Alternativ.nu
Djur => Höns => Övrigt om höns => Ämnet startat av: Cathrin73 skrivet 24 nov-11 kl 13:08
-
Jag har precis slaktat tre tuppar. Det är andra gången jag gör det. Jag känner att jag behöver "prata" av mig lite. Hur känner ni under slakten och efteråt? För min del så känns det både helt okej och samtidigt lite jobbigt. Väldigt dubbelt. Och så kommer funderingarna också på om jag borde känna mer.
När jag försöker prata med vänner om det så slår de bara i från sig och säger nej usch jag vill inte höra. Inte så att jag tänkte berätta några detaljer men det skulle ha varit skönt att få prata av sig lite om känslorna som uppstår. Men de flesta jag känner är väldigt långt ifrån att kunna tänka sig att ha djur som de skulle slakta.
Och så en annan sak. Hönorna har precis börjat lägga ägg. Hittills har vi fått fyra stycken. Jag sparar dem i kylskåpet än så länge. Men även här kommer mina funderingar. Vad ska jag göra med äggen, bara koka och äta upp dem eller ska jag baka på dem eller nåt annat. Mest för att jag inte riktigt vet hur jag känner. Jag kan inte riktigt förklara min känsla inför äggen men kanske är det lite åt vördnads-hållet.
Det är första gången jag har höns. Skaffade dem i somras när de var kycklingar. Jag var förstås på det klara med att skulle jag ha höns så ingår slakt och att äta äggen. Och jag tror att mina motstridiga känslor kommer sig av ovanan. Och jag tror nog att det blir en vana och att det kommer att kännas positivt att kunna ha höns, få egna ägg och även en och annan tupp att äta. Men hur har ni andra känt? Är jag ensam om att känna så här?
-
Har du nyligen börjat med höns, så är det väl inte konstigt att du känner som du gör. Imponeras istället över att du fixat det alls..
Men helt enkelt blir det aldrig att ha ihjäl djur och sen äta, det blir möjligen enklare om det är många, men aldrig likgiltigt. Tycker man det så är det nog knasigt åt andra hållet, en vördnad inför ett dött djur måste ju ses som sunt.
Tuppar som jag slaktat har aldrig blivit uppätna här, möjligen av hundarna, själv har jag lite svårt för just flygfän.. det är nåt med fjädrarna..
Grisar har jag ju slaktat mängder, men det är ändå lite speciell känsla när man ska äta en som man vet vilken det var. Och det bästa sättet att visa vördnad för det djur man haft ihjäl för att äta, är ju att behandla köttet med respekt och tillaga nåt bra.
Äggen däremot ser jag inga problem med, det är ägg som ägg, oavsett om de kommer hemifrån eller från affären. Bottnar din känsla när det gäller dom kanske i att du är osäker på om de är 'ok'..? Ingen har ju kontrollerat dom åt dig..?
-
Jag kan gott förstå din vördnadskänsla inför äggen. När jag hade burfåglar hade jag förstås ingen tanke på att äta deras ägg, ja äggen var ju deras. Vad gäller hönsägg så hade jag kanske fördelen framför dig att jag länge köpt ägg på ett småskaligt ställe och sett hönsen där, innan jag fick mina egna. Och när jag gett ägg till grannar som hjälp till att passa hönsen har jag fått frågan 'går dom att äta?'.
Det finns gott om hönsfolk är lite fåniga när det gäller en hönas allra första ägg förresten - somliga blåser ur ägget för att spara, t.ex. Här ligger det framme i finaste antika porslinsskålen med guldpapper runt i flera dar innan det behandlas som ett vanligt ägg.
Ett ägg från de egna hönsen är ett rent under när man tänker på saken. De som ligger i travar på ICA - en helt annan sak.
Men har du slaktat och ätit dina egna ungtuppar kan du nog knäcka ett ägg...
-
Jag kan inte riktigt förklara min känsla inför äggen men kanske är det lite åt vördnads-hållet.
Jag känner också så över äggen. Det känns som att jag får en fantastiskt vacker och fin gåva av hönorna varje gång det finns ägg.
Nu har jag inte jättemånga hönor så det blir ju inga mängder med ägg men jag tycker de är så fina.
-
Det här väcker en del intressanta frågor tycker jag. Jag förstår absolut det stora i egna ägg, i allt egenproducerat, men det tydliggör också mycket i vår mentalitet och vårt samhälle i övrigt.
Varenda ägg är ett rent under. De som ligger i travar på ICA också. Men de undren säljs till extrapris och i storpack...
-
Det här väcker en del intressanta frågor tycker jag. Jag förstår absolut det stora i egna ägg, i allt egenproducerat, men det tydliggör också mycket i vår mentalitet och vårt samhälle i övrigt.
Varenda ägg är ett rent under. De som ligger i travar på ICA också. Men de undren säljs till extrapris och i storpack...
Ja men äggen som kommer från MINA pönisar är... ja ÄGG!!!!!!!!!!!!!!!!
-
Det där med äggen känner jag verkligen igen..
Jag sparade ihop över 20 ägg innan jag använde de första. De låg så fina där i kylskåpet, och det jag kände som andra skrivit, vördnad.
Detta trots att jag är uppvuxen med höns och dessutom fick jag flocken av pappa.. Så det var ju "samma" ägg som jag är uppvuxen med.
Slakt har jag varit med om sen barnsben så jag har inga problem med det.
Kan nog faktiskt liknas vid likgiltighet, jag ser till att inte ha några känslor för de djur jag ska slakta.
Jag vet från början att t.ex tupparna ska slaktas så jag ser aldrig dom i ögonen, imponeras inte över deras färgprakt. Dom är mat. Jag sköter om dom, ser till att de har det bra men inga känslor.
Däremot tycker jag det är jättejobbigt att avliva djur av andra anledningar, sjuka eller skadade djur.
-
har lite samma problem som du, i alla fall med tupparna, äggen säljer jag eller använder själv. Jag har haft "tur" med mina tuppar, förra årets kull reducerades av rovfåglar så rejält att jag bestämde mig för att behålla de två tuppar (och en höna) som klarade sig till vintern...
Nu i år har fler klarat sig, så nu MÅSTE jag slakta några (jag kan ju inte ha fler tuppar än hönor), men jag kommer på mig hela tiden med att skjuta upp det.
Fast jag har varit noga med att inte ge tupparna som ska slaktas några namn...
-
Äggen däremot ser jag inga problem med, det är ägg som ägg, oavsett om de kommer hemifrån eller från affären.
Där tycker ja du har fel egna ägg är så mycket godare tycker ja dessutom så är gulan betydligt finare i färgen så nog är det skillnad på köpeägg och egen produserat dess utom så är skalen betydligt bättre i alla fall mina :).
-
Nu är det väldigt många år sedan vi hade höns men jisses vilka fina gulor det var i äggen när hönsen åt gräs - sockerkakorna var alldeles gula :D
Vi hade oxå problem med att slakta, vi fick leja in en granne som kunde men det var inget roligt göra. :-\ Och mest tuppar blev det av det vi kläckte fram. Nu är detta mest flum kanske men varför kan det inte gå att få mest/mera hönor än tuppar? det finns ju en del ideér om detta med hur man kan välja kön när det gäller oss människor http://se.babycenter.com/pregnancy/naming/choosingsexfolklore/ (http://se.babycenter.com/pregnancy/naming/choosingsexfolklore/)
-
Det är väl , ännu, ganska sällsynt med insemination av höns... vilket ju är en förutsättning för könssorterad sperma.
Jag tror knappt människor heller kan välja kön om de betäcks på naturlig väg... :)
-
Jag tror knappt människor heller kan välja kön om de betäcks på naturlig väg... :)
Faktiskt kan man det ,med ganska hö sannolikhet. Det bygger på att man vet exakt när man har ägglossning, vilket är ganska enkelt om man har en regelbunden cykel. Och på att man vet att pojkspremier är snabba men lever kort tid i äggledaren, medan flickspermier är långsammare men lever längre. Så om man vill ha en pojke har man sex så nära ägglossningen som möjligt, medan man har sex 1-2 dygn före ägglossning om man vill ha en flicka. Inte 100%-igt, men det har hyfsad sannolikhet.
-
jo... jag har också skjutit upp tuppslakten - men snart MÅSTE jag ju. Problemet är också vilken jag ska "spara". Den vackraste, den som är mest framåt (läs elakast), den snällaste eller den lilla ynken som jag pysslat så mycket med och som fortfarande vill sova i redet >suck<. Undrar om man nånsin vänjer sig.... :(
Äggen äter jag dock utan samvetskval fast dom är så himla vackra!
-
Ja men äggen som kommer från MINA pönisar är... ja ÄGG!!!!!!!!!!!!!!!!
Som sagt, jag förstår mycket väl det stora och häftiga i egen produktion. Men äggen på ICA är fortfarande ägg, komna ur höns. Och borde alltså klassas som under de också. Det finns inget motsatsförhållande i det.
-
Jag har haft liknande känslor. Första äggen var bara helt fantastiskt, och det är ju verkligen fantastiskt att det blir ägg. Jag åt det första själv, de som kom efter la jag också i kylen, och sedan fick jag för mig att lägga de under en lampa och se vad som hände - alla var befruktade och utvecklades och det blev tillslut en liten underbar kyckling ;D. Sedan sparade jag en gäng till och då la sig hönan att ruva så då fick hon tillbaka dem och det blev bara ett par ägg till som vi åt sjävla. Sedan har hon inte lagt några ägg, så mina vördnadsfulla känslor fick liksom tid att själva lägga sig tillrätta. Nu skulle det inte kännas lika konstigt, men första ägget kändes onekligen underligt att äta. Jag kokade det, för det tycker jag är godast (löskokt - mums :-[), men rent känslomässigt hade det nog varit bättre att steka det eller göra äggröra, så man inte hade haft hela ägget framför sig liksom - jag kunde inte helt njuta av smaken för att man kände denna vördnad och att det kunde ha blivit en kyckling och allt som snurrade i huvudet.
Slakt är jobbigt. Har inte slaktat några höns än, men ett antal kaniner. Första gången var det fruktansvärt, skakade i hela kroppen. Sedan blev det lättare. Nu är det mest själva avlivningen som är jobbit, innan den är död och jag är alltid orolig för att djuret skall plågas.. Sedan jag fått en slaktpistol går det bättre och lugnare. Även om jag skulle träffa fel så lider inte djuret så mycket som om jag träffar fel med ett slag - mycket bättre.
Annars känns det förstås bra att man vet att djuren man äter haft det bra, det är ju därför jag föder upp dem själv, för att jag vill veta att de haft det bra och att inga stressfyllda resor till slakterier förekommer. Och för att jag vill ha fullgott kött. Till stor del var det också för att testa mig själv som jag började: jag ville se om jag verkligen klarade det, för annars tycker jag inte att jag skall äta kött.
Men visst är det väldigt delade känslor, så känner jag också. Tankar som om jag verkligen skall äta kött och om jag verkligen vill släcka liv för att få sådan mat kommer ibland. Det är ju ett liv man släcker och det känns (även om jag nu när jag gjort det ett tag har "lärt mig" att stänga av de starkaste känslorna just vid slakten och inte vara nervös och liknande utan bara fokuserad på att göra det så effektivt och smärtfritt som möjligt). Det hade känts lättare att ha EN kalv man kunde slakta och så räcker den i ett år, jämfört med att slakta en massa kaniner och höns - släcka en massa liv - för att få samma mängd kött. Men vi har inte möjlighet att varken ha eller slakta stora djur tyvärr. Kanske någon gång längre fram.
-
Vad skönt att få höra att det inte bara är jag som har dessa tankar. Jag tycker ju om tanken att kunna vara självförsörjande på ägg och veta att djuren vi äter har haft det bra. Och även om det inte är helt enkelt att slakat ett djur så känns det ändå bra att ta ansvaret och faktiskt klara av det själv.
-
Ja, precis
-
Att känna inför slakt och omkring slakt är nog rätt naturligt. Själv tycker jag att de jobbiga känslorna försvann relativt fort. Idag känns det faktiskt rätt bra att slakta då jag vet att jag kan göra det snabbt och stressfritt för djuret. Därmed inte sagt att det är ett nöje (så ingen misstror mig för en pervers lustmördare :-\ ) Att äta hemmaproducerat känns också bra för jag vet att min middag har haft det betydligt bättre innan slakt än en kyckling från frysdisken. Sedan tycker jag att smaken är ytterligare ett plus :D
Att äta ägg har jag aldrig haft ågren för. Ägg är gott och ägg från utegångshöns är ännu godare. Att det sedan är ett nöje att hämta maten är ju ytterligare en bonus ;D
-
Det är väl , ännu, ganska sällsynt med insemination av höns... vilket ju är en förutsättning för könssorterad sperma.
Med fåglar går det inte att få könssorterad sperma eftersom det är äggcellen hos hönan som avgör vilket kön fostret skall få. Tuppar har två könskromosomer och hönan har bara en. Om spermien träffar en äggcell med en könskromosom i blir det en tuppkyckling. Om spermien träffar en äggcell som saknar könskromosom, blir det en hönkyckling.