Vårt första fårår (12 månader av nya erfarenheter)
Anna, Leif och My på Hjalmars
Ett drygt halvår efter att vi köpt vår gård (Hjalmars) hade vi beslutat att det var dags att utöka gården med en flock får. Detta hade två syften, dels för att hålla marken öppen och dels för att kunna äta egenproducerat kött. Vi började läsa in oss på ämnet och fastnade som så många andra för lantraser, då framför allt Gutefår. Under vintern ringde vi på ett par annonser men vi fick aldrig riktigt till det. Slutligen satte vi in en annons i vårt lokala annonsblad. Oj vad många svar vi fick. Men ingen hade Gutefår eller annan lantras att sälja. Det verkade mest finnas en ickespecificerad lokal blandning med kort svans att tillgå, i något fall med inslag av Oxford down.
Vi fastnade till slut för en flock på tre vuxna tackor, en ungtacka och ett bagglamm. Orsaken var bland annat att de var gratis. Den förre ägaren hade fått en stroke och kunde inte ta hand om dem, men ville inte heller slakta av hela flocken. Bråda stängslingsdagar följde och i slutet av mars hyrde vi en hästtransport och hämtade den lilla flocken.
Vi tyckte givetvis att djuren var jättefina. Så här i efterhand inser vi att de var i rätt dåligt skick. De led sannolikt av mineralbrist – pälsen gick att dra loss i sjok… Hos oss fick de massor med tackfor och en saltsten utöver sitt dagliga hö. Ungtackan var en spinkig stackare, men hon växte till sig och idag är hon lika stor som de andra tackorna.
I april dök första prövningen upp. Det var uppenbart att en av tackorna skulle lamma. Hon gick för sig själv, efter ett tag syntes ett par klövar sticka fram under svansen. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Det började bli mörkt och klövarna hade synts i 2-3 timmar men värkarna hade helt klart upphört. Jag (Leif) klippte naglarna, tvättade armarna med klorhexedin och fångade in tackan. En halv minut senare låg där ett litet ynkligt bagglamm. Jag fick tårar i ögonen av lättnad när jag såg honom sprätta till och börja röra sig.
I maj var det ett par dagar med brottning som gällde. Sedan tidigare hade vi ett par gamla fårsaxar varav den ena funkar alldeles förträffligt. Klippningen var en bizarr upplevelse, jag (Leif) försökte följa instruktionerna i Sjödin för sittande klippning så gott jag kunde. Idag har jag insett att det som funkar bäst för mig är att tjudra fåret vid ett träd varefter jag klipper det stående eller sittande på knä. Jag tror dock att jag kommer att fortsätta med handsaxen, det är ett bra sätt att känna över djuret ordentligt och det tar inte så vansinnigt lång tid.
Sedan lunkade det på över sommaren utan att några ytterligare lamm kom. Vi stängslade upp ännu en hage som vi växlade med. Efter att ha kollat runt, men även haft besök av andra fårmänniskor insåg vi att det sannolikt var ryafår som vi hade kommit över. Säkert var i alla fall att det inte fanns något märkbart inslag av köttfår i dem.
I augusti insåg vi att det var dags att börja tänka på nästa säsong. Här på alternativ.nu hittade vi en som ville bli av med en gutebagge i närheten av där vi bor. Efter att ha pratats vid kom vi fram till att ett byte var bäst för båda parter. Vi bytte vårt ena bagglamm mot hans gutebagglamm.
I september valde vi att utöka flocken med ytterligare en tacka. Vi köpte ett litet brunsvart finullsfår på annons. Detta var också den månad då grannen kom över och hjälpte oss att ta in höet med sin traktor. Höet kompletterades med kärvar av klibbal skott/grenar/småstammar. Lövfodret kom att bli ett uppskattat tillägg som serveras som helggodis. Men på just alen äter våra får bara lövet, barken lämnar de. En höstklippning hanns också med i slutet av september.
I oktober var det dags för nästa steg i fåråret. Då slaktade vi vår första baggen. Den lilla krabaten som vi hjälpte till världen i våras var nu en busig och bufflig ungbagge. Även detta gick bra och färdigstyckad vägde han lite drygt 12 kg. Den första rätt vi lagade av vår egen fårbesättning var en fantastiskt god lammsadel. Receptet var stundens ingivelse. men det var gott nog att dela med sig av:
Lammsadel a´la Hjalmars
Ingr: Lammsadel (mängd efter behov, vi brukar dock räkna högt eftersom vi är mycket förtjusta i kött), vitlöksklyftor, spiskummin (hyfsat mycket), peppar, salt, kanel (ett par stänk per person), olivolja.
Tillagning: Späcka sadeln med vitlöksklyftor, marinera gärna sadeln något dygn i kryddorna (vänta med saltet).
Skär 2 snitt utefter mitten på sadeln, stick in en blomsterpinne genom ryggraden för att den inte skall böja sig vid tillagning. Stick in en termometer från kortsidan.
Tillaga i ugnen, nedersta falsen 175-200 grader. Tar ca 35-60 minuter beroende på storlek. Jag brukar låta köttet gå upp i knappt 70 grader, men det kan tas lite tidigare om man vill ha det lite rödare eller senare om man vill ha det ordentligt genomstekt.
När önskad temperatur är uppnådd så låt sadeln vila ett par minuter, därefter skärs ytter- och innerfileerna loss. Skiva de större bitarna (ytterfileerna). Lägg köttet på ett serveringsfat eller placera tillbaka det på skrovet. Eventuellt kan man pressa lite citron över köttet precis före servering.
Serveras med en varm couscousröra (det är vackert att lägga upp couscousen på ett stort fat tillsammans med köttet), tomatsallad, marinerad aubergine och annat gott. Köttet saltas på talriken efter smak.
Baggens skinn valde vi att försöka bereda själva. Vi följde Lotta Rahmes recept på fettgarvning. Efter en hel del funderande och kringläsande i boken kom vi fram till en tolkning av hur man skulle gå till väga. Det hela gick rätt bra, förutom att vi inte hade möjligheten att ta itu med respektive moment vid exakt rätt tidpunkt. Framför allt försvårades mjukgörningen av detta. I dagsläget är det tveksamt till om vi kommer att göra det hela själva någon mer gång. Tranås känns rätt lockande…. Pungen garvade vi för sig, i den ligger nu Leifs kaffepengar….
Eftersom hösten var varm kunde vi vänta in i november med att påbörja stödutfodring med hö. Men redan i mitten av oktober hade tackorna börjat få små givar med havre. Havre som vi inte längre köper till överpris på Granngården utan direkt från en kvarn i lämpliga säckar. En massa unggran har vi gallrat ur våran skog, dessa ger vi till fåren. När de är klara med dem så blir trädstammarna stängselstolpar istället. Under december månad blev det lite lugnare i hagen, baggen var då hos en granne istället. Frågan är väl hur bra det gick, vår gutebagge var ganska smäcker och liten, grannens texeltackor är stora som feta kalvar…. Om han över huvud taget nådde upp lär vi väl bli varse framåt sommaren om inte annat.
I januari hade vi planerat hur hagarna skulle kompletteras med ytterligare stängsel. Det var också då som vi bestämde oss för att utöka flocken ytterligare med ett par tackor, denna gång pälsfår. Det tog ett tag men i början av februari kunde vi hämta 3 dräktiga pälsfårstackor i Sävsjö i Småland. Baggen var vid detta tillfälle åter utlånad till grannen för att vara på den säkra sidan.
Under vintern hade vår gutebagge blivit allt mer störig. I mitten av februari, när vårt första fårår nästan var till ända, slaktade vi baggen. Eftersom My är en liten flicka på knappt 2 år ville vi helt enkelt inte ta några risker genom att behålla baggen. I augusti får vi avgöra om vi skall plocka in en ny bagge utifrån eller låta en av de förväntade bagglammen sköta befruktningen inför 2007…. Men vi kan väl avslöja att vi sneglar lite mot en annan grannes värmlandsfår…. Då blir vår flock en riktig mix… Tanken är väl också att vi skall minska något på flocken storlek, sex istället för åtta tackor känns ganska lagom för oss.
Under februari passade vi också på att klippa de flesta tackorna. Eftersom vi använder en gammaldags handsax går det rätt långsamt så man orkar inte med mer än max två tackor per dag. Innan vi hade hunnit bli klara med alla så blev det kallt igen. Rejält kallt och vi hade ingen lust att klippa en tacka i –15 grader….
I skrivandets stund, slutet av mars, så har årets lammning börjat komma igång. Ledartackan har fått två små bagglamm och en annan hade också två små lamm vid sin sida när tackorna utfodrades denna morgon. Ytterligare ett par tackor har nog bara dagar kvar.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi kastade oss in i fårägande så förberedda vi kunde. Men hur förberedd man än försöker vara så uppstår det ständigt situationer då man behöver bläddra i Erik Sjödins Får, surfa omkring bland ämnena på alternativ.nu, eller ringa någon granne och fråga om råd. Det roligaste i sammanhanget är att folk nu börjat fråga oss om råd, att vi fått flera nya vänner tack vare fåren samt det bästa kött vi någonsin smakat (tycker i alla fall vi).
