Alternativ.nu
Djur => Får => Hus, hägn & bete för får => Ämnet startat av: Styrbiorn skrivet 05 feb-12 kl 23:22
-
Hej
Jag är på jakt efter någon form av studie kring hur får betar känsliga marker, t ex inom naturreservat. Jag har ett minne av att jag läste delar av någon forskningsrapport/uppsats/liknande för några år sedan om detta men det verkar lögn att hitta nu.
Anledningen är en pågående diskussion om att får är olämpliga betesdjur på vissa marker då de helst äter upp örterna först och därmed förstör floran.
Min åsikt är att det beror på hur man betar, antal får per ha, tid på betet, årsmån, mycket mer än får som djurslag men jag behöver (akademiska, men även andra) argument.
Tacksam för tips!
/Stefan
-
Jag vet att när man av "miljöskäl" (dvs djuren åt upp de fina blommorna) förbjöd bete på skärgårdsöar med fridlyst flora tog det bara några år innan blommorna var borta.
-
Jag har bete på "känslig" mark. Där man är väldigt rädd om vissa arter får det bli senare betessläpp och med färre får. Det har funkat bra, växterna har hunnit blomma och kan fröa av sig.
-
Det beror ju på vilka växter det är som man ska skydda!
Beteshävdade växter behöver en tidig avbetning för att trivas rikitigt bra. Jag har föreläggande om tidig betning på ett stycke mark. Sen om det är slåtteräng, så är ju växtligheten beroende av att få fröa av sig innan man betar/slår det.
Så precis som sägs så beror det ju på!
Jag har också hört det där med att man ville skydda växtligheten på några marker och tog bort betesdjuren, med reulttat att växterna också försvann...
-
Får är mer selektiva än nöt och hästar. De kan m a o få för sig att någon viss sort är extra goda och då rensar de. Orkidéer är exempel på arter som får kan mer eller mindre utrota. Om fårens selektivitet är något problem beror på vad det är för arter man har och som man är rädd om.
Finns det slåtterängsarter i en betesmark (t.ex. för att marken historiskt varit använt för slåtter) som måste få blomma först då finns möjligheten med sent betessläpp. Men där är får inte något bra val, för de ratar förväxt bete och man får en dålig avbetning om fåren först kommer på i juli.
Om det inte finns några speciellt köänsliga arter som fåren kan utrota, utan en "vanlig" naturlig betesvegetation på en frisk till torr mark, då är får utmärkta landskapsvårdare.
Inger Pehrssons bok om svenska naturbetesmarker kanske är den du sett? Annars finns naturvårdsverkets "klassiker" av Urban Ekstam om fodermarker och en annan om restaurering.
-
Liljekonvaljer har mina får utrotat i en hage, en gång. :o
Jag skulle en gång släppa mina tackor på en mark som jag lånade av grannen, tidigt en vår. Det växte slåttergubbar i hagen och de var så rädda om dom. Jag hägnade bort områden med elnät, men lät en slåttergubbe vara kvar inne i hagen, för att se hur det skulle gå. Tackorna gick raka vägen fram till den och åt upp den först :-[ :o ;D
Blodrot, Stagg, Knägräs, Stenmåra och Darrgräs, Jungfrulin och Ängshavre, säger min länsstyrelse mår bra av bete...
-
Hej!
Ja de tankarna känner jag igen från en biolog som arbetar på länsstyrelsen här i vårt län. I min argumentation har jag haft god användning av en bok som Jordbruksverket gett ut. Bete och betesdjur heter den. Efter att ha läst den kunde jag lättare argumentera för det som jag redan visste.
-
Våra får åt upp allt som enl. länsstyrelen skulle sparats men det visad sig att fröbanken satte fart. Jag tror att man är för försiktig och oroar sig i onödan. Växterna "lär sig" att hålla sig små och starka.
-
Våra får åt upp allt som enl. länsstyrelen skulle sparats men det visad sig att fröbanken satte fart. Jag tror att man är för försiktig och oroar sig i onödan. Växterna "lär sig" att hålla sig små och starka.
Fleråriga växter kan som du kallar det lära sig vara små o starka (en del av dom, inte alla). Men ettåriga och tvååriga, som måste fröa av sig för att finnas i fortsättningen, de stryker med. Särskild de vars frön inte har kvar grobarheten så länge. Några arter frön klarar sig hundra år eller mer i backen, andra arter tappar grobarheten snabbt.
Slåttergubben som någon nämnde här ovan, den är ju flerårig och finns troligen kvar även efter många års fårbete! Den syns bare inte så mycket, för att den inte orkar upp o blomma utan har enbart har en rosett plant med marken.
M a o, det är svårt att generalisera, man behöver veta vilka arter det handlar om som man är särskild rädd om i just den aktuella marken för att avgöra om det funkar med fårbete eller inte.
-
Som länsstyrelengs sagt till oss så måste jag protestera....växterna "lär sig" efter vad jag har hört, De kryper ihop och lär sig att blomma.Därför såundrar jag vad Länsstyrelsen igentligen har med detta att göra.Bara att söka mera pengar.......sååå dumt.
-
Anledningen är en pågående diskussion om att får är olämpliga betesdjur på vissa marker då de helst äter upp örterna först och därmed förstör floran.
Min åsikt är att det beror på hur man betar, antal får per ha, tid på betet, årsmån, mycket mer än får som djurslag men jag behöver (akademiska, men även andra) argument.
Att skydda naturbeten från våra tamdjur är ett rejält feltänk, som regel, för det är ju djuren som skapat markerna.
Men att hålla rätt sorts djur, som kanske i årtusenden betat dessa marker är säkert bästa lösningen. Många av de moderna raserna har ett helt annat uppdrivet näringsbehov och "masskonsumerar" mer.
har sett exempel på "skyddsvärda" marker där de inte släppt på djur på flera år för att skydda vissa växter, men då har andra mindre önskvärda växter trängt undan dem istället. Att släppa djuren sent har ju också förespråkats, men det är heller inte historiskt relevant, man använde betesmarken. Däremot slåtterängar har man inväntat att växterna gått i frö. Men det togs ju som vinterfoder.
Ska man bevara marker ska man använda dem så som de gjorts historiskt och med samma typer av djur.
-
Jag var lite oklar ovan. För att få bidrag så skall det vara nedbetat till så o så många cm. Det går inte att släppa djuren senare.Därför så kan man ju undra hur de tänkt?
-
Jag var lite oklar ovan. För att få bidrag så skall det vara nedbetat till så o så många cm. Det går inte att släppa djuren senare.Därför så kan man ju undra hur de tänkt?
Antagligen är det då så att din vegetation är sån som sedan gammalt betats och behöver betas hårt för att finnas kvar. Det är så stödet är tänkt att fungera i alla fall, att någon från Länsstyrelsen tittar på varje mark och ser vad det är för arter och utifrån det ska utforma skötselkravet så värdena bevaras.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så kan man inte generalisera. Artsammansättningen är olika i olika marker, bland annat beroende på hur marken historiskt har skötts. Därför är bästa skötsel också olika i olika marker. För att veta om fårbete är bra för en mark behöver man först titta på vad det är för mark, vegetation och flora.
-
Naturbetesvallar och naturslåttervallar är helt olika biotoper, blanda inte ihop dem. Likaså är slåttervallar med eftersläpp bete en egen typ (och faktiskt den som uppvisar högst biodiversitet). Man ska inte byta typ, då förlorar man arter och det tar många, många år innan artantalet återhämtar sig.
Normalt bete av rätt mängd och intensitet är nödvändigt, men att överbetning skadar är helt klart. Det syns t.ex. på vår trädgård hur artmässigt utarmad och övergödslad den blivit av alla ankor och höns jämfört med hur den såg ut tidigare.
-
Naturbetesvallar och naturslåttervallar är helt olika biotoper
"vall" brukar man kalla det när det är sådd vegetation på åkermark som emellanåt plöjs upp. Misstänker du menade naturbetesmark och slåtteräng?
-
Så rätt. Det är nog dialektalt ;D , här heter det ju förresten "haugen" när det inte är sått, fast det finns bara en enda sådan plätt i närheten.
-
Att skydda naturbeten från våra tamdjur är ett rejält feltänk, som regel, för det är ju djuren som skapat markerna.
Men att hålla rätt sorts djur, som kanske i årtusenden betat dessa marker är säkert bästa lösningen. Många av de moderna raserna har ett helt annat uppdrivet näringsbehov och "masskonsumerar" mer.
har sett exempel på "skyddsvärda" marker där de inte släppt på djur på flera år för att skydda vissa växter, men då har andra mindre önskvärda växter trängt undan dem istället. Att släppa djuren sent har ju också förespråkats, men det är heller inte historiskt relevant, man använde betesmarken. Däremot slåtterängar har man inväntat att växterna gått i frö. Men det togs ju som vinterfoder.
Ska man bevara marker ska man använda dem så som de gjorts historiskt och med samma typer av djur.
Som kobonden en bit bort som har/hade en mycket ovanlig fjärilssort i sin ena beteshage. Han fick direktiv hit och dit om när det fick betas med hänsyn till fjärilarna. Det slutade med att hagen i princip växte igen och fjärilarna lever en tynande tillvaro. ::) Med tanke på att det betat kor där i årtionden och kanske ännu längre så hade det kanske varit bättre att låta det vara som det alltid varit.
I ett par av våra hagar har vi massor med gullvivor. I alla fall så länge inte fåren släpps på bete tidigt i de hagarna. För de tycker verkligen om gullvivor. ;D
-
Det finns en skrift om fårbetets påverkan på floran på Stora (?) Karlsö? Jag kan givetvis inte hitta den i bokhyllorna just nu....
Jag håller med om att vi ska beta markerna så som de har betats (och formats) tidigare. Slår även ett slag för sam/växelbete! Alla hagar som betas av endast ett djurslag ser lite tråkiga ut efter några år, medan hagar som betas av olika djurslag alltid tycks se ut som Bullerbyhagar.
-
Jag håller med om att vi ska beta markerna så som de har betats (och formats) tidigare. Slår även ett slag för sam/växelbete! Alla hagar som betas av endast ett djurslag ser lite tråkiga ut efter några år, medan hagar som betas av olika djurslag alltid tycks se ut som Bullerbyhagar.
Det är ju precis vad de gjorde förr, sambetade.