Hej!
Ny här på alternativ.nu, det känns som ett ypperligt forum att dela med sig av lite speciella livssituationer och jag delar gärna min. Som titeln säger bor jag idag i en segelbåt och det har inte varit helt självklart att det skulle bli boende i båt tills förra året. Jag har i skrivande stund bott i båten i ca. ett år och det är en resa som givet mig nya perspektiv där jag lärt mig att inte vara så bekväm. Här kommer en liten berättelse.
Allt började när jag tröttnade på min dyra hyresrätt och mitt tråkiga jobb, inom mig har det alltid funnits mer än samhällets normer och krav. Med tidigare sambo och några år i hamsterhjulet tog tiden ut sin rätt på den inre äventyraren. Många år passerade utan att jag lyssnade på mina egna behov... jag var på väg in i väggen och ekonomin var ett nollsummespel. Tre månader gick utan att jag öppnade postlådan, hur i helvete hamnade jag här? Nåväl, med en bakgrund som jägarsoldat förstod jag att jag var tvungen att agera - jag var tvungen att handla drastiskt!
Helomvändningen kom precis innan pandemin när jag på en vecka sa upp mig från jobbet och hyresrätten i samma veva. Men jag hade också sökt en utbildning på annan ort och visste att det kommer att lösa sig. Segelbåten hade jag ägt i några år och tankarna på att bo i en båt hade jag alltid drömt om, men nu skulle det bli verklighet. Jag sålde allt i lägenheten, rensade upp bland kläder och materiella ting för livet i en båt skulle bli minst sagt minimalt. Under förra sommaren bodde jag några månader på min gamla ort och anpassade mig vid ett liv till sjöss. Beskedet om antagning till universitetet kom strax därpå och nu skulle all planering om en flytt med segelbåten bli verklighet.
Mycket hade jag hunnit lära mig om att bo i en båt och jag spikade ett datum när allt skulle vara klart för en flytt, när seglatsen skulle starta. En resa som man normalt gör på tre, fyra dagar komprimerades till två. Dagen D kom och ensam tidigt på morgonen gav jag mig iväg. Knäpper en bärs och ser hur ön där jag är uppväxt försvinner mot horisonten... en mycket bitterljuv känsla. Timmarna går och jag hade kommit så långt ut att det bara fanns vatten mot en blå himmel i alla väderstreck. Gassande sol och måttliga vindar, men jag hade inte bråttom. Slår på stereon och passar på att uträtta några behov över relingen. Ett jävla vrål hörs komma och flera jas-plan passerar lågt över skutan. Hoppas de gillade det de såg tänkte jag...
Dag två möter några bekanta upp för att hjälpa mig passera en trång passage där några extra händer var till stor nytta. Vi snackar om allt möjligt och hur jävla coolt det är att flytta med en segelbåt och alla äventyr man kan tänkas åka på. Vi snackar om problem i samhället och om relationer som spruckit, sånt verkar alltid få folk att öppna upp sig. Tolv timmar passerar och jag har hunnit bränna mig i ansiktet, underläppen var sprucken och svullen. Skulle ha lyssnat på morsan om solkräm... rätt som det är hade vi kommit fram. Vi lägger till och det är sen sommarkväll, seglingen hade tagit ut sin rätt och jag kände för att ta kvällen. Men grabbarna övertalade mig om att dra in till stan för en bärs. När vi sitter på puben är vi ett större gäng och ytterligare bekantskaper hade slutit upp - känslan var att det här kommer bli bra!
Första veckan på min nya ort och allt kändes så tomt, vad hade jag gjort? Det var en riktigt berg- och dalbana av känslor men när plugget drog igång kändes situationen lättare. Pandemi, stormar och mörker har minst sagt varit utmanande. Dåligt med sömn, kyla och stundvis av ensamhet har utmanat psyket men stärkt mitt självförtroende. Sist jag kände denna inre styrka var som jägarsoldat, och nu som sjöbuse! Vi rör oss mot ljusare tider och förhoppningsvis snart varmare väder, jag ser på framtiden med positiva ögon.
Hoppas jag inspirerar någon att ta steget mot ett alternativt boende. Svarar gärna på frågor och funderingar om allt som rör boende i båt!
