Då jag började med kalkoner fick jag följande råd av en erfaren kalkonuppfödare:
* Lägg träägg under hönan och låt henne ruva dem medan du lägger kalkonäggen i en äggkläckare. Förse redet med en kant på ett par decimeter så hönan kan kliva över kanten för att gå ut och äta men så de små kycklingarna inte kan komma ut de första veckorna.
* Då kläckningen närmar sig och de börjat picka små hål i äggen - lägg ut ett eller ett par av dem under ena vingen på hönan OBS! Inte under bröstet som hos höns för kalkoner ligger ner riktigt med bröstet mot redesbottnen så då ligger hon sönder ägget utan under vingen så det får kläckas där - åtminstone första gången hon har kycklingar. En erfaren höna behöver man inte göra så med utan då kan alla kycklingarna få komma till henne då de är kläckta. De äldsta kycklingar som jag lade under höna var tre veckor gamla och hönan tog ändå emot dem. Kalkonhönor har enormt starka modersinstinkter och är suveränt duktiga mammor!
* Då alla äggen i kläckaren är kläckta ställs mat och vatten (i en pytteliten skål, så liten att en kyckling inte får plats i den) in till dem och en lampa sätts nära kläckaren så det blir ordentligt ljust därinne hos dem vilket befrämjar aptiten. Sedan får de små helst vara kvar därinne tills de börjat äta och dricka, eller i varje fall tills de är torra - vilket som är bäst beror mycket på temperaturen i kalkonhuset och årstiden. Då de flyttas ut till kalkonhönan och läggs också under vingen på henne.
* Mat och vatten ställs i framhörnen av redet och tegelstenar el. likn. ställs som en trappa utanför redet upp mot kanten så de kan ta sig in igen om de skulle komma äver kanten och ut. De ska däremot inte ha något på insidan för att hjälpas ut för är de så små att de inte kan komma över själva är de också för små att vara ute på golvet utan blir där snabbt nerkylda och dör. De är ju så ynkliga och ömtåliga de första veckorna. I början blir det en väldigt liv då hönan går ut och de små inte kan komma efter men det gör inget, hon går snart in igen och det ör varmare i redet n utanför. Så småningom är de starka nog att ta sig efter - det är då stenarna behövs för då de ska in igen är de llite kalla och trötta så då det är bra med hjälp så det inte behövs några stora hopp för att komma in.
Myten om den dumma klumpiga kalkontuppen som trampar ihjäl kycklingar och inte fattar att hönan värmer dem utan kliver på henne ändå och därmed krossar de små var felaktig, åtminstone med de kalkontuppar jag hade. De var väldigt snälla, försiktiga och skadade inte en enda kyckling. Ett år hade jag t.o.m. kaninhonor därinne som fick ungar i kalkonredena och även det funkade bra. Alla gjorde gemensam sak av det hela så under kalkonhönorna fann jag även kaninungar som värmde sig och i kaninredena låg även kalkonkycklingar. Allt var lugnt, hur gulligt som helst och inte ett enda slagsmål. Vi skojade och sa att vi födde upp kalkiner det året. Kalkontuppen gick så oändligt försiktigt omkring bland alla dessa små kaninungar och kalkonkycklingar och ingen kom till skada!
