Alternativ.nu
Hantverk => Trä => Ämnet startat av: Tapio skrivet 02 apr-17 kl 18:35
-
Halaj!
Först: mina bilder jag bifogar gör varken till eller från till min fråga, men eftersom jag älskar att se bilder på allt ni andra gör får jag väl inte vara sämre.
Jo, jag håller på att göra en klubba. Skaftet har jag köpt, men själva klubbhuvet kommer från en fläder på min tomt, som jag ”beskurit” bryskt.
Klubbhuvet sprack så fort jag sågade ut biten och svarvade bort barken. Jag trodde den var färdigtorkad, men icke!
Jag har köpt tunt plattjärn som jag skall göra till ringar, svetsa ihop att trä på klubbhuvet.
Till frågan: jag minns att, till ostindienfararen Götheborg, båten alltså, länk här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ostindiefararen_Götheborg
värmde de ringar som de trädde på masten. Ringarna var så varma att masten fattade eld där ringen satt.
Så frågan: varför värmde man ringarna innan de krängdes på masten?
Första tanken: jo, men stålringen expanderar ju med ökad temperatur och krymper på plats när den svalnar. Jag gillar inte den här. Trä ”lever” så mycket mer än stålets temperaturutvidgningskoefficient (pust, vilket ord!) kan kompensera för. Trä krymper och sväller med årstiderna etc.
Andra tanken: när masten brinner där ringen skall sitta gör den ett ”säte” där, och kommer att sittta kvar på sin plats. För annars kan man ju tänka sig att stålringarna kommer att sakta vandra uppåt. Masten är ju konisk.
//T
-
Förmodligen så skulle alla segel bli för stor belastning på masten och den skulle svaja så hårt att den sprack utan järnbanden.
Man krymper ju på slitbanan på järnhjulen med på gamla trillor. Se tex edwardian farm.
-
Jag brukar ta riktigt torrt trä när jag ska byta skaft på något gammalt smitt redskap och det har suttit som berg sedan året runt. Tar man torrt trä när det är låg luftfuktighet finns det ju minimalt med fuktighet i det, eventuell fuktighet lär ju dessutom förångas medan järnet svalnar.
Till havs i en skonare lär ju dessutom fuktigheten vara konstant hög, det läkte ju lite här och där som jag förstått.
-
Vore bättre om du sålde svarven till mig.
-
Jag brukar ta riktigt torrt trä när jag ska byta skaft på något gammalt smitt redskap och det har suttit som berg sedan året runt. Tar man torrt trä när det är låg luftfuktighet finns det ju minimalt med fuktighet i det, eventuell fuktighet lär ju dessutom förångas medan järnet svalnar.
Till havs i en skonare lär ju dessutom fuktigheten vara konstant hög, det läkte ju lite här och där som jag förstått.
Exakt så gjordes det förr i Hantverkarsverige. Torrast möjliga trästycke in i uppvärmda järnringen, sedan släpper den aldrig innan det möjligen blir extremtorka. Men trästycket ska alltså vara extremtorrt, det är hela poängen.
-
Förmodligen så skulle alla segel bli för stor belastning på masten och den skulle svaja så hårt att den sprack utan järnbanden.
Man krymper ju på slitbanan på järnhjulen med på gamla trillor. Se tex edwardian farm.
Halaj!
Jag ställde frågan på jobbet, vid fikat. Då kunde någon berätta att Götheborgs mast inte är ett homogent träd, utan består av långa ”tårtbitar”. Pust, vilket hyvlande för att få dem att sitta tillsammans hela vägen upp, utan glipor!
Det förklarar varför järnringarna sitter där, men inte varför man värmde upp dem vid montering, vilket var min fråga.
Tack för ditt tips om edwardian farm! Åskan tog min TV och jag blev så jävla sur att jag inte köpt nån ny. Jag har noll koll på vad som går på burken.
//T
-
https://www.youtube.com/watch?v=pNTE0w09Hsw (https://www.youtube.com/watch?v=pNTE0w09Hsw)
-
Håller med Tapio (tror jag :D). Man kan inte jämföra med stålband runt hjul. Tycker däremot man ska jämföra med stålband runt tunnor och de värms inte... de bankas på med hammare tills de kilats fastordentligt.
Gissar hejvilt men hett järn bränner träet på masten där järnet kommer i kontakt med träet det kanske skyddar träet lite extra mot röta just där järnringen sitter?
-
Håller med Tapio (tror jag :D). Man kan inte jämföra med stålband runt hjul. Tycker däremot man ska jämföra med stålband runt tunnor och de värms inte... de bankas på med hammare tills de kilats fastordentligt.
Gissar hejvilt men hett järn bränner träet på masten där järnet kommer i kontakt med träet det kanske skyddar träet lite extra mot röta just där järnringen sitter?
Tunnor har för det första en helt annan form, de buktar ju utåt, till skillnad från ett verktyg eller en mast, så där finns ju inte samma behov av att klämma ihop det permanent. De ska också vara möjliga att justera i efterhand när träet börjar bli gammalt. Och tunnor blir först helt vattentäta när man blöter dom.
-
Att man värmer järnet tills det glöder och bränner virket beror mycket riktigt på att man vill ha ett slags rötskydd på trät. Man "sotar" ju även trästolpar i nedre änden när man gör en gärdsgård.
Att värma järnet gör man för att det skall klämma åt med stor kraft runt trästycket. Annars får man aldrig fast det, utom på en konisk trätunna. Men som förut skrivet gäller det att virket är verkligen snustorr. Tvivlar man på hållbarheten kan man ju mäta en kall och en uppvärmd järnring. Skillnaden är mycket större än man tror.
-
Här går det att läsa om mastbygge https://issuu.com/theswedishshipgotheborg/docs/skeppsboken
-
Här i Hudiksvall finns företaget som bygger både båtmaster och flaggstänger av långa vinkelhyvlade bitar.
Vitsen med det hela är att masten / flaggstången är något ihålig och därmed inte är utsatt för röta, do det sker en viss luftning inifrån.
-
I de gamla råseglarna byggde man masterna av flera delar helt enkelt för att det inte fanns tillräckligt långa och grova granar eller tallar i Europa för att man skulle kunna göra en undermast i ett stycke. De är inte ihåliga.
Jag tror att de brukar ha en åttkantig spira i mitten och så åtta kilformade spiror runtom.
Mastträd var bristvara och på 1800-talet var det inte alls ovanligt att transportera en undermast 200 kilometer ut till kusten. De gick inte att flotta genom forsar så ofta lär transporten ha gått med hästar på vinterföre.
Längre fram i tiden började amerikanerna bygga stora skonare. De var tvungna att göra undermasterna i ett stycke för att gaffelklon och ringarna som höll gaffelseglet till masten skulle löpa fritt upp och ned. Lyckligtvis fanns det enstaka tillräckligt stora träd att tillgå men de var både svåra att få tag på och extremt kostsamma att fälla och transportera till varven. Sådana träd har inte funnits i Europa i historisk tid och numera finns de knappt i Amerika heller.
Den amerikanskbyggda femmastade skonaren Marienborg (tidigare Tacoma) gick ju på grund utanför Öja 1924. Sådana virkesdimensioner som fanns i den har aldrig funnits här i landet. Bordläggningen lär ha varit 8 tum tjock och spanten 18x18 tum. Undermasterna var naturligtvis i ett stycke.
-
Halaj!
Många goda inlägg! :D Ursäkta jag inte svarat. Men nu har jag hackat igenom klubbhuvet gott och skaftet sitter på plats, nu inoljat. Huvet har spruckit illa, och lär inte överleva utan band runt.
Jag köpte plattjärn som jag försökte göra till runda ringar att krympa på huvet. Det gick ”sådär” kan jag säga. Jag har bruna fingrar: allt jag tar i blir skit.
Men jag har inte gett upp! Så nu är jag på jakt efter en rundvals!
//T
-
Längre fram i tiden började amerikanerna bygga stora skonare. De var tvungna att göra undermasterna i ett stycke för att gaffelklon och ringarna som höll gaffelseglet till masten skulle löpa fritt upp och ned.
Nej.
/Mats
-
Hur gjorde de då?
Jag har studerat många fotografier av gamla stora skonare och skonertskepp och de tycks alla ha undermaster i ett stycke. Förutom de finländskbyggda krigsskadeståndsskonarna som hade limmade undermaster.
Vad har jag misstolkat?
-
De kanske gjorde dem i ett stycke, men det är inget krav för att klo och ringar ska löpa.
/Mats
-
Hur för man gaffelklon och ringarna som liket är litsat till att löpa över järnringar kring en mast av flera stockar?
-
Jag antar att du tror att det krävs järnringar för att tillverka en mast av flera delar?
Det skulle fö gå även om så vore fallet, järnringarna bygger inte så mycket och det är rätt bra med glapp i mastringarna eftersom masten normalt smalnar av upptill
/Mats
-
Det tror jag när man talar om tiden före andra världskriget när det inte fanns tillgång till vattenfast trälim i tillräckliga mängder för att limma ihop master.
-
Ok, tänk såhär: Alla fullriggare efter 1700 eller så har gaffelsegel på kryssmasten, ofta även på stormasten (eller mesan- och kryssmasten för fyramastade fartyg).
/Mats
-
Mesanen och eventuell gaffelapa på stormasten var riggad med stående gaffel. Ungefär som gaffelseglen på en ålandsgaleas. Man gigade in seglet mot masten och gaffeln och klättrade upp och beslog det.
Enda undantaget är barkar och fullriggare som var byggda eller omriggade på Nova Scotia. De firade mesangaffeln då de bärgade mesanen precis som gaffelseglen på en stor skonare. Därför känner man alltid igen Nova Scotia byggen var de än dyker upp. De tycks ha haft mesanundermasten i ett stycke.
-
Du börjar övertala mig, trevligt, inte så ofta man stöter på någon som vet vad en apa är :-)
Är du/har varit i branschen eller bara lika nördig på området som mig? Själv går jag som lärling i riggaryrket med förväntad gesäll till hösten.
Cutty Sark verkar sakna järnband runt sin kryssmast, tror du den är importerad från Amerika?
/Mats
-
Underbara ord ni levererar! :D Verkar finnas många härliga seglarord!
-
Stampdävertkirskänklingar
/Mats
-
Nej jag är egentligen bara litet lokalhistoriskt intresserad i en trakt där nästan varje strandby hade eget skeppsvarv och varenda småstad hade minst ett halvdussin skepp på världshaven........ och så har nyfikenheten på hur saker fungerar fört mig vidare långt in i segelfartygstekniken.
Riggargesäll...... det skulle verkligen vara intressant....
Själv kan jag bara splejsa till husbehov och lägga enkla taglingar och göra de viktigaste knoparna och rigga till olika slags taljor. Sånt där som varje händig karl behöver kunna ;)
Den kunskapen räddade hela bygget en gång då vi skulle lyfta en 10-meters nyhuggen kroppås på ett tvåvåningshus sent en höst då åkern runtom var uppblött och inte bar någon kranbil.
Fast jag har ingen aning om vad kirskänklingarna har för funktion på stampdäverten :P
Jag känner inte till varifrån varven vid Clyde köpte sina mastämnen på den tiden men de var säkert importerade någonstansifrån. Jag vet inte heller hur exakt de har lyckats återställa Cutty Sarks rigg. Före senaste renoveringen var hon tydligen så rutten i bottnen att de hade kapat hål rätt igenom kölen och kölsvinet och så ställde de dit extralånga undermaster som stod med ändan direkt på bottnen i torrdockan. Nu har hon fått nya undermaster som åtminstone står inuti skrovet och det gör ju riggningen en aning mer trovärdig.
-
Halaj!
Måste väl berätta hur det gick. Inte alls bra.
Jag provknackade dit ringarna kalla och det gick bra. Ringarna svarade sådär gôtt på hammarslag. Bådar gott. Det här kommer att bli jättebra!
Men, sen, idag drog jag igång ässjan för att värma ringarna.
Jag drar på en rödglödgad ring på klubbhuvet. Men den bara studsar när jag försöker knacka ner den med hammaren! Jag knackar på ena sidan ner, men då hoppar den upp på andra sidan!
Jag hamrar på andra sidan, men då hoppar första sidan upp igen!
Det blev bara skit!
Jag kallhamrade på övriga ringar...
//T
-
Du behöver nog ett järn att slå på dem med, det är nog svårt att få till med bara en hammare tror jag...
Du måste förforma båda ordentligt först, järnet kommer inte att få samma vinkel som klubbhuvudet annars då det deformerar träet för mycket om man tänkt bränna in det till form tror jag.
Åtminstone på handverktyg brukar man förforma med kniv innan.
Laggtunnor var hyvlade till form och inpassade med ett tunnare stålband (eller en grej med ett rep) först.
Edit, fast jag tror inte att det spelar någon roll i dethär fallet, de sitter nog lika bra ändå som det är nu, alla mindre verktyg jag sett har samtliga varit inpassade kallt om de var finare.
-
Känns bra att ha rätt :D. Slägghuvudet ditt är tunnformat likt en tunna och då värms inte banden de kilas fast istället pga. tunnans form...
-
Halaj!
Man kan spekulera I hur jag skulle gjort istället. Och jag misstänker att det hade gått bättre om klubbhuvet hade haft mindre konicitet. Huvet har en rak bit i mitten, och båda ändarna är svarvade med 5 gr vinkel på svarvens toppslid dvs tot. 10 gr. kona.
En gammaldags trämast har väl en konicitet på några bågminuter bara.
Men det spelar ingen roll. Den stora frågan är varför ringarna inte ville nypa fast.
För jag provade fram och tillbaka när ringarna var kalla. Det gick utmärkt att få dem att nypa fast lätt bara för hand. Knacka lätt med hammare=> nöp lite hårdare. Knacka hårt=>nyper ännu hårdare.
Spelade ingen roll om ringen satt snett eller rakt. Den nöp fast lika gott i båda fallen.
Så den stora knäckfrågan är: varför ”fastnar” en kall ring, men inte en varm?
//T
-
Borde väl vara att friktionen är för låg för att värmen skapar gas och även kolpulver som ringen kan glida på.
-
Borde väl vara att friktionen är för låg för att värmen skapar gas och även kolpulver som ringen kan glida på.
Halaj!
Sent svar, förlåt. Men du är nog nåt på spåren där!
För nog är en förkolnad träbit väldigt hal? Det rök rejält direkt när jag trädde på ringen. Så ytan förkolnades med en gång.
En lärdom är det i vilket fall. Både för mig, och de som läst tråden.
//T