Jomen jag är himmelens grisglad också
När industri-gris-vanvården härjade i media som mest (våras-somras) så bestämde jag mig för att på prov skaffa egna grisar och föda upp. För både jag och familjen gillar griskött, men jag vill inte gärna medverka till den vanvård av grisar som kablades ut i tv och på nätet, och köpa sådant kött. Så om vi ville äta gris, så fick vi föda upp dem själva, helt enkelt. Eller låta bli att äta gris. Så var det med det. Tänkte jag. Man får ju prova, menar jag.
Via en vän till en vän köpte vi fem små griskultingar på sensommaren och fixade med boxar och halm och inredning och allt sånt grisviktigt. Vi hade aldrig haft gris förut, och hade egentligen ingen aning om någonting. Men med lite "lörning baj doing"-känsla fick vi till det ganska bra, faktiskt.
Grisarna var som tokiga till en början, men det tog inte lång stund innan vi kunde sitta i halmen och klia gris och småprata med dem om vilka sorter matrester de gillade bäst och hur många decimeter halm de ville ha på golvet och sånt viktigt. Piggborsten, som jag annars borstar lera ur hästpälsar med, var favoriten i grisligan. Hade jag piggborsten i handen när jag klev in i grisboxen, så var det nästan så de viftade på grisknorren och hoppade upp och ner av förväntan, för då visste de att det var klimassage på gång.
De växte som tokar och vi kliade vidare, både på rygg och mage, och döpte dem och gullade och läste godnattsagor och rastade dem i stallgången och hade grisagility över stallpallarna och de skuttade så glatt och alla hade knorr på svansen och grymtade så gott och lyckligt när de sprang runt, och de snarkade jättejättehögt på natten när de stuffade ihop sig och sov tätt tätt intill varann.
När de blivit jättegigantiskt stora och slaktfärdiga, så lastade vi dem i hästtransporten och körde dem till en vän som har slaktarbod. Grisarna var så lättlastade och lugna och fina, hela tiden, och slaktarmannen var så imponerad över hur tama och lätthanterade de var, och allt gick så lätt och lugnt och ostressigt och smidigt, precis som jag hoppats. Inga stressade grisar alls, allt var bara så... bra, helt enkelt.
Den största grisen vägde 155 kilo och slaktarmannen undrade vad vi utfodrat dem med. Matrester och grisfoder och kärlek och kli på magen, sa jag. För så var det. Verkligen.
Och nu har vi (och familj och vänner) frysen full med gott griskött från lyckliga och glada och välskötta grisar. Griskött som jag kan äta med gott samvete. Och det känns verkligen bra.
För visst kan man väl skriva i en grisglädjetråd om hur glad man är över att man utan dåligt samvete kan äta kött från glada grisar man fött upp själv? Även om grishistorien slutar med grisdöd?
Nåväl. Glad är jag över detta i alla fall, och vi planerar redan för nästa kull och hur vi ska fixa till lösdriften och ligghallen för grisarna. För att ha gris var ju förskräckligt roligt. Och gott.
