Alternativ.nu
Bygga & Bo => Övrigt om bygga & bo => Ämnet startat av: Palindrom skrivet 21 maj-15 kl 21:07
-
Jag och min man letar hus. På landet med möjlighet att odla. Vi har hittat ett trevligt objekt...
Men det ligger i anslutning till en by med bara skola och frikyrka i..
Närmaste riktiga stad är 1 h bort.
Detta vore ju helt ok för min egen del men vi har en dotter som ju kommer att växa upp och
vilja att det ska hända saker.
Jag skulle ju också gärna vilja att dottern växer upp där det är lite mångkulturellt osv.. där inte alla kör
epa och lyssnar på eddi medusa (ursäkta felstavningen?) men det är kanske svårt om man vill bo på landet?
Är jag fördomsfull nu?
Är det bara jag, uppvuxen i stan som tänker så här?
Så.. ni med barn, hur långt har ni till en stad och hur har barnen det på landet?
-
Ja du är mycket fördomsfull, Eddie Medusa var en samhällskritiker i stora mått och antagligen den första feministen.
-
Ja du är mycket fördomsfull, Eddie Medusa var en samhällskritiker i stora mått och antagligen den första feministen.
smäll på fingrarna! ska läsa på bättre!
Men ni förstår kanske min poäng? Känns som att folk i en liten by är mer stöpta i samma form än i en större stad?
usch vad fel och dumt det blir känner jag. menar inget illa och vill inte nedvärdera någon.
-
Det är inte bara du som är uppvuxen i stan som är en fördomsfull skitstövel alla är det! ;) Vad ska man med mångkulturella sammanhang till när det råder total segregation både i stad och i landsbygd ? Hur många bästa vänner kan en unge ha ?
-
Kan inte svara på hur det är att bo i mycket litet samhälle med barn, för det har jag inte gjort.
Men jag har som barn växt upp i mycket litet samhälle, och från skolåldern växt upp med en mil till närmsta samhälle. 5 mil till en stad.
Jag ångrar inte en sekund!
Högre utbildningar i mellanstor stad, med efterföljande boende & arbete i staden.
Hamnar sedan ute på landet, ungefär samma som uppväxtperioden.
Och nu är jag hemma....
Skulle aldrig vilja bli utsatt som barn av den skrik & panik jag upplever i staden.
-
Det är en annan sorts folk som bor på landet, det är bara att acceptera. EPA-traktorer och Eddie Meduza är en del av det men det betyder inte att alla är idioter. Det är vanligtvis mera konservativa människor, folk som tycker om det gamla genuina svenska sättet att leva. Kan man inte acceptera sådana människor kommer man antagligen att bli ganska ensam där. Klyftan mellan landsbygden och staden breddas hela tiden.
-
Det finns många viktiga fördelar med att dra upp ungar på landsbygden, där det är långt till mycket av det elände de kan drabbas av. Den enda nackdelen som jag ser är om det inte finns andra barn i lika ålder inom rimligt avstånd. Men det går ju att skaffa många barn själv ;)
Och det där med multikulti kan komma fortare än man anar, byskolan läggs ned och blir flyktingförläggning. Dina barn bussas till en skola med mycket droger i en stad i närheten.
Jag har en kamrat som är uppväxt i Stockholm, och han ojade sig över att byborna i den lilla håla han flyttade till var både rasister och efterblivna. När jag då förklarade för honom att i staden var det han som valde bland kanske tusen personer i sin närhet vilka fem han ville umgås med, medan nu var han "nedsläppt" hos fem slupmässigt utvalda, så insåg han att fem slumpmässigt utvalda i storstaden kunde vara lika rasistiska och efterblivna.
-
Fast är inte ren landsorts bättre än en småstad? Jag är född och uppvuxen i en mindre stad, som jag upplevde som hemskt fördomsfull och kvävande. Människorna runt torpet, uppfattar jag däremot som relativt vidsynta! Det finns ett enda ställe i världen jag absolut inte kan tänka mig att bo och det är hålan jag växte upp i.
-
Fast är inte ren landsorts bättre än en småstad? Jag är född och uppvuxen i en mindre stad, som jag upplevde som hemskt fördomsfull och kvävande. Människorna runt torpet, uppfattar jag däremot som relativt vidsynta! Det finns ett enda ställe i världen jag absolut inte kan tänka mig att bo och det är hålan jag växte upp i.
Kanske, men jag har faktiskt aldrig upplevt några sådana "hålor". Antar att bruksorter där bruket lagts ner och alla ambitiösa människor har flyttat kan riskera att bli sådana.
-
Om du låter dottern åka epa/A-traktor å lyssna på Eddie Meduza Så har du goda chanser att få en bra svärson va de lider :) Istället för dom där som dräller inne i storstan som tror att pengar växer på träd och att arbete är nått påhitt.
-
Raggarkulturen är ju ganska drogfri också, även om det dricks en del alkohol
-
Ja du är mycket fördomsfull, Eddie Medusa var en samhällskritiker i stora mått och antagligen den första feministen.
Du kanske själv har växt upp just i ett litet samhälle med bristande utblick i världen?
"Feminismens rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden, men det var i slutet av 1700-talet som fröna till den tankeriktning som skulle bli feminismen såddes.
Enstaka skrifter med feministiska förtecken skrevs före 1700-talet. En av dessa är Christine de Pizans Kvinnostaden (1405) där hon skarpt kritiserar kvinnofientlighet och argumenterar för att män och kvinnor har samma förmågor på det själsliga planet."
-
Bor i en landsbyggdskommun och här är det många invandrare, bosnier, vitryssar, vietnameser, thailändare, burmeser, osv.
Här i Finland har de mindre kommunerna i svenskfinland haft förstånd att ta till sig invandrare och integrera dem, vi motverkar avfolkningen, vi slår död på storstadsfördomar, vi stärker svenskan i landet. Ser då jag åker till arbetet ser jag barn påväg till skolan av olika hudfärger som leker tillsammans, och många invandrare har gift sig med lokala invånare och bildat familjer. Så vi fräschar upp genpoolen också.
För att ha totalt 6000-nånting i hela kommunen så har vi en bosnisk resturang, en thailändsk, ett kebab-hak (som har väldigt bra mat, jämfört mod flera i stan, endast pikku quattro i vasa slår den i malax), och flera vanliga grillmatsställen också.
-
Trivs ni kommer barnet/barnen att trivas! Och barnen blir som sina föräldrar, inte som grannarna... ;)
Däremot får man vara beredd på att köra till kompisar/träning/scouter och andra aktiviteter när man bor på landet. Men det tillhör livet på landet.
-
Vi flyttade från Stockholm ut på landet drygt 30 mil bort när våra söner var 14 och 16 år. Vår yngsta trodde att livet var slut och att han bara skulle vara omgiven av "bonnlurkar som kör EPA-traktor". Vår äldste är idrottsintresserad och började på idrottsgymnasium i närmaste samhälle (ca 1,5 mil bort). Det var den idrottsintresserad och jag som drev fram flytten.
Efter 6 månader hade den yngre rotat sig på platsen och hittat "en massa sköna människor". Inte de med EPA-traktor utan ungdomar intresserade av politisk aktivitet och musik. Vad jag menar är att det finns alla sorter även på landet och i små samhällen. Men man får räkna med några år med mycket skjutsande. Vi har bussförbindelse in till samhället men sista bussen går kl 19 på vardagar och det går ingen på helger så "taxiservice" blir nödvändig under några år om ungarna ska kunna utvecklas och ha ett normalt umgänge.
-
Mig var det aldrig någon som skjutsade, jag fick ta mig dit jag ville själv. En mil till samhället, 3km till busshållsplatsen, 6km till min bäste vän. Jag fick gå, cykla eller senare köra moped om jag ville någonstans.
-
Jag tycker att du är fördomsfull och har du den inställningen så kan det vara svårt för dig att bli väl mottagen utanför storstäderna. Du kan inte begära att omgivningen ska anpassa sig efter dig, och tror du inte att du kommer att passa in och trivas i omgivningen du kommer hamna i så har du inte där att göra.
Ni anar inte hur less vi är på stadsbor som har en romantisk dröm om landet och tror att landsortsborna kommer att välkomna dem med öppna armar och ställa upp med att låna ut grejer och hjälpa till med allt som råkar vara lite krångligt.
Du får ursäkta att jag blir arg, men om du tror att det endast handlar om " bara skola", fri kyrka och EPA-traktorer och tror att det inte finns olika kulturer på landsbyggden då har du väldigt mycket kvar att lära.
-
Min upplevelse är att ju färre människor som finns desto mindre formgjutna är dom och desto mer unika.
Är själv uppvuxen på landet och har bott på landet under mina barns uppväxt. "Barnen" är numera 21, 19 och 13 och de två stora utflugna. Vad dom själva säger, mina stora barn, är att det var jättebra upp till runt 11-12 års ålder. Det var väl ungefär så länge de "byggde kojor i skogen", lekte spöken på vinden och sånt. Förutom då musikskolan, kör, dans, teater mm i närmaste stad. Men senare vart det för tråkigt med så långt till kompisar.
13-åringen som bor hemma sitter ofantligt mycket vid datorn. skype gör att det är en väldigt social grej.
-
tack för era åsikter.
jag kan ju poängtera att jag inte är nån stads-hipster som har en romantisk illusion om landsbygden.
ja må vara uppväxt i utkanten av en stad. men jag har också tillbringat delar av barndomen på landet.
har jobbat mycket på landet med kroppsarbete, skitigt och svettigt.
jag har i flera år även bott på landet. dock inte i mycket litet samhälle, utan utanför större stad.
-
Jag uppfattade tyvärr din trådstart som fördomsfull, jag också. Men vad vet jag, har aldrig haft en A-traktor och jag är inte gift med min kusin och jag spelar inte banjo (och hade jag gjort det, hade nog inte låtar av Eddie Meduza kommit högst på repertoaren ändå, sorry grabbar längre upp i tråden)... ;)
Min egen erfarenhet är att spektrat för vad som är socialt accepterad livsstil är betydligt större på landet, än i t ex ett villaområde i stan. Det finns, tvärtom vad du tycks tro, en större frihet och ett större tillåtande på landet än vad det gör i en stad. Även i likartade miljöer: Försök att stövla in lagårdsklädd i tamburen i din stadsfrikyrka och hämta barnen från samlingen, kontra att göra det i byafrikyrkan...
Visst, en kan inte vara anonym på landet som en kan i en stad, men det är både för- och nackdelar med det. När det skattefinansierade samhället sviker, träder det personliga ansvaret och starka civilsamhället in istället. Låt säga att det stormar runt er lilla by, och det blir strömavbrott, då är det tämligen troligt att någon kommer efter en stund och ser hur ni klarar er och ert barn utan el.
Håller inte redigt med Fåret om att folk på landet skulle vara mera konservativa, jag skulle snarare säga att vi är mer anpassliga. Många föreningar landet runt har lagt ner mycket tid och energi på att ordna bredband i sina byar och socknar!
Det är bara att önska lycka till med flyttplanerna! Och skulle ert barn om några år komma hem och säga "Börrrje, det är nåt som dunkar i plåten? -Jaså, det var visst en folksamling!" så må det vara hänt, liksom.
-
Vi flyttade ut från stan till en liten by med ca 300 personer boendes utspridda över en relativt stor yta.
Med oss hade vi 2 barn och fick ytterligare 2 barn.
Vi bor med ca 1 km åt vardera håll, från något annat hus, vi ser inget annat hus alls.
Barnomsorg, skola och lilla affären ligger 1 mil bort i det lilla samhället(storaffären och större samhälle 2 mil bort), vi har ingen
tillgång till kollektivtrafik på hemorten.
Har man barn och bor i glesbygden måste man vara beredd att köra sina barn till och från kompisar och olika aktiviteter, och att även kompisarna kanske stannar lite längre
och äter middag istället för att gå hem och äta.
Till dagis och fritids blir det också bilen.
Skolbussen kommer och hämtar och lämnar 1 km från vår gård.
Kan bli långa dagar då bussen inte åker hem efter varje skolklass slutar för dagen utan samlar ihop till en eller två turer.
Många ungdomar kör moped( eller ja....A-traktor också ;) ) och där får man räkna med en kostnad när de kommer upp i den åldern.
Väljer man landsbygd och glesbygd får man som förälder vara beredd att ta på sig större ansvar att köra barnen till aktiviteter och kompisar.
Samåka med "grannar" brukar vara en självklarhet.
Har vi ångrat vår flytt??
Aldrig!!
Nu har vi bott här i 17 år lite drygt och trivs utmärkt!
Barnen är vuxna och halvvuxna nu(en har flyttat) och de vill bo i storstäder när de är unga, och på landsbygden när de bildar familj säger de.
De har fått växa upp i renare miljö, med djur nära och hela skogen att leka och lära i!
Lycka till!
-
Meh ... Det kan väl aldrig vara möjligt? ??? Att folk på landet är individer? ??? Olika? 8)
Jag vill påstå, att även bygder skiljer sig åt. Det finns områden där människorna tar hand om varandra, och där trivs jag. Men på en del ställen försöker de flesta att sko sig på grannens bekostnad, man kivar om det mesta, och ser ner på den som misslyckas med något. På en del platser kallas man "nyinflyttad" och "utböling" även efter tre generationer. Därifrån vill jag flytta!
När man köper en fastighet, så "köper" man grannarna också. På gott och ont. Men vilken slags grannsämja man har "köpt", det märker man inte förrän efter ett tag.
-
Så sant, Trollmor. Har man riktig otur så hamnar man mitt i ett getingbo. Kanske läge att kolla lite med de blivande grannarna om man planerar att bosätta sig i en mycket liten, avskärmad by. Köper man en gård som alla de runtom boende kusinerna egentligen ville ha gratis till sina avkommor, så kan man liksom hamna lite fel från början. Kan vara lite motigt att övertyga dem om att de behöver friskt blod i byn ;D
Men oftast är människor trevliga :)
-
Att de flesta är trevliga på landet är något jag skriver under på Men.... Jag bor i en byggd med otroligt många föreningar och annat gemensamt. Här finns inte bara de vanliga föreningarna för jaktvårdsområdena, gemensamhetsskogen och fiskevården utan även idrottsförening, hembyggdsförening, sockenförening, förening för allmogebåtar, vävstuga, fruktodlarförening...you name it - vi har det! Tyvärr lever många av föreningarna numera en tynande tillvaro eftersom vi har ett generationsskifte. Tidigare drevs de av en "de gamla" där det var självklart med ideellt arbete. När de nu börjar falla ifrån tycker jag mig tydligt se att det inte är de unga som växt upp här som tar vid utan det är inflyttade som driver mycket av det nya "gemensamma" livet på ön.
De som har varit aktiva i ett EU-projekt för att hitta utvecklingsmöjligheter i byggden, i det relativt nybildade omställningsgruppen osv är nyinflyttade (kan vara inflyttade för 10-15 år sedan) och de som varit borta och studerat och sedan kommit tillbaka.
Vad jag menar med den här långa utläggningen är att jag ändå tycker mig se att de som aldrig varit härifrån är ganska konservativa i hur de vill bygga sina liv medan dynamiken finns hos dem som valt livsstil genom att flytta hit. En bra blandning av tradition och nytänk är alltid värdefullt. En byggd med bara gårdar som gått i arv där en är ensam att komma ny tror jag kan kräva sin kvinna.
-
Min upplevelse är att ju färre människor som finns desto mindre formgjutna är dom och desto mer unika.
Instämmer. Utan att romantisera har jag upplevt att i kontakt och samtal med människor i verklig glesbygd blir en sedd bortom alla schabloner, ramar och förutfattade meningar.
-
Jag har också fördomar, men till skillnad från dig TS skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i stan. Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp! Nej, tacka vet jag landsbygden. Är det någon skummis som rör sig i krokarna så vet alla vem det är. Naturen finns överallt. Barnens fantasi kan flöda. Visst får man skjutsa ibland, när barnen vill iväg till kompisar eller aktiviteter, men det är smällar jag kan ta.
-
Vi flyttade ut från stan till en liten by med ca 300 personer boendes utspridda över en relativt stor yta.
Med oss hade vi 2 barn och fick ytterligare 2 barn.
Vi bor med ca 1 km åt vardera håll, från något annat hus, vi ser inget annat hus alls.
Barnomsorg, skola och lilla affären ligger 1 mil bort i det lilla samhället(storaffären och större samhälle 2 mil bort), vi har ingen
tillgång till kollektivtrafik på hemorten.
Har man barn och bor i glesbygden måste man vara beredd att köra sina barn till och från kompisar och olika aktiviteter, och att även kompisarna kanske stannar lite längre
och äter middag istället för att gå hem och äta.
Till dagis och fritids blir det också bilen.
Skolbussen kommer och hämtar och lämnar 1 km från vår gård.
Kan bli långa dagar då bussen inte åker hem efter varje skolklass slutar för dagen utan samlar ihop till en eller två turer.
Många ungdomar kör moped( eller ja....A-traktor också ;) ) och där får man räkna med en kostnad när de kommer upp i den åldern.
Väljer man landsbygd och glesbygd får man som förälder vara beredd att ta på sig större ansvar att köra barnen till aktiviteter och kompisar.
Samåka med "grannar" brukar vara en självklarhet.
Har vi ångrat vår flytt??
Aldrig!!
Nu har vi bott här i 19 år lite drygt och trivs utmärkt!
Barnen är vuxna och halvvuxna nu(en har flyttat) och de vill bo i storstäder när de är unga, och på landsbygden när de bildar familj säger de.
De har fått växa upp i renare miljö, med djur nära och hela skogen att leka och lära i!
Lycka till!
-
Jag har också fördomar, men till skillnad från dig TS skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i stan. Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp! Nej, tacka vet jag landsbygden. Är det någon skummis som rör sig i krokarna så vet alla vem det är. Naturen finns överallt. Barnens fantasi kan flöda. Visst får man skjutsa ibland, när barnen vill iväg till kompisar eller aktiviteter, men det är smällar jag kan ta.
va? jag vill väl inte bo i stan?
-
va? jag vill väl inte bo i stan?
Nej, det förstås... men det kändes som om du hade en hel del fördomar om lantisar, så det var väl mest det jag tänkte på.
-
Hoppsan!
Skulle ändra min felräkning från 17 år till 19 år och råkade visst dubbelposta!
Ursäkta!
-
Nej, det förstås... men det kändes som om du hade en hel del fördomar om lantisar, så det var väl mest det jag tänkte på.
för all del. men du verkar inte heller helt fördomfri. ;) landet är nog iaf bäst!
-
Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp!
Tack och lov har inte alla samma fördomar som du har. Jag hoppas i alla fall att det är fördomar, annars skulle dina erfarenheter ha varit rätt trista. Jag har bott såväl i "betongdjungeln" som på landet och jag har i bägge fall kunnat ha ett bra liv. Inga gangsters på någoddera ställe och fristad på bägge ställen. Jag kände fler människor i "betongdjungeln" än vad jag kände på landet, där alla skötte sitt. Att jag trivdes bättre på landet berodde mer på mina behov än på barnens. De hade sina kompisar i "djungeln".
-
Jag tycker du ska stanna i stan. Med din fördomsfulla och nedvärderande attityd torde du inte göra någon större succé. I vilket grupp du än vill närma dig sätter du antagligen upp fingret och kollar vinden, inte sant? Men när de fördomsfulla och nedvärderande kommer till landet så klampar man på så att klumpedunsen.i porslinsaffären skulle verka elegant. Jag tycker om att åka till stan och jag gillar dess invånare. Men jag är noga med att anpassa mig till de regler som gäller där. Jag kan ju inte begära att de ska anpassa sig. Torparmor
-
Fördomar har vi nog alla både i småort, landsbygd och storstan. Vilket i sig tyvärr nog beror på att klyftorna ökat mellan dem. Men vart man än far eller tänker slå sig ner så kommer man långt med ödmjukhet, vänlighet och ett öppet sinne, enligt mina mått. Jag växte upp på liten ort och visst fanns både raggare och epa-traktorer. Men inte var det en livsstil som alla invånare valt. Som nämnt tidigare i tråden så barn anpassar sig bättre än man tror, dem gör som sina föräldrar. I alla fall tills tonåren slår till.
-
Fördomar har vi nog alla både i småort, landsbygd och storstan. Vilket i sig tyvärr nog beror på att klyftorna ökat mellan dem...
Vi hade minsann rejäla fördomar redan i min ungdom innan de moderna klyftorna uppstått.
-
Min son är en av dom som kör Epa fast han lyssnar inte på Meduza utan på vanlig ungdomsmusik.
Eftersom man bor på landet så blir det mycket köra på ungar. Därför skaffar man Epa till ungarna för då kan dom köra själva och skjutsa sina syskon. Han hämtar även halm och hö till fåren med epan. Samt skrotbilar som han lagar eller säljer till skroten.
Epan gör det också möjligt att komma in till staden på fest, bio mm.
Ungar med epa är oftast väldigt kunniga i mycket. Sonen som nu är sjutton kan mura, snickra, bygga, blanda betong, köra traktor/grävmaskin, laga bilar, mopeder, gräsklippare, snöslungor, motorsågar, svetsa, sköta djur mm. Så han kanske är en av dom som du kommer att behöva hjälp av i framtiden här ute på landet. När dina saker slutar fungera. Eller när du har kört i diket på vintern och vill bli uppdragen.
-
Vet en som ynglade av sig innan han fått bilkörkort och körde runt med käring och bebis i epa-traktor.
Eller A-traktor var det egentligen.
Eller egentligen en bil kanske, för den gick och fungerade som en bil. Köra sakta på högt varv är väldigt oekonomiskt och extra utsläpp blir det också. Och dålig åkkomfort.