Jag har haft två hundar som blev dementa. Modesty, den snällaste hund jag någonsin ägt men hon blev "farlig" när hon blev gammal och Modestys dotter Nellie. Nellies demens blev aldrig lika svår och påverkade inte oss i flock och familj lika mycket. Modesty däremot påverkade både mig och hundflockan betydligt mer. Allteftersom hennes demens blev värre blev nyanserna i hennes kroppsspråk mindre och hon blev grövre och grövre i sina signaler.
Innan hon blev gammal och gaggig om någon av de andra hundarna eller katterna retade henne kände behov av att sätta gränser började hon med att lyfta på läppen. Hjälpte inte detta så kom det ett litet morr. Var inte detta tillräckligt så luftnafsade hon lite. Fortsatte retstickan så ökade morr och luftnafsande i intensitet tills hon efter ett tag reste sig och gjorde ett hotande utfall. Endast vid ytterst få tillfällen i hennes liv behövde hon gå längre än så och då var det "valpjävlar" som vräktes omkull och fick sig ett nyp för att sedan behöva ligga på rygg och skämmas. Aldrig några skador eller överdrivna eller oprovocerade våldshandligar. Tiken var ranghög men snäll och hade inga behov av att visa makt och alla mina hundar var väldigt trygga i hennes närvaro, väldigt glada i henne även om dom respekterade henne.
När hon blev dement ändrades hennes kommunikation med mig och de andra hundarna. Om hon behövde säga ifrån så blev steget från en lyft läpp till fullskalit utfall allt kortare och kortare. Ibland han den som retade henne inte retirera/avbryta innan hon gick vidare i nästa steg av tillrättavising/hot. Mina andra hundar blev väldigt osäkra då dom inte kunde läsa henne längre.
Droppen blev när Modesty låg och sov på gräsmattan och hennes 11 år gamla dotter Nellie gick förbi. Modesty blev fullständigt vansinnig och flög på dottern bakifrån. Nellie fattade aldrig vad som drabbade henne och försvarade sig naturligtvis. Jag fick sära dem med vattenslangen. Denna helt oprovocerade attack var droppen. Jag ville inte minnas den snällaste hund jag någonsin ägt som den som bet av mig handen, vilket hon nästan gjorde när jag skulle undersöka skadorna
Modesty var ju egentligen inte elak bara såpass förvirrad att hon misstolkade situationerna. Så vid denna händelsen tog jag beslutet att låta henne somna in och det grundade sig helt enkelt på säkerhetstänk.
Modesty var i fysiskt gott skick för sin ålder hon var inte totalsnurrig hela tiden utan hade både bättre och sämre stunder. Ena dagen kunde hon gå vilse i trädgården och andra dagen hade hon koll på allt precis som vanligt. Hon var betydligt mer stressad av förändringar de sista året och var väldigt beroende av rutiner som hon kände till och var van vid.
Att ha en dement hund ställer lite annorlunda krav på familjen och på rutinerna man har hemma. Många gånger kan man hitta en balans som gör att den gamla hunden kan få njuta av sin ålderdom även om förståndet periodvis sviktar men man måste alltid vara observant på de signaler som hunden sänder ut. Börjar dom bli som Modesty är dom inte säkra att ha och framförallt inte om man har barn. Nellie som också blev dement den sista tiden visade aldrig dom tendenserna hon blev mer orolig men var ända in i slutet trygg i hundflocken precis som de andra hundarna var trygga med henne.
Man får helt enkelt anpassa vardagen efter sin gamla snurriga hunds förutsättningar och försöka ge dom en trygg vardag på ålderns höst. Det är dom ju värda våra fyrbenta vänner
