bästa ko för nybörjare

[Anna Rising]

Halloj
Vi tänkte skaffa två kor för själförsörjning och undrar vilken ras kan vara bäst för en nybörjare.
Har hästar och får så inte helt oerfaren att hantera gårdsdjur.
Vi tänker oss fjällko, highland eller rödkulla?
Är jag ute på hal is?

[lichiplommon]

Om det gäller mjöljproduktion skulle jag välja fjällko eller rödkulla. För köttproduktion kanske highland är bättre. När jag en gång i tiden hade fjällko gav den ca 3000l mjölk om året utan någon speciell utfodring, bara hö, säd och lite rotfrukter. Mer än nog till en familj. Vi gjorde massor med ostar...

[Anna Rising]

Mest för mjölk men tänker att kalv kan få växa till sig och sedan gå till slakt, vi äter inte mycket kött, men nog blir det nog för hushållsbruk på en ettårig fjällko/ungtjur? Det är ju mest mjölken jag är ute efter och vill ha en ko som är lätthanterlig, och som inte behöver stora mängder kraftfoder.

[Carolus]

Jag tycker du glömde en allmogeko: Vänekor.

De är lätthanterliga.

Fjällkor är jättetrevliga, men kan vara känsliga. Vilket de nog var tvungna att vara förr i fjällen med rovdjur i hasorna. Men har du väl blivit kompis - blivit accepterade av dem så är de helt Ok.

Rödkullekor är ett kapitel för sig. På det småbruk som jag hjälpte till på anlände två rödkullor, mor o dotter. Det tog bara några dagar så hade de brutit sig ut från inhägnaden och etablerat sig i den angränsande skogen, som de tyckte var friare att vara i än den inhägnade hagen.
Det gick ett tag men sedan började det anas komplikationer från ägaren till skogen. Så de två rödkullorna skulle fångas in för vidare befodran till annan ekogård med kanske bättre stängsel. Vi var 5 pers som nog höll på i två timmar innan vi fick på dem grimskaft. Stundtals kändes det som att vara aktör i en Vilda Western film.

Rödkullekor i flock lär ha samma instinkt som en del andra hovdjur på planeten: när de blir angripna ställer de sig i en cirkel med huvudena inåt och rumporna utåt, och sparkar sedan med bakbenen mot angripande rovdjur.

Tycker självklart att denna genetiska egenskap skall bevaras, vem vet, vi kanske får fäboddrift igen? men kanske denna kosort inte direkt är för 'nybörjare'. Även om ni kanske inte är riktiga nybörjare då ni redan har gårdsdjur.

Någon med mera erfarenhet av rödkullor kan kanske berätta om det funkar att vänja rödkullekalvar att bli mer hanterliga som vuxna genom att hantera dem mycket som kalvar. Har på linderödssvin sett goda resultat när man börjat hanterat dem mycket som kultingar.

[Själv är bäste dräng]

Har ingen egen erfarenhet av rödkullor, men en av de mer kunniga inspektörerna från myndigheterna här hade ett litet gäng och pratade sig varm om deras fördelar. Hon nämnde inget om att de skulle vara svåra att få tama. Och jag tror att alla djur går att få tama bara man har dem från de är små och umgås med dem.

Här brukar förresten djuren rikta horn och hårda skallar mot rovdjuren, inte de mjuka innanlåren med den grova pulsådern. För att inte tala om hingstarna som hugger som kobror.


Är det någon av de tre nämnda raserna som behöver kraftfoder? Har förresten en granne som har fjällkor, och han (eller hans dotter egentligen) korsade en Highland Cattle med en fjällko för att få en kullig blandras. Den fick päls men inga horn, men jag vet inte hur det gick sedan. Det var nog bara ett försök, för han värnar om fjällkorna.

[lena melin]

Visst verkar det bra att bevara lantraserna, jag är väldigt mycket för det, men det blir svårt så det inte blir inavel.
Hade 5 mjölkkor och tjur ibland, ponny som gick ibland dem. Fungerade utmärkt. Lämnade mjölk året runt, kunde man förr på en sån liten besättning.
Ska du handmjölka?
När vi slutade lämna mjölk så lät vi 2 av mjölkkorna gå med kalven istället och tog in var tredje dag och mjölkade på sommarhalvåret. Korna var ju lätthanterliga och tama. Men ska man börja handmjölka en ko som är maskinmjölkad är det nog bäst att börja när hon kalvar. Då får man ju också ta del av råmjölken och göra härlig kalvdans, o vad jag saknar den.
De svartvita korna är lite sävliga och stora, kräver mycket foder, äter inte ens om det är lite med bete i skogen. Står bara och tittar medan de rödvita äter för fullt. De röda är däremot lite mindre, piggare och livligare.
Hade en jerseyko också, snäll trevlig och liten, lite magrare i kroppsformen, jättegullig. Köpte henne för på den tiden fick man bra betalt för fetthalten och hon mjölkade väldigt fet mjölk men inte så mycket.
Testa en begagnad mjölkko som är van vid folk och lätthanterlig.
Vi köpte när vi började (månskensbönder från stan) en liten kalv, en kviga, en mjölkko. Köpte sen till en mjölkko när hon kalvade och mjökspann, och maskinmjölkade och började lämna till Skånemejerier. Fungerade fint.
Mjölk kan man ge andra djur, grisar tex, men de ska vara vana, annars kan det gå illa. Vi drack ca 5 liter om dagen när barnen var små, pannkakor, bakade, gjorde fil själva, bara lägga lite acidofil i mjölken och ställa framför braskaminen, supergott. Testade aldrig att göra mer än mjukost dock. Gör man ost själv går det ju åt mycket mjölk.
Rekommenderar att köpa en tjurkalv till kon, som kan betäcka den innan man slaktar ut den, om du nu inte har en tjur till hands, eller semin. Vår första lilla tjurkalv sålde vi till liv när den var strax över året, och då hade den lyckats betäcka bägge korna och kvigan, dessutom var den väldigt försynt och rar.
Vi hade sen en simmentaltjur, också mycket mild och god, och då fick vi lite köttigare kalvar.
När jag var liten och vi bodde i stugan kunde man höra koskällan i skogen, för grannen hade korna gående på skogen och det har vi också haft. Så kan man ta hö på små åkrar innan man släpper ut korna på dem.
Lycka till med korna, saknar dem verkligen. Finns få saker som är så rogivande som att ha gödslat ut, fodrat, mjölkat och sen stå höra korna njuta av höet mitt i smällkalla vintern

[Carolus]

Har ingen egen erfarenhet av rödkullor, men en av de mer kunniga inspektörerna från myndigheterna här hade ett litet gäng och pratade sig varm om deras fördelar. Hon nämnde inget om att de skulle vara svåra att få tama. Och jag tror att alla djur går att få tama bara man har dem från de är små och umgås med dem.

Här brukar förresten djuren rikta horn och hårda skallar mot rovdjuren, inte de mjuka innanlåren med den grova pulsådern. För att inte tala om hingstarna som hugger som kobror.


Är det någon av de tre nämnda raserna som behöver kraftfoder? Har förresten en granne som har fjällkor, och han (eller hans dotter egentligen) korsade en Highland Cattle med en fjällko för att få en kullig blandras. Den fick päls men inga horn, men jag vet inte hur det gick sedan. Det var nog bara ett försök, för han värnar om fjällkorna.

Rödkullekor är hornlösa, så de tar nog rätt när de väljer hårda bakåtsparkar som försvar istället för att pröva 'danska skallar' mot ev rovdjur.

Att alla djur, som du skriver, går att få tama - undrar om inte det är en myt. Har en bekant med tamråttor som ville testa: när hon hittade övergivna vilda råttungar tog dem tillvara och lät ena av sina tama råtthonor adoptera dem. Adoptionen lyckades, tama råtthonan tog sig an vildungarna, men adoptivbarnen blev aldrig överhuvudtaget 'tama': de ställde sig bara med bakbenen mot burkanten och fräste mot människor.

[Tiomilaskogen]

Det går inte att generalisera när det gäller djur. De är individer lika som vi. Alla raser har störiga individer.
Jag rekommenderar att som första ko köpa en "begagnad" som är van att bli hanterad och mjölkad. När den sen får kalv så gäller det att lägga ned mycket tid på den om det är en kviga som sen ska handmjölkas.
Låt den inte börja pakta med kon och börja dia. Det är du som ska vara morsan och den som fixar käket. Du ska också vara kalven som lättar på trycket i det stinna och ömma juvret.
Jag har haft en ko som miste sin första kalv och blev mjölkad från start. Sen har det gått att låta henne ha kalven över sommaren och sen skilja dem åt och börja mjölka på hösten fram till sinläggningen.
Men som sagt är de individer och följer inte regelboken alla gånger.
Lycka till!

[Själv är bäste dräng]

Ja, visst är de individer, och givetvis är domesticerade arter/raser lättare att få tama än vilda.

Har man en flock så kan man ju alltid skicka den besvärliga individen. Svärfar var alltid noga med att deras kor skulle insemineras med tjur som hade plus på lynnet, för även om kalvarna skolades in för att vara snälla och lätthanterliga så kunde det dyka upp en som inte var så trevlig.

Vi ser stor skillnad på lammen när vi byter bagge. Gutar, så de kan nog på sätt och vis jämföras med lantraserna på nötsidan.

Alla de hornlösa kor och får jag sett tagit upp kampen mot rovdjur, som hundarna ändå måste räknas som i deras värld, har gått med huvudet före.

[skräptanten]

Själv har jag haft vänekor, en gammal lantras som bevaras av Föreningen Allmogekon ( www.allmogekon.se ). De anses vara intelligenta, men ha mycket temperament. Dock inget vi hade problem med. Har man inte så många djur, vilket jag antar är TS' plan, är det lätt att pyssla mycket med kalvarna så att de blir hanterliga. Som vår saligen avlidna forummedlem Trollmor brukade säga: allt blir mycket lättare om djuren springer TILL dig och inte FRÅN dig när du kommer.

Mitt tips är att besöka gårdar där de har självhushållning med de koraser TS funderar på. Se hur det fungerar i praktiken, och låna praktiska lösningar för utfodring, mjölkning och installning.