Det finns också tvåfassvetsar med s k V-koppling, de belastar en fas dubbelt så mycket som de andra två.
I en sådan finns det två enfastransformatorer, sekundärlindningarna är seriekopplade medan primärlindningarna är kopplade mellan två faser var (t ex den ena L1-L2 och den andra L2-L3). Sådana svetsar har ibland irriterande låg tomgångsspänning så det är svårt att tända ljusbågen, elektroderna bränner fast och framför allt finns det inte så stort utbud av svetselektroder som överhuvudtaget fungerar med lägre tomgångsspänningar.
Ett sätt att få upp spänningen är att parallellkoppla båda primärlindningarna och ansluta dem mellan två faser, fast då får man förstås begränsa strömuttaget om man ska få 16 A säkringar att hålla.
Rent allmänt kan man säga att enfasanslutna svetstransformatorer är leksaker eller sådant man möjligen använder i yttersta nödfall. Eftersom man måste hålla ner effektuttaget på primärsidan så kraftigt så blir följden otrevligt låg tomgångsspänning, ofta nedåt 45 V. För att en växelströmssvets ska fungera bra med de flesta olika elektroder avsedda för växelström, så bör tomgångsspänningen vara minst 70 V.
Ska man absolut ha en enfasansluten svets så är det bättre att använda en invertersvets än en svetstransformator. Även invertersvetsarna börjar ju vara billiga idag, det finns många i prisklass 1000-2000 kr. Tekniskt sett är ju en invertersvets inte märkvärdigare än en vanlig PC-nätdel, bara lite större och kraftigare byggd och lite annorlunda dimensionerad på sekundärsidan.
