Alternativ.nu
Djur => Höns => Övrigt om höns => Ämnet startat av: Sussex skrivet 10 maj-07 kl 13:48
-
Jag har problem med hur i all världen jag ska hantera våran toppenfina Faverolletupp.
Han är ett år gammal nu, (drygt 4 kg tung,) och i vintras var han som förälskad i mig. Dansade runt mig och kurrade upp sig i stiligaste uppvaktningsskrud. Jag lät honom hållas och tyckte att det var rätt så gulligt.
Men nu är det inte gulligt längre. Jag kan inte vistas utomhus utan att han attackerar mig. Han kommer oftast bakifrån och flyger på mina ben med full kraft.
Jag har prövat att "göra mig stor" och gå emot honom men han anfaller pånytt. Igen och igen. Han kurar ihop sig som en boll med halsfjädrarna rakt ut och kommer sen farande som ur en katapult på mig.
Jag har tagit honom i famnen, jag har pratat argt, pratat snällt, klättrat upp på höga saker och galit som en tok. Jag har föst undan honom med mina ben och idag har jag viftat på honom med grimskaftet. Han gick faktiskt undan då efter en stund men efter ett par timmar var det samma visa igen.
Vad ska jag göra??? Han, liksom hönsen, är frigående och det känns motigt att tvingas stänga in honom. Men...ja, jag vill kunna vistas utomhus utan att få benen fulla av blåmärken. Jag blir lite rädd faktiskt. Gillar inte att få styk.
Han har aldrig anfallit någon annan än mig.
Tips???? Snälla!!!
Lena
-
Yxan......? :-\
-
Hmmm.... jeg har samme problem med en tupp her.
Han har for at par uker siden fått sine egene tanter å se til og dat var da dette begynnte.
Har bare sett på han som beskyttende på sine tanter, men han har begynnt å angripe min datter på 3 år....
Jeg skal dock ta han bort om et tag.... men jeg vet ikke....
Kan det skje noe når de når en viss alder?
Man vet jo hvordan tenåringen kan være..... Tuffa killar i 20 årene....???
Jeg vet ikke......
Lykke til i hvertfall!! :)
-
Låter som min numera avlivade tupp, fast han var inte bara på mig utan dessutom barnen! Jag hade precis som du gjort allt för visa att jag bestämmer......nix snälla tupper får gärna bo hos oss, annars får det kvitta!
-
Vi har haft två såna tuppar (som var bröder) och de har inte gått att resonera med. :'( Det har tyvärr blivit yxan, och så har vi skaffat en annan tupp istället. Han har varit toppen den vi har nu!
-
Jag har en RIR-tupp som är lika dan.
Har funderat på att göra tuppsylta av honom flera gånger men samtidigt är han fenomenal på att vakta hönsen och jagar iväg både tvättbjörn och räv. Han har blivit ärrad med åren och saknar numera flera tår efter konfrontationer med rov så det kanske är dags att hitta en bra ersättare under sommaren.
Hur som helst. När han flyger på mig eller ungarna ger jag honom en rejäl knuff så han flyger på rygg så fort han kommer upp på benen ger jag honom en till....så fortsätter jag tills han ger sig och springer iväg.
Sedan är han snäll några veckor.
Efter några veckor har han sammlat mod igen och hela proceduren måste upprepas.
Min personliga uppfattning om dessa extra tuffa tuppar är att dom viserligen kan bli jobbiga stundtals men att dom är extremt bra flockförsvarare. Hellre en tuff tupp som flyger på räven än en mesig som blir uppäten.
Man får helt enkelt visa "vart skåpet skall stå" med jämna mellanrum.
/Fred
-
Har haft samma problem med en tupp för flera år sen. En stor rackare med sporrar långa o vasa som knivar!!!
Man kunde inte gå ut, han hörde direkt o kom springande o anföll. Slog med vingarna, hackade o använde gärna sporrarna.
Jag brukade beväpna mig med ett gammalt paraply, som jag använde flitigt, viftade vilt för att freda mig.
Brorsan, som då var en finnig yngling, slogs av sin moppe när han kom på besök.
Ungarna var små då, en av killarna har fortfarande ett ärr i ansiktet efter en sporre.
Det blev det siste den tuppen gjorde. Han mötte Gyttorpsbödeln och for troligen raka vägen ner till tupparnas iskalla helvete.
Och då hade vi haft tålamod ALLDELES för länge.
-
Hade själv en "ilsken" tupp, fick fajtas med den ca var femte dag, efter ca fem dagar hade han glömt vem som vann sist.
Men han höll både objudna och bjudna gäster vid grinden, de fick ringa från mobilen för eskort in.
För att inte tala om gåsen Mårten, han minns den sista fajten längre, så vi behövde inte mäta oss så ofta, fast han har gett mig ett och annat blåmärke.
-
Vaktande tuppar kan ju vara jättebra ...dom vaktar hönorna bra mot allt men inte roligt om dom flyger på folk ofta....så allt beror ju på hur man har djuren....hade jag mina fritt som Fred skulle jag med... vara rädd om en sån tupp och hantera honom med respekt. Nåt jag gjorde med en väldigt dominat tupp en gång var att jag tog tag i honom la honom på rygg ett tag glodde envist på honom. Sen rörde han aldrig mig mer... :) Nu mer har han gått till hönsahimlen...
-
Jodå, helt obotligt tror jag det är med dessa ilskna tuppar.
Hade en som var precis som ni andra beskriver. Spelade ingen roll hur många gånger jag satte honom på plats.
En gång laddade han redan från grannens tomt när han såg mig komma ut på väg emot dem för att locka dem hem. Det slutade med ett stort blåmärke på mitt smalben.
Det gick inte att gå ut i trädgården utan tillhygge.
Dåvarande grannfru hade sett mina barn med varsin pinne i trädgården motandes bort tuppen....hon frågade mig om inte tupparna blir ilskna om man slår dem med en pinne :-\......
Insåg att detta varken var bra för oss eller grannfrun så det fick bli tupp i vin.
-
Tack för alla berättelser! Känns bättre bara i att veta att jag inte är ensam i tupp-stridigheter.
I morse när han i vanlig ordning flög på mig så fångade jag in honom och la´honom på rygg på stallgolvet. Med min ena hand om hans ben och den andre bestämt fastnypt i hans illröda kamm morrade jag allehanda grymma hot i hans osynliga tuppöra alltmedan jag blängde mitt värsta bläng på honom.
Sen jagade jag ut honom på gödselstacken. Och han sprang!!! Jackpot! Tack för ideen med ryggläget!
Sen har jag varit inne hela dan så jag vet inte om han minns behandlingen när vi ses nästa gång.
-
Hej!
Även jag fick problem med ilsken tupp förra sommaren. Men det gick faktiskt över! Jag tror han såg mig som en inkräktare när jag kom med godis och lockade på hönorna. Problemet uppstod då jag "tog hans plats" genom att locka iväg hönsen när jag ville att de skulle gå in i hönsgården etc. Även jag fick div. rispor och blåmärken på benen. Det hela blev värre och värre när han kände att jag blev rädd för honom. Eftersom att jag ville behålla honom insåg jag att jag måste börja uppföra mig annorlunda. En dag drog jag på jeans och gummistövlar och stövlade med bestämda steg ner i hönsgården. Jag visade inte mer att jag var rädd. Dessutom såg jag noga till att alltid ropa på TUPPEN när jag ville att de skulle komma. Jag gav alltid honom godbitar så att HAN fick bjuda sina damer. Allt för att han skulle sluta att se mig som en konkurrent som hotade att ta över hans flock.
Jag vet inte om jag har kunnat förklara hur jag menar på ett bra sätt men min tupp blev en jättetrevlig tupp igen och fortsatte att vara så till den dage i höstas då höken tyvärr tog honom :'(.
Ett stort lycka till till dig och din tupp!!!
-
Ta bort den kärlekskranka tuppen, kärleken kan ju aldrig besvaras :-\
Han kan ju skada dig rejält./kossan
-
Tupp i vin !! ;)
och köp sedan en ny tupp.
// Manne
-
Du vill inte ha ett par snälla Aracuanatuppar istället för din ilskne Faveroll?
-
Ideen är oerhört frestande med snälla Aracuanaherrar men vi har tänkt oss en Faverolle. Ville så gärna att han skulle vara avelstupp till Faverolle-hönorna när de blir stora.
Men jag är så less på dessa fajter jämt. Han for på mig imorse så fort jag öppnade hönshusdörren. Ut som en raket for han och explogerade i ett virrevarr av näbb, klor och fjädrar mot mina numera rätt repade gummistövlar.
Har börjat leta efter en ersättare och längtar svårt efter Tupp i vin. Jag har aldrig hållt i yxan när vi slaktar men i detta fall känner jag mig mogen att egenhändigt strypa eländet!
Nån som har en renrasig, Snäll Faverolletupp till övers månne???
-
Skulle också vilja att det funkar med ryggläge för din tupps skull. men ibland räcker det tyvärr inte..
Jag hade inget "förhållande" till mina höns eller tuppar som skulle kunna uppfattas som hotande. Ändå var det samma kamp varje dag. Jag tog min vanliga runda till hönshuset, föra tt ge dem mat och vatten ,samt släppa ut dem.
Lika klockrent varje dag anföll tupen mig när jag skulle gå ut därifrån, och sedan var gång han såg någon av oss på gården. >:(
Jag och min gubbe kunde inte acceptera att han gick på dottern, eller någon annan för den delen, tänk om våra vänner blir attakerade en dag!?
Vi fick tyvärr ge honom en begravning! :'( Synd, för det skulle varit han som tog över flocken efter vår gammle tocke, som för övrigt var hur snäll som helst.
Så även min nuvarande. Kvar finns bara ärren efter alla sår han gjort på mina ben, jag blev faktiskt lättad när han försvann!! :-[
-
Har tyvärr stor inblandning av Brahma på mina faveroller just nu....
Inga bra avelstuppar om du vill ha "rena" djur.
// Manne
-
Men varför gör dessa tuppar såhär? Testosteronstinna och vill försvara sina damer vid hot? Troligt och behjärtansvärt förvisso....men ändå, det är så korkat att slåss mot den man får sin föda av.
Vi har en pytteliten dvärgkanin som hoppar fritt här på gården. Denne kanin jagar med enkelhet bort tuppen! Inga diskusioner då vem som är dominant. Tuppen springer! Även stora kastrerade katten springer för denna minikanin.
Det är intressant tycker jag. Vad har kaninen som inte jag har, förutom päls och skutt-ben?
Kan ju tillägga att även hönorna verkar ha lessnat på tuppens hårda nypor. De flyr så gruset ryker när han närmar sig. Nej, han får tacka för sig när vi hittat en ersättare. Hittills har han inte bråkat med barnen varför vi står ut ett tag till. Skulle han göra det så lovar jag att det blir det sista han gör i detta livet.
-
Hej!
Även jag fick problem med ilsken tupp förra sommaren. Men det gick faktiskt över! Jag tror han såg mig som en inkräktare när jag kom med godis och lockade på hönorna. Problemet uppstod då jag "tog hans plats" genom att locka iväg hönsen när jag ville att de skulle gå in i hönsgården etc. Även jag fick div. rispor och blåmärken på benen. Det hela blev värre och värre när han kände att jag blev rädd för honom. Eftersom att jag ville behålla honom insåg jag att jag måste börja uppföra mig annorlunda. En dag drog jag på jeans och gummistövlar och stövlade med bestämda steg ner i hönsgården. Jag visade inte mer att jag var rädd. Dessutom såg jag noga till att alltid ropa på TUPPEN när jag ville att de skulle komma. Jag gav alltid honom godbitar så att HAN fick bjuda sina damer. Allt för att han skulle sluta att se mig som en konkurrent som hotade att ta över hans flock.
Har också liknande tankar. Och tycker mig märka att ju tamare tuppen är så har han ännu mindre respekt när det ilskna beteendet väl sätter igång.
Man kanske ska vara lite mer respektingivande från början med ungtupparna. Hålla dem mer ifrån sig och inte tämja dem alltförmycket.
???
-
Vi har en pytteliten dvärgkanin som hoppar fritt här på gården. Denne kanin jagar med enkelhet bort tuppen! Inga diskusioner då vem som är dominant. Tuppen springer! Även stora kastrerade katten springer för denna minikanin.
;D Elak tupp=kanindräkt på. ;)
-
Igår kalasade vi på en mycket, mycket god tupp-gryta!
Kändes verkligt pestigt att ta beslutet men nu när det är gjort så njuter vi en behaglig frid även utomhus.
Borde förstås gjort såhär tidigare men det är svårt ibland att inse fakta. Man hoppas på mirakel in i det sista.
Och nån sorts mirakel är det kanske ändå. Att sötaste tamaste kycklingen blev till kärlekskranka tuppen...som blev till tvärilskna tuppen...som blev till näring och delikat giftfri mat i grytan!
Tack Alla som kommit med så härliga berättelser och goda råd!