Den här sommaren har jag besökt alla de auktioner jag har fått nys om, och det har varit både givande och roligt. När det begav sig en gång i tiden och jag skulle möblera min första egna lägenhet gjorde jag detta med auktionsfynd, flera av dem fick jag till en oförskämt låg penning och dessutom var de bra mycket mer både hållbara och dekorativa än de ikeaihopsättningar många av mina vänner införskaffade med hjälp av föräldrar som hade andra förutsättningar än min enastående mor. Med detta i bagaget så styrde jag åter kosan mot auktionskammarna i min närhet nu när det var dags för oss att möblera en betydligt större bostad än den vi hade haft tidigare i stan.
Under sommaren har vi flyttat från en fyrkantig och behändig insatslägenhet i stan, och bytt ut den mot en hyrd gård modell större bostadshus på landet. Iochförsig hade vi det snålt tilltaget med möbler tidigare även i lägenheten, men eftersom vi dubblade bostadsytan nu, så skulle goda råd vara billiga, och det var de på detta sätt.
Vi har möblerat upp fem barns personliga rum och vårt vardagsrum för en spottstyver, och kul har det varit. Har haft många givande samtal med gamla ringrävar som villigt har delat med sig av tips och fick lära mig mycket om de vett- och etikett-regler som råder under budets gång. En del auktionsbesökare ser som sin uppgift att inga klenoder går för billigt, dem lär man sig snart ansiktet på. En av dessa ångrade ett tidigare tilltag, och visade det under ett senare bud på en annan auktion. Man bjuder bara på det man verkligen vill ha, och om det blir uppenbart att det inte finns några vinstintressen så finns det till och med säljare som släpper ett bud av "humanitära skäl". Aaah, vad roligt jag har haft. Tyvärr får jag snart inte plats med mer, men nu har det nästan blivit ett gift att gå på auktion i stället, så jag lär säkert bevista fler.
