Jag är så himla ledsen...... vi har beslutat oss för att sälja getterna
Orsaken är personlig men vi måste tyvärr annars hade jag aldrig gjort det....
Vi har inte haft dem mer än ca 1 1/2 år men ändå så har jag fäst mig nått så otroligt vid dem. Alla har de sina personligheter.
Hulda som alltid skulle vara först fram och tog de bästa godisbitarna.
Hjördis som snällt stod en bit ifrån och väntade på sin tur och sög på min tumme när hon var dräktig men aldrig annars. Nu har båda flyttat ifrån oss
Hare som en blyg viol smyger fram bakom ryggen och sticker huvudet under armen för att bli kliad mellan hornen.
Hanna sällskapssjuk till tusen och kan inte vara ensam, skriker under killningen om jag inte håller klöv hela tiden.
Amiga min lilla bebis som jag gosat med ända sen hon föddes. Hon bääar så fort hon ser mig och hon är otroligt bra på att lyssna och trösta om man är ledsen.
Bruno det lilla charmtrollet med den ovanliga färgen. En riktigt gosig knähund som klättrar på benen om man inte sätter sig ner så han kan komma upp i knät.
Jag vill verkligen inte sälja dem och jag grät när Hulda och Hjördis åkte. Hur det blir när de andra åker törs jag inte ens tänka på. Jag tar en dag i taget och letar iskallt och ivrigt nya hem till dem, klumpen i halsen blir större för var dag som går. Jag vill att de ska flytta fort men ändå inte, det är så svårt att se dem och gosa med dem och samtidigt veta att snart är de borta och det blir tomt i både gethus o hage.............
Ville bara skriva av mig lite...........
Anette