaktionsförmåga som jag då upplevde som "skvättighet". Det kunde vara ett litet löv som prasslade i buskarna som gjorde att hästen utan att jag ens hann reagera hade flugit en och en halv meter i luften och sedan landade två meter därifrån. Jag satt på backen och undrade vad som hänt?????
Men hästen stannade alltid och tittade var jag var(hon kom alltid fram till mig) och skenade aldrig iväg. Det handlade alltid om korta imulsiva skutt i olika riktningar för att sedan kolla in var det kom ifrån.
Vår kallblodstravare däremot tar en god stund på sig att ens fatta om hon ska bli rädd... Men blir hon rädd då så har man inte mycket att sätta emot.
Nu har det inte hänt ofta men en gång var när det kom två cyklister från ett håll och en människa med hund från ett annat.
Hästen hade nyligen blivit jagad av en hund i hagen så hon hade redan en dålig erfarenhet i kontakt med hundar.
Det resulterade till ett sken med dottern på ryggen.
Dagen efter var vi ute i skogen hela familjen med cyklar och hund och dök upp från olika håll och kanter. Hästen har sedan dess aldrig skenat vare sig för cyklister eller hundar.
Jag har ju redan byggt upp en rädsla för ridning och ser i förväg alla faror så för mig vill det nog till att ta ett rejält skutt till ruta ett om det ska gå att reparera.
-
Har ridit och pysslat med ett flertal och de har varit sprättiga och fariga. Sitter då hellre på en travare (som enligt min uppfattning knappast är nervösa) eller ett fullblod§.
Sist jag var på high chapparal så var de flesta quarters om jag inte minns helt fel. Såg nog någon arab. Men om de reagerar där eller inte beror ju på att de är tränade. Om de hamnar i en situation som är trygg för hästen (även om det smäller) så kommer inte den nervigaste häst att reagera. Det är när de hamnar utanför en trygg situation som du kommer märka av nervighet eller inte. Och min erfarenhet av travare är att de oftast inte reagerar nämnvärt på en okänd situation ex. nytt ställe.
Men visst finns det alltid undantag oavsett vilken ras vi pratar om.
Ja du mides helt fel ang quarters på Hig Chapparal,det du tog för quarters var Polska halvblod,visst det finns några men merparten är Araber.Att Araben upplevs som sprättig beror på att det är deras sätt att regera blixtsnabbt.Det kan verka skrämmande på Fläskpolleryttare.Deras sprättighet eller snabbhet är grunden i all ridning och körning.Engelska fullblod eller Amerikansk varmblodstravare eller vad du vill,deras snabbhet beror på att dom har Arabens gener.
Du får givetvis tycka vad du vill om Arabhästar,men påstå att dom är farliga och sprättiga,har nog ingen förankring hos den som har lite erfarenhet av Arabiskt fullblod.
Körven
-
Ja du mides helt fel ang quarters på Hig Chapparal,det du tog för quarters var Polska halvblod,visst det finns några men merparten är Araber.Att Araben upplevs som sprättig beror på att det är deras sätt att regera blixtsnabbt.Det kan verka skrämmande på Fläskpolleryttare.Deras sprättighet eller snabbhet är grunden i all ridning och körning.Engelska fullblod eller Amerikansk varmblodstravare eller vad du vill,deras snabbhet beror på att dom har Arabens gener.
Du får givetvis tycka vad du vill om Arabhästar,men påstå att dom är farliga och sprättiga,har nog ingen förankring hos den som har lite erfarenhet av Arabiskt fullblod.
Körven
Var hittar du att jag har kallat dem för farliga???
Det har jag aldrig någonsin gjort. Har heller inte påstått att jag ogillar araber. Finns inga hästraser som jag inte gillar. Alla för deras olika egenskaper. Men är man rädd för ridningen så ska man inte utsätta sig för att sätta sig på hästar som sprätter eller studsar utan välja en mer sävlig ras att sätta sig på tills man har blivit av med rädslan.
(vill rekommendera åsnor för deras otroliga lynne och att de inte studsar när de blir skrämda utan de stannar)
Och araben, travaren och fullblodet MÅSTE stå högt i blod (dvs. få mer nerv, framåtanda osv) för att klara sina uppgifter, dvs. att springa fort så inget fel i det.
-
Och araben, travaren och fullblodet MÅSTE stå högt i blod (dvs. få mer nerv, framåtanda osv) för att klara sina uppgifter, dvs. att springa fort så inget fel i det.
Det är inget fel i det påståendet, det har ju sin poäng. Men vill ändå passa på att påpeka för dom som inte vet, att dom bästa travhästarna är hur coola o lugna som helst och rent lata i träning.
Dom som är "heta o tokiga" eller sprättiga funkar inte som travhästar..
Ifall någon nu trodde annat.. ::)
Nån som träffat Victory Tilly tex? Lugnare häst får man ju leta efter!!!
-
Det är inget fel i det påståendet, det har ju sin poäng. Men vill ändå passa på att påpeka för dom som inte vet, att dom bästa travhästarna är hur coola o lugna som helst och rent lata i träning.
Dom som är "heta o tokiga" eller sprättiga funkar inte som travhästar..
Ifall någon nu trodde annat.. ::)
Nån som träffat Victory Tilly tex? Lugnare häst får man ju leta efter!!!
Nä, tyvärr har jag inte fått den chansen. Men har träffat många andra starthästar och de uppför sig alltid exemplariskt.
det är väldigt intressant att se en starthäst precis innan man plockar ut dem från stallarna.. Hur otroligt fokuserade de är...
-
Var hittar du att jag har kallat dem för farliga???
Det har jag aldrig någonsin gjort. Har heller inte påstått att jag ogillar araber. Finns inga hästraser som jag inte gillar. Alla för deras olika egenskaper. Men är man rädd för ridningen så ska man inte utsätta sig för att sätta sig på hästar som sprätter eller studsar utan välja en mer sävlig ras att sätta sig på tills man har blivit av med rädslan.
(vill rekommendera åsnor för deras otroliga lynne och att de inte studsar när de blir skrämda utan de stannar)
Och araben, travaren och fullblodet MÅSTE stå högt i blod (dvs. få mer nerv, framåtanda osv) för att klara sina uppgifter, dvs. att springa fort så inget fel i det.
Där ser man faran av att inte andvända eller tolka språket rätt (dialektala ord)............Farig ---Farlig
Att du upplever vissa hästar som sprättiga o fariga är fårståligt,om du jämför dom med Åsnor.Märkligt är också att jag är ingen vänn av Arabhästar,tycker inte att dom är speciellt vackra,"struttiga" att rida,och frånvarande på något vis.
Hade en gång funderingar på att försöka få tag på en Mula eller Mulåsna (glömmer alltid bort vem som är vem) att ha som packdjur under en klövjesadel.Dom har även en lugnande inverkan på hästarna,att ha med en åsna när man rider unghästar vore helt perfekt.
Att det inte blev någon Åsne affär av,berodde på ägarna.Mycket märkliga får jag låv att säga,dom kom hit och hälsade på med en halvnaken flicka på 10-12 år.Tre kärringar och en gubbe som liknade ett lik,som tur va så flyttade dom till Dalarna eller vart det var.
Körven
-
tycker inte att dom är speciellt vackra,"struttiga" att rida,och frånvarande på något vis.
Herre gud är du säker på att det var en renrasig fullblodsarab du red???
Jag har ridit Fullblod(engelsk),New Forest,Russ,shettis,Ardenner,Nordsvensk,Halvblod,Fjord och ingen av dessa raser kommer i närheten av en arabs mjukhet i steget/rörelserna! När jag började rida mina föräldras araber så var det som att sätta sig i den bekvämaste fåtölj man kan hitta.Så mjuk,följsam och helt underbar känsla att rida . Nej att skriva att rida arab ä struttigt slår jag helt bort för det stämmer inte.
Sen att araben är frånvarande är ju helt förkastligt att skriva ;) för en mer alert häst får man leta efter de lyssnar till sin ryttare (om man kan kalla sig för ryttare och inte "åkare").
Att ett fåtal är vackra håller jag med om, inte många som får en att tappa andan längre.Korta halsar eller för smala. Raka halvblodsliknande huvud.Nej tacka vet jag de äldre modellerna av araber.De som inte var sönderavlade.
-
Det är inget fel i det påståendet, det har ju sin poäng. Men vill ändå passa på att påpeka för dom som inte vet, att dom bästa travhästarna är hur coola o lugna som helst och rent lata i träning.
Dom som är "heta o tokiga" eller sprättiga funkar inte som travhästar..
Ifall någon nu trodde annat.. ::)
Nån som träffat Victory Tilly tex? Lugnare häst får man ju leta efter!!!
Jag tror det är ett drag som kännetecknar de flesta framgångsrika tävlingshästar.. Tjejen som hade min gammeltant nör hon var aktiv hopphäst berättade att hon kunde vara uppstallad i ridhus med en bom mellan hästarna. Och medan de andra hästarna förde ett himla liv stod hon och sov. Kommentarer som "kan den där gamla kossan över huvudtaget röra sig??" hördes då och då, men inte när det var hennes tur att ändra tävlingsbanan! Hon har ett otroligt tävlingspsyke och sparar helt enkelt energin till dess hon behövde den! Vilket hon också skördade en del framgångar på. Något jag senare fått höra från folk som varit funktionärer på ryttar-vm att det var ett karaktärstrag som var markant mer förekommande på hästar som deltog i de sammanhangen.. Jag tror att om man ska nå långt så behövs det en häst med rätt psyke och inställning oavsett disciplin. Hennes avkomma skulle inte alls nå samma framgångar är jag helt övertygad om. Han har ingen vilja att vinna! Om man är ute och galopperar så vill han hellre ligga bakom, medan gammelmorsan skulle kunna springa till hon stupar hellre än att släppa förbi nån annan. Ang nervigheten så är hon lugnet själv, medan hennes avkomma har rätt mycket nerv.
-
Där ser man faran av att inte andvända eller tolka språket rätt (dialektala ord)............Farig ---Farlig
Att du upplever vissa hästar som sprättiga o fariga är fårståligt,om du jämför dom med Åsnor.Märkligt är också att jag är ingen vänn av Arabhästar,tycker inte att dom är speciellt vackra,"struttiga" att rida,och frånvarande på något vis.
Hade en gång funderingar på att försöka få tag på en Mula eller Mulåsna (glömmer alltid bort vem som är vem) att ha som packdjur under en klövjesadel.Dom har även en lugnande inverkan på hästarna,att ha med en åsna när man rider unghästar vore helt perfekt.
Att det inte blev någon Åsne affär av,berodde på ägarna.Mycket märkliga får jag låv att säga,dom kom hit och hälsade på med en halvnaken flicka på 10-12 år.Tre kärringar och en gubbe som liknade ett lik,som tur va så flyttade dom till Dalarna eller vart det var.
Körven
Nope, jämför inga hästar med åsnor. För hästarna har jag hållt på med sedan jag var liten och åsnorna har jag bara haft i åtta månader. Tipsade bara om åsnor för de som är rädda för ridningen.
Men åsnor och hästar SKA absolut inte jämföras gör man det gör man en mycket grov miss.
Hänger dock inte riktigt med på vad du menar i början av ditt inlägg med att använda eller tolka språket för du skrev faktiskt farlig i det inlägg jag citerade vid tidigare tillfälle... Eller förstår jag det hela helt fel???
-
Herre gud är du säker på att det var en renrasig fullblodsarab du red???
Jag har ridit Fullblod(engelsk),New Forest,Russ,shettis,Ardenner,Nordsvensk,Halvblod,Fjord och ingen av dessa raser kommer i närheten av en arabs mjukhet i steget/rörelserna! När jag började rida mina föräldras araber så var det som att sätta sig i den bekvämaste fåtölj man kan hitta.Så mjuk,följsam och helt underbar känsla att rida . Nej att skriva att rida arab ä struttigt slår jag helt bort för det stämmer inte.
Sen att araben är frånvarande är ju helt förkastligt att skriva ;) för en mer alert häst får man leta efter de lyssnar till sin ryttare (om man kan kalla sig för ryttare och inte "åkare").
Att ett fåtal är vackra håller jag med om, inte många som får en att tappa andan längre.Korta halsar eller för smala. Raka halvblodsliknande huvud.Nej tacka vet jag de äldre modellerna av araber.De som inte var sönderavlade.
Jag tror att den arab jag red på senast är renrasig...........Han har vunnit några priser och andvänts som avelshingst.Den som vet lite om arabhästar vet nog vilken det är,han har några avkommor.En rebus...Han är uppkallad efter ett företag som tillverkar kanoner,dä du nu får du tänka till.
Körven
-
Nope, jämför inga hästar med åsnor. För hästarna har jag hållt på med sedan jag var liten och åsnorna har jag bara haft i åtta månader. Tipsade bara om åsnor för de som är rädda för ridningen.
Men åsnor och hästar SKA absolut inte jämföras gör man det gör man en mycket grov miss.
Hänger dock inte riktigt med på vad du menar i början av ditt inlägg med att använda eller tolka språket för du skrev faktiskt farlig i det inlägg jag citerade vid tidigare tillfälle... Eller förstår jag det hela helt fel???
Ja visst skrev jag farlig,men tolkade ditt farig som fara något som är farligt.
Körven
-
Ja visst skrev jag farlig,men tolkade ditt farig som fara något som är farligt.
Körven
Aha, då hänger jag med på hur du menade.
Nej, med farig menar jag att de "far" omkring ;)
-
Det är väl med hästar som med hundar,dom är framavlade för olika ändamål,en del skall vara lugna och trygga en del hetsiga och snabba,sen har det ju en hel del med uppfstran och hantering också men mycket finns ju generna.
Det är ju inte många hästraser som igentligen är rasrena utan det har lagts till något för att få dom på ett visst sätt.
Det bästa är väl att välja ras efter vad man har tänkt att använda hästen till och är man rädd så är nog bästa medicinen att börja umgås med en lugn och trevlig häst,man kanske inte behöver rida första gången utan vänta tills man litar på hästen.
-
När jag träffade min sambo så frågade jag om hon ville följa med ut och rida,det ville hon.Vi packade med oss kaffe och bullar och red ut i vildmarken.På hemvägen frågade jag om vi skulle galoppera på specialstäckan,som vi kallar den för.Det är fel att ha en sträcka som man alltid galopperar på.Men i alla fall,hon hade den snabbaste hästen och är även lättare så hon tog ledningen rejält.När vi kommer hem så sa hon att det var kul men fötterna hade hoppat ur dom där som man har fötterna i,och tömmarna hade varit förlånga.
Att hennes kunskaper om ridning var lite begränsade märkte jag först då,nä hon hade aldrig suttit på en häst förut,men hon hade alltid önskat att få rida.
Nä hon var inte rädd,det var jätte kul sa hon.Nu har hon köpt dom nödvändiga grejerna som ridbyxor stövlar hjälm mm.Hon är ute och rider ett par gånger i veckan om vädret tillåter.Undrar om det finns fler som börjat rida vid 50 års ålder.En kommpis till mig slutade rida för hon ansåg sig förgammal, hon fylde 35 år.
Körven
-
En kommpis till mig slutade rida för hon ansåg sig förgammal, hon fylde 35 år.
Körven
Nä men..??? Va fånigt!! Min mamma började när hon var 38, och dessutom inte så frisk. Av den anledningen ville hon ha en lugn och trygg häst, och fastnade för vårt gammelsto. Nu har hon inte ridit på många år, Det går helt enkelt inte med hennes sjukdom. Men åldern handlar det knappast om! När jag red på ridskola för en himla massa år sedan fanns där en häst som var 29 år, vars ägarinna var en bra bit över sjutti.. De var så söta ihop!
-
Hmmm kan det möjligen då vara Bofors ;D ;) ?
-
Hmmm kan det möjligen då vara Bofors ;D ;) ?
Inte så dumt gissat...........men nu så har han flyttat till Skåne.Så nu letar jag efter en ny utmaning,en riktigt jävlig häst.Men den skall ha framtiden för sig,tycker inte det är lönt att lägga ner en massa tid o energi på en gammal häst,sedan är det inte rätt mot hästen heller.
Körven
-
Har snabbt kollat igenom denna intressanta tråd och kan bara hålla med om mångas tankar om att man t ex kan bli räddare efter att man fått barn. Det känner jag så väl igen! Innan jag fick barn trodde jag också att jag var odödlig och red farliga hästar utan hjälm osv. Nu är jag drygt 40 och även om jag inte är rädd när jag rider, så är jag väldigt medveten om riskerna och på gränsen till feg. Gillar inte att rida unghästar som inte är stabila ännu och håller mig helst till min valack som jag känner innan- och utantill.
För problemet är ju, som även några andra tar upp här, att hästar är väldigt känsliga djur och känner på sig när ryttaren är osäker, vilket smittar av sig på hästen som då i sin tur blir mera lättskrämd och hoppig.
Och varför folk trots sin rädsla ändå vill hålla på med hästar kan du bland annat läsa svaret på i boken Ridning och Rädsla. Det är en bra och tankvärd bok. Jag kan varmt rekommendera er att läsa den, har själv varit med och gjort den ;)