Hej hej,
Jobbar med fågellöss vid Göteborgs universitet sedan några år, och har några små kommentarer:
Det beror nog på hur angripna de är. Oavsett parasit så "tar de över" när värddjuret är i nedsatt kondition, annars kan de ha ohyra utan att må dåligt för det. Jag menar att ett normalfriskt djur troligen inte får så mycket parasiter att de mår dåligt av det.
Det är ytterst sällan som ektoparasiter blir ett problem för fågeln. Det finns exempel på duvor som har haft tusentals (jag vill minnas ca. 13.000) löss utan att ta uppenbar skada av det. Generellt gäller dock att de håller luspopulationen nere förutsatt att de är i god kondition i övrigt. Fåglar kan använda upp til 80% av sin vakna tid åt att bara bli av med parasiter, men det förutsätter att de kan använda den återstående tiden till att få i sig tillräckligt med näring för att överleva. Om detta blir ett problem (t.ex. på grund av sjukdom eller inälvsparasiter) kan luspopulationen explodera, men inte ens en oerhör stor luspopulation är i allmänhet ett problem för fåglar.
Som ett exempel kan nämnas att av alla de nästan 4000 fåglar jag samlat löss från de senaste åren har det bara varit en som har varit i uppenbart nedsatt kondition av dem. Det var en kärrsnäppa som ännu i augusti inte hade ruggat från vinter- till sommardrökt, och som vid infångningen hade oerhört välätna vingar och inget kroppsfett. Det var tydligt att den hade något problem med näringsintaget som hade hindrat den från att rugga, och som gjorde den för svag för att putsa sig ordentligt. Men den hade trots detta flugit hela vägen från Västafrika, så så hemskt farligt kan det inte ha varit.
Ett annat exempel är att den fågel jag fått flest löss från i förhållande till dess storlek var en törnskata med ca. 250 löss tillhörande den blodsugande underordningen (se nedan), men som trots detta hade klarat flyttningen från Afrika söder om Sahara. Skarvar och änder har i allmänhet likartade mängder löss, men de är naturligtvis mycket större.
De är inte så stora, några mm kanske, men man kan se dem med blotta ögat. I alla fall i det stadiet då de äter på fjädrarna. Tydligen har de flera stadier, och de kan även suga blod och äta på huden. Men de lever på ytan och är inga kvalster.
Det finns två huvudgrupper av löss på fåglar: käklöss och gömhornslöss.
De förra äter uteslutande fjädrar, hudflagor och förmodligen den olja som många fågegrupper stryker på fjädrarna. De går i stort sett aldrig ner på fågels skinn, utan håller sig på fjädrarna, till och med efter att fågeln har dött. Det finns uppgifter om att de på en död fågel klättrar upp mot ljuset i hopp om att där hitta t.ex. en rovfågel att klättra över på, men detta har aldrig visats under mer kontrollerade förhållanden. Åtminstone ett släkte (
Brueelia på tättingar och biätare) kan lifta med lusflugor (dit t.ex. älgflugor hör) och på så sätt sprida sig mellan fåglar, och vissa släkten tycks sprida sig via bomaterial bland hålhäckande fåglar. I övrigt kräver de direkt kroppskontakt under minst ett par sekunder för att sprida sig, och mycket av spridningen sker säkerligen från föräldrar till ungar i boet eller mellan makar under parningen.
De senare är de som dricker blod, men de äter också hudflagor och liknande. De springer oftast omkring på huden, och kan till skillnad från käklössen springa ner på händerna om man hanterar en fågel. De suger inte blodsom en mygga utan skrapar upp små sår på huden och äter det blod som kommer upp. Vissa grupper (t.ex. släktet
Actornithophilus) lever inuti vingpennornas spolar och holkar ur dem inifrån. En grupp (släktet
Piagetiella) lever inne i pelikansäckar och dricker blod därifrån. De kräver direkt kontakt mellan två värdar för att sprida sig i normalfall, men kan enligt uppgift hittas i mycket små mängder på bergveggar mellan kolonihäckande fåglar (observerat i vissa sydostasiatiska grotthäckande seglare och bland tamduvor inomhus). Ett släkte (
Trinoton) på änder kan gå på vattenytan och springer instinktivt mot vågorna och sprider sig därmed aktivt.
På tamhöns är 12 arter löss kända, vilket är något av ett rekord. Vad jag vet är det bara påfågeln (12 arter), Kalij Pheasant (13 arter) och hjälmpärlhönan (19 arter) som har jämförbara mängder. De är:
Käklöss:
Cuclotogaster heterographus
Goniocotes gallinae
Goniodes dissimilis
Gonodes gigas
Lagopoecus sinensis
Lipeurus caponis
Lipeurus tropicalis
Oxylipeurus dentatusGömhornslöss:
Menacanthus cornutus
Menacanthus pallidulus
Menacanthus stramineus
Menopon gallinaeÅtminstone
Lipeurus ser ut ungefär som på bilden, och borde vara mycket enkel att se med blotta ögat (bör vara ca. 2-4 mm lång, men jag har aldrig sett någon),medan de andra borde vara ite svårare (0,5-3mm). Skulle någon ha löss på sina höns eller andra tamfåglar skulle jag tacksamt ta emot dem, oavsett art!
Vi fick lössen/lopporna från igelkottarna som bodde på vår gård men de talkade vi med Etotal oxå.
Igelkottens loppor bör vara tillräckligt specifika för att inte gå på fåglar, eller åtminstone inte dricka blod från dem under en längre tid. Möjligen använda dem som ett enkelt sätt att ta sig från ett ställe till ett annat.
Vad de riskerar nu är ju smitta från alla hundratals vilda gäss, ankor, duvor, svartfåglar, trutar osv. Fasa om man får smitta från vilda fåglar.
Hur har ni det med det? Har ni något knep, eller ser ni ingen risk i detta?
Det bör vara 0 risk i allmänhet. De allra flesta grupperna av löss är tillräckligt specifika till en eller en liten grupp värdar att de inte går på fåglar av andra ordningar. Det finns naturligtvis undantag, t.ex.
Menacanthus eurysternus med 174 kända värdarter, och vissa rovfågellöss som kan gå på ett tvåsiffrigt antal värdar, men det är tämligen ovanligt, och kräver i vilket fall som helst direktkontakt mellan fåglarna. Det finns dessutom en än så länge inte helt utredd trend att löss bara klarar av att etablera populationer på nya värdar som har mer eller mindre samma kroppsstorlek som den ursprungliga värden. Man har testat med duvor och visat att tamduvelöss kan etablera nya populationer på duvor av samma storlek, men inte på sådana som är 20% mindre eller större, men ingen förklaringsmodell är universellt accepterad än.
Oftast krävs direkt kontakt för att smitta, men ohyra finns ju överallt i naturen. Jag tror att det bästa man kan göra är att hålla tamdjur i en för ohyra så ogästvänlig miljö som möjligt. Dvs inga utrymmen de kan gömma sig i, hålla god hygien samt jobba för att hålla friska, pigga djur och agera snabbt om någon blir dålig.
Bara löss kräver direktkontakt, medan kvalster, loppor, lusflugor och fästingar kan förflytta sig mellan värdar av egen maskin. Av dessa är det bara loppor, lusflugor och fästingar som regelbundet under sin utveckling gömmer sig utanför värden, men det kan räcka med t.ex. en spricka i en planka för att loppor ska vara nöjda, så det kan vara svårt att skapa en miljö där de inte kan gömma sig. Varken sjukdomar eller hygien har någon som helst inverkan på de flesta ektoparasiter. Fågeln kan på grund av sjukdomar ha mindre ork till att putsa sig och således kan parasiterna bli fler, men sjukdomar och dålig hygien i sig lockar inte till sig parasiter. Det är dessutom bra, i långa loppet, att ha en viss mängd ektoparasiter, åtminstone för vilda fåglar, eftersom mycket av den sexuella selektionen bygger på att det finns parasiter som kan säkerställa att sexuella signaler hanen skickar ut är ärliga, d.v.s. att de verkligen visar på goda kvaliteter hos honom.
Blä vilka bilder!
Hon är piggare idag. Fattar inte varför hon inte har kryp synbart i pälsen?? Är de så jäkla små??
Det är i alla fall ingen spridning sen igår på fjäderfenomenet. Hoppas det är ett bra tecken.
Om det är kvalster (vilka ofta kan ha mer inverkan än löss för att de oftast är många fler) bör de vara vita eller genomskinliga och mellan 0,1-0,5 mm långa. Lössen bör vara gula, bärnstensfärgade eller i vissa fall (framför alt nymfer) vita.
Jag vet inte hur pass relevant det är för höns, men många vilda fåglar bekämpar löss och kvalster med naturliga syror. Det finns dokumenterade exempel på fåglar som pickar sönder citrusfrukter och sedan stryker fruktköttet i fjäderdräkten, till exempel, och experiment har visat att duvlöss dör nästan omedelbart av vissa ämnen som utsöndras av citrusfrukters skal. Gröngölingar och andra fåglar använder pissmyror på liknande sätt. Det går också lätt att döda käklöss genom att sänka den relativa luftfuktigheten till under 40%, eftersom de bara äter fjädrar och hud och inte klarar att få i sig det vatten de behöver genom födan, utan måste ta det ur luften. Det finns exemepl på fåglar som finns från Kalifornien till Texas som har löss i de fuktigare extrempunkterna, men saknar dem i Nevadaöknen på grund av den lägre luftfuktigheten. Det fungerar dock inte med gömhornslöss som dricker blod, och det kanske inte är så värst praktiskt genomförbart eftersom det måste pågå i ett par dagar.
Har någon frågor om löss svarar jag gärna, och skulle någon ha löss de vill skänka bort tar jag gärna emot dem.
MVH,
Daniel