Problemet med 4L när det gäller krocksäkerhet lär ha varit att hela frampartiet framför torpedväggen var alldeles för kraftigt byggt i förhållande till resten av karossen. Tvärt emot en deformationszon, alltså.
Men den klarade trots allt de krockprov som började krävas från början av 70-talet, så riktigt lika urusel som de sämsta mopedbilarna kan den inte ha varit, åtminstone inte så länge den var ny och fri från rostskador.
Det var inte helt ovanligt att 4L blev bromslösa pga rost. De hade enkrets bromssystem så länge det var tillåtet. Bromsröret till bakbromsarna gick på insidan av golvet, och under pedalstället var det ständigt fuktigt (det låg en plywoodskiva som utfyllnad där), så det var vanligt att bromsröret rostade sönder. Och det var ju helt omöjligt för en bilprovare att komma åt att besiktiga. Just detta problem löstes mot slutet av 60-talet genom att Renault gick över till korrosionståliga bromsrör (kopparnickellegering). Men det rådde inte bot på den andra orsaken till att en 4L kunde bli bromslös. Det var vanligt med rostskador vid bakvagnens länkarmslager, och om det blev mjukt vid det vänstra länkarmslagret så det kunde röra sig med fjädringsrörelserna, så böjdes bromsröret fram och tillbaks och gick snart av.
Problem med bromsrör som rostade sönder pga fukt under golvmattorna vid pedalstället var också vanliga på VW typ 1 och 3. Men VW införde aldrig något bättre än rostande stålbromsrör (inte ens galvade, de var bara rostskyddade med nån slags mörkgrön pulverlack som snart flagnade av), de började tidigt lita till tvåkretssystem istället.
