Jag har haft tillfälle att titta närmare på en elektrisk avhärdare. Det var en hopgjuten elektronikenhet som inte gick att plocka isär, nätkabel med stickpropp i ena änden och i andra änden två enledarkablar som enligt bruksanvisningen skulle anslutas till medföljande slangklämmor som skulle placeras ca 20 cm från varandra på vattenledningen. Materialet i ledningen skulle inte spela någon roll - enligt anvisningen gick det lika bra vare sig det var plast, järn eller koppar.
Vid mätning på vad den där apparaten gav ifrån sig för spänning, så visade det sig vara en fyrkantvåg med frekvens omkring 5 kHz, spänningen i obelastat tillstånd kan ha rört sig omkring 100 V t-t, men i och med mycket hög inre resistans (troligen en liten kondensator i serie med utgången), så kunde utspänningen anses ofarlig och prylen var faktiskt S-märkt (det här var på 90-talet, i övergångstiden mellan S-märkning och CE-märkning).
Om det hade varit möjligt att medelst elektriska eller magnetiska fält omsätta kalken i vattnet till en form som inte ger utslag i en hårdhetsmätning, så tycker jag att det rimligtvis borde ha varit omnämnt i kemiläroböcker på gymnasienivå, eller i välkända facktidskrifter. Men så är inte fallet. Jag har inte lyckats hitta någon ingenjörsmässigt acceptabel förklaring till hur en sådan avhärdning skulle kunna fungera.