Alternativ.nu
Djur => Andra husdjur => Ämnet startat av: Ralf1 skrivet 13 jun-07 kl 11:59
-
Jag har då en innekatt sedan ett år tillbaka. Jag har haft katt innan och jag gick ut med Nisse (som han hette) med koppel, och det var aldrig några problem med det så, inte ens om det kom fram personer som ville klappa och så.
Men nu förra sommaren när jag skulle ut med Måns (som den nuvarande sötisen heter) och började lite avskilt så är han JÄTTErädd. Jag tänkte att det säkert går över, men sedan dess har han alltid varit jätterädd när jag är ute med hoom, och darrar. Frågan är; tycker ni att jag ska fortsätta gå ut med honom eller ska jag bara låta det vara? Jag tänkte att han kanske skulle vänja sig, men det borde han väl ha gjort tills nu? Eller? Har ju också hört att det finns katter som inte gillar att vara ute överhuvudtaget.. :S
-
Mina två första katter - innekatter - försökte jag lära gå ute i sele, men det funkade aldrig. De var livrädda. Och eftersom de tycktes trivas som innekatter fick det bli så.
-
Min erfarenhet är som Nettus.
Vill Måns inte gå ut, så tvinga honom inte. Han mår nog bra och trivs utmärkt ändå.
Vår förra katt, som vi skaffade när vi bodde i lägenhet i storstaden, var innekatt. När vi senare flyttade till landet med utemöjligheter för henne, ville hon inte alls gå ut. Jag lät henne vara och även när dörren stod öppen sommartid föredrog hon att vara inomhus.
Ge Måns några leksaker och låt honom vara inomhus, eftersom det är det som han tydligen vill. :)
-
Tack för svaren! jag ska se till att skaffa massor av roliga leksaker till min sötis, och ska nog inte tvinga ut honom något mer. :)
-
Jag har genom åren tagit hand om ett par vuxna katter som varit vana att gå ute, men som funnit sig väl tillrätta som innekatter. Men man måste aktivera dem ordentligt.
-
Min erfarenhet är, att om en katt(Tror det gäller alla djur faktiskt)är väldigt rädd for något,finns det en orsak...
Ibland någon för katten traumatisk upplevelse...
Om man tänker så,att vi är ganska lika djur o människor,blir det enklare...
Jag ser djur ungefär som små barn;varelser som lever i nuet,med begränsad förmåga relativera upplevelser...
Inte för att alla vuxna kan det heller!
Det behöver ju inte alltid vara nån för oss stor grej som hänt...
Somliga människor kan läsa vissa djurs 'känslor',och djuren brukar älskar såna människor...
...visst är det skönt att bli förstådd?