Alternativ.nu
Djur => Arbetshundar => Arbetshundar: Övrigt => Ämnet startat av: hajens skrivet 29 apr-12 kl 20:18
-
Lite nyfiken på att höra folks erfarenheter kring att ha hund och fåglar på samma gård.
Vilka raser funkar, funkar det alls.
Kan ni ha höns ute samtidigt som hund osv.
Berätta gärna om era erfarenheter, träna hund att inte röra fåglarna osv. Inte minst är jag nyfiken på att höra om er som har strävhåriga taxar.
-
För min del har det fungera utmärkt sen hönsen kom till alldeles nyligen hade ja två hundar en collie - schäfer hane men nu mera bara en schäfertiken kvar båda ignorera hönsen totalt efter att ha fått en tillsägelse nä dom träffade hönsen för första gången hundarna var5 och 9 då dom träffades men hade bra grundlydnad för övrigt . Så min tanke är att man bör ha en bra grund lydnad på hunden eller hundarna för att få det att fungera.
-
Jag har 2 lapphundar och det är inga som helst problem med hönorna. Funkar tom med små kycklingar. Har en brahmatupp på rehab här och han går lös med hundarna i trädgården. Hundarna har fått lukta på fåglarna och så har jag sagt att de är mattes så mina jagar de inte men andras hönor jagar de >:D Men jag vet en jack russeltik som tom biter sönder nätet för att komma åt kycklingar, så det beror nog mycket på uppfostran och intresse givetvis.
-
Vi har just köpt hundar vars uppgift delvis kommer att vara att vakta hönsen så jag hoppas vi lyckas träna dom till detta. Dom är vääääldigt fascinerade av fåglarna men vågar inte gå fram - bara 9 veckor gamla valpar. Planen är att låta dom vara med så mycket som möjligt runt hönsen så hönsen blir något ointressant.
-
Jag har cocker spaniel och lhasa apso. Hönsen går i hönsgård dock, hundarna är 6 år gamla bägge två och inte vana vid höns sedan innan så jag litar inte på att de inte "passar på när ingen ser" så att säga...
Vi har provat EN gång med att låta Lhasan träffa en höna. På bara ett par sekunder hade han munnen full i stjärtfjädrar (lyckligtvis fick han bara tag längst ut men ändå). Det går säkert att träna, men jag har stor hönsgård och inte riktigt tid eller ork att göra det till en sådan grad att jag skulle våga ha dem ute lösa tilsammans.
-
Jag har en stor bruksschäferhane med stor kamplust, jaktlust och föremålsintresse.
Men det har aldrig varit problem med hönsen, de går lösa ute tillsammans med hunden som alltid är lös. Han har aldrig krökt en fjäder på de däremot försvarar han mot rävar och rovfåglar.
Så det är nog inte rasen som styr om det fungerar utan individ och uppfostran men jag tror att jakthundar har svårare att låta bli hönsen, då blir jaktinstinkten för stor.
-
Uppfostran har ju stor betydelse men vallhundar borde vara lättare eftersom de inte ska jaga. Schäfer är ju också en vallhund från början. Utpräglade jakthundsraser kan nog bli svårt.
-
Nu har ju de flesta som svarat hundar av en viss typ, med vallningsbakgrund. Själv har jag collie, varav de tre sista kommit som vuxna, och de har lärt sig hur man uppträder i stort sett bara genom att iaktta hur jag uppträder med hönsen. Så är det säkert med schäfer och b.c. och liknande raser också.
Det vore mer intressant att höra om terriers och taxar.
-
Min springer spaniel (fågelhund) är lös med hönsen. Hon knatar efter dem ibland, ibland ledsnar hönsen o flaxar/springer ifrån henne, då ger hon sig. Första sommaren med höns "nöp" hon dem dock några gånger, men när de pep och jag sa ifrån släppte hon.
Annat var det i söndags, när mamma var här med sin dvärgschnauzer och mellanschnauser. Mellanjycken satt fint still och tittade på hönsen som knatade förbi, "går ju bra det här" hann vi tänka i samma sekund som hon högg vår höna rakt över ryggen. Mamma drog i hennes käftar, sa åt henne, skakade henne, efter kanske 1 minut släppe hon stackars hönapöna som klarade sig bra men saknar en hel bunt fjädrar...
Så, jag fick bekräftat i alla fall att terriers inte är något för mig ;)
-
Jag har tre st Alaskan huskys, hane på 2,5 år, tik på 4 år och ytterligare en tik på cirka 9 år.
Alla tre är oerhört intresserade av hönsen som jag skaffade för ett par månader sedan. Har försökt låta den äldsta tiken vara med hos hönsen och få henne att förstå att det är "mattes höns" och att de tillhör flocken (det är hon som är ranghög av mina tre jyckar). Förra hegen satt jag alldeles nära henne och höll i kopplet, men hon var snabb nog att hinna rycka en fjäder av tuppen när han kom för nära! Senare på dagen satt hanen på löplina och jag tyckte jag hade koll på vart hönsen och tuppen var och att han verkade "helt ointresserad". Rätt som det var så rusade han fram och fick tag om tuppen med tassarna. Troligtvis blev han lite förvånad när tuppen skrek och flaxade, för han såg ut som att han inte riktigt visste vad han skulle göra. Lycligtvis kom den förskräckta tuppen loss och klarade sig utan fysiska men.
Efter dessa incidenter inser jag att det är hundgården som gäller för hundarna när jag vill ha hönsen gå fria ute. Jag märker dock på tuppen att han är med försiktig nu. Så fort han ser hundarna så varnar han och blir lite orolig. Kan kanske vara bra på ett sätt. Tänker att han kanske är mer uppmärksam på exempelvis räv framöver.
Min granne har en flatcoated retriever som fungerar utmärkt att ha tillsammans med hönsen. Hans matte har helt enkelt talat om att det är hennes höns och att de ingår i flocken. Han rör dem aldrig.
Det blev ett långt svar. Men jag tror att det handlar om grundlydnad och till viss del jaktlust när det handlar om att kunna ha hundar och höns tillsammans. Dessutom tror jag att det kan vara lättare att få EN hund att acceptera att höns inte är mat/byte än flera hundar tillsammans. Hundar i "flock" kan nog trigga varandra till jaktbeteende.
Hoppas du hittar en hundras som du kan ha tillsammans med dina höns.
//Maria
-
Hejsan!
Läste om schnauzers/terriers och måste bara skriva om min hund.
Det är en dv.schnauzer på 6 år. Han går med min hönsflock på ca 15 hönor och tuppar. Det går kanonbra!
Häromdagen vart det livat så jag gick och tittade.
Min hund jagade bort en räv som strök förbi och tupparna hade föst in hönsen i gården!
Han har väl aldrig jagat någonting i hela sitt liv. Han skäller inte på något, inte nu heller!
Har inte sett till räven igen!
-
Hejsan!
Läste om schnauzers/terriers och måste bara skriva om min hund.
Det är en dv.schnauzer på 6 år. Han går med min hönsflock på ca 15 hönor och tuppar. Det går kanonbra!
Häromdagen vart det livat så jag gick och tittade.
Min hund jagade bort en räv som strök förbi och tupparna hade föst in hönsen i gården!
Han har väl aldrig jagat någonting i hela sitt liv. Han skäller inte på något, inte nu heller!
Har inte sett till räven igen!
Låter helt suveränt!! Vilken kanon-hönsvaktar-hund! :D
//Maria
-
Så, jag fick bekräftat i alla fall att terriers inte är något för mig ;)
sen när är schnauzer terriers? ???
har två amstaff och en boerboel hemma. amstaffhanen är hur fascinerad som helst av kycklingarna. han vaktar dem stenhårt mot tikarna och kan sitta i timtal för att
observera dem i sin bur. det har hänt att någon kyckling ramlat ur buren, men han visar inga tendenser till att vilja skada dem. han har fått nosa på
kycklingar när jag håller dem i handen och det är superspännande, men han vill inte ända fram utan vänder bort huvudet, vilket vi uppmuntrar. när vi har kycklingar
är det svårt att få bort honom från buren (vovve-tv) när han ska rastas eller matas. amstafftiken är helt ointresserad
av kycklingarna vilket kan dock bero på att hanen är väldigt tydligt med att hålla bort henne från buren. boerboeltiken är intresserad när man håller dem i handen,
men bryr sig inte när de sitter i buren. hur det är med vuxna höns vet jag inte.
-
Gött med hönsvaktar-schnauzer! Kanske finns hopp för mors monster... ;D
Ha ha, ja, jag har nog alltid tänkt att schnauzrar är en typ av terrier... men det verkar vara en egen typ! Men på wikipedia säger man dock att de ses som en variant av "brittisk terrier", ja ja, inte vet jag - lite för påiga för mig i alla fall ;)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Schnauzer_och_pinscher (http://sv.wikipedia.org/wiki/Schnauzer_och_pinscher)
-
Jag tror det finns två sätt att ha hund och höns/andra mindre djur tillsammans... Det ena är att se till att smådjuren och hundarna alltid är skilda åt och det andra är att lära hundarna att smådjuren är våra. De ingår i vår flock och vi ska inte jaga, skrämma eller döda dem, utan vi ska skydda dem och se till att de har det bra.
Själv har jag valt den sista alternativet, trots att jag har hundar som har extremt stark jaktlust och dessutom, till skillnad från andra jakthundar, är ämnade att själva döda viltet. Jag har whippet (mindre engelsk vinthund som ursprungligen använts till att springa ikapp och ha ihjäl hare och kanin).
Nyckeln till framgång tror jag är att vara lugn och att förutsätta att det kommer att fungera. Presentera hönsen för hunden på samma vis som man skulle presenterat en ny valp eller en kattunge. Apropå katter... många hundar jagar gärna katter och många hundägare har också katt. Principen är densamma! Detta är vår katt/våra höns och ingår i vår flock. Alltså tänker man inte ens tanken att det skulle vara jaktbart byte.
Vid två tillfällen har jag haft någon form av incident och vid båda tillfällen har det handlat om fostran och inte om jakt. "Förövaren" har båda gångerna varit äldsta tiken.
Ena gången sprang den yngre hunden rakt genom hönsflocken för att hälsa på en granne och när hönsen flaxade åt alla håll tyckte äldre tiken att det var läge att upplysa hönsen om att man inte kan bete sig hur som helst och tryckte ner en av dem på marken. Jag upplyste hunden i mycket tydliga ordalag att det inte, under några som helst omständigheter, är ok att "använda våld" mot hönsen och att även om de ingår i samma flock som hon är det jag som sköter deras eventuella fostran. Hönan hade inte en skråma, men var såklart rätt skakad av händelsen.
Andra gången var en höna som flaxade upp på en stol som stod alldeles intill där äldre tiken låg och vilade. När hönan slog hunden i ansiktet med vingen förlorade hon några bröstfjädrar. Ur hundperspektiv är det lätt att förstå att man markerar när någon är så respektlös och närgången att de praktiskt taget använder ens huvud som språngbräda. Höns har ju som bekant inte samma artighetskoder som hundar, så hönan ifråga blev ganska förskräckt och flaxade kacklande därifrån. Hunden somnade om.
Jag har även haft kaniner och kommer att skaffa igen. Yngsta tiken leker och umgås gärna med dem, men äldre damen får inte vara ihop med lösa kaniner. Hon tycker nämligen att de skutt- och sprattelanfall som glada kaniner får ska stoppas och även om hon skulle ta fast kaninen i syfte att fostra den skulle kaninen såklart tro att dess sista stund var kommen och börja skrika och jag vet att det inte finns mycket som triggar som bytesdjur som skriker i dödsångest. Hon skulle förmodligen glömma allt om flock och familj och enbart agera på killer instinct.
För att lyckas med att ha hund och smådjur ihop på ett säkert vis tror jag att man måste vara ganska bra på att läsa hund, så att man kan stoppa jaktbeteenden redan innan de blivit jakt och uppmuntra sociala beteenden. Jag tror också att det är bra om man har god allmänlydnad och ett stoppkommando som åtlyds omedelbart. Det senare mest för att man ska kunna vara så avslappnad som man behöver vara för att vara trovärdig.
-
tänkte dela med mig av vår vovve-tv. :-[
http://youtu.be/rWzIhIlHjac (http://youtu.be/rWzIhIlHjac)
-
Hej! Jag har en jätte snäll Leonberger. När jag är hemma går höns och ankor fritt och det funkar jätte bra. Jag har bestämt att hunden inte ska vara just vid höns huset och hon håller det. Hon tittar gärna på hönsen när de är ute men rör dem ej. (Har desutom detta år lyckats tappa intresset för kaninen :) hennes stora svaghet annars)
Men tyvär har vi en helt annan hund här när jag inte är hemma. Det har hänt att hon då "lekt" i hönsgårgen, vid ett tillfälle och en annan gång "lekte" hon med ankorna :( . Dessa insidenter är sällsynta och det var 1 år mellan gångerna.Men sååå olustigt. Därför är de alltid instängda i höns-ank gården när jag är på jobbet. Nu mera hundsäkrad.
Det som är så märkligt är att när jag är hemma visar hon inga som helst intresse för djuren. Men jag är den bestämda här hemma så.... när katten är borta dansar råttorna på bordet .
-
Jag har en Berner Sennen-Leonberger- Bordercolli blandis som är 6 månader. Vi tränade att gå genom hönsflocken när hon var mindre och jag kunde släppa henne lös mellan hönsen. Men den sista tiden visar hon intresse att jaga dem. Men kanske är det för att hönsen har fått för sig att de ska vara i den delen av trädgården som är inhägnad till hunden >:D. Vi måste väl träna på det igen.
-
Hej
Jag har Russellar o har haft i många år. Har skiftande erfarenhet av dem tillsammans med fjäderfä.
En hane uppförde sig som en räv, dvs bet sönder nätet o tog allt som rörde sig (nästan). Han hade inte visat minsta intresse för dem innan det hände.
Efter det blev det träning. Han kopplad o så satt vi inne i hönsgården, positiv förstärkning när han inte brydde sig, tog tid. Dock litade jag aldrig på honom igen vad gällde hönsen.
Eftersom han var en 7-tusan till råttfångare (som sig bör) var det ändå uppskattat att han gärna höll till nere vid hönsen. Det blev ändå bättre nät uppsatt o mera uppsikt.
Å andra sidan hade jag en tik som följde med in till hönsen o hjälpte till att plocka ägg, hon var mindre än tupparna ;D
Den tiken var inte det minsta tränad att vara accepterande mot hönsen, hon bara var det o hon jagade gärna råttor o möss också.
Så det är nog väldigt individuellt, oavsett träning eller ej.
Men alla hundar har jaktinstinkten i sig, mer eller mindre oavsett ras. Hade St Bernhards o:) som "lekte" med ankorna. Ingen uppskattad lek av mig :'(.
Dessutom drev han en gång en stoooor älg mot o fram till mig, jag gillade inte den "leken" heller ???
Nu har vi Vaktlar o Russellarna är väldigt intresserade, men är x-tra nät uppsatt så de inte når fram. Så området är "förbjudet område".
Är fullkommligt övertygad om att de skulle "nypa" om tillfälle gavs.
Vi har även gojor o parakiter, där vet de att det är "mattes pippi", de får bara titta inte en tass mot burarna (bur mellan golv o tak).
Ingen "pippi" lös med Russellar i närheten, de är så >:D snabba.
mvh
-
Jag har en amstaff-mix (med vad vete gudarna, kompostkvarn är nog bästa gissningen) han är kastrerad och kom till familjen som 2 ½-åring. Jag visade vid alla "första-kontakter" av något var gränserna var. Väntade alltså aldrig tills han började jaga t.ex. en katt för att sedan säga "fy" utan visade honom att strunta i den är "bra", hälsa fint är "bra" och hastiga rörelser är "nej". Han kom aldrig till att jaga, för han hade ju tidigt fått reda på reglerna.
Han är nu snäll mot katter, hundar, fjäderfän och annat knytt. Går gärna i hönsflockar och letar mat tillsammans med dem. Tycker tyvärr att katter är rörliga godisautomater som det ploppar godsaker ur ändan på...
Kan ha att göra med att han är kastrerad och har mat som sin passion istället för tikar, eller jakt för den delen. Tror, precis som en del andra i tråden, att det är individen det hänger mycket på. Är det en jaktidiot så är det. Det blir svårt att träna bort då. Men är det bara en "vanlig" hund utan mani för något är det nog träningsbart.
Kan verkligen rekommendera klickerträning, men enbart positiv förstärkning är vanskligt tycker jag. Det är en del klickerböcker som ens inte vill att man andas "nej", men annars kan ju inte hunden förstå var gränserna är när det gäller sådana här grejer. Håller med tidigare talare som nämnde en god grundlydnad. Plus att lekfulla valpar nog inte ska lämnas själva med fjäderfäna ens en sekund, men det har nog inte TS tänkt heller.
-
Hej
Har 2st Kaukasiska Ovtjarkor där tiken bestämmer och hanen lyder under henne.
Vi skaffade ankor och tiken blev helt salig och ska alltid ligga och vakta dem i och med ankor så blev det ällingar.
När jag introducerade dem så hände nåt mysko för hanen som ALLTID har lytt under tiken blev som förbytt när tiken kom lite för fort fram mot buren eftersom hon gillar ankorna så blev hon ännu gladare nu och jag som precis märkt hur intresserad hanen var sa till honom att dessa skulle han få vakta.
Han som haft en sån respekt för sin tik skulle nu garanterat gå i döden för de små ällingarna.
Han älskar även sin tik men detta var hans kall i livet tydligen.
Så här kommer varken folk eller fä som inte har här att göra över bron !!!
Men de har båda två stora hjärtan som rymmer alla godkända människor och djur så lika väl som de vaktar lika väl älskar dem de sina .
Och snart kommer här höns oxå så då får jag väl uppdatera här.....
Ps .även katterna går omkring utan att röra vare sig and eller älling..
-
Min daghund, en amstafftik, rör inte fåglarna. Nu är det inte jag som har uppfostrat henne, men jag skulle tro att det är naturligt för henne att ignorera dem. Hon har ingen jakt i sig alls, vill bara tvätta och ta hand om katter, kycklingar och annat. Passade tre goldentikar förra helgen och fruktade för hönsens liv varje gång jag skulle ut med hundarna, de blev fullständigt vilda och okontrollerbara och tom drog omkull mig vid ett tillfälle. De var ouppfostrade och inte vana vid höns, men ändå har jag svårt att tro att en ouppfostrad amstaff skulle bete sig så, det är nog både ras, individ och uppfostran.
-
Hej! Vi har raserna Australian Shepher, Alaskan Malamute och Alaskan Husky.
Vallhundarna (Working Australian Shepherd) går utmärkt, de kan ligga och sova när ankorna sovar i gräset, men vill jag att de tar ner eller upp dem ur vattnet är det direkt jobb som gäller.
Våra Alaskan Huskys är nyfikna men har vant sig vid gårdsdjur från början så då går det bra, de är intresserade men går att bryta. Värre är det nu med Aussievalparna som börjat att "tända", de vill gärna springa efter för fort, men kommer att lugna sig när vi sätter igång träningen.
Malamuterna har inte vant sig vid ankor från början, vår stamtik följer med i koppel till ankhuset för att plocka ägg, och håller sig lugn, men får hon chansen vet jag att hon skulle försöka knycka en, om hon vore lös det syns på långa vägar, men hon gör det inte för min skull. Jag tvivlar att man någonsin kan få en sådan att inte vilja döda, jag höns och ankor.