Alternativ.nu
Djur => Arbetshundar => Arbetshundar: Uppfostran, utbildning & träning => Ämnet startat av: Just_me skrivet 22 nov-11 kl 23:44
-
Det har gått så himla bra, vi tränade mycket med hunden så hon skulle känna sig trygg runt lillkillen. Han fick en rejäl tillsägelse om han ryckte henne i pälsen eller slog henne och nu har hunden och barnet (1,5 år snart) kunnat umgås utan att nått hänt i flera veckor.
Så idag står jag vid spisen, barnets mamma sitter på en köksstol och hunden ligger och tigger mat som vanligt nedanför mig.
När lillkillen ska ge mig nått (nya favoritleken är att hämta allehanda saker och ge bort dom till folk och få ett "tack, tack!") så snubblar han till och faller framstupa över hunden där hon ligger.
Hon gör ett yl/skäll/morr och hugger han i ansiktet och springer undan.
Okej, jag såg tydligt att det var en markering och att hon blev rädd och var helt omedveten om att han var på väg eftersom hon fokucerade på maten på spisen.
Han fick två små sår, det som skrämde mig så fruktansvärt var att det övre var ca 2 cm från hans öga. Inget blod utan mer skrapsår och lite svullnad. Men hade det träffat rätt i ögat kan det nog ha gått riktigt illa.
Jag hantera det kanske inte jättebra, bar ut hunden i nackskinnet och kastade ut henne ganska våldsamt. Nu sitter hon inlåst i ett rum. Har fixat en provisorisk grind så hon inte kan gå ner till nedervåningen (vi hyr övervåningen).
Vi åker hem den 15 december så då kommer min fru bo med hunden och inga barn i närheten. Men, bör jag nu sätta totalt förbud på att ha henne kring barn? Är ofta kring barn med hunden när jag är hemma och besöker familj etc.
Sist en hund bet mig avlivade jag samma vecka, trotts att det var min alla bäste vän. Men han var sjuk och hade varit sjuk länge så det var nödvändigt även om han inte hade bitit.
Eller vad gör man? Känns inte alls bra. Känns rent förjävligt.
Största problemet är att det är min fru som äger hunden och hon verkar liksom inte tycka det är nån big-deal. Hon är ganska förbannad över att jag blev så arg och vägrar diskutera saken och tycker jag överdriver...
:-\
-
jag kan hålla med din fru, ge hunden en chans till iaf, om det var en olycka är det ju ingen anledning att ta bort hunden, har själv ramlat på en hund en gång som högg mig men det var ju ""mitt fel"" inte hundens
-
jag kan hålla med din fru, ge hunden en chans till iaf, om det var en olycka är det ju ingen anledning att ta bort hunden, har själv ramlat på en hund en gång som högg mig men det var ju ""mitt fel"" inte hundens
Den har visat tecken på att vara aggressiv mot barn förr, det är därför jag är så rädd. Men ofta i samma händelser, barn som ramlat över henne osv.
Men kanske är det ok... men håller henne borta från honom i alla fall.
-
Det kan hända att det går över, om ni bara inte överreagerar för ser hunden det som en svaghet och försöker ta över, Vad är det för hund?
-
Tycker du ska överväga att avliva hunden det är inte riktigt naturligt att den ger sig på barn.
Är hundvan & har barn tycker detta verkar vridet
-
Det kan hända att det går över, om ni bara inte överreagerar för ser hunden det som en svaghet och försöker ta över, Vad är det för hund?
Rumänsk gatuhund, togs hit som 4 år och vi har haft henne sen dess.
Hon har varit livrädd för barn och män men blivit bättre och bättre. hon är ca 8 år nu.
Vi ha inga barn själv och kommer inte ha men som sagt umgås jag mycket md barn och brukar ha hunden med mig...
Hon är typ terrier/border collie blandras som det ser ut, väldigt väldigt lydig och otroligt mån om att vara omtyckt och göra rätt. vi har aldrig behövt lära henne nått, hon bara snappar upp saker.
Possitiva med hennes rädsla är att hon aldrig lämnar vår sida och är hon lös och vi möter folk, katter, hundar springer hon till oss.
negativa är ju att hon är otrygg bland främlingar och det är väl det som lett till det här antar jag.
-
Nee inte hundens fel , ert fel , straffa inte hunden för den saken .
Din fru har rätt .
Hunden reagerade med rädsla ej aggresivitet .
O ungar ska ha respekt för djur .
Och som jag förstår det så har ni inga barn heller , låt ej hund o barn vara tillsammans .
-
Hunden nafsa i reflex. Den bet inte. Den stod inte och morra på dig eller barnet. Att ha hunden tiggandes vid fötterna är det som jag ser olämpligt. Hunden ska inte ha nåt då, inte vara där då.
Tjatar om böcker igen.. Jan Fennel. Då får du en helhetssyn som förebygger incidenter. Du slipper fundera efteråt som nu.
Hunden är en hund. Ungen är en unge. Skydda hunden från trillande ungar, eller skaffa större barn.
-
håller med föregående till fullo, och som sagt, det var inte aggressivitet, det var rädsla, lär barnen att vara varsamma med hunden så kommer det att gå över eller låt dom helt enkelt inte vara runt hunden eller viseversa..
-
Alla djur bits i rädsla , häst , iller ,hund, katt men inte f*n är det deras fel
O jag har tre barn som vuxit upp med stora och små hundar av olika raser + massa svåra omplaceringar .
Konstigt nog har aldrig ett barn blivit hundbiten hemma hos mej .
Antagligen för att dom lärt sej från början att hunden låter man bli.
-
Hunden nafsa i reflex. Den bet inte. Den stod inte och morra på dig eller barnet. Att ha hunden tiggandes vid fötterna är det som jag ser olämpligt. Hunden ska inte ha nåt då, inte vara där då.
Tjatar om böcker igen.. Jan Fennel. Då får du en helhetssyn som förebygger incidenter. Du slipper fundera efteråt som nu.
Hunden är en hund. Ungen är en unge. Skydda hunden från trillande ungar, eller skaffa större barn.
Ursäkta men vad har tiggandet med dess rädsla för barn att göra??
Jag ser det här som ett misslyckande, jag har aldrig för haft barnrädda hundar och alltid haft hundar kring barn. Att skydda hunden från barn går inte om man lever med barn, säg vad ni vill. Jag tror inte en sekund på att en normalstabil hund naffsar ett barn i ansiktet för att den blir rädd?
Jag har väldigt god hundvana, rädsla hos en hund är det jag ser som allvarligt. En "aggresiv" hund är en rädd hund, en stöddig hund har bara en för svag matte/husse och är oftast inga problem.
Men tack för tippsen, jag vet vad jag ska göra.
-
Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden... :) ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.
-
Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden... :) ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.
Tack och lov för att det finns vettigt folk.... (:)
-
Ursäkta men vad har tiggandet med dess rädsla för barn att göra??
Ingen aning. Däremot av flera skäl är det olämpligt.
Om inte hunden räknat med att få nåt där och då hade den flyttat sig/inte reagerat så mycket när ungen trillade.
De förväntade matbitarna distraherar.
Jag ser det här som ett misslyckande
Gör jag med. Lär dig av situationen.
Ytterst få som lyckas med allt alltid. Du frågar ju dessutom för att få in ny info om händelsen, = villig att lära om.
Jag har väldigt god hundvana, rädsla hos en hund är det jag ser som allvarligt.
Tycker det låter som du som är rädd. Som flockledare får du en osäker hund då.
Söker du stöd för att avliva hunden?
En "aggresiv" hund är en rädd hund, en stöddig hund har bara en för svag matte/husse och är oftast inga problem.
En aggresiv hund hade bitit. Och inte gått därifrån.
-
Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden... :) ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.
Ja hon är en helt annan hund nu jämfört med när lillkillen flyttade in i April. I början var hon livrädd, sprang undan och skällde när han tultade för nära så vi höll dem issär. Tror det är därför jag mår så dåligt nu, borde kanske aldrig försökt få dem att funka ihop.
Men det gick ju så bra och som du skrev så var hon helt avslappnad när det hände. Hon kan ligga och sova och inte ens öppna ögonen när han går fram och klappar.
Jag kommer defenitivt inte ta bort henne, det handlar mest om hur jag ska agera kring barn. Om jag ska hålla henne borta bara eller om jag kan lita på att det här var en olycka.
Det är i alla fall en av de mest skrämmande saker jag varit med om med hundar...
-
Ingen aning. Däremot av flera skäl är det olämpligt.
Om inte hunden räknat med att få nåt där och då hade den flyttat sig/inte reagerat så mycket när ungen trillade.
De förväntade matbitarna distraherar.
Gör jag med. Lär dig av situationen.
Ytterst få som lyckas med allt alltid. Du frågar ju dessutom för att få in ny info om händelsen, = villig att lära om.
Tycker det låter som du som är rädd. Som flockledare får du en osäker hund då.
Söker du stöd för att avliva hunden?
En aggresiv hund hade bitit. Och inte gått därifrån.
Nej jag vill inte avliva och söker inte stöd för det, jag vill veta vilken risk man kan ta kring barn.
Rädd är jag, en kille på 1,5 år kunde blivit blind. Det är inget jag vill ha på mitt samvete.
Tiggandet stör mig inte, hon är lydig och tar inte ens en tappad köttbulle förrän vi säger ok. Maten är min tills jag ger den till henne. Jag utgår från att uppfostra henne som en hund uppfostrar valpar och flockmedlemmar och hundar tigger, det är ett naturligt beteende. Hon gnäller aldrig och går om jag säger åt henne.
Men jag vet int hur jag ska bete mig nu, det här är helt nytt och jag har inte den blekaste om vad jag kan göra annat än hålla henne borta från barn, i alla fall små barn.
Min förra hund var jag 100% trygg med, barn kunde sova på honom utan att han brydde sig. Det var en kaxig, stabil och trygg hund. Den här Tiken är osäker och undergiven, det är en helt annan sak att uppfostra henne jämfört med det jag är van vid.
-
Hej!
Har själv haft äldre omplaceringshund som var barnrädd. Han försökte undvika barn och där det inte gick hade inte jag tillit så jag såg till att föräldrar tar upp minibarn eller jag tog hunden till mig så han hade mig som stöttepelare och vägg mot barn. Som det har sagts (och du själv vet) är det flockledare som sätter *tonen*. Och ja, gatuhundar har ett speciellt relation till mat och ofta till barn och man krzper inte in i deras minnen.
Jag håller med dom andra som vill ge hunden en chans. Du säger själv att hon har blivit mycket 'bättre' med barn och gömde sig efter incidenten. Har nog varit förskräckligt för henne med. Men en månad till kan ni nog organisera och sedan blir det mera avslapnnade miljö har jag förstått. Huvudsaken är nog att varken barnet, hunden eller du blir spända och rädda i liknande situationer.. uppmärksam och lyhörd behöver ni nog vara med henne och barn i närheten, det är bara ackyeptera. Går det bra 100 gånger kan det vara snett 101 gången - med din hund när minnena spökar eller med vilken hund som helst som nafsar av reflex/rädsla.
Jag försåt att du skakar med tanke på vad som kunde ha hänt. Straffa inte dig eller hunden för det. Var glad det gick så här bra och var aktsam. Det är nog bäst för alla. Ingen förbättring om ni blir rädda.
-
Hej!
Har själv haft äldre omplaceringshund som var barnrädd. Han försökte undvika barn och där det inte gick hade inte jag tillit så jag såg till att föräldrar tar upp minibarn eller jag tog hunden till mig så han hade mig som stöttepelare och vägg mot barn. Som det har sagts (och du själv vet) är det flockledare som sätter *tonen*. Och ja, gatuhundar har ett speciellt relation till mat och ofta till barn och man krzper inte in i deras minnen.
Jag håller med dom andra som vill ge hunden en chans. Du säger själv att hon har blivit mycket 'bättre' med barn och gömde sig efter incidenten. Har nog varit förskräckligt för henne med. Men en månad till kan ni nog organisera och sedan blir det mera avslapnnade miljö har jag förstått. Huvudsaken är nog att varken barnet, hunden eller du blir spända och rädda i liknande situationer.. uppmärksam och lyhörd behöver ni nog vara med henne och barn i närheten, det är bara ackyeptera. Går det bra 100 gånger kan det vara snett 101 gången - med din hund när minnena spökar eller med vilken hund som helst som nafsar av reflex/rädsla.
Jag försåt att du skakar med tanke på vad som kunde ha hänt. Straffa inte dig eller hunden för det. Var glad det gick så här bra och var aktsam. Det är nog bäst för alla. Ingen förbättring om ni blir rädda.
Tack för det svaret, jag tror det blir så att vi helt enkelt inte har barnet och hunden "lösa" ihop. Det är synd för jag är lillpojken nära och han brukar vara här uppe med oss och se på TV och leka.
Tiken har sen också haft ett udda beteende de senaste dagarna. vanligtvis är de 2 hundar då husägaren också äger en hund. Natten efter att de hämtade den hunden (han har barn som bor hos sin mamma som ville ha hunden några veckor) så började hon skita inne och matvägra. Jag hoppas det går över av sig själv, antar att hon känner sig ensam. Kanske är hon otryggare när hon är ensam hund.
-
Många omplaceringshundar är mer känsliga för förändringar än andra hundar. Det får man försöka hantera, genom att se till att vissa saker är konstanta och ger trygghet, t ex matskålar, filt, ev en större bur som hunden kan söka sig till för att få vara ifred osv beroende på hundens behov och personlighet. Och man får vara inställd på att det kan bli problem vid förändringar, som flytt eller nya människor osv.
Barn under typ 3 år har dåligt begrepp om vad som är farligt, lämpligt osv och de har inte så bra kontroll på kroppen. Därför tycker jag inte att små barn och hund ska vara tillsammans utan att någon vuxen är med dem, inte bara på samma plats utan koncentrerad på dem.
Sen håller jag med tinna om att i detta fallet var tiggandet ett problem. Hade hunden inte varit koncentrerad på maten så hade den säkert hunnit flytta sig när barnet föll, hundar är snabba. Mina hundar vet t ex att matte är klumpig. Det har jag lärt dem med flit. Om de ligger där jag måste gå får de flytta på sig, och om de går framför mina fötter när vi går, så blir de puttade på. De är snabbare och smidigare än mig, därför har de fått lära sig att det är deras fel om de är under mina fötter. Därmed inte sagt att jag trampar på dem eller gör dem illa, jag har tränat dem genom att försiktigt stöta till dem sedan de var valpar. Nu är de uppmärksamma på att inte vara i vägen, utan att vara rädda för att vara nära eller vara rädda för foten. Jag kan klappa dem med foten när jag sitter eller står stilla, men om jag är i rörelse så håller de sig vid sidan om mig eller bakom, eller så långt framför att det är utanför min steglängd. Med detta vill jag ha sagt att lite träning på detta med att hunden kan ta ansvar på var den är i förhållande till människor i rörelse kan ge hunden trygghet och sysselsättning samtidigt som det förhindrar den typ av olyckor som du beskriver ovan.
För en olycka tycker jag att det var, hunden kan inte skyllas för detta. Den avsåg inte att bita, den var inte aggressiv. Den försvarade sig reflexmässigt mot en överrumplande smärta. Den han inte tänka att det var ett barn som snubblade, kanske hade den hunnit det om den inte var koncentrerad på maten. Och om den hunnit tänka att det var barnet som trillade, så hade den med största sannolikhet flyttat på sig utan att nafsa, den hade däremot troligen ylat till av smärta.
Kanske kan hunden ha en filt eller bur som den kan söka sig till när den är i miljöer med barn, och där barnen är förbjudna att vara. Barn ska inte få lov att röra hundar om inte vuxna är med och hunden själv inbjuder till att barnet ska få umgås med den.
-
:'(.....en hund som biter ett barn i ansiktet.... skulle själv inte våga chansa.... hur ont det än gör i själen...
Alernativet att alldrig låta hunden komma nära ett barn betyder ju att hunden alldrig kommer få leka löst... om ni inte bor långt bort i vildmarken...... :'(
Hua hua vilket beslut ni står inför....
Jag håller med om att det är *flockledarens ansvar*....
Jag tror ju ni kommer behålla hunden... och jag kan förvisso förstå det och jag är väldigt glad att det inte blev värre sylig skada än risp..men hur kommer barnets relation till se ut om några år?
Om det blir fler överaskningsmoment för hunden tillsammans med barn... och det blir värre?
Hund och mat kan ju va väldigt farliga situationer om hunden inte fått lära sig att den bara får ta maten efter tillåtelse och att den lever med vetskapen om att tigga alldrig är okej... och självklart att den vet att tillgången till mat alltid finns...
Jag är verkligen inge hund expert,men jag har två stora hundar.. så jag kan mycket väl tänka mej in i situationen....
Jag ska iallfall hålla tummarna för att incidenten alldrig häder igen
-
Jag tänker tvärtom, hunden visade väl att den har en fungerande bithämning i en riktigt besvärlig situation. Ur hundens perspektiv är det som hände väl ett oprovocerat oväntat överfall, inte som vi ser det; barn som gör som barn gör=ramlar. Hade hunden bitit, då hade det ju väl rimligen blivit mer skada? Som jag tänker är det en väldigt stor skillnad om hunden hade tagit till bet för att försvara en resurs (mat, leksak, matte/husse) -då hade jag kanske resonerat som Ingelavw- nu blev det ett instiktivt naffs utan att fullfölja med ett allvarligt bett, trots att hunden måste upplevt situationen som riktigt skrämmande.
-
Det är ju som sagt bara att hålla henne i tex en egen del av köket om det är så. Är hon lydig så är det ju bara att ha en krog där hon kan lägga sig och där barnet inte får vara. Att hon biter när barnet faller över henne och hon är koncentrerad på annat är inte särskilt anmärkningsvärt. Värre är väl det här att hon blivit orolig av att den andra hunden åkt.
Jag har en hovawart som definitivt inte är aggressiv men hon kan nafsa i armar om man leker med henne. Alltså får barnen inte leka med henne. En gång hoppade hon glatt upp på min rygg och nafsade tag i min tröja. Det ligger ju nära henne då många i hennes stam är skyddshundar. Jag funderar själv på att träna skydd med henne när hon blir gammal nog. Det här beteendet kommer till exempel bara fram vid lek, det är inga problem för barnen att ta ut henne på en promenad och ha henne lös till exempel. Själv har jag lärt henne att hon bara får bita i sitt repkoppel om hon får tillstånd och ska sluta på kommando vilket fungerar bra. Trots att hon lärt sig så får inte barnen göra detta.
Vet man vilka situationer som är risksituationer så är de lätta att undvika. Hade hunden gått fram till barnet och bitit så är däremot situationen helt annorlunda. Och hunden och barnet ska aldrig lämnas ensamma.
Håller med Lena i Fjollträsk
-
Man kan ställa sig frågan en barnvan hund eller ett hundvant barn.Är båda van vid varandra så är det inget problem.Även en barnvan hund reagerar på ett eller annat sätt på barn som är ovana vid hundar som behandlar hunden som en leksak eller något man kan sparka på.
Sedan så har ju föräldrarna ansvar för barnet och skall se till barnet inte jävlas med hunden.Då hör man oftast att barnet är så litet att det inte förstår att det inte får sparka hunden,det vill jag påstå att det är fel.
Jag var hemma hos en bekant med min hund,när en familj med en liten gosse också kom på besök.Den lille gossen eller "skitungen" höll på och slog och sparkade på och mot hunden,föräldrarna brydde sig inte det minsta.Kompissen sa till föräldrarna att säga till skitungen att inte göra så mot hunden,nä det går inte för han är så liten att han fattar inte.Då tog jag och flyttade hunden till min bil,men då började ungen kasta sten på både hunden och bilen,ingen som hellst reaktion från föräldrarna.
Då flög fan i bofinken och jag knöt fast (mot alla regler) hunden i dragkroken på deras bil.Naturligtvis slutade skitungen inte att kasta sten mot hunden och bilen för det.Men nu jädrar blev det fart på barnafadern,"Va fan tar du dig till ungdjävel skriker han och far fram till ungen,skall du kasta sten på bilen" Lite märkligt att skitungen skulle fatta att den inte får kasta sten på deras bil.
-
Man kan ställa sig frågan en barnvan hund eller ett hundvant barn.Är båda van vid varandra så är det inget problem.Även en barnvan hund reagerar på ett eller annat sätt på barn som är ovana vid hundar som behandlar hunden som en leksak eller något man kan sparka på.
Sedan så har ju föräldrarna ansvar för barnet och skall se till barnet inte jävlas med hunden.Då hör man oftast att barnet är så litet att det inte förstår att det inte får sparka hunden,det vill jag påstå att det är fel.
Jag var hemma hos en bekant med min hund,när en familj med en liten gosse också kom på besök.Den lille gossen eller "skitungen" höll på och slog och sparkade på och mot hunden,föräldrarna brydde sig inte det minsta.Kompissen sa till föräldrarna att säga till skitungen att inte göra så mot hunden,nä det går inte för han är så liten att han fattar inte.Då tog jag och flyttade hunden till min bil,men då började ungen kasta sten på både hunden och bilen,ingen som hellst reaktion från föräldrarna.
Då flög fan i bofinken och jag knöt fast (mot alla regler) hunden i dragkroken på deras bil.Naturligtvis slutade skitungen inte att kasta sten mot hunden och bilen för det.Men nu jädrar blev det fart på barnafadern,"Va fan tar du dig till ungdjävel skriker han och far fram till ungen,skall du kasta sten på bilen" Lite märkligt att skitungen skulle fatta att den inte får kasta sten på deras bil.
Nu var ju i och för sig det här barnet 1,5 år. Det liksom hör till att ettåringar försöker dra i päls och svansar och ramlar. Det uppfostrar man inte bort på första eller andra försöket. Tyvärr.
-
Nu var ju i och för sig det här barnet 1,5 år. Det liksom hör till att ettåringar försöker dra i päls och svansar och ramlar. Det uppfostrar man inte bort på första eller andra försöket. Tyvärr.
Nä men med konsekvens precis som med hunden :)
-
Svarar alla i samma nu :)
att hon tigger är inte ett problem, punkt. Hon är en gammal tik som har besvär med leder och är trött. Hon blir ofta överumplad och kan ha något fel på hörseln även om veterinär inte hittade något. Det är däremot bra att ni tog upp det för problemet med hörseln och ett trippande barn har jag liksom inte tänkt över.
Ibland hoppar hon ur skinnet när en katt springer förbi henne när hon sover, dock aldrig agresivt utan hon muttrar lite och lägger sig tillrätta igen och somnar om. Så mat eller inte, hon kommer aldrig bli en hund som smidigt hoppar undan och alltid har koll :/
Kanske är det som några säger, hade hon verkligen bitit hade han fått större sår.
Hon skyddar aldrig mat, inte från oss, katterna eller den andra hunden. Hon gjorde det en gång när hon var helt ny hos oss och det är ända gången vi verkligen "tog i ordentligt", inte fysiskt menat utan verkligen "skrämde" henne. Det fungerade. Men jag har aldrig egtt henne mat när barnet är där, däremot har han matat henne med hundgodis och ibland tagit tillbaka det och sen gett den igen osv. Hon är väldigt försiktig mot honom jämfört med nr vi ger nått gott, det har jag sett som ett tecken på att hon förstår att han är liten.
Han är "hundvan", om man nu kan vara det som så liten. Det har uppkommit situationer när han kastat nått på henne, slagit henne och ryckt i hennes päls. Har inte jag varit där har hans föräldrar skällt på honom. Det har haft ännu större effekt när jag sagt ifrån för han är ju inte van att få skäll från mig. Blivit lite tårar men han är jätteduktig med djur. Om inte annat får han numera klappa bägge katterna och de var livrädda för honom.
Jag gjorde som min mamma gjort med barn och lärt att vovve och kisse säger man aaaaaa, (klappar långsamt och gör ljudet.
Han gör alltid det när han är nära djuren och det har fungerat.
Jag har pratat med hans mamma idag, vi pratade inte igår när det hände. Hon säger att det inte är nått att bry sig om, han ramlade över henne och det var en naturlig reaktion. Hon har nyligen flyttat från Afrika, Uganda och är van vid farligare saker kring sina barn om man säger så så hon ser inte problemet. Hos henne passar man sig för hundar, de vaktar och ges mat men håller sig ute och är knappast keldjur utan "jobbar" med att skydda dem.
Så hon ställer inga krav på att hunden måste flytta eller tas bort och det är jag väldigt glad för. Det är ändå hennes rätt att ha nått att säga i saken.
Så, hon kommer inte avlivas. Jag är inte rädd att ha henne lös då jag r så trygg i hennes reaktioner på andra (hon kommer till oss om hon ser andra) och vi bor ute på landet.
Däremot från hon inte vara nere om inte vi är med, även om pojkens föräldrar är hemma och vi har valt att ge henne ett hörn i köket som ska vara hennes där han inte får vara. Han förstår inte riktigt än varför han inte får gå fram till henne men det kommer väl. Han är otroligt smart för sin ålder.
Känns fortfarande obehagligt att det hände men jag är inte lika skärrad som jag var igår. Kanske lite för att han idag halkade i badrummet och spräckte leppen. Barn kommer nog alltid göra sig illa... man f+år väl göra det man kan.
Kommer däremot inte ha henne kring mina syskonbarn utan det får bli koppel i sånna fall, de må vara äldre men har ingen djurvana alls.
Så det är det :/
-
Eftersom hunden visat aggressivitet mot barn tidigare så skulle jag lämna bort den. Är hunden trevlig annars så finns ingen anledning att avliva
-
Alltså en rädd hund är väl farligare än en aggresiv hund?
Jag stod inför valet att ta bort min hund pga av att hon nästan bet ihjäl en av mina andra hundar. Jag grät i flera dagar och kom fram till att jag inte skulle ta bort henne. Men jag kan aldrig någonsin mera lita på henne. Jag måste ha stenkoll jämt! Hon får inte träffa några andra hundar och det är alltid koppel som gäller. Hade aldrig förlåtit mig om hon bitit ihjäl någon annans hund. Det är en tung börda att ha på sitt samvete.
Min Jack Russell biter barnen dagligen. Men mer i ett uppfostringssyfte så det är inte så hårt, det är en markering och hon hjälper till att uppfostra barnen. Hade hon bitit på "riktigt" i aggresivitet eller rädsla så hade hon åkt med en gång.. Jag kan inte ha en rädd eller aggresiv hund i min familj.
Men med din vovve så hade jag ALDRIG haft barn i närheten av den igen. Man vill ju inte utsätta barn för fara och men för livet. Jag har två kompisar nu i vuxen ålder som bär ärr i ansiktet efter hundbett de fått som barn. Inte kul.. Och jag hade heller aldrig valt att lämna bort en sådan hund då man aldrig kan få det garanterat att de som tog över hunden kan ha den kvar. Då är det bättre att låta sin vän somna in.
-
Alltså en rädd hund är väl farligare än en aggresiv hund?
Jag stod inför valet att ta bort min hund pga av att hon nästan bet ihjäl en av mina andra hundar. Jag grät i flera dagar och kom fram till att jag inte skulle ta bort henne. Men jag kan aldrig någonsin mera lita på henne. Jag måste ha stenkoll jämt! Hon får inte träffa några andra hundar och det är alltid koppel som gäller. Hade aldrig förlåtit mig om hon bitit ihjäl någon annans hund. Det är en tung börda att ha på sitt samvete.
Min Jack Russell biter barnen dagligen. Men mer i ett uppfostringssyfte så det är inte så hårt, det är en markering och hon hjälper till att uppfostra barnen. Hade hon bitit på "riktigt" i aggresivitet eller rädsla så hade hon åkt med en gång.. Jag kan inte ha en rädd eller aggresiv hund i min familj.
Men med din vovve så hade jag ALDRIG haft barn i närheten av den igen. Man vill ju inte utsätta barn för fara och men för livet. Jag har två kompisar nu i vuxen ålder som bär ärr i ansiktet efter hundbett de fått som barn. Inte kul.. Och jag hade heller aldrig valt att lämna bort en sådan hund då man aldrig kan få det garanterat att de som tog över hunden kan ha den kvar. Då är det bättre att låta sin vän somna in.
Vi valde att låta henne vara med barnet ändå, det var mamman till barnet som tyckte jag var löjlig och hon ville inte att sonen skulle bli rädd för hundar.
Han har lärt sig nått, han är försiktigare runt henne. När han leker och springer runt verkar Dess ha bättre koll än förr.
Vi gjorde några av de övningar jag gjorde i början när hon verkade rädd för honom. De gick hur bra som helst.
Börjar lita på henne mer nu, har tränat mycket, mest med mat. Ger henne en köttbit som jag sen plockar från henne utan förvarning.
Lillkillen har fått ge henne godis och köttbullar, hon är väldigt försiktig.
Så jag har släppt saken hyffsat i alla fall, imorgon flyttar vi så då kommer hon inte vara runt barn nå mer :)
Och lillkillen är inte rädd heller, så det är bra!
Men annars håller jag med, rädda hundar är farliga! Man ska vara väldigt obs på sånna hundar.
-
Jag tycker du verkar ha en sådan sund syn på hundar och uppfostran så jag tror inte du kommer ha några problem. Du är ju så observant och duktig med träning så det kommer nog gå bra. Vet man vad man kan vänta sig av sin hund så ser man ju oftast de små grejerna innan det går för långt. Hoppas att du kommer slippa problem i framtiden :)
-
Jag tycker du verkar ha en sådan sund syn på hundar och uppfostran så jag tror inte du kommer ha några problem. Du är ju så observant och duktig med träning så det kommer nog gå bra. Vet man vad man kan vänta sig av sin hund så ser man ju oftast de små grejerna innan det går för långt. Hoppas att du kommer slippa problem i framtiden :)
Tack, det var väldigt skönt att höra :)
Jag är väldigt noga med hundar, har själv varit i käftarna på 2 hundar vid olika tillfällen och det är något som satt spår.
Bägge de två hundarna var dock väldigt illa behandlade :(
Det könns dock skönt att flytta och slippa tänka på det nå mer, vi har inga egna barn och kommer nog inte ha heller i framtiden så då kan jag släppa det helt :)
-
Hon skyddar aldrig mat, inte från oss, katterna eller den andra hunden. Hon gjorde det en gång när hon var helt ny hos oss och det är ända gången vi verkligen "tog i ordentligt", inte fysiskt menat utan verkligen "skrämde" henne.
Ja här har ni kanske lagt grunden till alltihop. I tanken smaskade hon redan på godsakerna hon trånade efter. Jag kan inte fatta varför folk ska bråka med sina hundar. HAR DE FÅTT NÅGOT, T.EX. MAT SÅ ÄR DET DERAS. Inte fan bjuder du polarn på en pilsner å så snor tillbaka den när han ska göra sig vän med den? Så jävla dumt och underminerar allt förtroende.
Det var inget bett. Om hunden bitit så hade ungen tappat ansiktet. För övrigt
Jag tänker tvärtom, hunden visade väl att den har en fungerande bithämning i en riktigt besvärlig situation. Ur hundens perspektiv är det som hände väl ett oprovocerat oväntat överfall, inte som vi ser det; barn som gör som barn gör=ramlar. Hade hunden bitit, då hade det ju väl rimligen blivit mer skada? Som jag tänker är det en väldigt stor skillnad om hunden hade tagit till bet för att försvara en resurs (mat, leksak, matte/husse) -då hade jag kanske resonerat som Ingelavw- nu blev det ett instiktivt naffs utan att fullfölja med ett allvarligt bett, trots att hunden måste upplevt situationen som riktigt skrämmande.
-
Jag hade aldrig tolererat att hunden morrade vid maten. Det är jag som bestämmer och står högst i rang. Självklart skall jag kunna ta precis allt från mina hundar utan att de ens skall titta snett på mig. En flockledare hade aldrig accepterat att en med lägre rang skulle morra vid maten och inte släppa fram ledaren. Då hade det varit köttfärs av den lägre stående ;)
-
Jag hade aldrig tolererat att hunden morrade vid maten. Det är jag som bestämmer och står högst i rang. Självklart skall jag kunna ta precis allt från mina hundar utan att de ens skall titta snett på mig. En flockledare hade aldrig accepterat att en med lägre rang skulle morra vid maten och inte släppa fram ledaren. Då hade det varit köttfärs av den lägre stående ;)
Fast det där stämmer inte....
En ranglägre flockmedlem är oftare den som morrar över maten, inte den ranghögre, den är säker på sin sak och äter i lugn och ro.
Om man har en hund som morrar vid maten och man skulle känna sig osäker på sin ledarposition pga det är det bra att träna byteshandel:Om jag får det du har får du något ännu bättre av mig... Eller så kan man ta lite mer mat och stoppa ner i skålen för att vänja den osäkra hunden vid att man Inte tänker ta maten.
Jag har aldrig stökat med mina hundar när det gäller morrningar vid maten, jag tycker ofta valpar håller på så när dom kommer, men det har hittills alltid gått över av sig själv när dom märkt att ingen tar maten.
Mvh
Charlotte
-
Jag tycker inte att du ska avliva, men det du skrev om att den hade nafsat tidigare i samma situation gjorde mig fundersam. Har du kollat så hon inte har ont i ryggen? Det kan ju ge den effekten, hon ligger o har koll på nåt annat o helt plötsligt blir hon "anfallen" (sett ur hundens synvinkel) av någon och det hugger till i ryggen... Att hon springer undan efteråt är ju en klar indikation att hon inte menade att vara aggressiv utan bara försvarade sig
-
absolut! jag håller helt med trojlik, hundar ska stå lägre i rang än sina ägare, det är kompromisslöst och odisskutabelt, allt annat är bara farligt eller besvärligt och skapar situationer där både ägare och hund blir otrygga.
Jag skulle heller aldrig tolerera ett morrande mot mig, jag ska kunna ge mat, och jag ska kunna ta den ifrån hunden utan att behöva bli bemött med attityd, en hund som protesterar bjurer en direkt utmaning och det tolereras INTE i det här huset.
Det enda hunden kan göra om jag tar något ifrån den är att tigga, smöra och lisma häcken av sig...
Tiggeri tillåter jag utan att blinka, DET är naturligt för dom.
Och det där dravlet om att man inte ger polarn en bärs och sen tar den tillbaka köper jag inte, Hunden är ingen "polare" på det sättet, vi är inte jämnlikar och hundens sociala struktur fungerar inte så, den kommer inte ens förstå tankesättet.
Börjar man projicera mänskliga värderingar och känslor på sin hund har man verkligen gjort bort sig, en hund kan antingen vara ledare eller underordnad, två individer ligger inte på samma nivå utan att det blir otrygghet och konflikter.
Vad gäller hund som biter barn så skulle jag vilja försepråka nolltolerans och avlivning rätt och slätt, men visst, det är inte så enkelt, med hänsyn till vissa situationers omständigheter, typ av hund och hur hunden används i övrigt så kan det finnas förmildrande omständigeter.
Tex en tränad skyddshund som arbetar med att bita kan hamna i situtioner den inte kan tolka riktigt rätt.
Var det däremot en av mina egna sällskapshundar som tuggade i sig lite babyhull så hade det blivit en kula i pannan innan solen går ner, oavsett om den inte var beredd på snubblande barn, blev överraskade ellr vad fan som än hände...
barn ska inte tillåtas göra hunden illa förståss, man nmåste ju även skydda sina djur, men även OM det nu hände att ett barn råkade kliva på en hund eller dra den i ett öra eller svans så det gör rejält ont så får jycken INTE bita... det är tig och lid som gäller.. i alla fall i det här huset, och det är inte orimligt att kräva av en sällskapshund...
Om jag var du så skulle jag inte ha jycken kvar, men jag skulle kanske kunna tänka mig att omplacera den till någon utan barn som inte har lika många situationer i sin vardag där hunden måste bevakas...
I en familjesituation med både hundar och barn är det ju omöjligt attt ha ögonen på allt och alla hela tiden, och även om man tycker att man har det så kommer man förr eller senare såt med ryggen till och inte hinna finnas till hands när det händer nåt...
-
Fast det där stämmer inte....
En ranglägre flockmedlem är oftare den som morrar över maten, inte den ranghögre, den är säker på sin sak och äter i lugn och ro.Om man har en hund som morrar vid maten och man skulle känna sig osäker på sin ledarposition pga det är det bra att träna byteshandel:Om jag får det du har får du något ännu bättre av mig... Eller så kan man ta lite mer mat och stoppa ner i skålen för att vänja den osäkra hunden vid att man Inte tänker ta maten.
Jag har aldrig stökat med mina hundar när det gäller morrningar vid maten, jag tycker ofta valpar håller på så när dom kommer, men det har hittills alltid gått över av sig själv när dom märkt att ingen tar maten.
Mvh
Charlotte
*Skriver under på ovanstående*
Det är ju den bråkande som är ranglägst i gruppen, husse, matte eller hund. Här har aldrig bråkats om någon mat eller något annat. Med en eller flera hundar har efter kort tid var och en kunnat skilja på ditt och mitt. Inklusive lånehundar och inhysingar.
Om jag "frågar" en hund om jag får kolla mat (el. alt.) som den blivit tilldelad har jag hittills aldrig fått protester! ALDRIG! Jag får kolla hur mycket jag vill, utan undantag.
Om det är något den hittat själv är det "loss, husse kolla". Ibland är det "vassego" och jag ger tillbaka, ibland "nej, inte plocka" och jag kastar det. Byteshandel är bra under träning och ger hunden trygghet.
Allt modernt hundhavande bygger på samma princip och ranghögst blir man inte genom att bråka. Tvärt om, man får ögontjänare och nervösa hundar. Därtill har man förlorat en strid innan den börjat.
Ledare blir man naturligt, inte genom styrkedemonstration.
-
Jag har vuxit upp på golvet med hundar,,,jag fick lite nyp ibland,,men det var bara markerande nyp i deras syfte at uppfostra mej,,
eller jag dem :)
Ett varningsnyp o inga riktiga bett.
jag skulle bara se till at hålla hunden borta från små barn.
-
Vill bara påpeka att vi valt att inte avliva eftersom vi lever utan barn, vi har bott hos en familj i 1,5 år och det var vid tillfället få månader kvar tills vi skulle flytta och därför kändes det ok att ha henne kvar. Jag kommer inte ha henne lös kring barn dock, det är ibland så att vi träffas hela familjen i sommarstugan och då är det en del barn där, syskon barn till mig. Men det är så pass sällan att jag då kan vara obs på situationen.
Vad gäller mat så är jag helt hundra på att ranghögre hundar tar mat från de med lägre rang.
En dokumentär om vargar jag såg för många år sedan visade just det som ett sätt att befästa rang. En tik kunde ta ben från valparna och skydda det för att sen ge tillbaka det. Kanske är det ett sätt att uppfostra dem så de inte går in i kamp om mat där de kan skadas (?).
Jag ger ofta mat som jag sen helt sonika tar ur munnen på henne. Eftersom hon kom hit som vuxen gatuhund kändes det extra viktigt.
Om hon äter och katterna kommer och vill ha så kan hon skydda maten genom att stå i vägen eller buffa bort dem. Men oftast (om det inte är hysteriskt gott) får de också smaka. Det tycker jag känns tryggt.
Samma sak gäller det som många säger om soffor och sängar:
"Har du haft en hund i en säng/en soffa kommer den ligga i alla".
Stämmer inte alls. Här hos min frus föräldrar får hon int eligg ai soffor eller sängar. Det räckte med 1 nej vid 1 tillfälle så satt det. Hon ligger på golvet eller i sin säng. Inga problem alls.
-
Ja självklart skall en ranghögre kunna ta vad som helst från en annan flokmedlem utan att få ett mothugg. Får den ranghögre ett mothugg och den ranglägre vinner fajten så går ju den lägre om i herarkin :) Att påstå något annat är bara okunnskap.
Du verkar ha exakt samma uppfattning om hundar som mig :)
Det som pratas om modernthundhavande tycker jag är trams. En hund är en hund och mår bäst att bli behandlad som en hund. Även om man älskar den som en människa ;)
-
Nu har jag inte läst alla svar på denna tråd men spontana reaktion är att om hunden ska vara kvar ska den aldrig vara i miljöer med barn. Har själv haft en rottis schäferblandning (omplacering) som jag litade fullt ut på men ej med andras barn, då morrade hon och skällde. Jag tog alltid undan henne, ex. barnen på övervåningen och hunden nere alt sitta i bilen där hon storm trivdes Barnen inne hundarna ute eller viseversa.
Det finns inga barn som ska bli bitna av en hund oavsett om det ramlar..... en 2 åring ska de klara lätt. Hunden ska alltid gå undan, men som vuxen måste man även tala om för barnet att inte röra en hund som vill vara ifred, det är ju inte alltid så lätt. Så utsätt inte din hund för barn ..... de e mitt råd. :)
-
Det som pratas om modernthundhavande tycker jag är trams. En hund är en hund och mår bäst att bli behandlad som en hund. Även om man älskar den som en människa ;)
Ja, det är ju det som är intressant med "modernt" hundhavande...
Det innebär att behandla en Hund som en Hund, till skillnad från att basera sin uppfostran på gamla förlegade teorier som bygger på konstlat sammansatta zoovargflockar med begränsade resurser.
En Hund är en Hund, inte en varg...
Mvh
Charlotte
-
Ja, det är ju det som är intressant med "modernt" hundhavande...
Det innebär att behandla en Hund som en Hund, till skillnad från att basera sin uppfostran på gamla förlegade teorier som bygger på konstlat sammansatta zoovargflockar med begränsade resurser.
En Hund är en Hund, inte en varg...
Mvh
Charlotte
Håller absolut med om att hunden inte är en varg, skulle inte spva med en varg sängen hur snäll den än var.
Men man har också många vildhundar att forska på och studera. Jag tycker de mest intressanta studierna gjorts på Kanan dog, de har väldigt många beteenden som är lik vargen men ändå fungerar de bra med människor trotts att de är nyinfångade och levt vilt hela livet, det skulle vargen aldrig göra.
-
Ja, det är ju det som är intressant med "modernt" hundhavande...
Det innebär att behandla en Hund som en Hund, till skillnad från att basera sin uppfostran på gamla förlegade teorier som bygger på konstlat sammansatta zoovargflockar med begränsade resurser.
En Hund är en Hund, inte en varg...
Mvh
Charlotte
En hund är en hund och bör behandlas som en hund tyckte jag precis att det var det jag skrev. Inget om att en hund bör behandlas som en varg ;) Modernt hundhavande klingar i mina öron negativt men det upplevs ju olika. Jag kör efter Brukshundsklubbens principer för de tycker jag känns bäst för mig och jag har stabila trygga flockmedlemar. När man går valpkurs är något av det första man lär sig att en valp inte får morra vid maten och man skall kunna ta allt från sin hund.
Men självklart finns det många skolor att gå. Var och en blir salig på sin tro... Jag tror TS är mycket kapabel till att uppfostar sin hund och önskar denne all lycka med voffen i framtiden :)
-
hmm, en hund kan ju inte prata precis, så va tycke ni att hunden skulle ha gjort om den blir rädd?. alla hundar gillar inte te x när man klänger osv. Att avliva ett djur för att den säger ifrån tycker jag är ett dåligt val, finns fler chanser att ge el att ge bort hunden till någon som inte har barn. menar hade detta varit hennes valp och valpen bet henne där det gjorde ont så hade hon sagt ifrån med ett nyp. el knuff. har inte heller läst alla kommenterare men har ni haft hunden sen valp, den kanske har varit utsatt för saker och ting innan, när det gäller barn
-
Nu har jag inte läst alla svar på denna tråd men spontana reaktion är att om hunden ska vara kvar ska den aldrig vara i miljöer med barn. Har själv haft en rottis schäferblandning (omplacering) som jag litade fullt ut på men ej med andras barn, då morrade hon och skällde. Jag tog alltid undan henne, ex. barnen på övervåningen och hunden nere alt sitta i bilen där hon storm trivdes Barnen inne hundarna ute eller viseversa.
Det finns inga barn som ska bli bitna av en hund oavsett om det ramlar..... en 2 åring ska de klara lätt. Hunden ska alltid gå undan, men som vuxen måste man även tala om för barnet att inte röra en hund som vill vara ifred, det är ju inte alltid så lätt. Så utsätt inte din hund för barn ..... de e mitt råd. :)
Håller fullkomligt med. Och går det inte garantera barnsäkert så bör hunden tas bort. Jag älskar hundar och barn, men hunden måste vara att lita på, annars mår den inte själv bra heller!
-
Håller fullkomligt med. Och går det inte garantera barnsäkert så bör hunden tas bort. Jag älskar hundar och barn, men hunden måste vara att lita på, annars mår den inte själv bra heller!
Den är nu i en helt barnsäker miljö. I sommar kan det komma att vara syskonbarn till mig i stugan, då kommer hon vara kopplad och enbart utomhus och då korta stunder.
Hade jag haft egna små barn hade jag avlivat eller sålt henne. Vi kommer nog aldrig skaffa barn och då inte de närmsta åren, och hunden är 8 år.
Håller inte med dem som säger att hundar får bitas pga klängande ungar. Jag tycker tvärt om. Alla hundar jag haft har fått sig nyp i örat och ryck i svansen på skoj av mig själv. Jag leker ganska hårt med dem (inte denna gamla dam då men de andra jag haft) för de ska tåla.
Å andra sidan så låter jag aldrig barn gå efter hunden om den drar sig undan, de reglerna gällde för mig som liten också, hundens säng var hundens egen och ingen lekplats för oss ungar.