Att inte lönearbeta

[AK i Valle]

Bra diskussion!

Men vad är nu detta...?

Grundförutsättningar för detta samhälle:
Fabrikerna och landmassorna tas ifrån dom kapitalister som inte frivilligt ger dom ifrån sig. Förändringar har genomförts som har gett pengar än mindre eller ingen betydelse alls i samhällets ekonomi. Avskaffande av statsapparaten. Skapande av ett nätverk som möjliggör fördelningen av mat, kläder m.m. som jag skriver om nedan.


Men hör nu här Erik E, Jag tycker att din samhällsmodell saknar något, nämligen politiska spelregler. Demokratiska sådana. Eller hade du tänkt dig att din omfördelningspolitik skulle ske med våld? Vem ska i så fall peka ut vilka som är "the bad guys" - är det du? Vem ska hålla i vapnen (för du kan nog vänta dig en hel del motstånd) är det du då också, eller vilka ser du för dej skulle mobiliseras till detta blodiga uppdrag?

Och tror du sedan att friden sedan skulle lägra sig när du väl implementerat din nya världsordning och att alla sedan skulle tänka och känna som du gör i evinnerlig tid... ? Eller vilken form av polisiär/militär makt ser du för dig ska bevaka att inte kapitalistiska ideer tar form på nytt?

Jag tycker att din modell är naiv med tanke på hur olika vi människor drömmer om livet och framtiden. Ett samhällssystem måste ge plats åt mångfalden - där också kapitalistiska drömmar ska tillåtas exitera - Ta den utmaningen du.
Nytt förslag tack!

Anna-Karin

[Erik_E]

Har valt att inte gå in på hur grundförutsättningarna ska uppnås.

Är mer nyfiken på vad folk tror om samhällsiden.

Men tack i.a.f för ett tankeväckande inlägg.

Jag tror inte att man skulle behöva bevaka att "kapitalistiska ideer tar form på nytt". Jag tror snarare att ett sådant samhälle skulle omöjliggöra kapitalism p.ga. sin brist på klasser och företagsägare.

Om landet skulle behöva någon form av försvar mot t.ex. yttre makter så har William Godwin skrivit en del vettiga metoder för hur man kan ha ett försvar i ett anarkistiskt samhälle utan att det skapar ett våldskapital som rubbar "maktbalansen".

[PF]

Har valt att inte gå in på hur grundförutsättningarna ska uppnås.

Är mer nyfiken på vad folk tror om samhällsiden.

Men tack i.a.f för ett tankeväckande inlägg.

Jag tror inte att man skulle behöva bevaka att "kapitalistiska ideer tar form på nytt". Jag tror snarare att ett sådant samhälle skulle omöjliggöra kapitalism p.ga. sin brist på klasser och företagsägare.

Om landet skulle behöva någon form av försvar mot t.ex. yttre makter så har William Godwin skrivit en del vettiga metoder för hur man kan ha ett försvar i ett anarkistiskt samhälle utan att det skapar ett våldskapital som rubbar "maktbalansen".

Vad menar du med "idé"?
Det är en gammal idé som kallas för socialism, eller kommunism, och den har testats med katastrofala resultat (massvält, misär, enorm miljöförstörelse) på många ställen i världen.

[Itagüí]

Hej Erik.

Lätt fånget, lätt förgånget.

Sådana snabba samhällsomvandlingar har ingen djuprotad grund att stå i och faller snabbt isär och utvecklas till något annat om det inte hålls ihop med tvång - diktatur etc.

Ändå måste jag säga att Kuba har lyckats förvånansvärt bra. Vilken gamling som helst som var med innan revolutionen vet ju hur stor skillnaden är och är tacksam över den.

I vilket fall - det är absolut inte så jag tror det bör hända - och jag tycker ändå inte att Kuba är något idealsamhälle på långa vägar.


Jag har mer och mer börjat föreställa mig vårt samhälles omvandling mot mera ekologiska och "visa" samhällen, som en långsam process som redan startat. Vari ekologisk mjölk t.ex. är något mycket futtigt och knappast värt att kalla ekologiskt i jämförelse med vad som komma skall, men som är så att säga: den första modellen.

Jag börjar se det som någon slags utdragen nästan osynlig förändring, där folk blir mer och mer medvetna om sina behov och sina begränsningar och mer och mer tar sig för att faktiskt tillfredsställa sina behov, att dra gränser och att styra sina liv.

Ett exempel jag har här kan tyckas lite flummigt kanske, och obetydligt i en dels ögon, men jag tycker mig se ett övergripande mönster:

Nyligen sattes kolonilotter igång på Årstafältet i Stockholm. Det var sensationellt på det vis att det var det närmsta innerstaden som någonsin byggts (i vår tid).
Fler och fler blir intreserade av odling såg jag i en undersökning, och fler och fler skaffar sig små kolonilotter. Detta för att de finner en ro och glädje i det. Fyller igen en saknad som deras hypermoderna supersamhälles-livsvanor skapar.

Där fick jag visionen att grönområdena och odlingarna sakta kommer att infiltrera stadslandskapet tills det plötsligt inte längre är en stad!
I takt med att den nya tidens ekonomi inte kommer fungera mer, kriser och brister och allt möjligt, som kommer att leda till mindre aktivitet i storstäderna, så kommer också folks intressen för ett annat liv att öka, och de kommer att fadea in i varandra som man kan uttrycka det.
Det kanske tar 200 år, men vafan, utveckling har väl gått långsammare än så.
Det kommer gå så långsamt att ingen märker någon egentlig förändring. Ingen kommer att ställa sig en dag och hurra "HURRAAA NU ÄR DET INGEN STAD LÄNGRE!".

Varenda ekologisk handling är ett enormt viktigt steg med exponentiella följdverkningar - ringar på vattnet. Det kan vara i samhället utanför samhället, under ovanpå vid sidan - allt kommer ändå att vara detsamma tillslut, och där man påverkar påverkar man ändå helheten.
Därför är jag fast besluten att dra mitt strå till stacken och vara en del i förändringen. Jag vill ha det bättre när jag är äldre än jag har det nu, jag vill att mina barn ska ha det bättre än jag hade. Och jag vill att deras barn och barnbarn ska ha det ännu bättre. Det vill väl alla.

Min förändring ska vara dels min personliga utveckling mot en ödmjukare och mer älskande människa, och mer kunnig - samt bygget av en energieffektiv kretsloppsgård, och kanske medverkande i bygge av ekoby och jag räknar med att delta i bygget av andra människors ekoprojekt, för att bidra med kunskap eller muskelkraft.
Alla de människor jag träffar på vägen som får ta del av mina visioner och eller det färdiga resultatet kommer att påverkas starkt av dem - om jag jämför med hur jag påverkas när jag stöter på sådant. En människas påverkan kan vara så otroligt mycket större än vad man kanske uppfattar.

Energi, motivation, tro och positiva visioner - det är sådant som är ägg och hönor till varandra, det är sådant som måste spridas bland människor. Och det tror jag att det gör. Annars är allt åt helvete, och då kan jag lika gärna tro att det ska bli så för då är i alla fall jag lycklig.

Lite sammanfattat: Jag tror att samhällsförändringarna är något som kommer på sätt och vis ofrivilligt som ett resultat av frivilliga handlingar. Det är inget som kan forceras. Lika lite som en god relation med en människa kan forceras fram utan är något som växer fram allt eftersom man tar sina små steg.

Däremot måste mycket energi läggas in för att folk verkligen ska börja förändras och utvecklas frivilligt, inte bara sitta och ruttna bort i sina arbetskraftslager/betongceller/lägenheter.

Det är tungrott. En seg omvandling. Och det mest effektiva sättet att förändra tror jag är det som är svårast och syns minst i resultat. Det som man kanske aldrig får veta om det hade resultat eller vad för resultat det hade.

[Erik_E]

wow! Vackra tankar.

Tror själv också att en dylik process kan hålla på och födas ur sig själv. Folk upptäcker stegvis riktig livskvalite och även dom som har uppnått den ekonomiska välfärd som enligt legenden skulle göra dom lyckliga kommer att inse att friden finns anorstädes.

När jag pratar om att kapitalisterna skulle frivilligt ge ifrån sig sitt överflöd så är det inte menat som ett diskret hot utan någon som kan vara ett steg i det mänskliga medvetandets utveckling.

[Gruff]

En liten fundering. Nu har jag inte läst allas inlägg i detta ämne. Så om jag upprepar nåt redan sagt så ber jag om ursäkt.

Men.....dom idag pensionerade pigor och drängar som jobbat och slitit ont och fått betalt i mat och husrum, hur tänker ni om dom?

[Itagüí]

Utsugare! Parasiter! Yyyyl!

Hehe, näe. De har ju vart med och byggt upp samhället, och har fått ta en jävligt stor del av bördan (iom att de inte fått annat än mat och husrum för sitt slit).

Nu är det väl så att ganska många idag inte har råd med mycket mer än mat och husrum för det de jobbar ihop, och de anses ju inte ha rätt till något mer än vad de får. Alltså får de precis vad de förtjänar = samma situation som för 100 år sen, lite mer high tech bara. Frågan är fortfarande: Hur stor del av ens tid är det rimligt att lägga ner på upprätthållande av storsamhället? Börjar man tala om att man inte har lust att lägga ner hela sitt liv på det så ses man ju som en parasit. Men sen när har samhället monopol på mitt liv?

Då kommer ju det där med svart och vitt-seende och man får höra att man ska dra till sibirien, men helst månen om man ska vara så jävla självgod.
Något vill man ju ha från samhället, och något är man ju beredd att ge tillbaka - vad man kanske motsätter sig är den ökade inflationen. När det krävs två dagars arbete för att försörja sig en dag - då känns det rätt meningslöst.
Alltså tycker man att det liv man vill skapa sig inte ska kosta så mycket arbete som krävs för att överleva enligt normen för hur en människa ska leva(TM)(copyright - all rights reserved Staten & Kapitalet - 2004), och strävar efter att upprätta ett annat liv där man ger och tar lika mycket, dvs inte parasiterar på någon, men i mycket mindre skala.

Sedan är ju faktumet att de egentliga parasiterna ju är konsumenterna i dagens supersamhälle. De kanske inte parasiterar på varandra, men om vi inte ska vara så himla etnocentriska så parasiterar vi välborna medlemmar av människosläktet på hela jävla moder jord. Hade det varit något tal om svält och sjukdomar och fattigdom och miljöförstöringar annars eller?

Jag tycker det är uppenbart att de som vill avveckla denna masshysteri och leva ett lite enklare och mindre resurskrävande liv är solidariska mot sin omvärld. Självklart gör vi det också för att vi vill må bra och för att vi inte står ut med den omänskliga livsstil som kallas "hög levnadsstandard" - det gör oss inte till parasiter. Det är var och varannans förbannade plikt att ta hand om sig själva och se till att man inte blir sjuk och mår dåligt och att man mår bra nog att man kan tillföra sin omgivning lite glädje och kunskap.

De som eftersträvar att utföra något gott och att må bra tycker jag fullgör sin mänskliga plikt mer än väl.

Jag vill hellre att den där bittra surgubben som drar ihop 500.000 i skattepengar per år skaffar sig ett meningsfullt och tillfredsställande liv och får möjlighet att trivas och samleva med omgivningen. På något vis är jag övertygad om att det ger bättre resultat i slutändan.

Problemen är inte brist på pengar, problemen är den själsliga misär som kommer ur pengasamlarhetsen. Den som drabbar de hetsade och de hetsande.
Ju mer pengar vi samlar ihop för att ta itu med samhällets problem, desto mer problem skapar vi, och måste lägga ner mer pengar på att lösa de problemen, och måste då samla ännu mer pengar, och skapar då ännu mer problem.
STOOPP!!

Det finns inget ont med pengar. Men så som vi samlar ihop dom så gör vi ingen egentlig vinst. Vi växer och växer och växer (samhället) för att vi måste täcka mer och mer utgifter för att vi bara får fler och fler problem.

Jag säger bara: Vilken jääävla tur att vi är så många som vill bli självhushållare! Det kom inte en sekund för tidigt. Och fler kommer vi att bli!

[Gruff]

Var är nödbromsen?

[Dali]

Jag är inte särskilt bildad, ens vidare klyftig, men kan man inte se hela Sverige som ett slags kollektiv, som drivs av människors önskningar och sinne för moral? Vare sig det är kapitalistiskt eller mer socialistiskt grundat, så fungerar det egentligen på samma sätt. Summan av alla moraliska värderingar och strävan efter ett bättre liv, karakteriserar en civilisation, eller ett land, eller ett folk, eller en kommun, eller en by, eller en gård. Alla är delar av varandra, fast i olika perspektiv.

Om nu några tusendels procent av kollektivet får för sig att bryta sig ut och skapa någonting som i grunden är detsamma som det samhälle de ursprungligen kom ifrån, ja, det gör väl inget? Jag ska vårda dem när de blir sjuka, med mina händer och mina skattepengar. För sjuka blir vi alla, för eller senare. Och vill vi då leva vidare, måste vi förlita oss på samhällets moral, värderingar och kunskap. Eller en grannes moral, värderingar och kunskap. Det är samma sak.

De som däremot ser helt opolitiskt på tillbaka-till-naturen-strävandet, som inte har en utstakad ideologi som drivkraft, som ser saker som de själva, verkligen själva, uppfattar det, och kan lyssna och lära av alla sorters människor, har enligt mig störst chans att lyckas bra med livet som människa.

Lycka till! Och läs "Väggen" av Marlen Haushofer, en klok bok om en tillspetsad själhushållning.

[kakel]

.. intressant inlägg, Dali..  Måste först få erkänna att jag inte läst det övriga, annat än fragmentariskt. Kommer att läsa dem!  Och kommer att försöka formulera mina egna  (mycket mångåriga)  tankegångar.

Jag försöker se allas vår gemensamma tillvaro på Planeten Tellus.. Tillgångar, vilka är mycket orättvist fördelade.  Det gemensamma förvaltandet.. Ännu mer orättvist fördelat. Lönearbete ur en kassa, som är svår att överblicka.  Hantverk - som mer greppbar.. ( !! )  Men.. "oekonomiskt.."  Kostnader överlag - baserade på "tillgång och efterfrågan"    Forts. följer.. (hoppas jag.)

Skall även läsa "Väggen"  (Aldrig hört om..)

hälsning från kakelmaker rosemarie.