Det här är en artikel ur Åter 3/05
Så fångar jag matfiskIngmar AnderssonStörsta delen av köttet jag äter består av fisk från en insjö och jag ska berätta om några sätt jag använder för att fånga den. Jag skriver inget om sportfiske här, men visst kan man kalla det ett nöje att fånga sin egen mat. Det jag beskriver från sjön gäller förstås även för stilla och djupa partier i åar.
NätOftast lägger jag nät och får då mest abborre, gädda, gös, braxen och panka. De två sistnämnda äter jag inte, även om det sägs att braxen ska vara en delikatess. Om de sitter löst släpper jag tillbaka dem och om de skadats blir de mat till måsar och kråkor och räv eller hamnar i komposten.
De nät jag använder har maskstorlek 43 mm, de är fem fot djupa och trettio meter långa. De är av heldragen nylon som fiskar bra och är lätt att reda ut, ofta räcker det att skaka på nätet för att ett trassel ska lösas upp. 43 mm mellan knutarna i nätet tycker jag är lagom till matfisk. De små går igenom och de stora fastnar inte. Fisken måste först få igenom huvudet så att nätet fastnar bakom gällocken. Undantagsvis kan större fiskar snärja in sig... jag fick en gädda på över åtta kilo på nätet en gång. Fem fot djupa (betyder ca 150 cm höga när de står i sjön) nät är lagom för mig att hantera. De blir längre än så när de hänger på en nätsticka.
I nätets underkant, som kallas underteln, är invävt små blybitar som sänke och i övertelnen är invävt flytkroppar som gör att nätet står upprätt på sjöbotten. Undertelnen är också längre än övertelnen för att nätet inte ska stå för spänt utan vara lite veckat och löst för att fisken ska fastna lättare. Eftersom jag ror ut näten så att de ligger sträckta brukar jag förkorta övertelnen ytterligare här och där genom att knyta om med ett snöre så att det blir öglor, detta för att få några extra stora veck. Troligtvis känner fisken nätet och följer det och fastnar då lättare i ett större veck, åtminstone sitter det fisk där ganska ofta. Sista änden på nätet brukar jag lägga så att det blir en lös och veckig bukt. Om man har en roddare och lägger nätet direkt från nätstickan kan man ju lägga det löst utan att sträcka. Om nätet ligger i väldigt lösa bukter snärjer fisken sig värre och kan bli svår att ta loss.
Jag knyter ihop två nät till en längd och tar bort nätstickorna. I vardera änden binder jag ett långt snöre som lindas upp på ett flöte som är en plastflaska. Jag hänger hela längden på en lös nätsticka och matar omsorgsfullt näten från stickan ner i en vid plastbalja. I sista änden av övertelnen binder jag ett snöre på några meter med en sten till förankring ifall det fastnar en stor gädda som skulle kunna dra ut nätet på djupet. Sen ställer jag baljan längst bak i båten och lägger i sänket och flötet och någon meter av nätet. Så ror jag i medvind och nätet dras ut av sig självt allteftersom jag ror och jag står mellan baljan och årorna och ser till att nätet lägger sig fint med telnarna sida vid sida utan att korsas. Jag brukar blöta nätet innan jag lägger det i sjön eller i baljan för att mjuka upp gammalt fiskslem och annat som kan göra att nätet hakar upp sig.
Jag brukar lägga näten på kvällen och ta upp helst tidigt på morgonen för att inte fiskarna ska hinna trassla in sig för mycket och kanske dö i nätet. Jag kastar all fisk som har dött, åtminstone om det är varmt i vattnet. Eftersom jag har ett flöte i vardera änden väljer jag att ta upp i medvind och drar in nätet direkt till baljan. Jag försöker undvika att släpa nätet längs sjöbotten eftersom det då fastnar i trädgrenar och annat som ligger där. Fisken bedövar jag genast när den kommer upp genom att slå den i huvudet med en bit av en trädgren som jag alltid har med i båten när jag fiskar.
När hela nätet är intaget hänger jag upp det på en nätsticka som är fäst på en liten mast, samtidigt som jag rensar det från skräp och lossar fisken. Är det helt vindstilla kan jag direkt när jag drar in nätet hänga upp det på stickan och lossa fisken. Jag knyter ihop nätet och stickan, lossar den från masten och sköljer nätet väl från fiskslem och alger som kan klistra ihop nätet när det torkar. Så får nätet torka innan jag packar ihop det.
DragDet effektivaste är kanske att sakta driva längs vasskanter och kasta draget med kastspö mot vassen. Då kommer man åt att fiska nära den slingrande vasskanten och det är ofta i närheten av den som gäddan står. Men oftast ror jag drag, dvs jag låter ett stort drag släpa efter båten som jag ror längs vasskanterna i sjön. Linan jag har är flätad av nylon och så stark att man knappt orkar dra av den. Jag har kanske femtio meter lina på botten av en vid hink och med linans bakre ände fäst genom ett hål lågt nere i hinkens sida. I främre änden har jag gjort en stor ögla och jag fäster draget genom att först trä linöglan genom ögat och sedan trä draget genom öglan. Jag har lite vatten i hinken så att reven håller sig fuktig och inte trasslar sig så lätt när den löper ut.
Jag låter reven löpa över åran och under ena handen så att jag kan släppa ut rev bara genom att lätta på trycket. Jag håller ett finger som ett känselspröt på reven och känner det minsta ryck. Ofta är det sjögräs eller annat som ”rycker” och då måste jag dra in och undersöka om det hänger gräs i draget. Jag tror att draget får en förföriskt ryckig gång av att hållas i handen som ror.
Det drag jag använder mest har jag gjort av en kopparplåt i form ungefär som en fisk, 14 cm lång och 4 cm bred. Jag har skålat plåten lite och förtennat insidan av skålen. En stor trekrok är fäst med en fjäderring och en lekande i andra änden och så är det färdigt. I kroken hänger jag en tunn remsa tunn vit plast från en plastkasse. Jag tror att remsan kan locka en tveksam gädda att hugga. Kanske skulle en mässing- eller wiretafs behövas men ännu har ingen gädda tuggat av linan och det är sällan de får det stora draget så långt in i mun.
Plåtdraget tvinnar ofta linan starkt och när jag märker det så vrider jag draget lite så att det skruvar åt andra hållet och tvinnar tillbaka linan igen. Det är svårt att undvika tvinning. På detta stora drag biter små gäddor på bara trettio centimeter lika väl som riktigt stora. Den största hittills vägde nio kilo. De stora vill jag helst inte ha utan ger till en granne som tycker om dem. Jag vill helst ha gäddor omkring kilot eller mindre och jag går hem när jag har fått en så att jag slipper att frysa ner mer än nödvändigt... de är godare färska. Men ibland behöver jag lägga några på lager, förstås, så att jag har när det är dåligt väder, när isen är dålig eller när jag inte har tid att fiska.
Jag använder också en wobbler som liknar en liten fisk. Jag täljer till den av en barkbit. Jag fäster trekroken i en mässingstråd som jag förtjockar med tenn och skrot på lämpligt ställe för att få lagom tyngd så att den flyter med hyfsad marginal... den drar åt sig vatten och sjunker så småningom. Jag gör spår i barkbitens ”mage” till tråden och binder ihop bark och tråd och fäster en plåtbit i framänden som styr ner draget i djupet när det rör sig framåt. Jag målar den med akrylfärg så att den liknar en mört och lackar så att det glänser. Den liknar en finsk wobbler som heter Rapala och säljs i handeln. Rapala lär ursprungligen ha gjorts av bark.
Jag gör egna drag bara för att det roar mig och för att de är dyra att köpa... och att tappa. Jag får fisk även på en lysande grön/röd/orange-hemsk wobbler som jag hittade flytande i sjön en gång och jag har ju hört att man får mycket gädda på silikongummifiskar i de skarpaste gula, röda och gröna färgerna man kan tänka sig, men det känns lite onaturligt att använda dessa konstprodukter. Det som är viktigast för fångstligheten är kanske ändå hur draget rör sig i vattnet.
Jag har alltid med en huggkrok i båten för att lyfta in stora fiskar. Jag sätter kroken underifrån i underkäken eller bakom gällocken. På ett träskaft, en meter långt, fäster jag en krok som är lätt att göra av en sextumsspik som jag smider till och filar sylvass.
MeteI sin enklaste form är mete att med lina (sytråd), krok (krökt nål) och agn (vetedeg) dra upp fisk ur vattnet. Om man sätter linan i änden av ett spö (hasselspröt) når man längre.
Jag använder mest köpt rev, flöte, sänke och krok på ett långt glasfiberspö. Jag låter reven vara en halvmeter eller en meter kortare än spöet. Det är lättare hantera spö och rev och krok om inte reven är för lång. Om det gäller att meta upp mört till agn använder jag en fast deg av vetemjöl och vatten och sätter en degkula på spetsen av en rätt liten krok. Mörten har liten mun i jämförelse med abborren och kroken skall helst vara så liten att han får in den i munnen när han tar degkulan.
Flötet till mörtmetet ska helst vara smalt och lätt för att registrera det minsta napp och inte ge motstånd när fisken känner på betet. Flötet går att göra av en träpinne, men bättre av två kanadagås- eller svanfjädrar som man hittar på stranden. Rensa fjädrarna så att bara den hårda mittpennan återstår. Skär av en dryg decimeter av den ena fjädern och en centimeter av den andra. Den senare ska vara så stor inuti att den går att trä utanpå den spetsiga änden av den första. Man måste ha en vass kniv och skära försiktigt för fjäderpennorna har lätt att spricka. Så sticker man reven genom den lilla fjäderbiten och låser på lämpligt djup med den längre biten. Prova med en halvmeter... Balansera flötet så att det står upp i vattnet genom att sätta små sänken lite ovanför kroken.
Vid en vasskant brukar det inte vara svårt att hitta mört men jag kan få prova olika djup och olika ställen.
Om jag vill meta upp matfisk i sjön är det abborre jag helst vill ha. Då har jag en större krok som jag agnar med daggmask eller småfisk. Abborren förstår inte att krokspetsen är farlig men om masken sitter på spetsen är ju chansen större att fisken ska fastna. Det behövs också ett sänke på reven så att den hålls sträckt så att man kan se på flötet när det nappar och för att kroken snabbt ska komma ner till djupet när det väl hugger. Jag försöker vid vasskanter, bergsbranter och grund i sjön, provar på olika djup, ofta går de på djupet. Det gäller att flytta sig mycket och leta tills man hittar ett abborrstim och då kan man få flera fiskar i tät följd. Jag tror att bästa tidpunkten är vid soluppgången eller när det är mulet och kanske regnar. Klar sol är inte lika bra.
Daggmask hittar man lättast när det regnar kraftigt då de kryper omkring öppet på vägar och stigar. På natten kan de också komma upp ur jorden. Lägg dem i en ventilerad burk med lite jord och våta löv eller gräs. De ska ha frisk luft och fukt och svalka och kan förvaras åtminstone någon dag.
Småfisk till agn på metkroken är det mer sällan jag använder. Den som finns i bäckar och som vi kallar kuva i Dalsland heter väl egentligen elritsa och är ett förnämligt bete. Den är omkring sex centimeter lång och går i stim och kan fångas med sänkhåv. Jag är uppvuxen vid en å och vi brukade fånga kuva i en gammaldags butelj med kupig botten, ”kinnekulle” kallade vi den. Vi slog ett hål i botten längst in i kinnekullen där det satt liksom en glaskula, och det blev en mjärde av glas där fisken kom in efter brödsmulorna vi hade stoppat i men inte hittade ut och vi kunde fånga ett helt litet stim i en butelj.
Nu har jag provat att göra en liknande mjärde av en klar plastflaska. Jag skär bort mynningen med gängorna, skär av övre delen på lämpligt ställe, vänder den och stoppar in den i flaskan, hettar upp en spik och sticker hål med och låser med två trästickor i kors över öppningen. Så lägger jag i småsten och havregryn, stoppar ner flaskan i grunt vatten vid vassen, skakar fram gruset så att det ligger längs hela botten och stabiliserar flaskan, strör lite havregryn över. Fiskarna hittar lätt ut igen när maten är slut så man måste titta till flaskan ofta. Det är bra att ha ett särskilt ställe där man ofta slänger mat i vattnet så att fisken får vana att hitta mat där. Det är bara en fördel om man plaskar och rör om i vattnet...småfisk kommer alltid dit där det varit någon rörelse och undersöker om något ätbart har virvlat upp. Använd samma mat sedan i flaskan.
Fiskmjärde av kycklingnät - 5 m 1/2” galvat 60 cm nät
- ca 15 m galvad 3 mm ståltråd (telefontråd)
- najtråd(tunn ståltråd) till att fästa väggar och tak
Tag tre meter av nätet till väggar och träd den grova tråden i maskorna längs kanterna. Tråden ska sticka ut ca 30 cm i varje ände.
Klipp till 9 stolpar av den grova tråden, ca 3 cm längre än nätets bredd. De ska vara så långa att de kan läggas ett varv kring kanttrådarna. De två yttersta stolparna sätts 5 cm från änden. Stolparna fördelas på väggarna med lika avstånd och träs i varje maska.
Böj väggarna enligt bild, öppningen bör vara minst ca 5 cm. Avståndet från öppningen till bakväggen kan vara ungefär 25 cm.
Klipp resten av nätet i två delar till tak och botten och fäst dessa i väggarna genom att ”sy” med najtråden.
Gör en öppning för att tömma ut fångsten. Låt bli att sy fast bottennätet på en sträcka av 30 cm där ett hörn sticker utanför väggen. Gör en stängningshake av den grova tråden i spetsen av näthörnet och fäst uppe i sidväggen.
Nederst i ingångsöppningen kan man sätta en extra nätbit (ett avklippt hörn från tak- eller bottendelen). Den ska lutas inåt för att vara ett hinder för ål som gärna söker efter botten efter utgång.
Gör ett handtag av tråd och mjärden är färdig.
Fiska med mjärdenSätt ut den på upp till några meter djupt vatten, från båt, från land eller från isen, helst nära en vasskant. Mjärden fordrar ett stort hål i isen och det måste markeras väl med stående kvistar, nerhuggna i isen på flera sidor om hålet, så att det syns väl. Linan som mjärden är fäst med kan vara fäst i en gren som ligger över ett hål utanför det stora hålet och hämtas in med en krökt ståltråd när mjärden skall upp.
Häll försiktigt någon näve havregryn på vattenytan rakt ovanför mjärden så att grynen singlar ner över, in i och omkring mjärden när de blöts upp. Efter några dagar eller en vecka har du ett stim mört i mjärden. Mörten är inte så mycket att ha till mat men den kan locka någon gädda, en lake eller kanske en abborre att gå in i mjärden.
I maj när abborren leker kan man fläta in grankvist i nätet kring mjärdens ingång. I leken vill abborrhonan stryka av sin rom mot kvistarna och kan då, om hon har otur, hamna inne i mjärden (stekt abborrrom är en delikatess!). Mört är bra som gäddbete på krok, slantkrok och sax. Det har varit vintrar då jag levt på fisk varenda dag genom att fiska med EN mjärde och EN gäddsax.
Släpp gärna ut mörtstimmet med jämna mellanrum och locka in nya. De mår inte så bra i buren.
SlantningEtt intressant och spännande fiske är att fiska med slantkrok med mört som bete. Jag använder mitt sjumeters spö men skjuter in den yttersta toppdelen för att spöet ska bli lite styvare och jag monterar en spets av grov ståltråd i toppen. Linan är samma som jag ror drag med, dvs en stark spunnen lina. Den ligger lös i en hink för att kunna matas ut utan att gäddan märker så mycket motstånd. Jag gör en ögla tre-fyra meter upp på linan.
Mörten bör vara lagom stor, dvs omkring 12-13 cm lång. Jag dödar den genom att sticka från sidan i nacken så att den håller formen. Jag skär av fenorna och yttersta delen av stjärtfenan för att de inte ska hindra när gäddan ska svälja eller när jag drar mörten baklänges ur vattnet men jag aktar så att inte fjällen skavs av. Den ska glittra vackert. Jag sticker krokens mässingtafs genom mörtens mun och genom hela kroppen så att den kommer ut vid stjärtfenan och trycker in krokens sänke i mörtens mun och mage så att krokspetsen följer tätt mot mörtens huvud. Till sist binder jag fast stjärten vid tafsen med ett snöre.
Det är bäst att vara två när man slantfiskar, en som ror och en som fiskar. Man hänger linans ögla på spöspetsen och sträcker löslinan med ena handen. Det ska gå snabbt och omärkligt att släppa av öglan och reven när en gädda nappar. Roddaren backar försiktigt båten längs vasskanten och fiskaren doppar ner mörten och låter den singla ner mot botten, drar åt sidan ett stycke och låter sjunka igen. Den stora fördelen är att man kommer åt att fiska i öppningar i vassen och på ställen som inga andra redskap når. Och gäddan hugger gärna på den glänsande mörten som pilar genom vattnet. Det gäller att doppa ofta och fiska av effektivt för gäddan hugger inte förrän man doppar ganska nära, helst alldeles framför nosen.
När man känner ett hugg gäller det att släppa reven så att gäddan kan simma iväg med mörten i munnen. Så stannar hon och vänder mörten för att svälja den och det känner man som små snabba ryckningar i reven. Man låter henne svälja och drar sedan kraftigt och bestämt in henne och lyfter in henne i båten med huggkroken.
Det nappar ofta när man slantar och man måste betvinga den normala reaktionen att göra ett mothugg när det nappar! Då rycker man mörten ur munnen på gäddan och hon tappar intresset. Det är också lätt att vara för snabb med att börja dra när man tror att hon har svalt mörten. Vänta lite till, tills hon börjar gå igen, då har hon troligen svalt. Ett problem är att gäddan gärna går in i vassen med bytet och kan lätt snärja linan runt några vasstrån så att hon känner motstånd och släpper mörten, eller att det blir helt fast i vassen så att man inte kan dra in linan.
Slantning är en gammal fiskemetod och jag vet inte om det finns slantkrokar att köpa längre, men det är inte så svårt att göra den själv. Själva kroken skulle kunna bockas till av en gammal cykeleker och filas sylvass. Den ska inte ha någon hulling. Tyngden är gjuten i bly på de gamla krokarna men det är ju inget miljövänligt material så kanske kan man välja att gjuta i tenn, fast det blir kanske för lätt. Jag har inte provat. Kanske kan man göra den lite tjockare och längre i stället. Mina gamla slantkrokar av bly väger 22 gram. Gjutformen kan helt enkelt vara en urgröpning i en träbit där man lägger i tråden först, dubbelvikt i bakänden för att bilda en ögla. Tafsen gör man genom att tvinna en mässingtråd och den kan vara lång, 25-30 cm, eftersom kroken ska sväljas av gäddan. Tafsen ska vara så styv att den går att trä genom mörten utan hjälpmedel, men den ska ändå vara böjlig och smidig.
GäddsaxGäddsaxen är två mässingkrokar som är ledade mot varandra och dras ihop av en fjäder. Den spänns upp och betet, en mört, sätts på den undre kroken.
När en gädda nappar på betet slår krokarna ihop och håller effektivt kvar fisken. Den kan användas på isen eller hängande i en slana som körts snett ner i sjöbotten utanför en vasskant. I isen hugger jag ett hål och lägger en träpinne tvärsöver och i den fäster jag linan till saxen. När jag ska vittja hugger jag ett större hål ett par decimeter från det första och fiskar upp saxens lina med en ståltråd som är krökt i toppen. När man inte hittar linan med ståltråden kan det bero på att en gädda sitter på saxen och har ställt sig tätt under isen i riktning bortåt och då är linan väldigt svår att få tag i och man kan tro att den har gått av innan man hittar den efter att ha böjt om tråden så att man kan känna av isens undersida riktigt noga.
Jag skär till en träklyka och lindar upp tre-fyra meter rev på den och skär ett jack där linan sitter fastklämd tills en gädda nappar och drar loss linan.
Gäddan får lite mer rörelsefrihet och har svårare att ta sig loss om den får lite längre lina. Häng saxen så att inte gäddan kan snärja in sig i vass. Saxen hänger från början ungefär en meter under vattenytan. En del använder levande mört men jag dödar mörten genom att sticka från sidan så att den behåller formen.
Fiske i bäckar och åarFörr fiskade jag mycket i bäckar och åar. Mest laxöring men det fanns också gädda och även abborre om det var lite lugnare vatten. Strömgäddorna var tydligt starkare och kämpade mer än sjögäddorna och de smakade bättre, kanske på grund av dieten som till stor del var kräftor och öring. Mest fiskade jag med en liten spinnare eller med fluga, men det effektivaste var nog metspö och mask eller kuva som jag ska berätta om här.
I strömmen står fisken mest stilla bakom stenar, vid botten och vid bäckkanterna där strömmen inte är så stark. Där väntar den på att födan ska komma flytande förbi. Man använder spö, rev, sänke, krok och agn, men inget flöte. Fiskarna är skygga och man måste smyga och huka för att inte synas. Inte ens skuggan får falla i vattnet! Jag brukade smyga lågt och stanna lite innan stranden för att fiska av vattnet närmast innan jag gick ända fram.
Oftast är det ju träd och buskar vid bäckkanterna och man får försöka sticka ut spöet och pendla ut kroken högt upp i strömmen och låta den flyta neråt och styra den nära stenar och platser där fisken kan stå. Men ändå hålla reven lagom sträckt så att man känner ett napp. Eller så kan man förstås droppa ner kroken direkt där fisken står om man tror sig veta det.
Mitt första fiskeminne är att vi satte ståndspö på vårarna. På en spetsad käpp fästes en meterlång rev ett par decimeter från spetsen, ett sänke på reven och en krok med mask och så var spöet färdigt. Spetsen stacks fast i botten och andra änden lutade mot strandbrinken, reven låg löst på botten. På morgonen kunde det sitta en grann laxöring eller kanske till och med en ål, på kroken.
RisvaseEtt bra sätt att bättra på fiskelyckan är att lägga ut en risvase. Det är helt enkelt en rishög på sjöbotten där yngel och småfisk samlas och har skydd. Där det finns småfisk samlas också de större fiskarna och det är väldigt stor chans att hitta abborre vid risvasen.
Ett lättvindigt sätt att göra vasen är att såga upp ett hål i isen på vintern (kan man göra med motorsåg) och fylla det med ris. Jag skulle tro att det är bra att blanda grova spretiga grenar med finare ris och med lite granris här och där för att få en lagom tät rishög där småfisken kan både få plats och skydd. För att få det hela att sjunka kan man lägga på några stenar sammanbundna med en bit snöre eller tråd. När riset väl har sjunkit flyter det inte upp mera.
Platsen kan vara några meter utanför vasskanten eller var som helst annars där det saknas växtlighet på botten och vattendjupet inte är för stort. Ett par-tre meter kan det väl vara om man ska meta där. Slår man i några stolpar har man något att binda båten i och måsarna har något att sitta på och det blir lätt att hitta vasen. Om man lägger den på lagom avstånd från stranden på en sluttande botten kan man nå vasen från land med metkroken. Det är troligtvis en fördel att lägga flera mindre vasar intill varandra i stället för en enda jättestor. Då får man mer kanter och fiskarna simmar mellan vasarna. Och troligtvis är det bättre ju högre vasen är. Man kan ju lägga på lite kvistar varje år.
Välkomna att diskutera texten och ställa frågor till Ingmar och andra läsare. Det går också att maila Ingmar direkt på
ingmar.vrangeback@tele2.se
